VARNING för cyklister!

- På förekommen anledning

Fritz på Cykelbloggar behövde dessvärre skriva det här inlägget: "Hur många måste behöva dö innan något sker?"

Det fick mig att reflektera över rådande trafiksituation och den hänsynslösa mentalitet som råder hos vissa individer. De tar sig friheten att leka med andras liv och hälsa för att DE skall fram. Till vilket pris som helst. Ingen får vara i vägen för dem, vägarna är deras. De har alltid bråttom och alla andra betraktas som hinder på ett eller annat vis. Sveriges vägar är lekplatser för dem och de tycks vara av uppfattningen att det är frifart som råder bara ingen ser. Jävla hycklare! Som tur var är de inte i majoritet. De flesta människor är vettigare än så. 

Jag funderade också över det absurda i att vissa fordon anses vara i princip straffbefriade om de ägnar sig åt vårdslöshet i trafik. Det är nämligen nästan omöjligt att få tag i dem eftersom de konsekvent smiter från platsen när det hänt något. Det hände i fallen ovan och det har hänt oss här i Växjötrakten också.  

Men det är cyklister det varnas för - Varning för cyklister. Vi är så jäkla farliga. Tänk er själva följande händelse :

Cykel körde på bil som välte varpå föraren slog i backen och skadade sig allvarligt. 

Tillståndet är kritiskt men stabilt. Cyklisten säger "jag såg honom inte".

Om inte alltför länge kan det behövas en varningsskylt för mig. Jag håller på att bli en arg militant cyklist. Dylika kan behövas varnas för!

/ J - snart militant

Traditionella fällknivar - Buck Creek Congress

Klicka här för att komma till texten du söker!

Den återfinns numera på bloggen:

Knivigt värre

Välkommen!

The Big Bang Theory

- Först fanns ingenting, sen exploderade det

Tomrum. Vakuum. Så känns det efter en rejäl vurpa. En stunds stillhet innan blandade kroppsdelar börjar göra ont och värka. Chocken innan man vet vad som gått sönder i kläd- och cykelväg. Är hjälmen hel? Solglasögonen? Ni som varit med känner nog igen er. Först när man vet det undersöker man om någon lem saknas eller så. Är man proffs struntar man i skrapsåren, får en ny cykel, hoppar upp på sadeln och trampar vidare. Som glad motionär stannar cykeltillvaron upp ett tag när realiteten med försäkringsärenden och återanskaffning av kläder och prylar tar vid. Ingen följebil väntar med reservcykeln och extrahjulen. 

Men någon gång måste man kräla sig upp i sadeln igen som uttrycket lyder. Så varför inte idag? Solen sken och det fanns någon timma till övers den här söndagen i maj. I avsaknad av racer fick pendlarhärken agera stand in. Moutainbiken föll bort för dagen då syftet med turen delvis var att ägna mig åt en smula chockterapi. Det gjordes genom att jag kryssade hej vilt i några söndagssömniga kvarter hemmavid innan jag utvidgade cirklarna. Ett antal nittiograderskurvor för att känna på greppet. Fräscha däck och torra vägar borgade för bra fäste, men det var inte utan obehag jag lade ned cykeln och varje gång det studsade till där framme ville hjärtat slå dubbelslag. Aj aj, småskadat cykelförtroende. 

Epicentrum - där kedjereaktionen startade

I linje med terapitanken njöt jag i fulla drag av vårvädret utan pulsband och krav. Sneglade på datorn och farten ibland men brydde mig inte alls. Men jag beslutade att passera "ground zero", platsen där är allt startade. Kedjereaktioner är förvisso av godo när man cyklar har jag hört.  

Det var här det inleddes - resan mot en ny cykel. Förvisso fanns det väl vaga planer på att införskaffa en ny racer ändå, men frånvaron av likvida medel har satt stopp för dylika utsvävningar till dags dato. Men nu är alternativen inte många om jag har tänkt att fortsätta att nöta asfalt. 

Jag tog ovanstående bild i syfte att dokumentera platsen. Den ser förrädiskt oförarglig ut den där böjen, det måste medges. En slät bit asfalt.   

Tidigare på vägen ut ur staden och för all del under hela turen mötte jag diverse cyklister. Både bekanta ansikten och ett antal jag aldrig sett förut. Vi börjar bli många nu noterade jag för jag vet inte vilken gång i ordningen. 

Söndagslugn, sömnig trafikfrånvaro

Bäst jag trampade på där i solen och njöt av tillvaron kom tanken till mig att åtminstone titta på kommande veckas tempoutmaning även om jag inte kan köra den. Eftersom den befann sig i rakt motsatt riktning tvärvände jag och trampade söderut istället.

Jag stannade till uppe vid toppen av Telestadsbacken i trakterna av vägskälet mot Skir och körde sen söderut mot Tävelsås. Bäst jag satt där och filosoferade mig framåt började jag fundera på vart vändpunkten kunde tänkas befinna sig. Något om "cirka en mil" och "gård"-någonting hade fastnat i minnet men inte mer. Stannade på en busshållplats efter samhället för att ta en titt på Facebook där jag visste att informationen fanns. Aha, efter att ha konsulterat telefonen och läst "Hovmansgården", sneglade jag upp på skylten ovanför huvudet och började skratta. Jag stod vid vändpunkten! Förhoppningsvis på mer än ett sätt. Jag gillar symbolik.  

Här kan man vända och passa på att andas

På vägen hem trampade jag på en smula hårdare för en stund och kom tillbaks på sjutton minuter. Men eftersom jag inte vet exakt hur lång sträckan är vet jag inte hur fort det gick. Men skönt var det. Den nya drivlinan på Crescenten gör cyklingen till en tystare upplevelse igen. De grova däcken är inga fartfantomer men fungerar.

Ungefär som jag. 

/ J -  vid vändpunkten

Solskenscyklisten är tillbaks!!

- För ett kort ögonblick är jag inte sorgsen över kraschad cykel

Jag har varit orolig för att min image som solskenscyklist blivit naggad i kanten under de gångna åren. Det måste medges att min person har synts cykla i nästan ur och skur. Såväl regn, hård vind som hagel och snöstormar har varit aktuella. Det har inte känts helt bra då en rättrogen solskenscyklist inte för sitt liv skulle synas ute i dylikt väder. I alla fall inte med vittnen närvarande.

Idag känns det som hedern upprättats något. Jag tittade ut när jag vaknade och efter att med en meteorologs nitiskhet begrundat termometrana och lusläst SMHIs detaljerade tabell över dagen gick jag tvekande ut för att värma bilen för skjutstjänst. 

Jodå prognosen stämde alltför väl. Under fem grader, iskallt regn och byvindar upp till tio sekundmeter. Tvi vale! Jag skakade inte bara på huvudet utan hela själen ruskade på sig som en inre blöt hund. Tankar gick istället till alla varma drycker som skall inmundigas idag. På parad marcherade kaffe, te och chokladmjölk. 

Tänkte även en stund på de stackare som skall ut på Lammhultcyklisternas lördagstur idag.  De startar om en kvart. Ni hinner om ni skyndar er! Långdistanspass i dylikt väder är om inte annat väldigt karaktärsdanande. Frågan är ens om jag vill ha min karaktär stöpt i den formen? Jag förutspår att det kommer bli kallt, blött och en aning besvärligt. 

Mandom, mod och morske män...samt en och annan amazon. Lycka till därute jag fortsätter att tangenbordscykla en stund. Det görs lyssnande på "Black Rebel Motorcycle Club" den sällsynt passande "Ain't No Easy Way Out"

/ J - duckar för regnet

Sköna maj välkommen

- Eller rehabilitering av sårad cyklist

Det skall tydligen vara osedvanligt varmt för årstiden hävdas det. Just idag vete tusan. Fem grader och ett stadigt strilande från en jämngrå himmel kändes inte så varmt precis. Efter att ha skänkt en tanke till de stackare som bestämt sig för att springa Växjöloppet som sedvanligt gick av stapeln idag beslöt jag mig för att träna inomhus istället. Regn betraktas bäst genom fönster enligt mig och och Idrottsklinikens panoramafönster är mycket väl lämpade därvidlag. 

Sköna maj välkommen. Industriområde i vårdräkt

Färden till och från gymmet blev det enda som blev cyklat idag men det fick räcka kände jag. Men nitiskt passade jag på att logga de få och små kilometrarna dit och hem eftersom jag deltar i ECC2015 -  European Cykling Challenge där bland annat Växjö ingår. 

Den högst ofrivilliga vilan hade gjort benen osedvanligt pigga. Därför ägnade jag tre timmar åt att göra slut på dem och resten av kroppen. Nu är de så lagom kaxiga längre. Men jag är glad över att det inte gjorde allt för ont. Dessvärre har inte smärtan inuti axeln gått över. Och det är jäkligt knöligt att sova med skrubbsår eftersom de hela tiden fastnar i lakanet.

Nu gäller det att komma igen så fort det går. Heja mig. 

/ J - on the road to nowhere