Semestertelegram!

Återkommer med rapporter stopp. Är i Nora stopp. Fantastisk Mtb-cykling stopp. Hinner inte skriva, måste cykla stopp.

/ J - skogstrollet

Statistik

- Ni är legio

Disraeli lär ha sagt "There are three kinds of lies: lies, damned lies and statistics". Det kanske är att ta i men ibland roar det mig att titta på statistik av olika slag. I det här fallet den som rör just den här sidan.

Man vet att man börjar få fler läsare på sin blogg när det börjar dyka upp mail om att sälja saker som körkortsprov, faktureringsprogram och dylikt. Och icke att förglömma: kreditkort och dating. Saknas bara spel och sprit så är alla de stora reklamområdena täckta. Affiliate programs kallas det visst.

Det hänger troligen ihop med att bloggen har accelererat en smula och de senaste månaderna har antalet läsare per 30 dagarsperiod, räknat bakåt, överstigit 10 000 med råge. Det är avsevärt fler än tidigare och ett tydligt trendbrott. Sen kan betonas att detta är en mycket liten blogg trots allt. Jag misstänker starkt att cykling, mitt liv och knivar inte är lika gångbart som mode och partyliv.

Statistik?

Det totala antalet besök har dock knuffats över 112 000 vilket är ytterst sympatiskt. Det finns olika sätt att mäta det där och jag är väl medveten om att det inte rör sig om "unika" träffar som det så fint heter i de här sammanhangen. Eller rättare sagt det beror på hur man definierar det. Men det är jag tämligen glad för måste jag medge.  Det hade i mina ögon sett extremt illa ut om jag lyckats locka så många intresserade som sedan sneglar på det som skrivits en gång för att sedan aldrig återkomma. Istället är det uppenbart att jag har en hel del trogna läsare vilket glädjer mig.  

Statistiken kan också ge intressanta inblickar i vad besökare gillar att läsa om. I det här fallet ser det bestämt ut som att folk gillar att läsa om när jag slår mig på något dramatiskt vis samt om sig själva, eller snarare det man själv deltagit i det vill säga texter och betraktelser från motionslopp och dylikt.

Men framförallt är det populärt att ta del av när jag skäller på bilister. Det sistnämnda lockar många läsare kan konstateras. Sen är knivar trots allt mycket intressant fast det är ett smalt och smula obskyrt intresseområde. Många kikar på de inslagen hur som haver. 

Så du som hittar hit behöver inte skämmas, du är inte ensam, du får smygläsa den här sidan!

/ J - ägnar sig åt sifferexercis

Den perfekta fickkniven, del 20

Klicka här för att komma till texten du söker!

Den återfinns numera på bloggen:

Knivigt värre

Välkommen!

Måndagsturen 22 juni

Sommaren är här - misär!

Gårdagens måndagstur inleddes med min numera sedvanliga uppvärmningsrunda på 21 kilometer. Den blev nu rätt snabb eftersom jag inte kom iväg i tid. Lite cykelsnack med grannen kom emellan. Men jag hann till starten med några minuter till godo. Regnet hade gjort mig sällskap eftersom det började dugga i samma stund jag satte mig på sadeln. Väl på torget var det glest med cyklister. En kombination av att många inte alls tror på ett liv efter Vätternrundan och att andra är förnuftiga nog att stanna inne i det här skitvädret efter att ha konsulterat SMHI misstänker jag.   

Det ledde till få grupper och ett val för min del. Att köra "32" i grupp känns för långsamt för mig om man inte kör längre etapper än måndagstursrundor. Återstod bara "snabbgruppen" även om jag verkligen inte tillhör de snabbaste. 

Inledningsvis kändes det bra. Någorlunda pigga ben och en för gruppen stillsam fart uppför Högstorpsbacken gjorde att jag hände med. Temat för dagen var "KOM-jakt". Någon hade föreslagit ett upplägg  som gick ut på att det skulle köras hårdare i Strava-segmenten utmed banan helt enkelt. Det gjorde att jag lade mig platt i Billabacken och tog mitt eget tempo. Som tur var gjorde några fler likaledes. Vi kom sedan med viss möda ikapp huvudgruppen som förvisso väntat en stund men ökade tempot igen innan vi hade kontakt. 

Jakten fortsatte senare in mot Ingelstad och ut från samma samhälle. Några av oss andra släppte täten och tog vårt eget tempo men klungan formerade sig igen till slut. Det gick bra så långt trots relativt hög fart för min del. 

Regnade gjorde det till och från hela tiden men i Kalvsvik kom det riktiga störtregnet. Det vräkte ned och temperaturen droppade lite till. Kombinationen av nio grader i luften, konstant väta och fartvind gjorde att jag efter mina nästan två timmar i sadeln domnade helt trots att pulsen var uppe. Tappade känseln i händerna och fötterna varpå jag förbannade mig själv för att inte ha tagit långa handskar och skoöverdrag. Men det skall väl inte behövas mitt i sommaren? Ibland borde man skjuta sin inre optimist. 

Jag hade behövt all kraft för att hänga med i tempot. Nu stelnade jag till totalt och låren förvandlades till knäckebröd, blött knäckebröd. Första puckeln upp mot Väghult gick bra sen gick jag på rött och fick slå av. Det var sista gången jag fick upp pulsen den här turen. Sen var jag så stel och kall att det inte gick. 

Vi var två som bildade en gruppetto. Nära nära, skjuter ingen hare och inte räcker det till att nå cykelklungor heller kunde vi konstatera då vi med cirka hundrafemtio meter kvar till klungan fick ge oss när de accelererade på väg mot nya Strava-mål i Vederslöv. 

Efter ett tag blev vi tre då herr K hade pacat med följebilen upp till oss. Ytterligare någon hade släppt helt fick höra senare. Vi kämpade gemensamt i ösregnet och växeldrog hela vägen in mot stan. Vi valde den längre sträckningen över Bergunda. Mina ben fungerade inte längre och jag ville bara hem. Jag sade till mina medcyklister att jag verkligen inte förstår den här delen av cykling. Det sägs att det är en del av sporten. Men jag lider bara. Kylan gjorde att benen stelnat helt och jag kände mig helt kraftlös. Totalt nedkyld när jag kom hem. Ingen känsel i vare sig händer eller fötter. Lätt tunnelseende och aningen illamående. Cykelglädjen som bortblåst.  

Frågan jag ställde när jag kom tillbaks till torget var "Hur kommer det sig att den som är mest välisolerad lider mest i kyla?" Svaret låter dröja på sig liksom sommarvärmen. 

/ J - felisolerad

Teknikträningshelg

- Bergslagen här kommer vi!

Nu är det inte många dagar kvar. Nedräkningen har börjat och jag ser verkligen fram emot att få cykla mountainbike på nya stigar. Upptäckarlusten är väckt! 

Hoppas nu bara vädret är med oss. Det går för all del cykla i alla väder - sägs det. Men jag gillar inte alla väderlekar och är inte av uppfattningen att cyklingens värde kan mätas i mängden lidande. Sen har jag tröttnat på att ration cykelvård/cykling närmar sig 1:1 som den gjort den här "sommaren". Men får man tro väderspåmännen så ser det lovande ut.  

Upprinnelsen till det hela var rätt rolig då jag fick ett mycket intressant mess när jag satt på jobbet som löd ungefär "tänkte du köra Ränneslätt i år?" Jo, det medgav jag att jag tänkt mig. Den något märkliga följdfrågan var "HUR gärna vill du köra Ränneslätt?". Jag replikerade "VÄLDIGT gärna". Det var nämligen något av målet med årets MTB-säsong. Som i och för sig inte blivit något eftersom jag sammanlagt kört sex turer eller något. Mycket på grund av skitvädret.  

Då fick överraskningsmomentet ge vika för övertalningseffekten. "Jag har bokat in oss på ett teknikträningsläger i Bergslagen!" löd nästa meddelande. Sen råkade vara så att de här två storheterna kolliderade tidsmässigt så ett val var av nöden tvunget. 

Nu stod med ens de något kryptiska frågorna i klarare dager. Jag svarade väl inte överentusiastiskt måste medges utan lät det sjunka in. Överraskningar är inte min starka sida.  Men nu är jag desto ivrigare att komma iväg. Det skall bli riktigt roligt att få träna under de förhållandena. Små grupper med instruktör - något jag aldrig gjort tidigare. Något säger mig att jag kommer lära mig en hel del trots många års cyklande. 

Gruppindelningarna är jag inte riktigt säker på hur de går till. Jag är anmäld till någon form av "avancerad" grupp. Mycket på grund av gedigen erfarenhet. Och det har jag för all del. Det närmar sig tjugofem år vid det här laget. Men tung är jag för tillfället och någon trial-åkare eller Downhill-nisse har jag aldrig varit så det blir intressant att se om jag hänger med. Gamla hundar kanske kan lära sig sitta men frågan är hur snyggt det blir när de gör det. 

Sen älskar jag nya stigar. De är alltid svåra att motstå. Jag vill veta hur det ser bak nästa kulle. Och det ämnar jag ta reda på. Rapporter från skogarna kommer förstås att delges. 

/ J - drar åt skogen

Efterlyses: Sommaren

Är den hos er? För här är den då inte. Sommarsaknaden är stor. Jag längtar till den tid då vi kan klaga på hettan som gör att man knappt kan sova. Att man börjar oroa sig för att trädgården ser vissen ut på grund av värmeböljan som aldrig vill ge med sig. Att vi kan gnälla på att vattnet i sjöar och hav är så varmt att det knappt svalkar.

Mina termometrar, ja i plural, utanför fönstret där hemma verkar ha gått sönder. De har fastnat runt tiostrecket plus minus någon grad beroende på om det regnar för stunden eller ej. 

Det har gått så långt att när man tittar ut genom fönstret och ser att det är uppehåll blir man riktigt nöjd. Det regnar ju i alla fall inte småspik tänker man.

Häromdagen skrev jag om solskenscyklistens nära förestående hädangång. Nu kanske han har återuppstått - zombiecyklist. Men sommaren är inte här för det. En cykeltur i torrt väder gör ingen sommar som det heter. 

Det solen gör mest är att lysa med sin frånvaro även om den försynt tittar fram bakom molnväggar för stunden. Men får man tro SMHI kommer det att ändra sig. Regn och ökad vind blir det lagom till eftermiddagen och framåt och därmed lär kvällens måndagstur bli en blöt tillställning.  

Jag har haft träningsuppehåll i två dagar över midsommar. Familjen trotsade rusket och vi stack och campade istället. Det blev succé och vi hade till och med uppehåll på natten. Men det var svårt att göra upp eld för korvgrillning då allt brännbart var blött. Ingen risk för skogsbrand i alla fall. Det största problemet var att inte få med all lera in i tältet. Det kunde emellertid konstateras att alla inte tycker illa om fukten. Antalet, knott, myggor och skogssniglar var överväldigande. 

Igår jag mig den på att jag skulle cykla oavsett omständigheter. Så det gjorde jag. Och eftersom vädret tydligen är mer ambivalent än jag så var det alla väder - på en gång. Ömsom sol, ömsom regn. Först vindstilla och efterhand mer vind.

Slottsruinen med alla typer av moln ovanför

Inledningen var dock torr om än kall. Hann ut till Kronoberg för att ta en obligatorisk bild av ruinen för att illustrera de blandade molntyperna och fundera på huruvida det skulle bli någon nederbörd eller ej. Tio minuter senare fick jag svaret då jag fick en regnskur i huvudet. Den var kort, blöt och intensiv. Sen torkade jag igen varpå det var dags för nästa dusch. Och så höll det på. Fyra mindre och ytterst lokala regnskurar drabbade mig under färds gång. Efter hemkomst började det strila stadigare. 

Körde lätt och kajkade runt en tämligen stadsnära runda. Runt nio mil blev det på ungefär tre timmar , allt enligt plan. 

Kanske sommaren är i Bergslagen? Hoppas det eftersom jag skall dit och cykla mountainbike i helgen. 

/ J - sommarsökare

ARG!

- Kan man bli ibland

Orsaken till att jag blir upprörd den här gången är, inte helt oväntat: Bilister!*

Det som föranledde den omedelbara reaktionen från min sida var en text från den utmärkta Cyklistbloggen och mer specifikt det HÄR inlägget.

Jag skall inte gå in på sakfrågan i detalj av det enkla skälet att det har Christian redan gjort på ett föredömligt vis i sin text så jag rekommenderar varmt att ni läser vad han skrivit. 

Men däremot höll jag på att gå i taket av den enkla anledningen att jag själv plitade på ett snarlikt inlägg för några veckor sedan. Då med anledning av den omtalade "hästtransportsmitningen" samt ett flertal liknande incidenter på senare tid. 

Det som slår mig är nämligen alltid detsamma. När dessa trafikolyckor når nyhetsplats dyker det alltid upp en massa jävla märkliga perversa kommentarer med innehåll på temat att cyklister har sig själv att skylla i någon form, vanligtvis för att vi kör så illa eller ens befinner oss på en väg. Eller rent av hatiska åsikter som går ut på att vi är lovligt byte att "uppfostra" på lite olika vis. VA FAN!

Bara tänk er att det skulle förekomma liknande kommentarer om andra former av olyckor. Det är otänkbart. Mot allt sunt förnuft och beteende. Men somliga människor gömda bakom den anonyma skärmen tappar omdömet totalt. Det är uppenbart. Tyvärr tappar de även det i trafiken vilket är värre. 

Jag var med om en liten händelse igår som fick mig att tänka på ett litet missförstånd som tycks råda om cyklar och andra fordons placering på vägbanan. En bil körde om mig snävt som tusan på grund av möte på riksväg 27 strax söder om Växjö igår. Fordonet var en röd Volvokombi vilken jag faktiskt hann ta registreringsnumret på för en gång skull. Kan vara bra att ha.

Men det som den regelvidriga omkörningen fick mig att tänka på var att många tycks tro att cyklister och andra långsamgående fordon skall hålla till höger för att det ska gå att köra om när som helst. Så är INTE fallet. Vi skall hålla till höger och underlätta förbifart för att t ex bilar skall kunna köra om när det är FRITT att göra så. Inte för att de skall tvinga sig om trots möte för att slippa släppa på gasen och behöva minska farten. 

I all enkelhet utan att hänvisa till lagtext kan jag på ren svenska säga att man får fan inte göra omkörningar när det inte är fritt i mötande fält. Jag och andra skall inte tvingas ned i diket för att vissa idioter inte behagar förstå det. Sen kan jag tillägga att av samma skäl skall bilister fullständigt skita i om någon kör i bredd eller inte*. Kan du inte köra om två cyklister kan du heller inte köra om en cyklist på ett säkert sätt. Troligen på grund av att du har möte eller att det är en kurva eller ett backkrön inblandat så att sikten inte är fri. Hur gör du bakom ratten när du kör om en traktor eller mobilkran - satsar lite och chansar på att det inte kommer någon eftersom du inte kan preja ned dem i ett dike?

/ J - snart beväpnad cyklist  


* Inte alla bilister, bara de patologiska

**Något tillspetsat. Vi ligger inte i bredd för att jävlas när vi är ute och kör. En av orsakerna förutom fördelarna vid träning är faktiskt att underlätta omkörningar. Det är lättare att passera tio cyklister som ligger i fem par än ett pärlband cyklister på rad. Det blir en väldigt lång omkörning nämligen och sådana tar som bekant tid. Tid som du inte vill tillbringa på fel sida vägen. 

Solskenscyklistens imminenta död

En mycket god vän messar och frågar "känner han för en tur trots regnet?" Jag tittar ut på den jämngrå himlen och på vattnet som rinner nedför fönstret och finner överraskande att fingrarna skriver tillbaks "Tja, lite regn har väl inte...eller jo, det har det men vi kan väl ta en liten...". Ingen koppling mellan huvud och händer där inte.

För lite regn har väl dessvärre skadat många genom åren. Inte minst solskenscyklister. 

Jag slår en lov ut i köket och kisar ut genom regndiset. Termometern utanför fönstret upplyser mig glatt om att temperaturen pendlar runt åtta nio grader.

Några minuter senare befinner jag mig påbyltad sittande på en cykel på väg ut för att träna. Hur gick det till? Jag skakar på huvudet åt min egen dumhet. 

På vägen ser jag ett träd och skrattar högt för mig själv. På det där sättet man inte får, det där sättet som får andra människor att känna sig lätt obekväma. Orsaken är ett träd. Eller snarare är det väl en stor buske om man skall vara korrekt, tror jag. Gullregn. Vilket ytterst passande namn. Jag stannar och tar en bild.

Gullregn i ösregn

Iväg kommer vi. Den lösa planen är att köra en cirkel runt Växjö så vi bekvämt kan avbryta och köra hem när vi vill eller snarare när vi börjar bli kalla. Det gör vi inte. Vi trampar vidare glatt samtalande i den tilltagande blåsten. Den svarta asfalten över Kronoberg lockade inledningsvis, sen förbi Sandsbro, Fylleryd, Öster och Skirsnäs vidare mot Torpa och sedermera Bergunda går färden. 

Vid avtagsvägen mot Bergunda möter vi mänskligt liv. Möte i monsun. Andra cyklister - Ride of Hopetröjor skymtar under regnjackor. Jag ropar "Är ni tokiga som är ute och cyklar i det här vädret?"

Efter ett tag tappar jag kontakten med mina fingrar och tår. Den tilltagande vinden kyler allt mer. Vi tittar in på fotbollsplanen där vännens bonus-son spelar fotboll. Det ser halt ut. Sen kör vi hem. 

Nu fryser jag oerhört mycket. Så mycket att jag slutat bry mig men märker att jag inte längre är trafiksäker. Dags att avbryta. Reaktionerna är långsamma, tunnelseendet är där och fingrarna klamrar sig fast som klor vid bromshandtagen. P och jag önskar varandra glad midsommar och skiljs åt. 

Det tar en timma att tina upp och det går åt en halv liter hett te. Midsommarvädret är här tänker jag när jag svär över de kliande fötterna när blodet återvänder. 

/ J - midsommarhaveristen

Måndagsturen 15 juni

- I ord och någon bild

Trots ett antal mindre muntra besked tidigare på dagen kände jag mig cykelsugen. Eller kanske just därför. Behövde kanske ventilera ut lite frustration. För att ytterligare spä på den känslan fick jag ett mail med ett för mig ytterst motivationsänkande innehåll fem minuter innan jag ämnade bege mig ut.

Annars var jag väl förberedd. Cykelkläder framlagda men jag tvekade lite i valet av byxor, korta eller knälånga? Det blev det sistnämnda. Jag är rädd om mina knän och vill inte ha ont i dem. Sommaren hade beslutat sig för att ta semester och återfinns troligen på sydligare breddgrader. Termometern visade på under femton grader och det var mestadels mulet.

Hälsodryck för landsvägscyklist

För att komma i den rätta stämningen för asfaltsnötande tog jag min sedvanliga racerespresso. Den inmundigades med välbehag medan jag funderade på en lämplig uppvärmningsrunda. Det slog mig då att det var nylagd asfalt över Fylleryd och att det numera även gällde för vägen förbi Evedal på väg ut mot Kronoberg. Svart slät asfalt. Jungfrulig cykelmark.

Cykeln var som vanligt genomgången i förväg men jag passade på att klämma i lite mer luft i däcken. Har smala, "tjugotreor" på för tillfället och tryckte därför i nio kilo. Inte bekvämt men heller inte risk för genomslag. Något som visade sig vara en god idé skulle det senare visa sig. 

Redo för avfärd. Oljad, pumpad och försedd med två stora flaskor. Hur mycket stilbrott som helst men närmare tio mil utan påfyllning tarvar dryck. Sen får stilpolisen säga vad de vill

Min nya sträckning på uppvärmningsrundan visade sig vara precis så angenäm som jag hoppats på. Och minsann - ser man på, "monsieur soleil" visade sin runda nuna också. Vid Hissö stannade jag och tog en obligatorisk bild på slottsruinen i sol. Tänkte lägga ut den här men av någon anledning fastnade den inte på minneskortet. Rundan blev 21 kilometer tillbaks till centrum vilket kändes som en lagom uppvärmningssträcka. 

Nere vid torget var det rätt glest med cyklister. Benbaksmällan efter Vätternrundan sitter i hos många är min gissning. Men jag lovar - det finns ett cykelliv efter det loppet också. Bara en av flera negativa konsekvenser som så mycket fokus på ett lopp får.

Till en början verkade det inte som det skulle bli någon "36-grupp" den här måndagen. Funderade ett tag på att istället gå upp ett steg. Hoppet ned till en 32-grupp är för stort. Men i frifart hänger jag inte med för stunden. Det går för fort för mig för det mesta. Men några herrar tog sitt förnuft till fånga och vi blev en liten men naggande god grupp om åtta som ämnade trampa tillsammans.

Redan ut ur stan och uppför Högstorpsbacken kändes att det här skulle bli en bra runda. Aningen medvind ut accentuerade den känslan. Vi var någorlunda jämnstarka cyklister i vår lilla klunga och vi började tämligen omgående glida runt i en evighetskedja. Först med åtta länkar, senare med sju.

Vi tappade en deltagare då ett flaskställshaveri ledde till stopp innan Bramstorp. Såväl flaska som ork för dagen var borta och behövdes letas efter. Vätternben helt enkelt.

Sen var vi sju små dvärgar som strävade vidare mot Krokvik, Ingelstad och senare Stenslanda och Ållaryd. Här dunsade några av oss ned i de hål som finns där. Inget värre för min del och mina nio kilo i däcken studsar bra. Lika bra gick det inte för alla som var med visade det sig senare.

Mina ben var osedvanligt skojfriska idag och ville vara med och leka. Kände mig inte urstark men tillfredsställande envis. I de farter vi tog oss fram kunde jag hålla på länge, mycket länge, kände jag. Däremot tog vinden sin tribut. I takt med att kvällssolen dominerade över molnen tilltog också kvällsbrisen. Delar av sträckan som på väg mot Stenslanda och senare vid Kalvsvik och upp mot Väghult var den mest emot. På vägen hem desto mer sympatisk. Återigen konstaterade jag att motvind sliter hårdare på dem som är mindre än jag. Jag gillar den inte heller men påverkas inte riktigt lika illa. Något med massa? Vid något tillfälle var vi färre som drog. En "fika" senare med hans egna ord var dock alla med igen och vi trummade vidare i den planerade farten.

Vi knogade på mestadels i tystnad. Alla koncentrerade på sitt. Ibland kan jag gilla det. Det känns tryggt på något vis. Liten risk för olyckor då. Någon skojfrisk kommentar avbröt lugnet och jag tänkte en stund på lupiner. Det är sommarblomster för mig!

Efter Väghult gick det som väntat undan. Medvind snett bakifrån. Upp med spinnakern och sen bar det av hemåt i god fart. Alltid lika befriande att få känna sig snabb även när man inte är det. 

Efter svängen mot Bergunda var det "frifart" till samlingsplatsen vid stallet. Nu var vi bara sex eftersom en hade vikt av hemåt. Det blev ingen hetskörning utan vi tog det tämligen lugnt. Tryckte på något uppför Bergundabacken utan att gå på rött. Ökade mot slutet och småspurtade utan att satsa. Snabbast var Anders.

I väntan på att vi skall återsamlas

En man hade hamnat på efterkälken och tog en stund på sig att komma ikapp. Förklaringen fick vi senare vid torget. Vederbörande hade kört av en eker på bakhjulet redan i Ållaryd och fälgen låg därför emot bromsen och hade gjort så sedan dess. Inte konstigt att det blivit tungt! Att köra flera mil i högt tempo med bromsen i kräver sina ben och sina watt. Jag kände på hjulet och kan intyga att det var ett tämligen markant motstånd som bjöds. 

Rundan blev precis så njutbar som den inledningsvis hade känts. Vi var ett bra gäng som jobbade väl ihop. Ibland är det bara skönt att cykla. 

/ J - cykellivsnjutare

Helgmix

- Cykelkompott

På TV följer jag just nu Critérium du Dauphiné - uppladdningen inför TdF. Lika spännande som Girot var lika spännade har den här tävlingen varit. Med vild kamp om tröjor och etappsegrar och med favoriter som inte riktigt hållit måttet och andra som klivit fram. Den rafflande avslutningen är idag och går att följa på Eurosport från 15.45.

Annars har Vätternrundan körts i helgen vilket inte går att missa i diverse sociala medier. Visserligen körde jag inte själv men har både släktingar, vänner och bekanta som trampat och gjort det med den äran vilket syns på bland annat  Facebook. Grattis till er alla. Trettio mil är ändock trettio mil!

För egen del blev det igår istället en del cykelmekande eller snarare underhåll på cyklarna vilket tar sin lilla tid i anspråk om alla skall gås igenom. Första uppdraget var att försöka hitta och  döda en kvittrande kanariefågel som bosatt sig i fästmöns pendlarhoj. Jag hittade boven. Det var en seriöst gnisslande trissa i bakre växelföraren som tjöt varje gång den sidobelastades. Den tystades genom att monteras av, rengöras, rostsaneras och fettas. Sen kunde jag i förbifarten konstatera att bromsklossarna fram på samma hoj var helt slut. Det gick bara inte justera skivorna så de höll tyst men det fick som sagt sin förklaring. Blir nya "pads" på måndag. Lite olja på kedjan sen är den cykeln redo för nya pendlaräventyr. 

Sen dags för nästa cykel. Rätade upp någon eker på bakhjulet på min racer eftersom jag kom på att "aero"-ekrar inte alls är särskilt strömlinjeformade om de sitter på tvären i färdriktningen. Därefter en grundlig däckscheck och på med lite olja på även den kedjan varpå cykeln är redo för måndagsturen imorgon kväll. 

Därefter var det dags för huvuduppdraget. Att fixa pedalerna på min Mtb. En påtaglig "brummande" känsla när man tog i har dykt upp och härrörde från ett par glappande lager. Av med pedalerna, upp i städet, montera ur axlarna, spänna lagren, in med nytt fett och sen ihop med dem igen. Som nya! 

Och eftersom det inom kort är dags för teknikläger på MTB så tyckte jag det var dags att få lite fler skogsmil i benen. 

Mountainbiking

Sagt och gjort - ut i det strålande sommarvädret varpå jag klippte 49 km mestadels stig. Tungt särskilt i början då mina ben alltid vill ge upp efter en vilodag som jag hade i förrgår. Efter någon timma vaknade de dock och jag körde stigar i Fyllerydsskogen och runt Sandsbro för att sedan dra några Växjö-klassiker med "Gölen runt", Evedalsåsen, Hissö runt*  följt av stigarna vid Pene och Ryttartorpet några varv och sen hem. 

Nöjd med det passet. Särskilt som det började regna efter det att jag kommit hem. Idag blir det veckans sista gympass istället för cykelsadeln. 

/ J - stretar på mot sommarformen

* på Stravarespektabla 19 och en halv minut, synd bara att jag inte hade appen igång

Helgasjön runt

- Statuskoll

Cykelturen Helgasjön runt skall inte förväxlas med motionsloppet "Helgasjön runt". Den senare är väl en något mer extensiv tolkning av hur man tar sig runt nämnda vatten då den är mer än dubbelt så lång som min runda.  

Den sträckning jag avser är den genaste, kortaste och snabbaste vägen runt sjön vilket blir 50,5 km. Framförallt är det den "ursprungliga sträckningen" för min del. Inte för att det är den "bästa" sträckningen för det är det verkligen inte. Den är tvärtom helt usel att köra i grupp till exempel. Inte minst för att en bit av den går på 2+1-väg, visserligen bara några kilometer men ändå. 

Nu kan sägas att den inte såg ut på det viset från början när jag en gång i tiden körde rundan. Det var innan vansinnet med 2+1 vägar ens var påtänkt. De där vägarna som skall vara så "säkra". Hur fan en väg nu kan vara farlig. Trodde de var döda ting. Men det är en annan fråga. 

Att sträckan lever kvar beror helt enkelt på att det var en av de första rundorna jag klockade på landsväg överhuvud taget. Något jag skrivit om en gång i tiden i texten "Den gamle och havet". Den tiden som står där är för övrigt inaktuell. 

Sommarvägren - Äntligen lupiner!

Hur som haver tänkte jag att det var en lagom sträcka att tillryggalägga i det lilla tidsgap som fanns mellan jobb, barnhämtning och studentuppvaktning igår. I bakhuvudet fanns en plan om att försöka köra lite halvfort med tanke på att jag körde tre timmar MTB dagen innan och tryckte till med ett tung benpass i gymmet i tisdags.  

Eftermiddagen bjöd på en helt strålande vacker sommardag med en frisk bris som rufsade om i håret. En perfekt dag för alla som tar studenten och inte så illa för en cyklist heller. Preparerad med en bakfickebanan och en flaska vatten begav jag mig. Ut ur stan gick det bra. För dagen körde jag motsols och det kändes inledningsvis rätt ok. Ut till Stojby höll jag igen lite och hade där ett snitt på runt 33,5 vilket låg i linje med vad jag tänkt. Målsättningen var väl att hamna runt 34 i snitt till slut. 

Men se det gick inte alls! När jag vände upp mot Åby visade det sig att vinden vände sig emot mig och i backarna upp mot Ekna och vidare mot Rottne-vägskälet dök farten. Halvvägs, i Åby var jag nere på 32,5. Varför fokus på snitthastighet? Jo - därför att den här rundan brukar köras som lång temporunda även om den inte är helt lämpad för det med cirkulationsplatser, vägpassager och till och med något rödljus. Men trafiksituationerna brukar jämna ut sig och det är bara mina egna rekord som skall slås. Det var inte aktuellt den här dagen. Då skall snitten norr om trettiosju. 

Därefter blev det ännu tyngre. Benen var stelare än en uppstoppad grävling och motvinden till Ör över backarna i Hult och förbi Svanebro dödade dem helt. Ben adjö. Där gav jag upp planerna på att köra fort överhuvudtaget trots den väntande sneda medvinden. Istället tog jag mig hem och hade fullt upp med det. Men vädret var som sagt fantastiskt. Tänk att inte behöva frysa eller palta på sig massor av lager. 

Som statuskoll var inte turen helt lyckad för psyket. Endera har jag ingen form alls eller så var förutsättningarna inte de bästa. Jag väljer att tro på det sista. 

/ J - trött

Bloggarna som försvann

- Hur klantig får man bli?

Jo, jo misstag kan väl för all del begås men vissa känns mer onödiga än andra. Som det jag åstadkom idag. Jag raderade på något vis ut hela min lista över bloggar jag följer. Den som så snyggt återfanns längst ned på den här sidan till höger. 

Hur jag lyckades med den bedriften vet jag inte. Vad jag ämnade göra var helt enkelt att lägga till en blogg eftersom Mikael "Svizze" Svensson precis startat en där han ämnar presentera sitt förestående cykeläventyr från Haparanda till Ystad och illustrera resan i ord och bild. Ett sånt ämne är alltför lockande för att inte sprida vidare! 

Nåja, nu försöker jag återskapa listan igen vartefter jag saknar de bloggar jag brukar läsa. De första är redan tillagda men några vet jag inte ens om jag missat. Har du någon blogg som du anser att jag bör läsa? Säg till i så fall. 

/ J - klumpighet skola bliva mitt kännetecken

Sadlar anamma

- Första intrycken av den nya Mtb-sadeln

Eller ja, ny och ny. Ny för min del bör påpekas. Modellen har funnits ett bra tag. Undrar om den inte till och med är utgången ur sortimentet. Men det ligger väl i linje med texten härförleden om att jag är ytterst omodern.

Stenålderssadel. Kanske det behövs en uppgradering ändå?

Estetik

Måste erkänna att jag tycker Yutaak är rätt ful. Jag gillar egentligen inte de märkliga "vingarna" på sidorna. Men kan inte heller påstå att de på något sätt är i vägen. Min gamla SLR XP var attan så mycket elegantare och dessutom betydligt lättare. Dock visade det sig att den inte riktigt höll vilket är en rätt betydelsefull faktor i skogen.  En räl gick helt enkelt av. Min andra SLR, den på racern rök när jag vurpade sist. Den tredje återstår och den finns på min pendlarhoj. Egentligen fel modell att ha på den cykeln eftersom sadeln kräver lite underhåll med sitt läderöverdrag och av det skälet att de väl trots tillägget "XP" som signalerar mer dämpning och skog, inte riktigt är optimala för Mtb eller pendling. Men jag gillar att ta mig fram fort.

Testexemplar av Selle Italia Yutaak

Komfort

Rent komfortmässigt kändes Yutaak märkligt bekant redan från början. Rent av bekväm. Släktskapet mellan olika Selle-sadlar finns uppenbarligen där. Måtten där sittknölarna är tänkta att vila skiljer sig inte nämnvärt åt mot vad jag är van vid vilket är förträffligt.  

De första timmarna var därför tämligen angenäma för ändalykten. Men det är fullt möjligt att jag glömde att känna efter ordentligt eftersom jag hade ont i min jäkla tumme den gången. 

Sen har det inte blivit så attans många turer i skogen än. Cykeltimmarna på vägen har varit fler i vår helt enkelt. Den sista rundan på nysadeln var Mountainbikecupens andra deltävling och där var sadeln inte i fokus eftersom tungan hängde vid knäna och jag hade fullt upp med att inte dö. Men jag tror sadeln fungerade. Den orsakade i alla fall inga problem. Det vill säga byxorna hakade inte i spetsen och det gick lätt och smidigt att förflytta tyngdpunkten över cykeln utan att fastna. Den glatta ytan hjälper till där hann jag i alla fall upptäcka. Sadeln gick heller inte sönder vilket är tacknämligt.

Hållbarhet

Yutaak ser hållbar ut men om den verkligen är det får framtiden utvisa. Visserligen gjorde jag en elegant OTB på cupracet härförleden men den var i slow-motion nedför ett litet drop och inget som attackerade sadeln för hårt. Därför har gummiförstärkningarna runt kanterna inte fått bekänna färg än. Sen återstår frågan om huruvida de kommer att nöta ut byxor som jag misstänker. 

Det vore kul att veta om det är någon annan där ute som har erfarenhet av just den här sadeln? Jag har inte sett alltför många omdömen eller recensioner på just den här modellen. I värsta fall finns det en orsak till det.

/ J - Testar vidare, undersöker sadlar och livet

Angående Vätternrundan och rekord

Nej, nej, nej - jag har inte lurat min omgivning och i hemlighet planerat en kupp även om de fanns de som trodde det efter min 21-milarunda häromdagen. Jag skall inte trampa pölen runt i år heller. För tillfället bojkottar jag spektaklet. Av flera skäl faktiskt. Det främsta är att jag anser att de, likt flera av de andra "monstertillställningarna" i klassikern samt Cykelvasan, tar hutlöst betalt. Att de vill gå med vinst förstår jag men summorna börjar i mitt tycke bli smått löjliga ställt i relation till andra motionslopp både inom och utom landets gränser. Åker man en bit söderut till Danmark finns det flera trevliga lopp till betydligt mindre penning till exempel. Fastnar man på vägen söderut kan man delta i Laholms 6-dagars och så vidare. 

Det andra skälet är hysterin som råder. Snart är man inte cyklist om man inte kört Vätternrundan och startplatserna eller skall vi säja "biljetterna" eftersom de har arenarockstatus numera säljer slut på minuter.

Känt "varumärke"

Fenomenet börjar dessutom sprida sig. Nu börjar allt fler tävlingscyklister ge sig in i leken för att köra så fort det går. En i och för sig inte helt ny företeelse eftersom bröderna Pettersson samt Moser gjort det i arla forntid och satte prydliga men i det senare fallet omdiskuterade tider. 

Men nu skall det alltså göras igen. Den här gången är det Tre Berg-Bianchi som är aktuella. Om det kan man läsa mer på "Cykelbloggar" och Öijers blogg. 50-års firandet skall högtidlighållas med ett rejält rekordförsök. Intressant att notera är att man i press-releasen använder ordet "varumärke", ytterst talande enligt mig. 

Förresten blir jag förbryllad eftersom jag inte är insatt men "Tre Berg"? Har de något med Androni Giocattoli att göra eftersom de också har "Tre Colli" på sina tröjor noterade jag under Girot eller var det brist på namnidéer. Jo jag vet att sponsorn "Tre Colli" är i en annan branch. Men ändå. Någon som vet mer får gärna upplysa mig!

Angående rekordet så tror jag de har en god chans och jag önskar dem lycka till! Men det som gör mig lite konfunderad är hur man å ena sidan från cykelsverige förfasas över att det inte finns nog med tävlingar (i exempelvis SWE-Cup) och att det är svårt att hitta villiga arrangörer samtidigt som allt fler stora namn figurerar i motionsloppssammanhang. Det har blivit status för tävlingscyklister att trampa fort på motionslopp. Något som för övrigt smittat av sig på diverse mindre lopp också. Ta en titt på hur fort det går i en tätklunga på ett genomsnittligt motionslopp om du inte tror mig. Farter på en bit över 40 km/h i snitt är inte ovanligt längre. 

Vi i Sverige älskar våra motionsklassiker och ju större desto bättre. Det är mycket "världens största" när man räknar upp  Klassikerloppen, Göteborgsvarvet med flera och i det faktum återfinns kanske statusen.

Och det jag trots allt älskar med Vätternrundan är stämningen före, efter och runt omkring loppet. Festivalkänslan - den som infinner sig när man samlar väldigt många människor med samma intresse på en och samma plats. Det blir en elektrifierad stämning i luften som är ytterst påtaglig. Men själva loppet är - tja, mest långt. Men roligt har jag förvisso haft när jag kört och inte minst när jag tränat inför det och därför säger jag inte "aldrig mer". Men det känns inte aktuellt för stunden i vilket fall som helst. 

Men vad tycker ni andra om företeelsen att tävlingscyklister vill slå "rekord" i motionslopp?

/ J - f d Vätterncyklist

Måndagsturen - rundorna

På andra orter i vårt avlånga land finns det "måndagsrundan", "söndagsträningar" och troligen rundor som inbegriper samtliga veckodagar i namnet. Vad det handlar om är ett fenomen där man samlas mer eller mindre spontant för att cykla i klunga under gemytliga former. 

I Växjö har vi "måndagsturen" som samlar allt större skaror ju mer etablerat begreppet blivit. Den har nu körts sen 2010 och är således inne på sitt femte år. Sedan 2012 är det vi i Lammhultcyklisterna som håller i taktpinnen och har numera även utbildade ledare i de olika fartgrupperna. Vi kör alltid klockan 18.00 med samling vid Residenset, Stortorget. 

På andra håll har uttryck som "fart efter kamrat" myntats. Här kör vi som sagt indelade i fartgrupper där det vanligen finns cyklister för en "nybörjargrupp" som håller runt 26km/h. Sen följer 28, 30, 32, 34 och ofta en 36-grupp samt "frifart". I den sistnämnda är träningen mer tävlingsinriktad och farten varierar därefter men oftast är det farter över 40km/h i snitt som är aktuellt. Snittfarterna är riktlinjer för att man som cyklist skall få en hum om hur fort det kan tänkas gå. Sen varierar det förstås alltid något beroende på gruppstorlek, väder och andra förutsättningar. 

Egentligen finns det två grundturer. Den "Korta" och den "Långa" rundan men i praktiken körs det tre sträckor med ett par varianter beroende på vilken fartgrupp som är aktuell. Allt för att tiden skall hamna på två till två och en halv timma tillbaks vid Stortorget. Gemensamt för samtliga är inledningen där vi tar oss snabbaste vägen ut ur stan via gamla Risingevägen vidare genom Högstorp och över ängarna vid Hollstorp. Sen viker rundorna av mot Hemmesjö via Billabacken och därefter styrs kosan mot Krokvik/Ingelstad beroende på sträckning. Passagen över RV27 sker på två olika sätt. De långsammare ledarledda grupperna kör över Bramstorp och "frifart" kör Billavägen rakt fram vid Tegnaby för att sen vika av mot Växjö och sedan in på Krokviksvägen.  

Väl i Krokvik börjar rundorna dela på sig beroende vilken distans som är aktuell. Även slutet skiljer sig åt då de snabbaste grupperna brukar köra via Torpa över Teleborg in till centrum medan de andra grupperna viker av mot Bergunda och kör via Sundet och Söder tillbaks till torget. Den sträckan är för övrigt längre.  

Samtliga sträckor finns att betrakta/ladda ned på Bikeroutetoaster där jag lagt upp dem samt på LCs hemsida.  

Korta rundan: ca 50 km

Beräknad tidsåtgång: 1.50h till 2.05h (28 km/h respektive 26 km/h)

(Variant: Ingelstad-Stenslanda istället för Krokvik-Nöbbele till Tävelsås vilket ger en distans på cirka 57 km istället. )

Mellanrundan: 67 km

Beräknad tidsåtgång: 2.08h till 2.25h (34 km/h respektive 30 km/h)

(Variant: Kalvsvik-Vederslöv istället för Osaby vilket ger en distans på cirka 69 km)

Långa rundan: 70 km

Årets snabbaste körning av den här sträckningen låg på runt 42,5 km/h i snitt vilket ger en cirkatid på runt 1.40h.  

(Variant: avslutning över Bergunda vilket ger en distans på cirka 74 km)

Följaktligen finns det såväl sträckningar som fartgrupper som passar nästan alla. Så häng på du med om du inte redan gjort det. Naturligtvis är alla välkomna oavsett om man är medlem i vår klubb eller någon annan eller helt saknar klubbtillhörighet. Representanter för Lammhultcyklisterna, Wexio Velo, Ride of Hope, Småland 338 med flera är de som syns mest i vimlet. 

Gemensamt för alla är att vi gillar gemytet i en klunga. Hur jobbigt det blir att vara gemytlig är dock högst personligt!

/ J - med kartan i huvudet istället för i hand

Måndagsturen - rundorna

På andra orter i vårt avlånga land finns det "måndagsrundan", "söndagsträningar" och troligen rundor som inbegriper samtliga veckodagar i namnet. Vad det handlar om är ett fenomen där man samlas mer eller mindre spontant för att cykla i klunga under gemytliga former. 

I Växjö har vi "måndagsturen" som samlar allt större skaror ju mer etablerat begreppet blivit. Den har nu körts sen 2010 och är således inne på sitt femte år. Sedan 2012 är det vi i Lammhultcyklisterna som håller i taktpinnen och har numera även utbildade ledare i de olika fartgrupperna. Vi kör alltid klockan 18.00 med samling vid Residenset, Stortorget. 

På andra håll har uttryck som "fart efter kamrat" myntats. Här kör vi som sagt indelade i fartgrupper där det vanligen finns cyklister för en "nybörjargrupp" som håller runt 26km/h. Sen följer 28, 30, 32, 34 och ofta en 36-grupp samt "frifart". I den sistnämnda är träningen mer tävlingsinriktad och farten varierar därefter men oftast är det farter över 40km/h i snitt som är aktuellt. Snittfarterna är riktlinjer för att man som cyklist skall få en hum om hur fort det kan tänkas gå. Sen varierar det förstås alltid något beroende på gruppstorlek, väder och andra förutsättningar. 

Egentligen finns det två grundturer. Den "Korta" och den "Långa" rundan men i praktiken körs det tre sträckor med ett par varianter beroende på vilken fartgrupp som är aktuell. Allt för att tiden skall hamna på två till två och en halv timma tillbaks vid Stortorget. Gemensamt för samtliga är inledningen där vi tar oss snabbaste vägen ut ur stan via gamla Risingevägen vidare genom Högstorp och över ängarna vid Hollstorp. Sen viker rundorna av mot Hemmesjö via Billabacken och därefter styrs kosan mot Krokvik/Ingelstad beroende på sträckning. Passagen över RV27 sker på två olika sätt. De långsammare ledarledda grupperna kör över Bramstorp och "frifart" kör Billavägen rakt fram vid Tegnaby för att sen vika av mot Växjö och sedan in på Krokviksvägen.  

Väl i Krokvik börjar rundorna dela på sig beroende vilken distans som är aktuell. Även slutet skiljer sig åt då de snabbaste grupperna brukar köra via Torpa över Teleborg in till centrum medan de andra grupperna viker av mot Bergunda och kör via Sundet och Söder tillbaks till torget. Den sträckan är för övrigt längre.  

Samtliga sträckor finns att betrakta/ladda ned på Bikeroutetoaster där jag lagt upp dem samt på LCs hemsida.  

Korta rundan: ca 50 km

Beräknad tidsåtgång: 1.50h till 2.05h (28 km/h respektive 26 km/h)

(Variant: Ingelstad-Stenslanda istället för Krokvik-Nöbbele till Tävelsås vilket ger en distans på cirka 57 km istället. )

Mellanrundan: 67 km

Beräknad tidsåtgång: 2.08h till 2.25h (34 km/h respektive 30 km/h)

(Variant: Kalvsvik-Vederslöv istället för Osaby vilket ger en distans på cirka 69 km)

Långa rundan: 70 km

Årets snabbaste körning av den här sträckningen låg på runt 42,5 km/h i snitt vilket ger en cirkatid på runt 1.40h.  

(Variant: avslutning över Bergunda vilket ger en distans på cirka 74 km)

Följaktligen finns det såväl sträckningar som fartgrupper som passar nästan alla. Så häng på du med om du inte redan gjort det. Naturligtvis är alla välkomna oavsett om man är medlem i vår klubb eller någon annan eller helt saknar klubbtillhörighet. Representanter för Lammhultcyklisterna, Wexio Velo, Ride of Hope, Småland 338 med flera är de som syns mest i vimlet. 

Gemensamt för alla är att vi gillar gemytet i en klunga. Hur jobbigt det blir att vara gemytlig är dock högst personligt!

/ J - med kartan i huvudet istället för i hand

Traditionella fällknivar - RR Sowbelly

Klicka här för att komma till texten du söker!

Den återfinns numera på bloggen:

Knivigt värre

Välkommen!

Juni - sommarmånad?

Vet inte om jag är riktigt vaken eller inte men delar av mig dricker kaffe så jag borde vara det. Betraktar världen som alltid ter sig en smula underlig från mitt perspektiv.  

Blir det någon jäkla sommar i år eller inte? Det är frågan jag ställer mig. Tittar ut på klimatet genom fönstret och det ser somrigt ut till man råkar kasta ett getöga på termometern då rycks man bryskt ur sina funderingar och återgår till verkligheten. Kallt än så länge Men de påstår att det skall kunna bli uppåt tjugo grader i eftermiddag. Det tror jag när jag ser det. 

Jag känner då inte för att bada än!

Minnen från andra somrar

Men hoppet är det sista som överger människan eh...svensken - när det kommer till sommaren. Nu återstår att se om vi får några jordgubbar och några nypotatis till midsommar. Odlarna har flaggat för att om inte värmen kommer snart blir det problematiskt. Det enda som trivs i vädret är tydligen skogsmyggen som anser att det här är perfekt med många små översvämmade pölar i skogen. De slår rekord åt andra hållet och är så stora att de låter som en blandning mellan kolibris och störtbombare när de kommer. Funderar på att skaffa ett bra tennisracket för att försvara mig.  

Hur som haver verkar det bli en fin cykeldag. Det struntar jag högaktningsfullt i för idag skall jag vila. En och en halv timme tämligen hård träning på gymmet igår och de tjugo milen på cykel i förrgår kräver en dags återhämtning. En aning ont i högeraxel efter att ökat mina personliga rekord i ett par övningar. Man skall inte ta sönder sig.  

Imorgon blir det fikadistans med Lammhultcyklisterna på lördagsturen. Då blir det i alla fall enligt SMHI sommar. Varmt och ljumma tämligen milda vindar.  Just nu klurar jag mest på vilken kaka jag skall ha till kaffet då. Undrar om de har paj den här gången också på Amy's? Med vaniljsås, såsen är särskilt viktig. 

/ J - väntar tålmodigt på värmen

Självdistans

- Rapport från "La grande boucle"

V i n d. Det är det väderfenomen vi skall tala om idag. Vädret är inte ett ämne för stilla småprat på bussen som man kan förledas att tro. Det är ett ytterst seriöst samtalsämne som ligger en varmt om hjärtat om man bor på de här breddgraderna. Allra helst om man är cyklist och särskilt om man tänker tillbringa en hel dag i sadeln.

Egentligen hade jag inte alls ämnat köra distans igår utan tänkt ställa upp i den lokala tempocupen men prioriterade om eftersom min sjuåriga bonusdotter bjöd på skolkabaré på kvällen. Men dagen var ledig och av den kunde någonting göras tänkte jag. 

Heldagsagsutflykt - "La grande Boucle Växjö"

Vädret ja, våren blev som den blev och inledningen på sommaren har inte varit mycket bättre. Det är trots allt juni nu enligt almanackan. Igår morse när jag skulle bege mig var temperaturen under tio grader och det blåste småspik. Men tänkte jag för en stund, det ser i alla fall torrt ut och det fanns en ansats till sol. SMHI var också på min sida och hävdade att nederbörden skulle lysa med sin frånvaro under dagen. Så fel de hade - igen!

I samma ögonblick som jag tog på mig vindvästen som yttersta lager och betraktade mig som klar för avfärd hördes ett dån mot skylighten i köket varpå jag tittade ut: störtregn, regnet formligen smattrade mot fönstren. Jaha, dags att ge upp dagsplanerna? Nä, istället gick jag upp på övervåningen och svidande om till ett par tunna vandrarstrumpor i ull istället för cykelstrumporna och kompletterade med ett par tunna skoskydd. Sen väntade jag till skyfallet gått över till duggregn innan jag begav mig. Jag hann förstås inte utanför stadsgränsen innan jag var blöt både från det som strilade från skyn och det som skvätte upp från vägen. Märkligt nog upphörde regnet någon kilometer utanför Växjö och där var även vägen torr. Det var sen uppehåll i ett par timmar så jag hann torka. 

Idag skulle det köras långt var tanken, distansträning. Jag kände mig nödgad att prova min skrivbordskonstruktion "La grande boucle Växjö". Enligt samma planering skulle jag avbryta rundan ungefär halvvägs och svänga av hemåt om vädret var för jäkligt. Som ni ser på kartan går det utmärkt att vika av i trakterna av Alvesta och tillbaks till Växjö. Men det blir sällan som man tänkt sig. 

Timme ett

Tog det riktigt lugnt ut ur stan. Benen var sega och rundan skulle ta en stund att avverka oavsett hur jag valde att köra den. Jag gick med flit ut i motvind också för att tackla lite av den när jag var pigg. Det sura i kråksången var att jag inte var pigg. Inte alls faktiskt. Hade till och med en liten krampkänning i höger vad samt ett lätt smärtande vänsterknä. Det senare visade sig dock vara ett resultat av att cykla i kraftig vind sida/mot. Men efter regn kommer solsken, även i det här fallet och dagen, vägen och livet låg framför mig. Jag strävade på söderut ned mot trakterna av Åsnen. Det första "benet" av rundan sträcker sig ned till Urshult där man viker av mer österut för att runda sjön via Ålshult och senare Huluvik och Torne.

Björkar kan fungera som vindstrutar - står de rakt ut blåser det

Satt där på cykeln och funderade på vilka idrotter som utöver seglare i olika former påverkas mest av blåst och kom fram till att cyklister och golfare nog ligger bra till i den tabellen. 

Brydde mig generellt inte om farten men sneglade trots allt på snittet eftersom jag hade en tidsram att hålla mig till. Min för övrigt splitter nya och fungerade cykeldator upplyste mig om att jag kört 28,5 km/h så långt. Mer intresserad var jag av pulsen som jag försökte hålla ned för att orka längre. Ungefär en timma hade det tagit att ta sig till Åsnens södra ände.

Timme två

Vägen över Ålshult är liten, slingrande och vacker. Mellan husen doftade det av syren och i vägkanterna hade några modiga lupiner börjat sträva uppåt. Blomsterkraft. Här kunde man luras att tro att det är sommar om det inte varit för temperaturen. Trots sol hade jag på mig armvärmare och skoskydd och det var inte det minsta överdrivet. Hela rundan kom att handla om att söka lä i olika former och eftersom jag befann mig i nästan rak motvind här var jag tacksam för skogspartierna.

126an i blåsväder. Hård trafik som synes vilket nödvänddiggör

snäva omkörningar

Sen följer dock ett kortare parti av rundan på RV126. Den som känner till den vet att den är spikrak i de här trakterna och erbjuder föga skydd för vindskygg cyklist. Bara att tugga styrlinda och sträva på. Bocken blev min bästa vän. Här inträffade också min enda bilincident. En röd kombi av något slag drog om mig i säkert hundrafemtio så nära att jag kände vinddraget trots att vägen i övrigt var helt tom och sikten runt en kilometer, vansinnigt, idiotiskt. Jag skrek rakt ut i frustration. Jävla galning!

Vek sen av norrut via vägen mot Horgeboda/Huluvik. Öde och liten, perfekt cykelväg. Och här fick jag en bit medvind, en ytterst kort sådan men jäklar i min låda vad lätt det gick för en stund. Vädret var i allmänhet ok men några mindre regnskurar kom och gick och höll mig konstant lätt fuktig. Jag var vid gott mod. 

Timme tre

Den här dagen kom jag ofta att önska att det funnits någon rygg att gömma sig bakom. Försökte växeldra med mig själv. Lyckades lura mig ett tag men sen blev jag avslöjad. Det fungerade inte. Vinden låg mest på från sidan vilket blev ytterst tydligt vid de öppna ängarna upp mot Grimslöv. Bitvis gick vinden att luta sig emot. Det gjorde att jag blev ovanligt trött i armar, axlar och nacke. Spände mig och körde mindre avslappnat än vanligt. Det byiga vinden krävde sin tribut och fortsatte att färga min runda. Men jag såg gässlingar och ett par rovfåglar.

Dramatisk himmel innan den öppnade sig

Farten hade nu ökat något trots allt efter de långa rakorna i relativ lä i skogen och pekade nu uppåt mot den önskvärda trakten av de trettio. Sen hände något nästan otäckt. Vid de öppna åkrarna där vinden fick fritt spelrum på väg mot gamla Vislandavägen från Huseby kom en så kraftig vindstöt att mitt framhjul flyttade sig en decimeter i sidled och jag höll på att välta. Det har aldrig hänt mig tidigare. Eftersom jag är stadigt byggd är jag inget man flyttar på i första taget. Mycket ironiskt att det hände strax innan "Lästad". Jag skrattade högt när jag insåg det. 

Jojo, passande namn

Jag passerade senare Tyrolen och närmade mig halvvägsstoppet i Blädinge. Stannade här i tio minuter och sträckte på stela ben och inmundigade medhavd "oldschool" marmeladsmörgås och en banan. Inga bars idag. Det fick ihop med en klunk saft utgöra dagens lunch. Det behövdes för nu visste jag vad som väntade. Stigning upp till Blädingeås i rak motvind. Hurra vad det skulle dana min karaktär.

Lunch i Blädinge. Halvvägsstopp

Det gick som väntat, långsamt. Lätta växlar, så mycket spinn jag förmådde och ständigt i bocken. Det blev mycket tid i bocken den här dagen för övrigt. 

Timme fyra och fem

Upp kom jag till slut och det som kommit upp faller även ned. Sträckan ned mot RV25 och Hjortsberga gick relativt lätt även om den oregelbundna vinden var konstant närvarande. Det var även här jag mötte dagens enda cyklist. Vi hejade på varandra, det var någon i Wexio Velokläder som jag inte kände igen i mitt trötta tillstånd. Möte i monsun blev det senare för nu började det regna. Och inte lite, det regnade som det hade betalt för det i tjugo minuter för att därefter övergå till ett stadigt strilande. Plaskvåt blev jag och temperaturen droppade ett par grader till. Nu var det inte varmt och jag stannade och tog på mig armvärmarna som åkt av för en stund. 

Den här biten var en aning misärbetonad. Jag började tappa känseln i händerna och fötterna var rejält kalla trots ullstrumporna. Ett par timmars väta sätter sina spår. Efteråt konstaterade jag att det regnat cirka en timma och fyrtio minuter.

Någonstans här i skogen var jag tvungen att lägga till 

ett lager handskar till, åh sommartider

Jag längtade till den väntande medvinden som skulle komma när jag styrde kosan mot Lammhult och senare Asa efter att ha svängt av vid Möcklehult. Men innan dess fick jag stanna och ta på mig långfingrade vantar då jag började bli helt nedkyld om händerna och handlederna. Som tur var hade jag för ovanlighets skull varit förutseende och tagit med mig förstärkningsplagg. Vilken jävla inledning på sommaren. Dubbla handskar när man cyklar!

En lagom stor väg i mitt tycke, på väg mot Möcklehult

Här skrämde jag upp en råbock och konstaterade att de som ser ut att vara så långbenta när de står stilla håller en jäkligt låg tyngpunkt när de accelererar och springer i högsta fart. 

Timme sex

De långa rakorna förbi mossarna in mot Lammhult gick lätt även om jag redan här var alldeles för trött i benen för att utnyttja det fullt ut. Farten drevs upp men inte så mycket som jag önskat. Men totalt lyckades jag peta upp snittet en kilometer på sträckan till Asa. Som mest var jag uppe i strax under de trettio sen sjönk det några tiondelar igen i motvindskampen och nästanväggningen de sista milen hem. 

Moroten för att öka farten var att jag skulle få äta min sist Snickers när jag kom till Asa. Inser att jag skall ha mig något mer föda nästa gång jag kör så långt. Det jag hade med mig räckte men med nöd och näppe. 

Jag bävade lite för att svänga av ned mot Tolg från Asa då jag visste att nu skulle vinden hamna snett mot mig igen och det när jag började bli riktigt riktigt trött. Det blev dessvärre precis så tungt som jag befarade och nu gick jag mer in i överlevnadsmode. Det var inte längre roligt, jag ville bara hem. Framförallt var det nacke och armar som tagit stryk. Omständigheterna gjorde att tekniken på cykeln blev sämre och jag hade spänt mig under flera timmar. Distansen var tillräcklig för att jag skulle bli trött, vinden och regnet bidrog till att göra mig utmattad. 

Timme sju och sju och en halv

Jag brukar normalt hinna tänka en hel del under mitt cyklande. Det kunde jag inte nu. En enda tanke dominerade - att komma hem och få äta. Något förvånande förde de starka vindarna vid ett tillfälle med sig en udda doft från skogen - den omissigenkänneliga lukten av mäsk! Hm...någon som på Lundellskt vis kryddar sitt brännvin själv månne?

Slakmotan förbi Stojby blev inte att leka med under de här förhållandena men den värsta biten var de sista kilometrarna in till stan från Sandsbro. Ett kortare parti vid Helgasjön får vinden fritt spelrum och det var som att köra in i en vägg. Farten droppade till gångfart och jag segade mig uppför den lilla puckeln mot Norremark. Vägen glittrade förföriskt i vätan och jag kände för att lägga mig ned där mitt på asfalten och sova eftersom jag hade svarta prickar framför ögonen. Jag hoppades det var smuts på glasögonen. 

Sen in på cykelvägen mot gamla Norr där jag mötte H som först inte kände igen mig. Han sade senare när vi språkades att han sett LC-kläderna men inte känt igen mig eftersom cykelstilen var så olik mig. Det kan jag förstå - jag höll på att ramla av cykeln av utmattning. 

Som tur var hade min fästmö sett på Endomondo att jag närmat mig hemmet och förberett hemkomsten. Där fanns varmt kaffe, jordgubbssmoothie och lite smågodis som väntade. Himmelriket när man är så trött. Tack!

Rundan blev enligt datorn 216 kilometer och tog 7.20 att köra den här gången. Med tanke på omständigheterna och att det var en soloraid är jag inte missnöjd. 

Under färden hann inmundigas:

• 2 liter vatten (Camelbak)
• 2 flaskor saft
• 1 dubbel marmeladsmörgås
• 2 Snickers
• 3 bananer
• 
  

Nästa gång skall jag nog ragga upp lite sällskap innan avfärd.


/ J - mannen som talade med vindar