- Världens hårdaste Triathlonlopp
Själv var jag och C på semester och hade just hyrt en hytte efter att ha kört upp och nedför såväl Måbödalen som Hjølmodalens bergsväg som är ett äventyr i sig, dock med bil. Eftersom det här hände framåt kvällen var planen att vandra fram till Vöringsfossen dagen efter. Den konspiratoriskt lagde kan möjligen inflika att det är en märklig slump att vi hamnade just på den här platsen den här aftonen. Men jag bedyrar att det var en ren slump.
Jag hade tidigare på eftermiddagen lagt märke till att det var ovanligt många cyklister i området men trodde det berodde på lockelsen att cykla från Eidfjord upp på Hardangervidda. Det är trots allt en rekorderlig backe och det finns inte så många vägar att välja på. Men förutom det stora antalet cyklar borde nummerlapparna på flera av dem varit en ledtråd till att något annat var i görningen. Ett faktum som dock gick mig förbi men påtalades av min bättre hälft som är betydligt mer uppmärksam än jag.
Hade jag tänkt efter lite mer noggrant kunde jag kanske lagt ihop två och två eftersom jag tidigare sett att den vanliga cykelvägen upp på fjället var avstängd och så kul att cykla fram och tillbaks i en trång återvändsgränd omgiven av nästan tusen meter höga bergväggar är det inte.
När en av grannarna i stugan bredvid dessutom kom ledande på en genomsnygg Cervélo som såg ruskigt kompetent ut så tog nyfikenheten överhanden över och jag var tvungen att fråga. Jag rusade upp från min kvällsvard och ut genom dörren och högg tag i honom.
Den trevlige norrmannen visade upp ett bländande leende och sin nummerskylt och sade enkelt att det var "Norseman" eller världens tuffaste Triathlon* som skulle starta klockan fem morgonen därpå. Han heter Torbjörn Os och det var hans andra start och det usla vädret förra året hade inte avskräckt honom.
Och efter att ha pratat en stund och hört beskrivningen av banan skakade jag på huvudet och var villig att tro honom. Det här är ett lopp som är stenhårt även i vackert väder. Och det är det inte alltid på fjället som de flesta vet.
Inte den vanligaste banprofilen för ett Ironman!
Simning
Enligt Torbjörn var simningen tämligen ordinär med Ironmanmått mätt men det är väl en sanning med modifikation kan tyckas. Starten går från en färja som åker ut de 3,8 kilometrarna ut i Eidfjord och där släpps de startande klockan fem på morgonen. Fördelen är att det inte är några strömmar att tala om och inte så höga vågor i den här fjorden. Men själva hoppet från färjan ned i det mörka vattnet är starten på en rejäl utmaning. Vattnet är nämligen alltid kallt och temperaturen ligger normalt på 13-15 grader delvis beroende på utsläppen av kallt fjällvatten från Sima kraftverk och det faktum att fjorden är flera hundra meter djup.
Det är därför obligatoriskt med våtdräkt vid simningen av säkerhetsskäl. Även neoprenmössa och strumpor rekommenderas.
Efter den kalla avrivningen är loppet igång och därefter väntar en minst sagt utmanande cykling.
Uppmuntrande skylt i Måbödalen. Tilläggas bör
att det går kraftigt uppför även innan backen "börjar".
Cykling
De 18 milen är oerhört kuperade och efter endast några få kilometer från Eidfjord börjar det luta uppför genom Måbödalen. Slakmotan förbi campingen där vi bodde övergår snart i den långa stigningen upp förbi Fossli och vidare upp på Hardangervidda. Sträckningen följer inledningsvis riksväg 7 till Geilo. Det är en extremt utmanande stigning som går längs den gamla vägen på utsidan av berget. Det här året var dock ett undantag då ras gjort att delar av den vägen för närvarande är stängd och istället fick cyklisterna och de obligatoriska följebilarna köra genom den längsta av fyra tunnlar. Av säkerhetsskäl var alla former av omkörningar oavsett fordon därför förbjudna under de kilometrarna. Det kan tilläggas att inga vägar är avstängda under tävlingen och att såväl turistande husbilar och nyttotrafik i form av lastbilar trafikerar vägen.
Torbjörn berättade att han brukar ta det oerhört lugnt i första backen. För att bli så lätt som möjligt har han ingenting med sig förutom en drickflaska som han byter vid toppen av dalen. Ingen langning är tillåten på vägen upp. Därtill är vägen för smal.
På väg upp i Måbödalen innan den riktiga stigningen börjar. Klockan är
här runt halv sju på morgonen.
Publiken här bestod mest av oss två och jag hejade entusiastiskt på alla deltagare som passerade och väckte på kuppen halva campingen. Men leendena och responsen från de passerande deltagarna var värt det.
Och då bara 83 km kvar till Geilo.
Efter en stigning på 22 kilometer som snittar 8 procent väntar kalfjället. Och där är det ofta kallt och ännu oftare blåser det. Förra året runt 15 sekundmeter motvind samt bitvis regn och hagel vilket tvingade Torbjörn och andra deltagare att fortsätta på samma växel som de klättrat på. I år såg väl förutsättningarna bättre ut men vindstilla är det aldrig. Och inte finns det något att gömma sig bakom ovanför trädgränsen.
Väl i Geilo väntar andra andningen i cykelmomentet enligt herr Os. De följande stigningarna är förvisso inte lika höga som den inledande men desto fler, närmare bestämt fyra stycken. Bland annat skall Hagalifjell och Imingfjell passeras. Det går konstant upp och ned och nedförsbackarna är nästan lika grymma som motluten. Bitvis dålig asfalt och knöligt underlag omöjliggör vila och tar musten ur cyklisterna och det går inte att ligga i tempobågen och hämta sig. Om det paras med det ofta besvärliga vädret så är även de sista fjällen något att bita i.
Löpning
De sista tre milen på cykel genom Tessungdalen och vidare mot T2 i Austbygde är i princip utför. Inledningen på marathondelen som följer är relativt platt de första två och en halv milen. Sen börjar de 17 kilometer som utmärker det här loppet. Stigningen uppför Gaustatoppen. Asfalten slutar efter ungefär 37 kilometer och de sista fem kilometrarna är närmast att likna vid klättring i stenskravel. Det är en brutal avslutning som slutar först på 1850 meter och börjar på runt 300 m ö h. De sista fem kilometrarna har inte alltid kunnat slutföras på grund av dåligt väder. Det var fallet 2005 och 2009. För att få springa de sista kilometrarna krävs dessutom sällskap och att utrustning som varma kläder, mat, vatten etc medförs. Allt för att inte olyckor skall inträffa.
Endast de 160 första löparna tillåts för övrigt att springa den sista biten mot toppen. Det är för att man skall hinna få ned alla från berget innan det mörknar. Det är inte tillrådligt att befinna sig på den höjden på ett fjäll när det är mörkt. Nedfarten sker för övrigt med
Gaustabanan som även den är tämligen unik.
Torbjörn Os växlade som nummer 61 inför löpningen förra året berättade han och lyckades därefter gneta sig upp till en 31 plats i mål efter cirka 14 timmar. I skrivande stund såg jag i resultatrapporteringen att han även i år gått i mål och då på en 47 plats men att löptrenden den här gången varit den motsatta.
Bakom det mer bekväma färdsättet upp
på Hardangervidda skymtas toppen av
Norges kanske vackraste fjäll - Gaustatoppen, 1883 m ö h
På frågan från en annan blivande startande vad som var viktigast för att slutföra loppet - starka ben och järnfysik eller stenhårt pannben kom svaret från Torbjörn blixtsnabbt att supporten under loppet utan tvekan var det som avgjorde mest. Det är ett av få lopp där en supportbil är ett krav och det är också orsaken att deltagarantalet är begränsat till 300. Det är således en exklusiv skara som genomfört detta lopp.
För den som längtar efter en utmaning och tycker att Ironman är för mesigt är det här kanske nästa steg. Att få plats är inte helt enkelt då endast de första femton platserna är givna, de är reserverade för eliten. Resten lottas ut bland de sökande i en dam- och en herrklass.
För den som är mer lagd åt löphållet finns alternativ i området i form av en galen fjällultramarathon "Xreid" som går tvärs över Hardangervidda till Rjukan mellan Dyranut och Gaustatoppen. En nätt liten löpsträcka i oländig terräng på runt 120 km. Torbjörn hävdade med viss rätta att "är det extremt finns det här!"
Själv blev jag nästan trött av att heja på. Så efter att ha sett de flesta av deltagarna och deras följebilar passera drog vi oss tillbaks till stugan och kröp ned i sovsäckarna en stund till inför stundande vandring till vattenfallet.
/ J - i åskådarleden, de glesa
