tisdag 30 april 2013

Tisdag

- Vilodag


Hur vilar man bäst? Ska man vila koncentrerat eller mer oorganiserat. Kan man vila i intervaller? Funderar på att komponera ett vilopass. 

Uppvärmningen i eftermiddag får nog bli att meka lite cykel då jag behöver fixa ett utslitet bakdäck, det är aldrig bra när korden börjar lysa igenom gummit. Och eftersom jag ändå tänkte sätta på de andra hjulen gör jag nog det och då behöver kedjan bytas och växlarna justeras något. Själva vilopasset inleds med lite stretch men bedrivs nog bäst i tv-soffan efter mat med massagedyna och lämplig dryck - en god smoothie. Lite liniment och massage av vaderna får bli avrundad egenlyx. Avvärmning får bestå av lite slösurfande och spelande av Wordfeud i ikväll. 

Kom plötsligt på att intervaller nog ligger närmare till hands då jag ser att jag bokat tvättid i kväll och inser att ett telefonsamtal till en viss cykelhandlare måste ringas. 

Blir upprörd när jag läser, ser och hör någonting om Mountainbike för stunden. Undviker till och med att läsa  forumet på "Happymtb" sen en tid tillbaks. Börjar bli ett känsligt ämne för mig nu. Väldigt känsligt.

/ J - snart upprörd bloggare

måndag 29 april 2013

Memento mori

- Summering av helgen och måndagen


Söndagen kom och gick präglad av en smula eftertanke, grillos och småkrämpor. Planen för träningen var att enligt mitt primitiva upplägg inför Växjöloppet springa milbanan som förberedelse den här dagen. Jag hoppas verkligen att det de säger om generalrepetitioner stämmer.   

På morgonen kände jag mig oerhört trött inte bara fysiskt utan framförallt psykiskt. Kroppen kändes inte heller helt ok, lite öm i musklerna och jag var allmänt trött och hängig. Men när jag tittade ut var inte vädret alltför otäckt för löpning eller för den som ämnade hetta upp mat över öppen eld eller möjligen kol så jag beslutade mig att bege mig mot uttagningarna till grill-SM för att agera åskådare ett tag. Jag har nämligen en god vän som lyckats med konststycket att mer eller mindre av en slump och något ofrivilligt bli anmäld till nämnda evenemang. Hur det gick till är en lång och tämligen underhållande historia som kanske får förtäljas vid tillfälle.

Väl på plats kunde det konstateras att herr P trots allt såg ut att trivas som fisken i vattnet och inte fann uppgiften oangenäm. Särskilt inte när man förutom kött kunde marinera sig själv en smula. Själv tyckte jag att uppdraget som publik var ett angenämt tidsfördriv särskilt när man fick chans att provsmaka de tävlande bidragen. 

En på entrècoten och en i kocken

Däremot upptäckte jag tämligen omgående att det är en usel idé att befinna sig på ett ställe som bokstavligen osar av matlukt på fastande mage. Provsmak i all ära men mätt blir man inte och jag hade inte ätit sen frukost. Försökte vid två tillfällen få mig något till livs på närbelägna Max men gav upp på grund av långa köer. Stannade ändå länge nog vid Citygross för de första två momenten fläsk och nöt. Struntade i kycklingen och begav mig hemåt. 

Tävlingsbidragen i nötmomentet

Hade först tänkt att efter ombyte av kläder sticka direkt ned till Strandbjörket och startplatsen för kommande Växjölopp men var för trött helt enkelt. Vad skit jag nu hade i kroppen sög musten ur mig. Så istället blev det ett par timmars vila för att ladda om batterierna. 

Cykelturen ned till startplatsen vid klassisk tennismark vid Strandbjörkshallen bjöd på mycket eftertanke. Funderade på lördagens krasch och alla otaliga olyckor jag själv varit inblandad i och tänkte att steget mellan frisk och hel och något annat inte är långt ibland. 

Vädret var fint för en löptur men kroppen kändes bedrövlig. Redan efter några hundra meter uppför kullerstenarna i vid den inledande "puckeln" märkte jag att flytet inte fanns där. Tung, klumpig och tekniklös blev löpningen. Trötthet i lår och vader gjorde att steget inte blev rätt varpå jag spände mig och hela jag såg troligen ut som ett springande krumelur. Försökte förtvivlat få till teknik och andning under resterande del av rundan men det lyckades inte förrän vid Simhallen ungefär. Då var det försent eftersom jag var trött och det bara var någon kilometer eller så kvar till mål. Tiden blev blygsamma 49 min. Nu ämnade jag för all del inte  springa fort utan jogga igenom rundan men känslan jag letade efter var inte där. Hoppas sannerligen den infinner sig på onsdag. Som grädde på moset gav ett par nya s k sportstrumpor mig två stadiga blodblåsor på trampdynorna som jag nu försöker snabbkurera. 

God uppslutning på måndagsturen som vanligt

Om kroppen kändes risig på söndagen så var det etter värre under måndagen. Ögonen sved som eld och  musklerna i benen värkte efter gårdagens kantiga löptur och jag var extremt trött. Hade som tur var möjlighet att sova och gjorde så en del av eftermiddagen. Förväntningarna på deltagandet i måndagsturen var därför  lågt ställda. Hällde lite liniment i mig och på mig eller hur det nu var och begav mig. Följde min ursprungliga tanke om att köra med frifartsgruppen för att få en rejäl urladdning och sen vila från fysiska aktiviteter under tisdagen. Tänkte att det får bära eller brista. Endera så blir jag rejält sjuk eller så släpper hängigheten av hård träning. Och hårt blev det och tillika en mycket bra runda. Farten som efter inledande Högstorpsbacke låg runt 27 km/h i snitt skruvades efter hand upp till att hamna runt 39,5 i Tävelsås. Detta gjordes i medelvindar på 8 m/s och 16 i byarna enligt Smhi. Sen flöt det på bra och uppför motluten efter Vederslöv satte några rekord genom att susa uppför i imponerande 48 km/h. Där tappade jag ett tag men lyckades senare ansluta tillsammans med några andra eftersläntrare när det slogs av en aning på takten där framme. När nästa rejäla fartökning kom hamnade jag något på efterkälken men då var det bara några få kilometer kvar. Låg solo och körde över fyrtio ändå, nöjd med det. Skall jag bli snabbare får det, som Stefan konstaterade, bli lite högkadensövningar. Har svårt när farterna drar upp mot femtio helt enkelt. Var inte alltför trött efteråt men kunde verkligen inte köra fortare idag. 

Delar av frifartsgruppen tillbaks vid stortorget

Dagens ofrivillige kämpe blev Håkan som av outgrundlig anledning inte fick tag i sina ordinarie cykelkläder och dök upp något, ska vi kalla det, "lättklädd". Ett superunderställ, tunn något kort vindjacka och inga handskar i åtta plusgrader, bitvis hård vind och ett par regnskurar är inte att leka med. Jag frös om fingrarna i vätan trots ett par långfingrade vantar med cykelhandskar över. 

Inte så varmt klädd men kepsen är rätt

Är i skrivande stund trött men ändå nöjd med helgen och inledningen på den nya veckan som helhet. Olyckan i lördags dröjer kvar på näthinnan och manar till koncentration när man kör. Löpningen i söndags gick åt skogen men måndagsturen var bra träning och riktigt rolig. Men det som överskuggar allt och som satte pricken över i den här dagen är ändå en extremt positiv händelse. Idag var sista gången som min älskade systerdotter sövdes för behandling och cellgifter!! Flera års kontroll återstår men själva behandlingen mot leukemi är över. Så outsägligt skönt. Så många bakslag, så många tunga stunder, sån känslomässig berg- och dalbana och nu är dagen här då resan mot en ljusare framtid börjar. 

Perspektiv - memento mori

/ J - plötsligt gråtmild

söndag 28 april 2013

Cykelrundan som hade allt, tyvärr

- Lycka och olycka


Jag hade tänkt sammanfatta intrycken från lördagens cykelträning redan igår. Men det gick inte så bra. Det var en omtumlande dag känslomässigt på flera sätt för mig och så även cykelturen. 

Gårdagens lördagsträning med Lammhultcyklisterna innehöll det mesta tror jag: regn, sol, sällskap, prat, fika mekaniska problem, cykellycka och inte minst olycka. Det blev lite av en emotionell berg- och dalbana mer än en fysisk sådan. 

Den började väl som de flesta av mina träningsturer med att jag kom på något i sista sekund respektive glömde något så jag trots att jag börjat förbereda mig i god tid hamnade i tidsnöd. Efter någon form av citytempolopp ned till simhallen kom jag dit med en minut till godo enligt någon munter medmänniska. Det konstaterades dock av ledaren för dagen herr Samuelsson att om jag var på plats så kommer det nog inga fler. Det visade sig vara ett korrekt iakttagande. Vi var en klunga på strax över tjugo personer som begav oss ut på den ca 120 km långa rundan som skulle föra ta oss via Torpa, Vederslöv, Vrankunge, Torne, Grimslöv, Lästad till Alvesta och via Lekaryd, Härlöv till fikastopp i Ör och därefter över Åby hem till Växjö igen. Ursprungsrundan var även tänkt att även sträcka sig över Gårdsby på vägen men så blev det inte.  

Dags för distansträning och nej cyklisten till vänster skulle inte med

Vi var väl inte helt samtrimmade som grupp ut ur stan och i början av turen. Och vädret hade inte riktigt bestämt sig, lite sol, något moln och lite spridda regnstänk här och var. Men förutsättningarna var goda och vi pratade och hade det trevligt i lätt medvind. Tempot var ämnat att läggas runt 28-30 km/h och vi låg väl något över det inledningsvis. Klungan spretade dock något ibland och farten blev lite ryckig så teknisk perfektion var väl inte termen för dagen. Strax efter Torne var det dags för obligatorisk paus för att lätta på trycket och möjligen sträcka på ett ben. Någon handfull bestämde sig att därifrån köra i en mindre grupp då de önskade köra lite fortare än vi andra. Det får tillstås att jag var rejält sugen att haka på men lyckades faktiskt lägga band på mig vilket jag är stolt över. Jag har nämligen, även om det inte är avancerat, ett litet upplägg inför onsdagens Växjölopp som går ut på att det skulle vara lugn distanskörning på lördag följt av löpning runt banan på söndag, ladda ur lite mer på cykel i måndagsturens frifartsgrupp och sen vila under tisdagen innan loppet på 1a maj. 

Efter att den mindre gruppen gett sig av formerade vi andra oss och började på initiativ av Peter S att rulla runt i "belgisk kedja" och hjälpa till med dragjobbet. Det flöt på tämligen väl och vi tog oss över riksvägen vid Huseby och in på den smala kurviga vägen över Lästad i riktning mot Blädinge och Benestad. Det var där det hände, det som alla cyklister fasar för. Den rejäla smällen. 

Plötsligt utan förvarning sade det bara "pang", sen hände saker så där rasande fort så de verkade gå i slow motion. Man hinner se allt fast man inte hinner reagera nämnvärt. Två rullar framför mig åker någon i backen med ett skarpt krasch och sen ett skrik, även cyklisten framför mig faller. Jag ser en lucka till höger och kastar mig ditåt och missar en armbåge med någon decimeter och nitar sen cykeln. Ropen ekar genom klungan och de längre fram hinner väl något femtiotal meter innan de börjar få stopp på ekipagen. Jag hoppar av cykeln och försöker överblicka det hela. Killen som kört omkull, jag vet ännu inte vem det är, bankar en hand i asfalten och skriker fan fan fan. Det är blod och det är lite panikkänsla innan man vet vad som hänt och hur många som vurpat. 

Saker man inte vill se 

Någon där framme ropar "ring ambulans", och jag hör mig själv ropa tillbaks "jag ringer" då handen redan är i ryggfickan och famlar efter telefonen. Får efter vad jag tycker är en evighet tag i SOS alarm. Som tur var lyckas jag behålla lugnet och jag vet ju exakt vart vi är. Under tiden har en vänlig kvinna i bil stannat och ger bort ett täcke och en handduk som kan användas för att värma och lägga under huvud. Som tur är finns det de i gruppen som har lite vårdkunskaper Det går snabbt att konstatera att det är ansiktsskador det handlar om och i värsta fall ännu värre då han har ont i tumme, en armbåge och även i nacke och rygg. Det tar inte så lång tid innan ambulansen är på plats eftersom det fanns en i närheten. Får frågor om ålder och namn från damen i andra änden av luren och jag får reda på att mannen som kört omkull heter Anders. Vi hade tidigare under turen pratat lite om klungkörning. Jag har även fått tag i nummer till hans anhöriga och försöker ringa hans föräldrar. Det lyckas på tredje försöket och jag hinner tänka att jag måste formulera mig väl så att jag inte skrämmer någon mer än nödvändigt. "Inte igen" är en av de första reaktionerna jag får. Försöker sen berätta så långt jag vet vad som hänt. Känner mig märkligt nog tämligen lugn, misstänker då att reaktionen kommer att komma först senare. 

Försök nummer två att lämna Benestad

När ambulanspersonalen gjort sitt och de lämnat platsen försöker vi samla ihop spillrorna av cykelturen. Det var två som åkte i backen men i det andra fallet var det utöver skrubbsår och ett ömmande knä mest kläder som skadats. Alla hade däremot drabbats av tappad cykellust och många ville bara hem. Det praktiska var ordnat, skador summerade och As cykel stod i grannhuset, telefonnummer var utbytta och vi hade hunnit prata lite kort om händelsen. Återstod bara att försöka ge sig av. Vilket inte gick. Någon har fått punktering, möjligen efter tvärnitarna som blev i samband med olyckan. Naturligtvis blir det lite strul med en kolsyrepump. Men mekaniska problem känns inte så stora för stunden. Ett par känner att de behöver bege sig då det finns lite tider att passa och siktar mot att köra till lantcaféet i Ör. Vi andra startar strax därefter med samma mål.  

Naturligtvis strulade även slangbyte

Rutten för oss upp på Norråsen och den rejäla backen efter Gåvetorp. Jag trycker på lite uppför men känner att kraften rann ur mig i och med smällen trots att jag själv inte var i backen. Nedför däremot ger jag mig den på att köra fort. För att inte riskera att bli rädd. Så att tankar som "vad händer om jag får framhjulspunktering nu" inte smyger sig på när man susar utför i hög fart och dödar cykellusten. Därför tar jag en gnutta lårkraft och pressar på nedför, ser mätaren passera 60, 62, 65, för att till sist fastna på lite över 70 km/h Sen går det inte fortare den dagen. 

En mer än vanligt efterlängtad fikastund

Pecannötspaj med glass och kaffe

Inte alls dumt med fika. En chans att prata om stort och smått om kraschen, cykling och annat. Välbehövligt för alla. Vi reagerar olika men dagens händelse är sådant som påverkar och bör göra det. Extra mycket när man dagen innan suttit i möte med Länsförsräkringar, representanter för team Rynkeby, kommunen och polisen för att diskutera cykelsäkerhet. Sen är det sånt som händer och kommer att hända även i framtiden. Men det gäller att förebygga och minimera så långt det bara är möjligt. Själv har jag haft tur både igår och förra årets rejäla klungkrasch då jag körde upp på ett bakhjul, lade mig i luften och landande mjukt, eftersom jag hamnade på någon. Men jag har blivit påkörd och överkörd några gånger och jag verkligen hatar när det händer. Själva ljudet är nog värst när man hör kraschen och dunken i plåt följt av tanken, "helvete, inte nu igen" samtidigt som den där overklighetskänslan infinner sig, känslan av att "det här händer inte mig".  Det vore bra om så få som möjligt slipper den erfarenheten. Den här gången var det rätt mycket otur och ett kastat bananskal som orsakade det hela.  

Efter avbrottet så hade solen lite symboliskt beslutat sig för att göra oss sällskap och tillvaron lite varmare. Det gjorde att mitt klädval blev ännu lite bättre än vid start. Vi bestämde oss för att köra i snygga formation efter fikat och lyckades väl med den föresatsen. Det flöt på i fin rytm och bra tempo både uppför och nedför från Ör till Åby och vidare in mot stan igen. Men undantag av ytterligare en punktering utanför Stojby förstås.  Men alla tidsplaner var redan spräckta så en punktering till mer eller mindre kändes egalt. 

Dagens andra chans att öva på slangbyte 
under fältmässiga förhållanden

Det fina flytet med bra och mjuka växlingar, fint flyt och bra cykling i vackert väder de sista milen blev emellertid en skön kontrast till den tidigare händelsen och stämningen efter den. Det avrundade träningsturen så positivt det nu gick. 


/ J - eftertänksam

PS. Efter flera timmars operation och konstaterande att nacke och rygg inte är skadade har jag hört att den olycklige är på väg hem. DS. 

fredag 26 april 2013

Cykling för evigt

- Ett tecken i tiden


Kan infall vara planerade? Eller hur ska det räknas om man tänkt på en sak en längre tid, glömmer bort den och skrider till verket tämligen hastigt när man väl kommer på den igen? Är det då ett infall eller en sedan länge planerad handling?

Jag har då och då funderat på att tatuera mig. Men det har inte blivit av och sen var det själva grejen med motiv och så. Ska visst vara något man trivs med har jag hört. Lär ju vara både dyrt och kostsamt att avlägsna dem igen även om lasertekniken gått framåt. Så att tatuera näsan röd eller en räv bakom örat faller liksom bort. Kände en sjöman en gång som under en resa till London efter diverse pubbesök hamnade hos en mindre nogräknad tatuerare som visst kunde tänka sig att sätta nålen i någon som var bra dragen efter rätt många pints. Efter en stunds dividerande över motiv och lite missförstånd kring det ämnet halade min bekant upp en servett ur fickan på vilken han tidigare under kvällen skissat på idén för att visa några vänner. Han ville nämligen ha den bark han var stationerad på för tillfället korrekt avporträtterad med rätt rigg för fartygstypen och några specifika detaljer som var unik för båten ifråga. Vad han inte tänkt sig däremot var att få exakt det han ritat utan kanske en konstnärligt utformad variant. Det fick han inte. Dagen efter vaknade lagom bakfull med precis den bild han kluddat ned på servetten över hela axeln. Tur för honom var han någorlunda bra på att rita. 

Riktigt så spontant blev inte mitt infall. Och enda kopplingen till ovan nämnda historia är väl namnet på studion som gjorde min tatuering, "Old Sailor Tattoo" i Växjö.

När jag den här gången funderade på ämnet så hittade jag rätt omgående en bild jag kunde tänka mig. Så efter lite lätt modifiering var den biten färdig. Att sedan hitta tatuerare blev inte heller det någon lång process. Mer så att en god vän nyligen piercat sig och de verkade vara trevliga på det stället där hon gjort det. Så jag knallade in kände på stämningen och beställde tid så snart det gick. Var runt en veckas väntetid och ingen ånger infann sig under den tiden. 

Så i onsdags var det dags.

Massagebänkar är bekväma 

Det var ett smart val av placering för en tatuering då själva positionen för att få den gjord var ytterst bekväm. Efter fyrtio minuter slumrade jag nästan till lite. Eftersom jag är novis på området hade jag förväntat mig att det skulle göra mer ont. Det gjorde det inte. Eller rättare sagt det kändes väl ungefär som när man nässlar sig tycker jag, fast under längre tid. Bara när lite djupare ifyllande i sidled gjordes brände det till en aning. 

Tatuering i vardande

Nu smörjer jag i god ordning och väntar på att det skall bli någon form av sårskorpa eller dylikt. Det har ännu inte uppstått. Får väl se imorgon. Sedan återstår att se om det behöver göras någon ifyllnad om någon månad eller så för att bibehålla de skarpa konturerna. 

Det färdiga resultatet, något suddig bild

Sammantaget är jag så här långt mycket nöjd. Tur är väl det, lite svårt att ångra sig nu!

/ J - nygaddad

torsdag 25 april 2013

Mountainbikecupen har startat!

- Årets första deltävling i Lammhultcyklisternas och Bros Mtb-cup har gått av stapeln


De som läste mitt förra inlägg minns kanske att jag inte var helt "cyklig" på onsdagsmorgonen med anledning av tingens tillstånd. Efter att under förmiddagen vant mig vid tanken på att inte kunna delta så kändes det väl en aning bättre om än inte så mycket. Bestämde mig i alla fall för att agera publik och siktade på att bege mig uppför backen över Högstorp på kvällen för att kika på andra som cyklade runt runt i små trånga cirklar bland stenar och bokskog i lera. 

Men först gick jag och tatuerade mig, mer om detta senare.

Av någon anledning hade jag fått för mig att starten var vid klockan sex så det var vad jag siktade in mig på. Precis när jag fått på mig lämpligt regntätt plagg och  tryckt lurarna i öronen och vridit upp volymen nära max så ringde telefonen och där i andra änden hördes en glad röst som frågade om vi skulle slå följe. Så briljanta idéer kan inte avvisas så jag styrde kosan mot Per Lagerkvists väg. Det visade sig senare när jag och Märit väl kom till brottsplatsen att det var en timma kvar till start så det fanns tid att heja på folk och känna på stämningen. Fler och fler bekanta ansikten från LC dök fram ur det tilltagande grådiset och även ett sällskap från Jönköping anslöt lite överraskande. 

Några cyklister droppar in

Till slut en riktigt anständig samling med tanke på vädret

Det under förmiddagen strålande vårvädret hade bestämt sig för att slutligen återgå till normal Växjöstandard. Det innebar att mulna regntunga skyar hade dragit in under eftermiddagen. Regnet som tidigare hade hängt i luften beslutade nu sig för att göra slag i saken och sluta hänga och istället falla ned på oss arma människor. Blötan tilltog och den redan från början tekniskt mycket tuffa banan blev inte mer lättåkt med ett lager vatten på. Tyvärr innebar det även att min usla kamera tyckte att livet var trist och det gör att bildkvaliteten är som den är. 

Nu känner jag mig inte helt oskyldig. Något skamsen insåg jag att regndansen och förhoppningen om att himlen skulle öppna sig från morgonen verkar ha gett någon form av resultat. Ska jag inte cykla kan det lika gärna vara lerigt tänkte jag med äkta avundsjuka som drivkraft. Själv är jag ju solskenscyklist. Även om mitt rykte därvidlag numera är något skamfilat då jag setts cyklande under alla möjliga och omöjliga förhållanden.

Stenigt och blött uppför

Och när det väl går nedför, halt och tekniskt

Stenar och slänter blev halare, boklöven lömskare och de gräspartier där man möjligen skulle kunnat ta igen sig lite blev nu sugande tvättsvampsavsnitt som åt kraft istället. Den fysiskt krävande banan bjöd inte på många tillfällen för vila och återhämtning. Den är småkuperad med gott om sten, sugande partier med blött gräs och fuktig jord.  Det var hög puls från början som gällde och det syntes på deltagarna.

Fort eller långsamt, uppvärmning på G

Det gäller att ha bra teknik när det är halt

Somliga tar det här på blodigt allvar
och ordnar blodvite redan på uppvärmningen

Över tjugo personer kom till start trots de något bistra omständigheterna. Damklassen var lite mer tunnsådd och där fick Mia försvara färgerna i ensam majestät. Något hon gjorde med den äran. Dessutom med egen fanclub, inte illa.

Vinnare

Det fanns lång och kort bana att välja på men jag tror inte någon valde det kortare alternativet. Banan skulle köras fem varv plus startvarvet som var avkortat. Flera starka namn från förra årets holmgång stod på startlinjen och bland andra de herrar som belade de fem första platserna från förra årets cup med Håkan Nilsson i spetsen som i egenskap av regerande mästare fick ståta med röd nummerlapp med en elegant 1a på. 

Själv hamnade jag på en 7:e plats förra året. Blir svårt att försvara, förbättra eller ens försämra utan cykel. Och ja det är en passning! 

Det visade sig senare att placeringarna 1-3 också togs av dem med samma nummerlappar och i rätt ordning dessutom. Det var bekvämt för det något improviserade sekretariatet som bestod av tre av fem åskådare. Resten av ordningen blev ett sympatiskt kaos där vi till slut fick fråga alla om de mindes vem som var före respektive efter dem i mål. Det blev rätt gemytligt där man fick utbyta namn med varandra och försöka lista ut vem "han i den röda tröjan", "grabben i gult", "killen i shimanokläder" etc var. Men någon form av resultatlista blev det och det blev märkligt nog tämligen korrekt i slutändan.

Kampen om första platsen var inledningsvis tämligen hård och jämn. Håkan varvade först med Viktor från Jönköpingsgänget på rulle. Men redan varvet senare skrek han "är det någon som har en 4 mm insex" vid passage av målområdet. Jag galopperade in i Henrics garage, synade arbetsbänken och som den cykelentusiast han är var det inte svårt att hitta det som söktes. Det visade sig att styret hade lossnat för Viktor och ville spinna fritt. Snabbt mekande gjorde att inte mer än 15-20 sekunder tappades men det var i ett tämligen avgörande läge. Men trots denna fadäs kunde han försvara sin andraposition ända in i mål. Enligt en enig expertpanel är styre en typisk "bra att ha sak" vid all mountainbikeutövning. 

Springbacke för de flesta...

...men inte för alla! Håkan i full fart uppför.

Den utslagsgivande banan i kombination med vresigt väder gjorde att det uppstod luckor redan på första varvet. Några rutinerade ringrävar var smarta nog att inte dras med i andras tempo utan försökte hitta sin egen rytm för att klara av de fem varven på bästa vis. För andra handlade det mer om överlevnad. De var intressant att studera de olika grimaserna och ansiktsuttrycken allt eftersom loppet fortskred. Det finns olika sätt att tygla smärta kan konstateras. 

Stilstudie av blivande vinnare

Somliga syntes bättre än andra i den
alltmer tilltagande skymningen

Till sist stod Håkan som segrare följd av två deltagare från Jönköping, banläggarHenric på fjärde plats och som femma rullade Stefan in. En bra tävlingspremiär från en ickemountainbikecyklist må jag säga. Särskilt med tanke på underlaget och en odämpad hoj på den här banan. Å andra sidan körde vinnaren en snarlik hoj. Trenden med odämpade cyklar verkar har fått fäste och tre dylika tingestar kunde skådas. Funderar på om jag ska gräva fram min gamla Cannondale M900 och skicka på original P-Bone gaffel. Den är liten lätt och apstyv och absolut inte bekväm men så körde jag nästan hela nittiotalet. 11 mil Finnmarkstur om och om igen utan dämpare på 1,9" Z-max med 3,5-4 kg däckstryck och smalt styre med handtag tunnare än kondomer. Det var tider det!

Banläggare summerar antalet nedlagda byten

Viktigt att tillägga: Maskotmaja var på plats och deltog själv i första varvet innan hon parkerade i det regnfria garaget i väntan på husse som gjorde var han kunde för att minska ned väntetiden. På tredje varvet tog han sig tid att fråga hur hon mådde. Ett inte helt vanligt inslag på en mountainbiketävling misstänker jag. Tilläggas bör för dem som inte vet är att Maja är en hund och jag kollade till henne ett par gånger. 

/ J - den ofrivillige iakttagaren

PS. Det skulle finnas fler och bättre bilder men hovfotografen saknade batteri visade det sig DS. 

Strömlös?

onsdag 24 april 2013

Jag är inte bitter...

- Eller visst fan är jag det!


Nu blir det mycket svordomar, eder och kraftuttryck av olika slag ett tag. Håll för ögonen eller läs mellan raderna om det känns bättre. Jag behöver avreagera mig. Frustration som ligger och pyr riskerar att åstadkomma härdsmälta. Sitter här och tittar ut på det vackra vädret och väser mellan sammanbitna tänder och nästan hoppar på stolen. 

Idag är det onsdag, torgdag och solen skiner från blå himmel och aftonen bjuder på premiär på årets Mountainbikecup som går av stapeln på Henriks eminenta bana ute i Holstorp. Det är bara ett litet aber - jag kommer inte kunna köra. Det är något som fattas mig. En cykel!! Helvetes jävla förbannade skit! 

Det verkar vara ofantligt svårt att få ett par metallbitar transporterade från en fabrik i Tyskland via Danmark till Sverige. Faktum är att det nu med stormsteg närmar sig TRE månader som detta projekt har tagit i anspråk! Mycket märkligt, som jag tidigare skrivit har jag under den tiden bland annat hunnit beställa knivar från Kina och USA som anlänt utan problem. Vad är så in i helvete svårt med logistik rörande just runda metallbitar till cyklar? Tyckte att jag var ute i god tid när det stod klart att jag skulle få ny ram på garantin och lämnade in cykeln första februari för överflyttning och montering av komponenter på den nya ramen. Inte kunde jag väl då ana att allt skulle stupa på ett par små bussningar? Ja och för all del att det var tvunget att byta bromsslangar då dragningen är ny och de gamla därmed för korta, att vevlagret har annan standard och att infästningen till bromsoken är ändrade så det var tvunget att monteras en ny och större bromsskiva bak. Men allt det gick att ordna men inte de f-b bussningarna. 

Nu missar jag alltså premiären av mtb-cupen helt vilket kanske är lika bra då jag inte av ovanstående skäl kunnat köra en enda meter i skogen i år. Men benen känner sig raska efter en välbehövlig vilodag igår och formen är på uppåtgående efter relativt många mil på vinter- och vårvägar. Det kändes bra i snabbgruppen under "Måndagsturen" i veckan och starkare har jag blivit. Såg verkligen fram emot att få testa mig själv och cykeln på den bitvis tekniska banan ikväll. 

Blir ytterligare en vilodag och jag får delta som publik istället. Återkommer med lite bilder och någon liten text kring evenemanget tror jag. Imorgon blir det styrka och intervallpass på löpbandet efter det. En vecka kvar till Växjöloppet om det nu inte också skiter sig. Man kan aldrig så noga veta. Tänkte i alla fall jogga igenom banan på söndag som generalrepetition. 

Ska fan gå och tatuera en cykel nu.... 

/ J - ser inte skogen för alla cyklar

söndag 21 april 2013

Lördagens distansträning

- Sol i västerled


Allt måste ha en början sägs det och så även lördagar. Min lördag började med att jag och väckarklockan inte riktigt var kompatibla. Vi var inte överens om tidpunkten helt enkelt. Jag ville bestämt minnas att jag ställt den på åtta och att jag hade gott om tid för att äta frukost och få min slitna lekamen att vakna inför stundande begivenheter. Klockan å andra sidan upplyste mig med digital exakthet att om du inte är nere vid simhallen om trettio minuter blir du försenad och eftersom jag skulle vara där vid tio så fanns en viss diskrepans oss emellan.

Jag gav upp kampen och insåg att jag troligen försovit mig och att det skulle se illa ut om jag kom för sent när det nu råkade vara jag som var ansvarig för rundan den här veckan. Lyckades dock med några sekunder tillgodo komma i tid. Och banne mig om jag inte lyckats få med mig det jag behövde också. Även en blind höna - kan hitta en multiverktyg, slang, däcksjärn, kolsyrepump, mobil, pengar och en flaska hemkört på kort tid om stunden så kräver.

Soldyrkare samlas

På väg ned till den vanliga samlingsplatsen vid simhallen gick det undan. Benen kändes ärligt talat lite sega men av det dagen innan så motsträviga vädret syntes inte ett spår. Det artade sig till en ytterst angenäm dag i sadeln. Temperaturen var stadigt på väg uppåt ackompanjerat av en sol som ganska envist lyste ned på oss jordbor. Väl framme vid  simhallen kunde jag konstatera att det var en anständig grupp glada människor som samlats. Vi var för många och för spretiga i fartambitioner för att köra gemensamt så uppdelning i grupper var på sin plats. En för dem som ville köra lite hårdare och en för soldyrkarna som vill ha mer tid i ljuset. Själv hade jag väl en tanke i bakhuvudet om att köra fort idag men den planen byggde på att det var någon i den andra gruppen som trodde sig kunna hitta rundan jag snickrat ihop. Nu blev det inte så och jag hoppade glatt in i den större gruppen istället.

Ut ur stan bar det i samlad tropp och siktet var inställt på att via Öjaby och Härlöv snirkla sig till Moheda och därifrån vidare en bit västerut. Det blev ett kort stopp på raksträckan efter Ör då vi för ett ögonblick tappade bort en gruppmedlem. Efter att hittat vederbörande igen så var det full fart uppför motluten som börjar med "marknadsbacken" i Moheda och slutar någonstans strax innan det var dags att svänga vänster i Agnaryd. På vägen dit svängde en grupp grönklädda cyklister ut framför oss och susade iväg ur synhåll. Det flöt på bra till ett planerat kortare stopp vid flyttblocken i Hjortsberga. Sen efter några kilometer var dags för dagens andra parti med några höjdmeter upp mot Blädingeås. Så här relativt tidigt på säsongen är det lite olika kraft i benen på oss som cyklar. Några har kört mycket andra mindre, en del har varit skadade och andra haft ont om tid och somliga har harvat på bra på spinningcyklar och trainers under vintern. Detta märks när det drar ihop sig till backkörning och gruppen spreds ut rätt rejält. Men upp kom vi och vände så tillbaks mot Alvesta. 

... och nu blir det berättarpaus. Eurosports sändning av "La doyenne - den gamla damen Liège-Bastogne-Liège" börjar nu och jag tänker njuta av herrar Adamsson och Vacchis väna stämmor för ett tag och som grädde på moset i sällskap av halta lotta. 

Spännande blev det och jag blev lite nördig ett tag och satt med uppslagen bok i knät och läste in mig på La Redoute när klungan närmade sig den berömda stigningen. Irländsk segrare var inte så många som tippat. Kul att Dan Martin kunde drämma till. 

Eurosport, Vacchi och "Bergtagen" i knät

Sen blev jag inspirerad och kunde inte låta bli att ge mig ut och köra någon dryg timmes fartlek. Fyrtio kilometer på söndagstomma gator och cykelvägar blev det. Cityrace i Växjö med många igångdrag vid rödljus och korsningar men framförallt efter lösgrusiga nittiograderssvängar. Körde några spurter och vann över mig själv!

Strax innan Alvesta inträffade en av de där märkliga händelserna som får mig att undra och tvivla lite på mänskligheten, i alla fall den del som kör bil. Vi mötte en sällsynt ful åttiotalsmercedes på en raksträcka strax innan Benestad och föraren av sagda fordon hänger sig på tutan och vecklade ut långfingret i en välkänd internationellt gångbar gest mot oss. Hästarna i hagen bredvid blev skrämda och satte av i sken och av oss fick han mest hånleenden. Det blir något av ett löjets skimmer över en människa med ålder nog att framföra ett plåtschabrak som iklädd fula pilotglasögon med snus under läppen bakom ratten på en bajsbrun bil som tar sig tid att försöka smäda en grupp cyklister på detta vis. Bilden talar för sig själv. 

Ursprungligen hade jag tänkt häda lite mot lördagstraditionen genom att inte ha något fikastopp på rundan då det inte finns så mycket mysiga fik på vägen. Men det var definitivt läge för ett litet stopp i Alvesta så Oljeshejkerna fick ett besök. 

Bensinmackar gör sig bättre när de är dekorerade med cyklar

Kön av fikasugna ringlar sig lång

Kaffe och glass, lite vår i luften ändå!

Efter pausen blev det lite manfall med ett tema. Alla som heter Peter försvann. Någon till dop, någon hade tid att passa och den sista fick mekaniskt haveri. Fridfullt cyklade vi på och när vi närmade oss Bergkvara på gamla vägen från Gemla sa det "pang" någonstans mitt i ledet. Jag som låg längre fram hann tänka "fan i helvete inte en klungkrasch". Men som tur var det vare sig det eller personskada. Värre var det då med herr Lindahls cykel. På något vis hade bakväxeln förflyttat sig in i bakhjulet under färd med avbrutet växelöra, flera ekrar av och punktering till följd. Tur i oturen att det bara var materiella skador med förra årets vådliga olyckor i färskt minne. 

Ambulans för cyklar?

Som tur var fanns rejäl bil att tillgå så det vara bara att hitta frivillig chaufför och langa över nycklarna. Har inte hört mer om upplösningen av historien. Finns nog anledning att återkomma till den. 

Överlag var detta en mycket bra cykeldag. Att i goda vänners lag dela både lårsmärta och en vacker vårdag är inte att förakta. Att cykla är trots allt en av de ädlaste umgängesformerna. Detsamma kan sägas om fikastunder. Kan man förena de två är himmelriket nära. 

/ J - gillar allitterationer bloggar därför ätandes blodpudding

fredag 19 april 2013

42.16

- Det bättrar sig


Dagens cykling i de bitvis stormstarka byarna blev 31 ovanligt korta kilometer. Temat var mest återhämtning från gårdagen samt att undvika att stelna till inför morgondagens distanspass med LC. Då blir det lite drygt 100 km under ledning av undertecknad. I västerled skall det färdas. Banan kan man kika på här.

Återhämtningen får ställas i relation till gårdagen då jag körde två för mig hårda pass i rad. Först ett styrketräningspass som gick ovanligt bra där jag lade på lite vikt här och var. Dagens andra pass innebar löpning på stationär rörlig bana. Där passade jag på att slå nytt rekord på milen med 42 min och 16 s. Visserligen på löpband även om jag kör med lite motlut men det bådar gott inför Växjöloppet om två veckor särskilt när jag inte tog ut mig helt. Från början hade jag bara tänkt springa under 50 min på de 10 kilometrarna 1a maj men nu har jag höjt ambitionen till att försöka slå personligt rekord istället. 

Mitt tidigare rekord är inte så mycket att skryta med, 46.48 men då är det å andra sidan satt på det korta kuperade motionsspåret i Lammhult. Det innebar start från dåvarande hemmet sen 6 varv på slingan där man passerar en rejält brant backe och någon mindre per varv. Växjöloppsbanan är dess raka motsats och så platt en 10 km-bana utomhus kan bli så förutsättningarna ser väl ok ut om jag nu får vara hel och frisk förstås.  Det går ju långsammare att springa utomhus än på band men sammanhanget och lite draghjälp kan bidra till bättre tider hoppas jag. Men det återstår att se. 

/ J - i stormens öga


onsdag 17 april 2013

Sportdrycksrecept

- John Ws raketbränsle, favorit i repris


Efter förfrågan från några olika håll på sistone följer här en reprisering av receptet på John Ws raketbränsle. En mycket högoktanig sportdryck/gel som fortfarande genomgår beta-tester.Så den inmundigas på egen risk bör påpekas. Förutom förekommande trötthet så botar den här förträffliga blandningen även nästäppa, nageltrång, tryck över bröstet, lungsot, kräftan och en bister ekonomi.

JohnWs tinktur bra mot allehanda åkommor

Idén var att skapa en egen energigel då jag för all del funkar bra på t ex Enervits produkter och särskilt gillar deras koffeinberikade gel. Men så är man ju naturaliserad smålänning och det tenderar att bli dyrt i längden med dessa energitillskott. Sen är det alltid roligt att se vad man kan snickra ihop på egen hand. Alternativet blev därför att ta på labbrocken, ta fram e-kolven och börja koka själv.

Basen är en blandning av långsamma och snabba kolhydrater toppat med lite "zing" som kan varieras efter behov. Brygden smaksätts sen så den inte blir alltför oangenäm att klämma i sig. Grundtanken är ett energitillskott för de långa passen i sadeln samt för motionslopp och dylikt. På kortare turer köres med fördel på glatt humör och vatten möjligen förstärkt med en banan. Konsistensen på den här satsen blir ett mellanting mellan dryck och gel.


Reviderat energigelrecept (version II)
130g Dextropur
70g fruktos
1msk glukossirap
2dl apelsinjuice
4st koffeintabletter
2st Resorb (apelsin)
citronsaft efter smak

Gör så här:

·         lös upp resorben i juicen
·         mortla koffeintabletterna
·         Blanda allt i lämpligt kärl och värm på spis eller i micro till allt socker löst sig,
låt svalna och häll upp på flaskor

Det kan i förbifarten nämnas att apelsinjuicen inte bör innehålla fruktkött. Så enklare kvalité är faktiskt att föredra! Visade sig vid besök i den lokala butiken att det inte är så lätt att hitta. Det är modernt och för all del gott med fruktkött i juice.

Jag förpackar sen det hela i återanvändningsbara Squeezy-flaskor. Originalinnehållet tycker jag har en distinkt smak av tapetklister och fungerade ungefär lika bra för mig, det vill säga inte alls. Men flaskorna är superba!

Koffeinet kan varieras i styrka beroende på personliga preferenser och detsamma gäller för Resorben. Den är mest för längre turer om det skulle råka vara väldigt varmt. I annat fall kan den uteslutas. 

En liten brasklapp angående Dextropur som grundingrediens. Det är oerhört sött och gelen behöver därför något syrligt som t ex apelsin/citron för att kompensera för detta rent smakmässigt. Druvsocker är heller inte helt snällt mot magen i större mängder så en viss tillvänjning kan vara att rekommendera och man bör låta bli att överdosera! Annars kan det bli mer spännande än tänkt.

Ofta används maltodextrin istället för druvsocker som bas för energigeler. Det är en en stärkelse-produkt som  har ungefär samma GI och insulinsvar som glukos som är en monosackarid. Det är också snällare mot magen, smakar inte sött och ger en något snabbare glykogeninlagring enligt vad jag kunnat läsa mig till. Kort sagt det vore möjligen bättre, men och det finns ett men, det är svårare att få tag i om man inte skall ha större mängder för då går det lätt att beställa i diverse nätshoppar. Har bara svårt att föreställa mig att jag ska bränna iväg en 25kilos säck med malto. 

Är det någon som har något att tillägga så emottages tips tacksamt. Annars testar jag vidare i jakten på den perfekta blandningen.

J - reprisalgelisten

tisdag 16 april 2013

Måndagsturen

- Äntligen vårpremiär, på riktigt


Igår var det inte bara dags för årets första officiella måndagstur anordnad i Lammhultcyklisternas regi. Det kändes även som det var premiär för cykelvåren på något vis i alla fall väderleksmässigt. Morgonens något vresiga väder med glesa tunga regndroppar och ganska friska vind hade framemot aftonen bytts mot närmare femton fantastiska grader, avtagande vind och sol. Det var i korthet de bästa cykelförhållanden det varit så här långt i år. Någon  vädergud kände sig vederbörligen blidkad och tillfreds och ämnade visa sig från sin mest positiva sida. 

Jag lyckades nästan komma iväg från hemmet som tänkt var. Några obligatoriska turer mellan lägenhet och förråd och två omtagningar på klädsel blev det. Sen när jag cyklat tvåhundra meter kom jag på att jag glömt mobilen. Och några suddiga bilder för att föreviga kvällen hade planerats. Men numera har jag blivit så vis att jag tidsmässigt planerar för förvirring. Hann till och med en liten mental uppladdning. Mest bestod av den av rikliga mängder liniment på min ömma korsrygg, en näve Ipren för min tandvärk men framförallt av två goda espresso i rad. 

Uppladdningsdryck

På vägen ned mot centrum så jag några kattkrökta ryggar på cyklister som smet runt ett gathörn och som såg ut att ha samma färdriktning som jag. Väl framme vid stadens stolta torg så började tvåhjulingar samlas i spridda flockar och beta av den tunnsådda vårsolen. Är oerhört roligt att se att så många delar ens intresse nuförtiden. Föreningen "Anonyma Cyklister" har klivit ur garderoben och folk vågar säga "jag är cyklist". 

Början på en skock

Allt fler anslöt, till höger Rynkebygult

Dagens herde för flocken

Blivande frifartsgrupp formerar sig

Funderade inte så mycket på alternativa fartgrupper idag. Jag hade bestämt mig för att försöka köra lite fortare än vanligt. Det är kul och jag behöver få upp farten. För min egen skull och inte minst inför Vättern. Ska man kuska runt en arbetsdag eller så i runt 37 i snitt så krävs det en smula träning så frifartsgruppen fick det bli.

Efter välkomsthälsning av Tony så grupperade vi oss som vanligt. Snabbgruppen blev något tiotal, elva tror jag närmare bestämt. Sen anslöt en glad Håkan och sen var vi tolv. Inledningsvis kördes det lite lagom  fort fram till Billabacken där farten drevs upp något. Mot slutet sneglade jag på datorn och såg att vi pendlade mellan 35-37 uppför. Fördelen för mig var att benen som känts sega uppför Högstorpsbacken nu vaknade. 

Vädret under rundan blev bara bättre efterhand som vinden mojnade. Jag hade lite för mycket kläder på mig för den inledande temperaturen så det var bara skönt att det blev någon grad svalare. Men jäklar vilken skön känsla att inte frysa för en gångs skull!! 

Är inte riktigt rutinerad i farter över fyrtio än så jag koncentrerade mig en del på cyklingen även om benen kändes tämligen ok. Var lite orolig eftersom de varit rätt rejält sega efter gårdagens tolvmilarunda när jag rullade en sväng på förmiddagen. Men när jag väl var varm  så började de röra på sig. En längre oplanerad vila blev det efter raksträckorna vid Stenslanda då Adams bakhjulsaxel verkade sitta lite löst och skramlade mer än lovligt. Hade hört det då vi rullade runt i dragjobbet men  trodde att det var något som var löst i hans kolfiberram, de kan ju skramla lite ibland. Så förlängd p-paus med mekanikerinsats följde. Det skadar trots allt inte att ha en cykelmekaniker i gruppen. Och apropå skrammel så vibrerade mitt styrlager loss på oljegrusvägarna. Dragit fast det rejält nu men undrar om det faktiskt kan vara läge att byta. En av få delar jag bara bytt en enda gång under alla år och alla cyklar som passerat.  

Efter stoppet äntrade vi våra springare för vidare ritt in i kvällen och solnedgången. Den varade dock inte länge. Några kilometer senare en bit in på vägen mot Ållaryd  ekar ropet ”punktering” i gruppen. Så stopp vid vägkanten och  lite vila igen. Här beslutades även att korta rundan något. Skulle vi hinna med Väghult också som den ursprungliga rundan var tänkt hade det jäklar i mig fått gå undan för att vi inte skulle bli överfallna av mörkret. När vi stod där i godan ro vid isig vägkant så susade en annan av grupperna förbi. Och inte fick vi lift heller!

Slangbytardags vid vintrigt dike med is i

Somliga kort kanske inte är helt spontana

Resten av turen  blev sig som sig bör en salig blandning av lite lagtempoinslag där vi rullade runt bra och några fartökningar från de som förmådde det. För min del kände jag mig rätt stark i slakmotan  från Kalvsvik upp mot Rydet men  hängde knappt med ändå då Isac, Johan, Klas och  Stefan bl a gick upp och  höjde farten succesivt. Gick bitvis i 45 i motlutet. Kändes kan jag säga. Annars är jag rätt förtjust i slakmotor. Är för tung för riktigt backar men kan gilla viss lutning på något märkligt vis. Sen fick jag släppa rulle några gånger när vi kom till backarna efter Vederslöv. Stefan fick för sig att agera ånglok och tuffade på där framme med stadigt ökande fart uppför, 37 blev både 38 ,39 passerade de fyrtio och vidare några kilomter i timmen till uppåt. Där blev det lite för mycket för mig och jag tappade rulle. Som tur var släppte gänget på pedaltrycket något och jag kunde sega mig ikapp. Men samma visa i nästa backe vid Dänningelanda. Var inte helt slut eller så men kunde inte trycka på i de farterna som vi närmade oss. Mer övning och träning krävs.

Vi körde i samlad tropp in i stan via Teleborg och summeringen blev att det kändes riktigt bra. Riktigt rolig måndagskväll. Snittet hamnade någonstans runt 39,3 på min dator innan vi slog av på tempot sista biten.

Något suddig slutbild

För att man inte skall gå och bli övermodig så är förstås vädret tillbaks på några få plusgrader toppat med lite regn då och då här Växjö idag. Om mina kortsiktiga planer håller så blir den sväng med löparklubben ikväll. Springa kan jag ju inte heller. Så även det måste jag öva på. 

På återseende!

/ J - tänker på måndagar om tisdagen

söndag 14 april 2013

Vårcyklingens janusansikte

- Om väder och cykelglädje


Det har sina nackdelar med att vara inbiten solskenscyklist. Särskilt tydligt blir det när man inte alls lever upp till det epitetet utan glatt cyklar i ur och skur, ljus och mörker. Kontrasterna blir stora mellan bråkigt och mer samarbetsvilligt väder. Även om det sistnämnda har varit en bristvara i år. 

Den här träningsveckan såg rent sagt bedrövlig ut inför stundande helg noterade jag när jag studerade min träningsdagbok. Efter torsdagens dubbelpass var tänkt att det skulle cyklas i dagarna tre. Så blev det nu inte. Fredagen försvann helt enkelt. Morgonen och förmiddagen var riktigt bra men sen hände något. Mådde oerhört dåligt och var rejält under isen. En dag att helt sonika stryka ur almanackan och livet. Nu gjort, blev ett svart hål där.

Lördag
Sen dags för lördagsträning med klubben. Dagens runda var planerad av P Lindahl och distansen låg på runt 85 km och skulle föra oss i en cirkel norr och framförallt öster om Växjö. Den fick en smula kaosartad start för min del då jag försov mig rejält och var ofantligt trött när jag vaknade. En elakartad kombination av dryck kvällen innan och en massivt värkande visdomstand ställde till det med sömnen. Frukost kunde jag inte få i mig eftersom tandköttet var så svullet så jag inte förmådde tugga. Vad gör man? Energi är bra om man ska tillbringa några timmar i sadeln. Svängde ihop en shake av två bananer, jordgubbbsfil och toppade allt med en skvätt jordgubbssaft för smak och socker. En snabb svängom med mixern och voila, klart! Under tiden jag inmundigade denna vederkvickelse försökte jag klä mig och få i ordning mina cykelprylar. Lyckades väl sådär. Valde att ta hybriden då drivlinan på racern precis är rengjord och fin och jag inte hade lust att göra om det direkt. Upp på cykeln och iväg. 

Hann precis. Eller egentligen hann jag inte alls men cyklister är nu ett vänligt släkte av naturen och de väntade på eftersläntrare innan de stack, det vill säga mig. 

Rutten inleddes med färd ut ur stan via Sandsbro och vidare mot Gårdsby och Rottne. Inledningsvis kändes det rätt bra med undantag av bultande huvudet och värkande trut. Så svullet tandkött att jag sluddrade lätt när jag försökte samtala. 

Skitväder rent ut sagt. Fyra nyanser av grått!

Kom dock ihåg hur kul det är att cykla i grupp och vi kämpade på tillsammans i vädret som var allt annat än inbjudande. Det bjöd på runt två ynka plusgrader, en inte så stark men stadig vind och regn i luften som ibland manifesterade sig som lite droppar för att sen försvinna. Min regnjacka ska jag ge fan i fortsättningsvis. Värmer om man inte rör sig eftersom den är helt tät. Men gör att jag  till slut blir helt våt inifrån varpå fukten börjar sippra ned i handskarna som i sin tur blir dyngsura. Sen dröjer det inte länge innan kombinationen fartvind och fukt gör mig nedkyld. Skitvår. Svor såväl inombords som högt ibland. Tempot var modest utom ett tag när herrar Klas och Stefan stod för dragjobbet och småpratande råkade dra upp tempot från runt 27km/h till 30km/h på någon mil. De var mest med för att värma lite inför söndagens Östgötalopp. 

Ska bli spännande att se hur det går för klubbens representanter. I juniorklassen har vi Adam och Albin och sen har vi seniorer och veteraner med Klas, Stefan, Niklas och säkert fler jag missat nu. 

En sån där nödvändig paus

Slutet av turen var ingen munter upplevelse för egen del. Var grinigare än en ur ide yrvaken björn med tandvärk. Fast det var ju precis det jag var! Frös rejält om händerna. Benen var väl rätt ok med tanke på omständigheterna. Men det är ingen höjdare att trycka på med hybriden då den svarar uselt. Den är och förblir en bra transport- och långdistanscykel. Men den är seg, mycket seg. Det märks när alla andra kör racer. Lägg därtill en regnjacka med samma aerodynamik som en spinnaker så blir det i alla fall bra träning men fort går det inte. Återigen har jag konstaterat det jag redan visste - att jag hatar att cykla i kyla. Den tar mer kraft än själva trampandet. Det tog en rejäl mängd varmt te och en lång dusch för att tina upp när jag kom hem. Sen somnade jag på soffan vilket inte alls var dumt. 

Dagen avrundades med mer dramatik än önskat. En god vän lyckades falla och göra det så olyckligt att hon bröt fotleden så illa att den idag opererats. Det innebar att jag fick tillbringa en god del av lördagskvällen på akuten. Roligare kan man ha. Känns dock lite ovant att se den från det perspektivet. De flesta gånger jag varit där har jag legat på en bår av något slag. Omväxling förnöjer. 

Söndag
Om lördagen bjöd på misärväder av för årstiden värsta sort så gällde det omvända idag. En dag som den här börjar till och med jag tro att det kan komma en vår. Fram med racern och bästa humöret, här ska cyklas var det jag tänkte efter att ha vinklat upp persiennen. Märit hade bjudit in till en "semispontan" cykeltur då hon till skillnad från mig är en vis person som klarar av att läsa en väderprognos och planera efter den och därefter lagt ut en blänkare på Lammhultcyklisternas Facebooksida. 

Väntanstider, inte 5 timmar får man hoppas!

Samma visa upprepade sig dock med frukosten. Hade fått ned svullnaden något med idog tandborstning och massiva doser Ipren. På morgonen var den tillbaks igen. Det var bara att greppa en klase bananer och den alltid pålitliga mixern. Sen igen men den här gången hann jag precis i tid i alla fall och iförd betydligt bättre kostym skulle det senare visa sig. Perfekt faktiskt. 

Ett glatt gäng redo för avfärd

Dagens runda förde oss via Teleborg, Tävelsås och Jät ned till Urshult och sen hem via Sirkön, Kläcklingen, Kalvsvik, Rydet och Dänninglanda tillbaks till startpunkten vid Simhallen.

Det var ett strålande glatt gäng som gav sig iväg från parkeringen vid simhallen på våräventyr. Efter några kilometer blev vi ikappcyklade och sen var vi sju. Lite senare mötte vi ett gäng från Tingsryd med Glenn i spetsen som körde ihop med oss ned till Urshult.

Stopp vid stenladan i Urshult innan gänget delar på sig igen

Vi mötte även ett antal cyklister under rundan. Verkligen roligt att se hur intresset spridit sig i trakten. Det var en syn man inte mötte för några år sen. Cyklister överallt en solig dag!

Det blev en mycket lugn runda för min del och pulsen var bitvis nere på strax över hundra när det var lite medvind. Benen kändes allt bättre och efter kort paus vid simhallen skarvade jag vidare några mil. Körde med Jimmy över Fylleryd och vi skiljdes åt i Sandsbro. Cyklade ikapp en munter Peter vid Evedal och sen slog vi följe runt Kronoberg och vidare över Hovshaga. Visade sig att han är potentiell intressent för den startplats och sub-gruppsplats som blev ledig i och med gårdagens trista olycka.

Funderade ett tag på att köra hem för att fylla på vattenflaskan och energidepåerna för att sedan fortsätta.  Kände mig inte snabb idag men mycket uthållig. I lite lugnare tempo hade jag kunnat hålla på än. Märkligt vad några plusgrader och lite sol kan göra med...benen!

Men eftersom sjukhusbesök väntade så jag avbröt där. 

Träningsveckan bättrades på när dagens tur för min del slutade på 121 km och gårdagens på 85 km. Imorgon blir det deltagande i årspremiär av måndagsturen

/ J - på G

PS fick förfrågan om att lägga upp recept på min hemmasnickrade sportdryck igen, så det kommer! DS