tisdag 31 mars 2015

På gång

- Vad händer här under april?


Det är inte utan att man vill tro att våren är på gång. Men den tvekar uppenbarligen. Inte vet jag om det är för att det gör ont när knoppar brister men något är det som gör att den dröjer. Temperaturen håller sig några grader över nollan och regnskurarna har avlöst varandra i de här trakterna av världen de senaste dagarna. De har också varit uppblandade med tendenser till snö och vinden har varit byig och vresig. Inte direkt inbjudande är väl det dominerande intrycket. 

Men skam den som ger sig. Jag och många andra tränar på. Inte så mycket på cykel som jag önskat men andra aktiviteter har det blivit. Cykelform är trevlig att komma i men allmänkondition och styrka har aldrig skadat och särskilt inte för mig som har ett antal krämpor och en galopperande vikt att ta hänsyn till. Dislocerade axlar och diskbråck i nacken sätter sina spår och kräver hänsyn. Nu mer än någonsin.

Och som min kära omgivning inte drar sig för att påpeka
 så jag inte tjugofem längre. Fan tro't. 

Vad gäller bloggen kommer den nästkommande månaden bjuda på inslag med olika inriktning. Det kommer att skrivas lite om knivar, såväl i serien "DPF - Den perfekta fickkniven" som "Traditionella knivar" och ytterligare någon presentation utöver det. Så ni som tittar in här av det skälet kommer få er något till livs.

När det gäller träning så närmar det sig utvärdering av de tre första månaderna med styrketräning. Hur har det gått på den fronten egentligen? Är det någon poäng med att lyfta skrot? Frågorna hopar sig då jag närmade mig ämnet med viss skepticism. Min viktresa fortsätter vare sig jag vill det eller ej och om det kommer jag att plita några rader. 

Det kommer förstås också att cyklas den kommande månaden. Först ut är landsvägscykling på och omkring Hallandsåsen - min egen lilla alp under påskhelgen och om det kommer någon form av rapport. Vardagscyklingen representeras av en utvärdering av pendlingsdäck som jag ägnar mig åt i samarbete med Bike Brothers och intrycken av dem kommer jag förstås att skriva om. 

Sen har jag en ny Mtb-sadel som fortfarande inte är provad. Det skall rådas bot på!

Helgen den 17-19e april kommer dessutom LC ha kickstartsläger på hemmaplan där jag skall försöka delta i möjligaste mån. Det blir årspremiär för gruppcykling för min del. Strax därefter drar också de traditionsenliga måndagsturerna igång med start från stortorget. 

Det cyklas ute i den stora världen också. Dels haglar vårklassikerna så här års och dels är det en del rekordförsök på gång när det gäller ultracykling. Rörande det ämnade jag också sätta något på pränt. 

Samanfattningsvis kan väl sägas att det rör på sig och om det skall det skrivas!


/ J - stretchar tangentbordsfingrarna

söndag 29 mars 2015

Teori kontra praktik

- Hur träningsveckan egentligen blev


Som den uppmärksamme läsaren redan konstaterat sprack min stolta veckoplanering redan på pass ett. Istället för två till tre timmars cykling blev det närmare fyra timmar. Distans istället för medeldistans. Men skall saker gå åt skogen så är det lika bra att de gör det med besked samt omgående så de kan rättas till.  

Andra passet skulle enligt samma metodiska upplägg innebära "långa intervaller". Så blev det inte heller. Ett väder som inte alls bjöd på vindstilla och sju, åtta grader med solglimtar som tidigare förutspåtts. Istället var det byvind, två grader över nollan och ett iskallt duggregn med bitvis inslag av snö som var aktuellt. Det havererade effektivt alla tankar på att köra någon form av intervall eller ens fort. Med de yttre förutsättningarna och det klädval det medför samt halvsura ben från igår ställde jag om planen till att bara cykla. Det blev tre och halv mil småcykling istället. Gympasset som följde genomfördes dock enligt plan. 

Skrotat schema

Torsdagens sejour på gymmet blev däremot inte bara precis som det var tänkt utan ett av de bättre passen jag kört överhuvudtaget. Kort uppvärmning och sen full fart. 

Men fredagen - samma visa igen. Vädret, jodå det kunde väl övervinnas även om det bevisligen var skittrist och regnigt här i Växjö. Men vardagslogistiken talade mycket starkt för ytterligare en omgång på Idrottskliniken. Det här som skulle bli en cykelvecka!

Sen kan väl tilläggas att upplägget för övrigt var kört från början vilket jag kom på strax efter att jag postat det. Jag missade då att ta med i beräkningen att lördag var en synnerlig viktig dag för min del. En röd dag i min personliga kalender. Den innebar av högst naturliga skäl att det inte blev någon träning den dagen. Allra minst ett distanspass.

Men träning blev det trots allt. Även om jag inte lyckades skrapa ihop mer än 11 timmar och en liten kvart totalt.


/ J - mästerplaneraren

torsdag 26 mars 2015

Åtta halvtimmar

- Filosofiskt distanspass


Enligt den högst rudimentära träningsplaneringen jag presenterade härförleden så innebar tisdagen att det skulle trampas "semidistans" vilket i mitt fall innebär en tid på mellan två och tre timmar. 

Nu blev det inte så. Vilket i och för sig är vanligt när det gäller mig. Planer är till för att modifieras. Det blev längre i det här fallet. Orsaken var enkel. Vädret var fint, tiden fanns och benen satt där och pendlade på. När man bor på de här breddgraderna gäller det att passa på så här års när vädret är med på noterna. 

Inledningen på rundan var densamma som måndagsturens sträckning ut ur staden via Högstorp och vidare mot Hemmesjö. Sen bar slingan söderut ned mot Åsnen. 

Av någon anledning har jag börjat dela in mina något längre turer i halvtimmar. Planen var som sagt sex halvtimmar. Första trettio minuterna är uppvärmning och först därefter kan jag uttala mig om hur benen känns. Åldern börjar ta ut sin tribut, kroppen tarvar uppvärmning.  Efter andra halvtimmen är man igång och tredje innebär halvtid. 

Livets vägskäl

Det är något symboliskt över halvtider. Mitten av någonting. I det här fallet inträffade det dessutom vid ett vägskäl vilket knappast förtog symboliken. Jag är mitt i livet, mitt i rundan och för att förstärka bilden av något mytiskt fick jag strax innan sällskap av två mäktiga havsörnar som cirklade i fjärran. 

Örnar över Åsnen. 

Skulle jag vika av eller fortsätta i samma riktning jag börjat? En praktiskt såväl som filosofiskt spörsmål. Jag tycker nog att jag är på rätt väg så jag återupptog min färd dit näsan pekade efter att ha inmundigat en prosaisk banan. 

Solen sken även om det var tämligen svalt och jag färdades vidare genom livet uppdelat i halvtimmar och mot Alvesta via Torne, Huseby, Lästad och Blädinge. Därefter vek jag av hemåt förbi Gemla. 

Datorn summerade 111 kilometer efter ungefär tre och fyrtiofem eller så. Nöjd med det och livet som det artar sig. 


/ J - livscyklar

måndag 23 mars 2015

Träningsupplägg v13


Inte så lite inspirerad av ett träningsupplägg jag läste på Cykelkattens eminenta blogg så klurade jag på mitt eget träningsupplägg inför veckan som just börjat. Detta eftersom jag är inne i någon form av uppbyggnadsfas för tillfället. 

För ovanlighetens skull började den med en vilodag. En inte helt planerad sådan men den blev en följd av komplett usel nattsömn som omöjliggjorde träning helt enkelt. Annars var det tänkt att veckan skulle inledas med lugnare cykling. Det kanske var lika bra med en slappdag i och för sig eftersom förra veckan bjöd på 15 timmars träning. Jag trappar upp så smått. Nu tänkte jag mig planeringen ungefär så här istället:


Sammanfattningsvis



måndag: vilodag

tisdag: lugn cykling, semidistans 2-3 timmar

onsdag: cykling långintervall följt av gympass "medium"

torsdag: gympass "tungt"

fredag: cykling "återhämtning", lätta växlar

lördag: cykling distans

söndag: gympass "kondition" + "medium"


Sen skall det väl klämmas in någon timmes stretch också för min onda ryggs skull. Inte så avancerat som mina yogapass med huvudstående som jag ägnade mig åt på kampsportstiden, men ändå.  

Jag kör mina pass på gymmet i ett par varianter där något är "tungt" som i högre belastning och färre repetitioner och "medium" som mer fokuserar på lättare vikter och längre set. Det kombineras alltid med någon form av uppvärmning som inkluderar konditionsträning. Jag har ju några kilon att tappa också så minst en halvtimme på löpbandet blir det innan. Oftast intervaller i någon form mellan fyrtiofem minuter och som längst en och en halv timme. Totalt brukar sejourerna på Idrottskliniken ligga på mellan en och en och en halv timme upp till tre timmar ibland. 

Sen återstår att se om upplägget går att följa. Det beror lite på väder och vind också. Jävlas det riktigt mycket kryper jag inomhus något av cykelpassen. Sen vet jag inte om lördagens pass blir på hybrid, landsväg eller mountainbike än. Jag är bra sugen på en skogsrunda måste medges.  

Hur lägger ni upp er träning/motion?


/ J - bygger upp det som förfallit

lördag 21 mars 2015

Aprilväder i mars?

- Det var då själva f-n!!


Dagens tänkta distanscykling inställd!

Solskenscyklisten i mig vrider sig i vånda. Känner inte alls för att ge mig ut i det snorkalla snöblandade regnet som på ett uppfriskande sätt ackompanjeras av en isig vind. Jag inser moder naturs tydliga vink och ger mig. Jag vet, jag vet - en äkta cyklist ger sig aldrig. Jag kanske är oäkta.  

Istället begraver jag mig på gymmet några timmar. Tänker träna hårt.

Imorgon blir det Milano-San Remo på TV istället. Soffcykling.


Over and Out

/ J - insåg aldrig att glädjestegen han tog visade sig vara en regndans

fredag 20 mars 2015

120 000g - n1

- Viktresa, del 2


Den avgörande stunden närmar sig med stormsteg. Den då jag skall gå i närkamp med vågen. Nu är den knappast allenarådande när det gäller att mäta träningsframgångar. Det är till och med så att den spelar en ytterst tillbakadragen roll i sammanhanget. Jag har till exempel inte vägt mig sedan 1a februari.

Det våras för vågen

Istället ser jag naturligtvis främst till känsla när jag rör på mig, hur mycket roligare det blivit och möjligen om det går fortare att springa och cykla och om jag kan förflytta mer skrot på gymmet utan att ta i mer. De faktorerna är väsentligt bättre mått på hur träningen fortskrider.

Men det går inte att blunda för att om man väger mer än tresiffrigt är den absoluta vikten också av intresse. Det gäller definitivt om man skall cykla och särskilt om den vikten skall förflyttas uppför en backe eller framföras på en stig. Många av de jag kommer att cykla tillsammans med väger lite mer än hälften än jag själv. Jag är alltså två cyklister. 

Därför är det snart dags att väga sig. Det känns dock som en domedag. Det vore sympatiskt om vågen kunde visa en smula medkänsla och åtminstone antyda att vi är några färre som kliver upp den numera. 

Och jag anser fortfarande att det vore intressant med viktklasser i cykling. Jag skulle vara livsfarlig i tungvikt!


/ J - från supertungviktare mot tungvikt

Knivtweak




Den återfinns numera på bloggen:




Välkommen!

tisdag 17 mars 2015

Jag - en clown?

- Funderar på ny yrkeskarriär


Det är bra om man kan hålla sin omgivning på gott humör. Ibland sker det ofrivilligt och det är väl då det blir roligast. Sen är slapstickhumor ganska kul. Om man inte slår sig alltför illa vill säga. Jag verkar inte vara helt oäven på området om jag får säga det själv. 

Häromdagen var jag och fikade med en god vän och passade på att öva mina talanger. Allt gick väl bra fram till dess att jag skulle gå och hämta påtår. Vi satt en trappa upp på det anrika konditoriet Askelyckan och jag begav mig en trappa ned för att fylla på innehåll i de två muggarna. 

Kaffeblå är ingen gångbar färg

Allt hade troligen förlöpt väl om det inte vore för den olyckliga kombinationen av en gammal smal trappa med små trappsteg och mina clownskor. Eller nja, det är det väl inte clownskor per se men det är ett par Converse som är något nummer för stora och därmed långa. Behöll dem för att de är orange och fina!

Därför bar det sig inte bättre än att jag när jag nådde det överst trappsteget på något vis fastnade med mina snabelskor och stöp handlöst framåt på magen. Under luftfärden flög halva innehållet i de två kaffemuggarna ut i en vid både och hamnade på golvet och jag i en hög ovanpå. På något mirakulöst sätt lyckades jag behålla greppet om båda kopparna och undvika att ha sönder dem eller tippa ut resten av innehållet. 

Kaffet på golvet torkade jag dessvärre upp med min tröja eftersom jag låg och krälade på det. Jag fick en rejäl smäll och det smärtade i knät och en armbåge ett tag men jag är tämligen robust byggd så sådant bekommer mig sällan. Mest var det stoltheten som fick sig en törn. Den ömmade rejält efteråt!

Den stackars servitrisen som blev vitte till episoden undrade hur det gick. Jotack, sade jag. Sen noterade jag att hon inte behövde torka upp på golvet efter mig eftersom jag redan stått för den detaljen.

Tyvärr var det en tröja jag tyckte mycket om som fick agera skurtrasa. Den har den filosofiska texten "Born to Cycle (Forced to work)" tryckt på bröstet.

Ljusblått och kaffe går inte ihop märkte jag. Inte ens "rosa" biter på det kan jag låta meddela.

Efteråt tyckte min käraste att jag luktade kaffe. Eller så använde hon ordet "stank" jag minns inte riktigt.


/ J - utför kaffestunt

måndag 16 mars 2015

Projekt päron

- Nu kör vi så det ryker!


Nytt personligt "rekord" har det blivit igen på min inofficiella eller kanske härmed högst officiella förbränningstimme på löpbandet. Nu lyder det på 1122 kalorier. Kan bli intressant det här. Sen kan kanske påpekas att det bara är uppvärmning det handlar om. Det följs alltid av en eller par timmar skrotlyftande. 

Jag har även gjort markanta ökningar i de vikter jag hanterar i de sammanhangen. Det är inget egensyfte i sig men blir ändå någon form av kvitto på att det går åt rätt håll. Det hela är terra inkognita för mig annars. Jag och gym är inte alltid helt kompatibla. Nämn inte ens orden gruppträning eller framförallt "cirkelträning" för då går jag igång och blir smått aggressiv. Andra måhända blir eggade när det står någon idiot och skriker åt en i sann "drillsergeantanda" när man tränar. Jag blir mest arg och funderar på att kröka en skivstång över huvudet på vederbörande. Sade jag att jag hatade lumpen?

Päron är också en form


Annars är min plan att träna mer extremt i år. Inte enbart i ordalydelsen "hårdare" utan faktiskt även lugnare. Tyngre pass än någonsin varvat med lugnare turer är grundplanen. För stunden ligger fokus på att bygga upp volym. Mer träning helt enkelt. Kvalitet är bra men en dos kvantitet är inte heller att förakta. 

I den andan har jag nu börjat med återhämtningsträning och stretch istället för att vila helt passivt. Vilodagarna helt utan träning skall bli färre. Projektet att få ordning på den här fysiska ruinen kommer att ta mycket tid i anspråk har jag noterat. Det tar tid att vända på ett päron. Då går det inte att slösa bort tiden. 

För stunden befinner jag mig i en uppbyggnadsfas. Eftersom jag började från i princip noll träning i vintras och den högsta vikten någonsin så ägnades januari åt att komma igång igen. Det gick bra. Februari gick sen ut på att härda kroppen så jag kunde börja med styrketräning på riktigt och samtidigt föra in lite konditionsträning i mindre doser på varje gympass. 

Nu har jag även introducerat cykel på schemat och planen är att nu under mars komma igång så mycket med trampandet att jag kan börja köra mer under april för att sedan öka volymen särskilt under maj. Jag tänkte även se om knän och benhinnor håller för lite löpning utomhus förutom mina övningar på löpband. 

Det var de närmaste generella riktlinjerna. Sen brukar jag göra en liten översikt vecka för vecka hur träningen skall organiseras. Den influeras förstås rätt kraftigt av det övriga livet och får samköras med vardagslogistik och allt vad som därtill hör. 

Hur gör alla ni andra för att komma igång, i form eller bara ut ur träsket?

Det är hög tid att försöka vända päronen rätt!


/ J - bloggpäron

Det bidde inget rekord


Något världsrekord blev det inte den här gången för Gustav Larsson i Manchester i helgen. Trots en heroisk insats och en optimistisk öppning så höll det inte hela vägen. De tio första varven gick det undan värre sen minskade farten rejält. Kraften fanns inte där helt enkelt. Gustav själv sade att han kände det redan efter fem minuter. Jag tror att det är mycket svårt att fortsätta på den extrema nivån efter att huvudet på så vis gett upp. 

Fast tusan vet om han försöker igen även om han själv på Twitter lämnat en sådan öppning. Det är inte något man vill genomlida många gånger misstänker jag. Det kallas inte för "den längsta timmen" för inte. Minuterna mellan 21-40 skall tydligen vara värst om jag förstått det rätt. De gör tydligen så ont att man inte glömmer dem alls. Det krävs en del smärta för att inte glömma minuter här i livet. Frågan är vilka som står nästa på tur att lida. Det finns kandidater men nu är det faktiskt också några som misslyckats. 

Men på pluskontot står att det svenska rekordet inte bara putsades utan närmast massakrerades. Och än mer sympatiskt var att Gustav lyckades pressa sig över den smått magiska 50 000 metersgränsen. Det ser alltid bra ut. Det nya svenska rekordet lyder på 50.016 km.

Vad som gjorde mig en aning sur var det inte kunde följas live någonstans. Länken som jag hänvisade till här på bloggen visade sig inte fungera och jag hade via Cycling Plus fått reda på att man kunde följa det via brittiska Channel 4. Det stämde inte alls kan jag meddela trots att jag skaffade mig ett konto där och allt. Men tyvärr kan flera sändningar bara ses om man befinner sig i Storbrittanien. Det betyder bara att jag får massor av meningslösa reklammail från dem nu.


/ J - cyklar ofta en timma men aldrig så fort

fredag 13 mars 2015

Den längsta timmen

- Svensk attack på världsrekordet!


Det är inte annat än att hjärtat klappar lite extra när vår egen Gustaf Larsson skall ge sig på det rådande timrekordet i helgen. Förutom att han råkar vara svensk så är han från trakten. Gemla ligger trots allt bara någon mil från Växjö och då är det lätt att bli lokalpatriotisk. 

Vad tror jag om hans chanser då? Tja, jag känner förstås inte till Gustavs dagsform men det är tidigt på säsongen och benen hade nog varit starkare lite längre fram. Rohan Dennis nuvarande rekord på 52,461 kilometer är nog inte omöjligt att slå men det lär bli svårt tror jag. 

Gustav skall försöka sig på "den längsta timmen". Foto: Tim de Waale

Svenskt rekord lär det bli i vilket fall som helst då det nuvarande lyder på lite över 45 kilometer och hålls av Pär Edgren sedan slutet av nittiotalet. 

Men i vassen lurar de stora kanonerna. Så det gäller att passa på och det är väl det Gustaf gör helt enkelt. Den gode Sir Bradley Wiggins har deklarerat att han först satsar på att vinna Paris-Roubaix om några veckor och sedan ämnar slå timrekordet. Med tanke på hur hans ben ser ut nu i Paris-Nice är det svårt att inte tro honom. Han har uppenbarligen lagt på sig några kilo muskler för att bli starkare på bekostnad av klätterförmåga. 

Wiggins i en ovalig roll, här under Paris-Nice. Foto: Cycling Weekly


Sen är frågan om och i så fall när cyklister som Cancellara och Martin har tänkt ge sig in i leken. De har tidigare sagt att 2015 är året då det skall ske. Först då får vi se vad rekorden satta under det nya regelverket är värda. 

Här några ord från Gustaf själv citerade i Velo inför stundande smärtstund. Försöket kan för övrigt följas här

Men i vilket fall - heja Gustav! Inspirerad skall jag ut och trampa om en några timmar. Inte så dumt med en ledig eftermiddag när solen strålar. 

/ J - supporter

torsdag 12 mars 2015

Getingfri!

- Hyposensibiliseringen är klar



Det kändes nästan lite vemodigt när jag lämnade det landstingsglättiga väntrummet med sina offentliga möbler för sista gången. I fem år har jag regelbundet tillbringat tid där var sjätte vecka. Ibland oftare än så. 

Allt för att slippa dö fler gånger. En och halv gång får räcka. Insekter och bilar har varit de vanligaste orsakerna för mig att tulla på mina nio liv. Nu får jag leta efter andra hot.

Det börjar bli ont om liv

Getingar är inte att leka med för allergiker som jag. Märkligt det där, jag tål allt mig veterligt utom de små svartgulrandiga jävlarna. Kanske därför jag inte gillar AIK heller. Eller för att jag inte gillar fotboll, det kan spekuleras i. 

Men nu är jag äntligen fri! I den meningen att jag inte behöver rycka till varje gång jag hör ett intensivt surrande när jag ute och trampar i skogen. Vare sig jag eller mina närmaste har alltid varit helt trygga med att mig harvande bakom stock och sten och över sommarängar med de flygande sexbenta mördarmaskinerna vakande i luften likt biologiska drönare.

Nej tack, jag kör!

Första och sista gången jag tog sprutan på morgonen för övrigt. Annars har det varit en eftermiddagsaktivitet. Lär bli en sömnig dag. Dosen motsvarar 20-25 getingstick på en gång så den tar lite på kroppen. Därför får man inte ägna sig åt någon fysisk aktivitet samma dag. Det var därför jag igår lite kryptiskt skrev att det blev påtvingad vila. 

Sommarn här kommer jag!


/ J - tagit sig en geting

onsdag 11 mars 2015

Grundträning

- Kära träningsdagbok...


Idag var en ytterst bra träningsdag!

När man försöker komma igång med cykel igen är det ett visst antal turer och en hög med kilometer som måste avverkas på ett eller annat sätt. Jag är nu inne i en sådan fas. Styrketräningen går bra, löpbandet likaså men det bättrar inte på timmarna i sadeln. Det tänkte jag råda bot på nu. Därför blev det både ett pass på cykeln, ett på löpbandet och ett i gymmet idag. Summering: tre timmar och fyrtiofem minuter träning. Bitvis mycket hård.

Under dagens cykeltur kom jag osökt att tänka på en strof ur Ted Ströms Vintersaga "/../ och från havet blåser en isande, gråkall vind" som jag sen inte kunde få ur huvudet. 

Årets första kylslagna bild av Kronoberg

Nu cyklade jag förvisso inte i närheten av havet dessvärre. Skall man nu frysa som en hund så kan man ju åtminstone få lite utsikt. Det jag kunde avnjuta i den vägen var väl "Helgahavet". Men därifrån blåsten en bitande nordan och det var bara någon enstaka plusgrad i luften. Råkallt med andra ord och det kändes. Jag är notoriskt dålig på att cykla i kyla även med hyfsade kläder. Man kan tycka att jag med min stoppning borde vara väl lämpad för kallt klimat men så är inte fallet. Jag har inget emot att det drar upp emot trettio plus istället. 

Som tur var skulle det ändå inte hållas någon fart idag var det tänkt utan mer åt förbränningshållet. Det var bra för någon puls gick inte att få upp. De kalla musklerna gav upp långt innan systemet ville gå igång. Kylan åt upp farten!

Världen tedde sig något soligare i förrgår. Trummen i vårsol

Jag kör efter pulsklocka så här i början. Det mest deprimerande är väl att den hela tiden säger åt mig att ta det lugnare. Så det gjorde jag, så till den milda grad att jag höll på att bli omcyklad av två tonårstjejer som skjutsade varandra på en damcykel pratandes i mobil. Eller jag kanske överdriver något men inte mycket. Men cyklat blev det och ytterligare två timmar velocipedrytteri kan noteras i min träningsdagbok. 

Där kan också plitas in 45 min intervallträning på löpband samt en timma "Starke Adolf"-pass vilket innebär tunga vikter med få repetitioner idag. Höjde vikterna rejält på ett par övningar samt maxade ut viktmagasinen på benpressmaskinerna. Börjar bli starkare uppenbarligen.  

Imorgon påtvingad vila. Återkommer om det. Synes!


/ J - tillbaks i sadeln

måndag 9 mars 2015

Kalorijakten

- En informell träningstävling mot mig själv 


Jag är väl medveten om att kalorimätare på löpband knappast är exakta i någon mening eller är en etablerad vetenskaplig metod att mäta träningsresultat med. Trots det visar det sig att man kan ha kul med dem. Jag kör ofta på samma band på gymmet om det är ledigt och tanken är mest att få en ungefärlig uppfattning hur mycket möda jag lägger ned på min uppvärmningstimma.

Själva idén föddes när jag häromdagen stod där på den imaginära vägen i full gång med min vanliga uppvärmning. Den inleds alltid med en rask promenad som sedan övergår i "uppförsbacke" följt av jogging på några kilometer. Efter det brukar jag köra intervaller där jag varvar kortare löpsträckor på 500 meter med promenad i brant uppförsbacke samma sträcka. Allt för att få igång lite förbränning inför styrketräningspassen som sen avhandlas i högt tempo med kort vila mellan seten. 

Bäst jag stod där kom jag på att det går att knappa in vikt och ålder i maskinen, något jag inte gjort förut. Resultatet var häpnadsväckande. Eftersom jag trots allt fyllt gubbe och väger mina ansenliga kilon löpte kalorimätaren amok för en stund. Det var mycket trösterikt att se. De är inte förinställda för min kroppsbyggnad går att notera. 

Det här kom jag dock inte på förrän efter lite mer än halva tiden men resten av sejouren ägnades åt kalorijakt. Mot slutet blev målet att komma över 1000 kalorier eftersom det målet låg inom räckhåll. Det blev ettusentvå för att vara exakt. 

Andra konditionspasset på löpbandet kördes igår och då slog jag personligt rekord med 
1058 kalorier på en timma. Jakten är igång och det skall bli intressant att se vad jag kan komma upp i. 

Det kan till och med bli en utmaning. Både för mig själv och andra. Vad kan ni komma upp till på ett löpband under en timmas aktivitet?


/ J - springer stillastående i cirklar

lördag 7 mars 2015

Vita vägar

- Eurosport för f-n så gör man inte!


Efter egen avklarad premiärtur så var det dags att titta på Strade Bianche på Eurosport. Ett lugnare sätt av avnjuta sporten än från sadeln tänkte jag. Men liksom cykelturen så blev inte heller kvällen som jag föreställt mig. Sanningen är ibland brutal.

Eurosport och deras tablå kan man tydligen inte lita på. Som vanligt kanske skall tilläggas men det här är någon form av nytt lågvattenmärke från deras sida. Hade satt boxen på inspelning eftersom jag som sagt var ute och trampade själv vid den aktuella tidpunkten. Bänkade mig i tv-soffan för en stunds spänning. Trodde jag, ack var jag bedrog mig. Började spola en bit i sändningen då det inledningsvis tydligen var annan sport som gällde. Jag är ingen expert jag men vägen var lite väl vit även för att vara i Italien tyckte jag. Men nope, det var uppenbarligen utförsåkning som fångats på film. Spolade vidare men inte heller det hjälpte. Sändningen övergick till slut i fotboll, det känner till och med jag igen. Tablån dubbelkollades och sedan kanalen. Jodå, boxen hade döpt inspelningen till "Strade" och allt stämde. Ja förutom själva cykeldelen då som lyste med sin frånvaro.

Surt sa räven*, eller den här räven använde väl starkare kraftuttryck än så.

Jag ämnar inte raljera allt för mycket men själva grejen, det där med att köra grusväg i Strade Bianchie är inte fullt lika imponerande när man själv är uppvuxen i ena änden på en. Jag cyklade alltid på sådana på min tioväxlade Monark jag fått ärva av pappa när jag skulle någonstans. Det fanns helt enkelt ingen annan råd eller väg för den delen.

Drömma om vita vägar går ju. De grusvägar jag är van vid var betydligt brunare måste tillstås. Inte var de försedda med några monstruösa backar heller men när man var tio år och de var vattensjuka efter ett rejält småländskt regn var det tungcyklat i alla fall. Det minns jag tydligt.

Förresten den sol som saknades igår är nu upphittad. Den hänger utanför fönstret. Skulle ha väntat med premiären till idag. 

Tyvärr för skidåkarna verkar värmen även hänga över Sälen så nu skall jag kika på nästan lika vita vägar som i Italien. Eller förresten en första betraktelse av Vasaloppsspåren säger att de är brunare än mina barndoms grusvägar.

Arrivederci!


* Om "rönnbären" i den svenska fabeln vilket är totalt obegripligt. I den grekiska originalversionen handlar det om vindruvor vilka ju kan vara söta som bekant och då funkar berättelsen bättre. 

/ J - f d grusvägsfantom


Première extraordinaire



Det skall vara något extravagant över premiärer. De skall anträdas på en röd matta och vara storslaget kantade med glitter och glamour. Lite som en melodifestival. Nä, det vore att sträcka sig för långt men ni förstår bilden. 

Vårglamour deluxe

Men det verkar inte världen ha förstått alls. Särskilt inte den del av världen som utgörs av vädret. Inga pukor och fanfarer och inte ens ett litet fyrverkeri. Dagsverkligheten bjöd på någon enstaka plusgrad och en tämligen jämngrå himmel. 

Förstod inte vädergudarna att det var idag jag skulle cykla igång våren?

Och jag som skulle susat fram med en antydan till en första vårvind mot benen, utan skoöverdrag och med ett leende på läpparna även i uppförsbacke.


Cykel som matchade vädret och färgerna

Så blev det inte. Det blev inte ens racer. Jag tänker banne mig inte ta ut fincykeln för att harva omkring mellan de grusvallarna. Har sett sandstränder som är mindre bemängda med grus än Växjös gator för närvarande.

Efter den här turen överväger jag starkt att emigrera. Rundan kan på ren svenska sammanfattas - fy fan vad tungt!

Förutom att jag inte är i form och den enda sol som syntes var den som lyste med sin frånvaro så blåste det så hårt att näshåren fladdrade. 

Lika bra att jag inte kunde cykla racer -
halvvägs försvann vägen och blev till grus

Cyklingen gick därmed i slowmotion. Kadensmonstret käkade upp storkakan och sen återstod bara lillklingan. Segade mig uppför backar bara för att möta snålblåsten på krönet. Kylan åt upp den lilla kraft som fanns. Sen fanns inte den heller. Vem kan tänka på kadens och trampteknik när man fryser häcken av sig och längtar efter varm dryck? Kämpade mig igenom strax under två timmar och sen fick det räcka. Fick rådet av en vän jag träffade på vägen att cykla hem. Jag följde det. 

Nu skall jag drömma mig bort till vita vägar och Italien. Som ni förstår av tidpunkten är det inspelat. Men ändå. 


/ J - äntligen upptinad

fredag 6 mars 2015

Vad gör jag??


Jag fegar ur. Vågar knappt, cykla alltså!


Undrar vad som händer. Att cykla är bland det bästa jag vet som ni känner till. Ändå drar jag mig för att påbörja säsongen. Den där första riktiga, officiella träningsturen vill säga. Cyklar gör jag förstås - på andra vis i mindre omfattning.  

Jag hoppas innerligt att det finns fler som jag. Som tvekar inför något fast man så gärna vill. Det kan gälla allt i livet men just i det här specifika fallet handlar det om cykel. Men översätt känslan till det område som passar dig bäst och du kanske känner igen dig. 

Igår stod valet mellan att spendera två timmar utomhus eller att titta på den starka vårsolen bak en fönsterruta. Jag valde det senare och körde närmare tre intensiva timmar på Idrottskliniken. Intervaller på löpband följt av uthållighetsstyrka vilket avslutades med fler intervaller på stationär cykel. Pinsamt egentligen om man är jag. Min Mtb står där övergiven i boden, kedjad vid väggen trots sin nya sadel.

Det finns förstås bakomliggande faktorer.

För jag vet att det inte kommer kännas som sist. Eller risken är väl att det känns precis som sist vilket inte var så uppmuntrande. Min förra säsong var inte mycket att hänga i granen. Snarare blev jag avhängd bakom en gran om jag inte missminner mig. Jag har förvandlats till något av säsongscyklist igen. Och den nya har inte inletts.

För jag tvekar trots att vädret varit fullt medgörligt i den här delen av världen. Möjligen med undantag för stunden då det regnar utanför fönstret och temperaturen ligger strax över nollan. Det är inte så inbjudande. 

Det ser inte allt för illa ut...


Men ni som rör på er i någon form vet att alla fysiska aktiviteter har en viss instegströskel. Den kan vara lite olika hög beroende på vem som gör vad men den finns där. Den behöver klivas över för att endera tillåta utövande eller i alla fall möjliggöra att de bli roliga.

Den första tröskeln har för mig passerats i gymet där allt numera flyter. Inte alltid helt smidigt men jag är utan tvekan igång efter nästan trettio pass. Därför är det lättare att fortsätta av bara farten.Sen säger den naturaliserade smålänningen i mig att det är god idé att utnyttja tiden på tremånaderskortet så väl som möjligt. Målet är förresten att komma ned under tio kronor per tränad timma.

Men imorgon skall jag våga och det blir cykling oavsett vilken jäkla väderlek det bjuds på. Jag ämnar till och med ta ut racern och trotsa grusmassorna som bygger vallar inne i stan och ge mig ut på landsvägen.

Distansen lär inte bli imponerande men jag längtar att få sträcka ut några mil som en yster häst om våren. Fast det får erkännas de första milen brukar mer likna ett kosläpp. Spattigt och hoppigt.

Om ni ser någon som skuttar förbi på en racer kanske det är jag!


/ J - inser att det gör ont när knoppar brister

torsdag 5 mars 2015

(Lunch)Träning!

Enten eller...


Solen skiner här till och från. Imorse mest till och för stunden mest ifrån. Vädret är lika ombytligt som jag. 

Ambivalensen attackerar värre än en uppretad katt. Csssschykla eller gå under jorden och begrava sig i gymmet ett par timmar? Valet borde vara enkelt men kompliceras av att det är utlovat finare, läs varmare, väder i helgen och jag funderade då på en Grand Premiere på racern. Årets första riktiga cykeltur.

De "oriktiga" är allt pendlande och harvande fram- och tillbaks på "dödsgruset" i stan, transportcykling när den är som mest vardagsbetonad. Grå cykel i grått väder. 

Häromdagen löste det sig enklare genom att tiden var ytterst knapp. Vad gör man när ett halvt desperat träningssug smyger sig på en fullspäckad dag? Lunchtränar förstås. Fast det var ont om tid så det faktiskt blev träning istället för lunch. Det kanske inte var helt lyckat. Men jag inbillar mig att armarna blev starkare av alla kilo de fick rycka i. 

Idag finns tid för utövande av båda aktiviteterna: Cykling eller gym. Dock inte båda. Och mina sociala medier svämmar över av folk som cyklar vilt. Hmm...

Att cykla eller inte cykla det är frågan. Jag ber att få återkomma i ärendet. 


/ J - den tvehågsne

tisdag 3 mars 2015

Bikes VS Cars

- Fredrik Gertten gör det igen!


Vad ni än gör missa inte den här dokumentärfilmen. Jag längtar efter att se den men med skräckblandad förtjusning. Sanningen är brutal och hemsk men ibland behöver man bli påmind om den. 


Vi massakrerar jorden och bilismen bär en icke föraktlig del av den bördan. Det samlade trycket från såväl produktionen av den enorma fordonsparken som driften tär på jordens resurser. Våra resurser. Våra barns resurser. Vi dödar framtiden innan den hinner bli.

Jordens befolkning ökar som bekant och aldrig någonsin har det sålts så många bilar på den här planeten. En planet som redan lider. Men det hindrar inte att alla måste åka omkring i en ett ton tung plåtlåda. Gärna själv fast alla vet att ingen stad på jorden lyckats lösa transporter med privatbilism. Köerna ökar ständigt även i mindre städer och i metropolerna mäts tiden som tillbringas i snigelfart i timmar. Det är så illa att snitthastigheten i många storstäder är lika med eller lägre än de var på 1800-talet. Det är framsteg det. 

I Sverige är vi inte ett dugg bättre. Även här säljs det bilar som aldrig förr. Och stora skall de vara, ungefär var femte bil i det här landet är en "stadsjeep" numera, en jäkla klumpig SUV. Till vilken nytta? En enkel undersökning av detta lands demografi ger vid handen att de flesta människor inte bor isolerat på landsbygden. De allra flesta bor faktiskt i mer eller mindre stora städer och tätorter. De flesta resor som görs är under fem kilometer. 

Det vore en god idé att fler valde att färdas åtminstone några av de kortare sträckorna per velociped. 

För allas vår skull. 



/ J - upprörd

söndag 1 mars 2015

Solskensträningscyklisten slumrar


Året, det som var nytt för ett tag sen det är liksom igång nu. Tycker ni inte det? 

Fast på något sätt krävs nog att även mars läggs till handlingarna  för att 2015 skall sätta sig ordentligt i medvetandet. Jag är lite trögstartad på det viset. 

Även träningsåret har startat. Det talar min träningsdagbok om för mig och tur är väl det annars vet jag inte om jag trott på det. Jag tänker på den här perioden som någon form av återkomst, uppbyggnad eller möjligen försäsong eller vad man nu vill kalla det när man är cyklist. I alla fall om man huvudsakligen är solskenscyklist som jag. Fordom förhöll det sig så att jag endast cyklade maj-augusti om solen sken. Annars inte. Men det var för länge sedan. 

Annat är det nuförtiden, hela min image som solskenscyklist raserades för ett par tre år sedan  då jag allt som oftast sågs cykla i snart sagt vilket väder som helst. Men i år är jag tillbaks vid ursprunget på det viset att det knappt trampats en meter. Träningsmeter skall väl tilläggas då eftersom jag huvudsakligen förflyttar mig per velociped vilket lägger ett antal mil till handlingarna varje vecka. Men de räknas inte. 

Det nuvarande vädret inbjuder inte direkt till umgänge. Vi har ingen bra relation kan man säga. Kallt och avvisande och skrivande stund är det halv blötsnöstorm utanför fönstret. Den inre cyklisten i mig vrider sig i vånda. I en sådant ögonblick är det extra lätt att säga att man följer en plan. Men det gör jag ju. Träningen är nämligen igång som det var tänkt. Fast på ett litet ovanligt vis för min del då den största delen för tillfället bedrivs inomhus. En del handlar om att utgångspunkten och förutsättningarna skiljer sig från det "normala". Men det är nu en annan historia och den hänger ihop med de 120 000 grammen. 

Men mer intressant är att det nya året innebar att jag hann med strax under 38 loggade träningstimmar under februari. Samt en löp/joggingtur. Lite obalans där. Jo, man får skryta lite. Det är trots allt en kort månad.  

Jag är nöjd med det och utan sätta något särskilt mål brukar jag gilla om träningstiden överstiger en timma om dagen i snitt. Det är åtminstone ett riktmärke för välmående. Lägger man på några distanspass på cykel så brukar den biten dock lösa sig rätt fort. Det är jobbigare att få ihop timmarna i löpspåret eller på gymet. 

Nu är dock resan mot framtiden, våren och cykelsäsongen inledd och det bekräftas av de små kåta fågeldjävlarna som sitter i var och varannan buske och vrålar om att de minsann är störst, bäst och vackrast. Eller förlåt, kvittrar menar jag ju. Så snart skall väl även jag börja cykla. 


/ J -  Hey Ho, Let's Go