Praktvurpa!

Twitterversion: F-N också!

Jag hade tänkt skriva en massa positiva saker om hur jäkla bra gårdagens måndagstur var. För det var den, fram till den stora smällen. Till och med vädret var på vår sida. Den genomulna himlen som dominerade tidigare under dagen klarnade upp och den lätt kylslagna vårkvällen bjöd på sol. 

Härförleden skrev jag att det är premiärernas tid. Dessvärre kan ännu en sådan härmed läggas till handlingarna. Årets första och förhoppningsvis sista vurpa. Ja, om man bortser från alla gånger man kommer att välta i skogen förstås. Men det räknas inte som vurpor och brukar inte skada något annat än stoltheten.  

Annars lekte cykellivet. Efter samling gav sig den för dagen stora "frifartsklungan" iväg planenligt från Stortorget och strax därefter vi, en mindre grupp med målet inställt på att cykla runt 34-36km/h i snitt. Vi tog det lugnt uppför den inledande backen och ökade sen farten efter hand. En sympatisk medvind hjälpte lekfullt till. Den transformerades förvisso senare till en något vresig motvind men det är en annan femma. 

Vi var nio relativt jämnstarka åkare i gruppen som låg och rullade runt. Om turen kan därför sägas att den var behaglig och att den bitvis gick fort. Efter en mindre spurt den sista biten in mot stan samlade vi ihop oss och låg och pratade. Det går utför vid Teleborg och den första rondellen gick smidigt. Sen dags för den andra, det var då det smällde för min del. Jag låg längst fram och bredvid mig låg Kalle. Sikten var fri in i rondellen och det går utför så jag tänkte inte mer på det. Sneglade på datorn som visade runt de fyrtio. Höll innerspår för att inte preja ut de andra. 

Då släppte framhjulet helt! Punktering precis när jag lade ned hojen för att glida genom kurvan. Inte mycket att göra då friktionskoefficienten på aluminiumfälg mot asfalt raskt närmar sig noll. Inget fäste alls. Jag slog handlöst i backen varefter jag lyckades rulla runt på något vis och komma på fötter. Inget brutet eller illa skadat även om jag har mycket ont idag. Ytliga skrubbsår på knä, armbåge och lår har stört nattsömnen men värst är molvärken i axeln och att det är riktigt ömt i framförallt vänster armbåge och knä som jag landade på. Att bära hjälm visade sig återigen vara av vikt då den uppenbarligen gjorde nytta eftersom jag spräckte den. 

Hem kom jag tack vare att vi på rundorna har följebil. Efter att den kontaktats och en stunds väntan fick jag komma in i en varm bil och bli hemskjutsad. Det kändes väldigt bra. Ett stort TACK vill jag rikta till såväl Mats som körde bilen som till Skoda som sponsrar med fordonet och Wexio Velo som ordnat det hela. 

Cykeln är nu inlämnad för skadebedömning och Länsförsäkringar kontaktade. Men som det ser ut rök förutom småsaker som styrlinda även framhjulet och dessvärre även de sprillans nya växel/bromshandtagen. Surt som attan då jag inte har någon annan landsvägshoj och planerade att köra tempocup nästa vecka på den. Extra hjul har jag ju och hade ändå tänkt att byta efter den här rundan. Men handtagen finns inte på lager och kan säkert ta lite tid att få hem. 

Sen gick förstås alla kläder sönder. Byxor, tröja, armvärmare och vad värre är min alldeles nya "ledarväst" från LC. Inte kul alls. 

En smula tvivel smyger sig också på. Gjorde jag något fel? Körde jag slarvigt? Men bromsar och däck kollade jag innan start som jag brukar, inga revor eller jack och trycket var bra. Möjligen gick jag för fort in i rondellen men det var torrt och jag har kört betydligt fortare där förut. Nä, det hjälper nog inte att grubbla. Det är och förblir ett litet mysterium varför jag punkade just där. Det kanske bara var otur?

Det här blir dessvärre en ytterst ofrivillig "vilodag" idag. 

/ J - stukad

Måndagstur del 2 - Vårcykling!

- Cykling när den är riktigt bra!

Redan vid Stortorget kändes det rätt. Nej förresten det är inte sant. Det kändes bra redan hemma när jag klädde mig inför turen. Känslan av att slippa palta på sig allt man äger i cykelklädväg är obeskrivligt behaglig. Särskilt skönt är det att slippa skoöverdragen. Jag avskyr skoöverdrag. När jag sen oljar kedjan och kollar lufttryck alltmedan jag sippar på min "inför cykelträning-espresso" och solen värmer mot ryggen då vet man att det kommer bli bra.

Stortorget innan anstormningen

Något orolig var jag för att benen skulle kännas sura efter helgens myckna cyklande. Egentligen var det inget extremt i absoluta tal, strax under trettio mil men det är relativt mycket för att vara mig just nu. Men glädjande nog kände jag absolut ingenting vare sig inför, under eller efter turen. Inte en tillstymmelse till trötthet faktiskt. Det tänkte jag ändra på till nästa vecka då jag byter grupp.

Nere vid torget var det som jag hoppats på. Närmast folkfest. Kanske inte premiärrekord men uppskattningsvis strax under hundra personer. Av dem var tämligen många nya vilket är ännu mer glädjande. Allt fler upptäcker tvåhjulslyckan i Växjö med omnejd. Sen fanns det många bekanta ansikten på plats varav några jag inte sett på länge. Där var förstås många Lammhultcyklister men även Wexio Velo och Ride of Hope var välrepresenterade. Annars var det som vanligt ett kalejdoskop av färgglada cykelkläder. Inte en regnjacka så långt ögat kunde nå.

Alltfler samlades in den ljumma vårkvällen

Efter inledningstal av klubbordförande Claes och sedvanlig indelning i fartgrupper kom vi iväg. Sen var det dags för några av de incidenter jag tidigare skrivit om. Det höjde min adrenalinnivå så jag knappt minns de första fem kilometrarna för att jag var så arg. Sen kom lugnet. Sakta men säkert arbetade jag mig in i cykellunken som ersatte ilskan.

Jag "basade" för en "32-grupp" som sedermera blev en 33,5 km/h grupp. Lite för mycket glidning för att vara helt ok men alla såg fräscha ut och livet lekte ute på vägarna. Sen bidrog det faktum att vi hade medvind på några centrala sträckor till att höja farten. Idén jag hade var att vi skulle ligga på lite på de fina rakorna mot Krokvik för att sedan slå av mot slutet eftersom vi då skulle få vresigare vind att tampas med. Det vara bara det att när vi befann oss i trakterna av Kalvsvik mojnade det helt. Kvällsbrisen lade sig och vimplarna på flaggstängerna tappade potensen. 

Det var även där mitt däck small. Liksom förra året körde jag på en grov sten, en bit makadam som förirrat sig ut på asfalten. Jag hann inte ens se den och sen var genomslagspunkan ett faktum trots nästan nio kilo i däcken. Jag är tung. Förra gången var det framhjulet och under en spurt i nästan sextio så det här kändes i jämförelse ofarligt. Det roliga var att jag inte var den första som märkte att däcket var platt. "Punktering" ljöd det i klungan från flera håll och det tog en sekund för mig att förstå att det var jag som fått den. Att fixa den gick relativt smidigt förutom att den nyoljade kedjan satte sina spår lite här och var.

Väl vid vändpunkten nere vid Väghult var gruppen tämligen samkörd. Lite av den tidiga ysterheten hade släppt, vi kände varandra lite bättre och vi växlade draglok metodiskt. Samtalen hade tystnat som de tenderar att göra när alla koncentrerar sig och farten ökat. Runt runt rullade vi i evighetstempo. Motluten vid Vederslöv togs utan problem och vi andades på förbi Dänningelanda där solen passade på att gå ned bara för oss. 

När vi vek av mot Bergunda skrek jag "frifart för dom som vill" och några tog chansen och sprätte iväg de sista kilometrarna in mot stallet och samlingspunkten där. Själv parkerade jag längst bak för att se till att alla kom med. Vi hade tappat några redan tidigare i Stenslanda men det berodde mest på att deras vecka på Mallorca hade slitit hårt på dem och de ville cykla hem. Av andra skäl ville jag inte tappa bort någon. 

Det är också en övning för mig att inte kasta mig in i alla fartökningar jag ser så fort det finns minsta kraft i benen. Så snabb är jag verkligen inte. Jag behöver lugna ned mig. Särskilt i motionslopp. Men det blir en senare fråga. Annars måste jag tillstå att det var tämligen bekvämt att ligga där bak i svansen i suget och inte arbeta alls. 

Vi färdades den sista biten in mot staden småpratandes i den tilltagande skymningen. Alla verkade nöjda med premiären och jag tänkte "det här gör vi allt om igen". 

/ J - måndagsturspremiärscyklist

Åskcyklisten

För att få lite mer effekt av det lilla jag cyklar för tillfället så planerades i förrgår en för mig något ovanlig aktivitet - en timma intervaller av något slag. Så blev det. 

Efter 13 olycksaliga varv på min enkilometersslinga tröttnade jag på utsikten. Den tedde sig något enformig. Körde runt runt med en spurt per varv. Kändes bra och solen sken och vinden rev. 

Bestämde mig då för att köra en långspurt på min enmilsbana runt Fyllerydsskogen. Det gick bra tills jag kom halvvägs. Då blev jag ytterst påtagligt medveten om att Växjö med omnejd numera har tropiskt väder. Det var dags för det dagliga åskvädret. Och det blev ett kraftigt sådant. Jag racade med Tor. 

Det vita på marken är hagel. De bitar jag inte fick i huvudet

Jäklar vad det regnade! Och efter en stund övergick nederbörden till hagel. Vilket gör tämligen ont när man får det på bara armar och ben när man cyklar. Dock blir det ett mycket intressant ljud när det klingar högt i ramen när isbitarna träffar överröret. Ytterligare ett argument att köpa kålplast?

För mig blev det ett argument att cykla hem. Särskilt som jag hade ett inbokat möte att passa sisådär 40 min senare. 

Mötet gick bra och jag hann t o m duscha innan. 

Det är med viss spänning jag ser fram emot eftermiddagens cykling då jag befarar en upprepning. 

Nu skall jag snart iväg till "BikeBrothers" och prova ut en "ledarväst" som skall bäras när det vankas måndagsturer framöver. Lammhultcyklisterna har ett litet projekt med ledare i varje fartgrupp som körs på måndagar. Allt för att öka säkerheten och välkomna och göra det tydligare för dem som inte deltagit förr. Välkomna!

/ J - helt enkelt

Mullrande måndagstur

- En utmaning för den sanne solskenscyklisten

När jag klädde mig hemma mullrade åskan effektfullt i fonden som den gjort hela eftermiddagen även om det inte regnade än. Det är småmysigt på något vis men jag hade föredragit sol måste jag erkänna. Klädvalet föll därför på vindväst och armvärmare. Tog mina gamla epoxilagade skor eftersom jag hade på känn att det kunde bli aningen blött och skitigt. Och för att inte få allt grus i ögonen blev det kontrastglas. Dessa beslut gjorde att jag kände mig både klok och förnuftig.

Åskan nöjde sig senare inte med en tillbakadragen roll utan klev fram som huvudaktör när vi samlats på stadens torg. Vi var ett antal som hukade under balkongen på residenset för att få lite skydd från de tunga dropparna som börjat falla. 

Åska över Växjö

Efter en stund skruvade naturen upp basen ett par snäpp och blixtarna ljungade. Mycket effektfullt. Moder natur gillar uppenbarligen cyklar och beslutade för att stå för fyrverkerier och fanfarer för att fira vår avfärd.  

Vi var färre än vanligt och grupperna därför inte lika många. Jag beslöt mig efter lite velande att delta i "frifartsgruppen" för att se om jag kunde hänga med ett tag. Den uttalade tanken där var dock att köra jämnare än vanligt vilket ökade chanserna till bra träning för mig. Gruppen var tämligen stor då ett antal blivande vätterncyklister vill känna på formen inför stundade rundande av pöl. 

Det gick för det mesta rätt bra. Blöta var vi innan vi lämnat stadsgränsen. Tempot uppför den inledande Högstorpsbacken var lugnt och benen hann bli varma. På toppen väntade Isac som brukar ansluta till snabbgruppen där. Därefter försvann hann mystiskt ett längre tag för att efter ett par mil senare dyka upp igen. Jag frågade nyfiket om vart han tog vägen och hann höra något om att det var "J:s" fel innan jag matade vidare i vår kedja. Det där tarvar nog en förklaring vad det lider.  Vi var många för att vara i den här gruppen och så här långt orkade alla bidra med dragjobb. 

Turen går söderut vilket ledde rakt in i åskskurarna som avlöste varandra ett tag. Här och var hade skurarna gjort att det svämmat över både på vägen och bredvid. Farten skruvades upp efterhand som den plägar göra och det kändes bra så långt. Bara motlut undvikes så hänger jag med ett tag. Kände mig ändå rätt stark men när farten gled så sakteliga upp mot de fyrtio och sen över det i slakmotorna och småbacken upp mot Väghult fick jag och några till bilda en grupetto. Efter hopsamling vid korsningen färdades vi i samlad tropp med en nästan obligatorisk fartökning på slutet. Jag gjorde något för mig ytterst ovanligt och stod över ett antal förningar. Det visade sig vara ett bra beslut som gjorde att jag kunde hänga med hem. Sen bidrog det faktum att de starkaste inte gick ab loc uppför backen efter Vederslöv att planen fungerade. 

Det förnuftiga klädvalet gjorde att jag var perfekt klädd. Så länge jag rörde på mig vill säga. Blev sen kall efteråt. Cykling är ju socialt så en stunds samtal med en viss glad mackägare fördröjde hemfärden mot den hägrande varma duschen. Sen tycks det obligatoriskt nuförtiden att jag möter två hundar Engdahl med husse i släptåg efter turen vilket ytterligare fördröjde hemkomsten.

Väl innan för dörren blötare än en katt i en vattentunna så funderade jag över teknikens utveckling. Vad skall man göra när de digitala medierna tagit över? Tidningspapper är så mycket mer effektivt än lcd-skärmar för att torka blöta cykelskor.

När jag hängde upp cykeln rann det nog en halv liter vatten ur ramen. Intressant. Den lär behöva bli ompysslad omgående. 

/ J - meteorologcyklist

Punkteringsfest

Utsikter för måndag morgon och kväll: 12 grader och regn.

Jaha, ungefär samma väder som de haft de första dagarna i Girot på den gröna ön. Det har ju inte stoppat dem. Men jag är inte Marcel Kittel. Det blir med andra ord en kall måndagstur ikväll. Får väl försöka cykla mig varm. 

Fördelen med regn är att gåvorna från min mor tar sig bättre. En uppstammad krusbärsbuske och en dito röd vinbär. Ytterst praktiskt om man har minimal trädgård. 

Som man får får man skörda?

Annars blir det mest sporadisk cykling för mig nuförtiden. Eller det är väl inte sant. Den är regelbunden men en aning gles. I lördags cyklade jag. 

Ett moln följde mig till start. Det hängde ovanför mig och delade med sig av alla sina hemligheter och sitt innehåll. Men jag var välklädd i cykelchapeauclaque och varm jacka och frös inte trots duggregnet. 

Det blev en lugn och stilla färd i tre grupper med ungefär samma fartambitioner. Lugnet avbröts bara av periodiska punkteringar. Först ut var herr U som hojtade P-ordet i trakterna av Tävelsås. Ett smidigt byte senare var vi på väg. Strax därefter var det min tur. Där fick jag för mitt högmodiga tal om att jag sällan får flata däck. Någon form av genomslag jag inte ens kände i en uppförsbacke. 

Inga problem tänkte jag och tog av hjulet. Kontrollerade att det inte satt något i däcket som är aningen slitet. Sen blev jag sur och förbannade lättviktsslangar. De är för känsliga för att byta i fält. Fyllde i lite luft från min patron för att den inte skulle vara för sladdrig men lyckades ändå få den att explodera. Tydligen i kläm någonstans. En vänlig själ förbarmade sig och lånade ut en slang till. Den gick smidigt att få på plats och resten av kolsyran fick mig hem. 

Cyklar fikar och ägarna väntar utanför

På vägen hem behövde cyklarna vila varpå ägarna passade på att ta en kaffe och vara sociala. Gråmulet men ett par andetag senare sprack det upp och de avslutande milen bjöd på sol. Då mindes jag varför jag cyklar. 

En tur i gemytets tecken som gav ytterligare några mil i klena ben. Ikväll skall det gå aningen fortare är det tänkt. Vi får se hur det blir med det. 

/ J - ämnar skörda det som sås

7 mil och en entrecôte senare

- Måndagsturen igen

Motivation är bra har jag hört. Så innan jag på sedvanligt vis begav mig mot stadens torg om måndagskvällen för en stunds trampande så tog jag ett kort med mobilen på delar av dagens väntande middag. Sen tänkte jag Åh, sparris.

Grön kraft

Sen fumlade jag med min landsvägsespresso som jag delvis lyckades hälla ut på golvet. Det är lite nybörjaraktigt att trycka på fel knapp på sin kaffemaskin så den gör lungo. Får inte plats i koppen noterade jag när jag torkade golvet iförd cykelkläder. Tur att de stretchar. Sen fick jag mitt kaffe och livet kändes aningen bättre.

De delar som betyder något

Antalet glada gamänger som samlats var nog ungefär som vanligt. Dagen till ära blev jag spionerad på via Webkameran på torget och via min påslagna GPS och Endomondo på telefonen. Därför fann jag för bäst att söka mig mot 36-gruppen.

Ibland blir man tröttare än vanligt när man cyklar. Så inte igår. Jag kunde i och för sig inte ha kört fortare mot slutet än vad jag gjorde men jag var ändå kontaktbar även efter de avslutande fartökningarna. Jag var tröttare innan träningen än efter. Ett markant steg i rätt riktning är att det finns ett embryo till kraft att disponera. Ni vet känslan "ska jag dö nu eller i nästa backe?" Fram till den sista milen kände jag mig faktiskt i princip oberörd. Det som saknas är mil i benen och det kan bara fler timmar i sadeln ge.

Fartökningarna kom sig av att kvällens ledare för gruppen herr T kom med den briljanta idén att vi från Väghult och tillbaks till Teleborg skulle försöka hålla 40km/h i snitt som avslutningspurt. Jag hörde flera röster inklusive min egen samtycka till detta vansinne. Innan detta tilltag hade vi inte nått vårt tänkta snitt på 36 men väl efter. Men kul var det och gruppen fungerade smidigt, stämningen var god och vi hade bra samarbete.

Endomondo fungerade som den skulle och genom det programmet kan någon annan via dator se när man närmar sig basen. Då kan det hända att man får entrecôte, smörslungad sparris och hemslagen bearnaise när man kommer hem. Det fick man.

Motionsmotivation!


/ J - cyklande predator

Mulen måndagstur

- gårdagskvällen

Sol som övergick i dis som övergick i dunkel som blev ljusare genom mina kontrastglas. Varmt och behagligt men en smula blåsigt. Det var de yttre förutsättningarna för årets andra måndagstur.

Jag räknade inte skaran som samlats på torget. Den var helt anständig även om jag fick intrycket att den var något mindre än förra måndagen. Jag tyckte mig även märka att de flesta tagit mod till sig och flyttat upp en fartgrupp. Leden i "frifartsgruppen" men även 34 och 32 var betydligt tätare.

Herr T hävdade att det inte rör sig om ett försök till

hemmabyggd tempohjälm utan regnskydd!

Även jag följde den utvecklingen. Småförkyld och med feber som precis släppt ur kroppen ville jag ta i men bara lagom mycket. Men innan huvudet hann ta kommandot över det som är jag hade benen flyttat upp en fartgrupp. Det gick bra visade det sig.

Vi rullade ut från torget och uppför Högstorpsbacken och vidare i världen. På lilla Hemmesjövägen var det extremt mycket bilar för att vara där. Rusning i skogen. Märkligt nog mötte vi även ett antal cyklister. De körde ju åt fel håll!

En bit in på Krokviksvägen började det flyta riktigt bra och vi tuggade på som en motorsågskedja och formligen flisade vita vägmarkeringar för en stund. Medvinden förbi Ingelstad bidrog med sitt. Vi körde mestadels under tystnad. Koncentration. Jag tänkte en stund på evigheten och på om jag hade nog med luft i bakhjulet.

Gruppen valde 7-milaturen över Väghult. Efter sedvanlig spurt bort mot Bergunda ridstall såg jag att vi var världens snabbaste 34 grupp med närmare 36 i snitt. Väl tillbaks till torget 35.

Jag var inte fullt lika världssnabb i spurten men som Bob Hansson hade sagt:

Här cyklar jag och duger.

/ J - tillsvidarecyklare

Den sista turen

- Måndagsturens sommarupplaga 2013 har stilla somnat in

Hösten är räkenskapernas tid men även en tid för förberedelser inför det som komma skall. Det händer mycket nu och förutom pågående flytt var det idag min sista dag på Iris Hadar. Vad som händer sedan vet jag inte. 

Igårkväll var det även sista gången för måndagsturens sommarupplaga. Hädanefter blir det att harva Växjöruntrundan på hybrid eller mtb och sen blir det så småningom "Måndagsturen vinteredition" i någon tappning. Tror jag räknade till runt tretton personer som dök upp till den sista bjudningen. Bland dem återfanns några tappra själar som just återvänt, om inte från de döda, så åtminstone från alpcykling. De såg smått lyckliga ut och sken upp när de tillfrågades om den resan. 

De första entusiasterna på plats på Växjös stortorg för

årsavslut för måndagsturen

Några 15 000 höjdmeter var det inte tal om den här aftonen utan det handlade mer om att besegra col de Högstorp och passo del Billa. Snön kommer tidigt på de höjderna så det gäller att passa på medan vägarna fortfarande är öppna och farbara. 

Naturen ville vara med och fira. Sol och sjutton grader vid start och de mörka molnen höll sig i horisonten och utgjorde sedan en mäktig fond när solen sken på dem efter att vi passerat Hemmesjö gamla kyrka. Fyrverkeriet lät inte vänta utan en magnifik regnbåge spände över himlen strax därefter. Jag och Anders spekulerade i möjligheterna till prospektering bortåt Åryd till där himlafenomenet såg ut att sluta. 

Någon direkt fart var inte bestämt utan vi trampade på i samlad tropp vidare på den kända rundan. Vägarna var torra fram till Ingelstad där det verkade ha regnat rejält tidigare vilket gjorde att det gemytliga skvättandet från allas hjul gjorde oss genomvåta. Något senare kom de första tunga regndropparna. Efter svängen mot Stenslanda ökade farten och på de avslutande rakorna drog Stefan rejält. Plötsligt fann jag att jag täppt en lucka som uppstått, trampat ikapp de tre i täten och benen kändes visst rätt pigga. Alla hängde inte med i det högre tempot och majoriteten bestämde sig för att vika av mot Växjö via Tävelsås. Kvar blev en kvartett bestående av mig, Stefan, Klaes och Erik och vi fortsatte den vanliga rutten mot Väghult. 

Mörkret sänkte sig alltmer och temperaturen dök. Datorn visade att den var nere på nio grader när vi var tillbaks. De genomfuktiga kläderna i kombination med fartvinden gjorde att jag frös och jag kröp därför ihop lite i bocken ibland. Vi körde singelled med tanken att den som var uppe och drog fick göra det så länge och i den fart som vederbörande föredrog. Efter Ållaryd låg jag på rulle i skymningen och studerade hur solens sista strålar reflekterades i vattenpölarna och hur de färgades orangeröda. Mot Tävelsås tog Stefan en rejäl förning och hastighetsmätaren visade 43 innan dunklet dolde siffrorna och sen var det min tur. Benen spann på och medan det mörknade infanns sig ett transliknande mycket avslappnat tillstånd. Det gick rätt fort utan att bli jobbigt. Ingen hastighetsmätare, bara röda bakljus och andningsrytm. Vi avlöste varandra i stilla mak och arbetade på i höstkvällen.  

En mycket vederkvickande utflykt på två hjul och känslan av pigga ben även efteråt var befriande. Den sista biten in mot stan fick jag något mycket goda råd som jag tänker följa av Stefan beträffande min jäkla skitnacke. Tyvärr följer domningarna och stickningarna i armen och axeln mig varthän jag än går. Svårt att sova på grund av det. 

Nu är det dags för en smula styrketräning. Inte för tungt för benen med tanke på att det skall återvändas till forna hemtrakten Moheda för Mtb-tävling imorgonkväll. 

Och apropå Mtb...

Så ser de ut "DU-bushings", orsaken till det 

klonkade ljudet

Titta vad som kom med posten idag!! Tänk att en sådan liten sak kan ha så stor betydelse. Nu återstår att se om det verkligen hjälper som jag hoppas och om jag dessutom kan få den jäkla tingesten på plats. 

Tack Sivert på Häggs för kvick leverans av de små rackarna. 

Mekardags...

/ J - höstflyttar

Måndagstur igen

- Nu blev det som tidigare tänkt

Eftersom helgens träning mer hade karaktären av upptäcktscykling och blev ett distanspass var det dags att ladda ur benen igårkväll. Måndagstur igen och även den här gången tänkte jag genomföra den på mountainbiken för att få lite fart i benen. 

Vi var inte så många som samlats på torget den här något blåsiga och faktiskt aningen kylslagna kvällen. Men ytterligare ett par Vasaloppscyklister förutom jag själv dök upp på mtb. Jag räknade till tre. Uppenbarligen fler som hade samma tanke som jag. 

Frifart kände jag kunde bli lite vanskligt för mig, särskilt i rådande vind. Heldämpad, 26-tumshoj på 12,7 kilo är väl inte helt optimalt för att köra i farter över fyrtio när det är precis att jag klarar det på min racer. Så det avstod jag även om det varit en utmaning. 

Herr C däremot drog glatt iväg med den gruppen. Men så kör han också ett helstelt kolfibermonster som väger mindre än min landsvägscykel. Själv valde jag att köra med "32-gruppen" som idag blev ovanligt stor med över tjugo cyklister vilket senare märktes då farten bitvis var mycket ryckig. Nu gjorde det mig inget eftersom jag tyckte det blev bättre träning och mer "tävlingslikt" då. Men jag kan tänka mig att de som låg på "gnällen" tyckte det var tungt. 

För övrigt körde jag exakt med de kläder och den utrustning jag tänkt begagna mig av på lördag. Lammhultsstället med kort tröja med linne under, korta byxor och kvällen till ära armvärmare i den lite kyliga kvällsluften. Möjligen förstärker jag med en vindväst om det är riktigt regnigt och jävligt på lördag, annars inte. 

Turen var bra och farten lagom för att trampa skogshoj i om man körde med grupp. Att det gått väldigt fort i frifartsgruppen framför oss bevisades av att vi plockade upp någon på vägen runt Krokvik som släppt därifrån. Några i vår grupp ville bevisligen även de köra fortare och farten ökade markant när de var framme i täten. Andra tog det lite lugnare. Jag avvaktade mest och följde med. Hade inga planer på att stressa på något vis.

Det visade sig bli bra träning och när det var dags för "frifartsdelen" mellan vägskälet efter Dänningelanda och Bergunda ridstall så bar det av i lite högre tempo. Upp i spets och först med att öka farten tror jag Peter var sen hakade några stycken på, däribland jag. Tappade dock några meter och en lucka uppstod när farten faktiskt gick över femtio ett tag. Någonstans i de farterna räcker inte utväxlingen till längre. Kunde dock täta efter några hundra meter och även en stor del av klungan bakom kom ikapp. 

In mot Bergundabackarna kom ett nytt ryck och jag hakade på även där även om jag bestämt mig för att inte ligga i tät. "King of the hill" blev Dan som bestämt sig för det. Jag brukar stumna mot den sista lilla svackan vid toppen men klarade den bra idag. Var över krönet bland de första. Sen blev det vild körning mot stallet med många dragvilliga avslutat med en spurt. Lyckades i den komma bland de fem första. Mycket nöjd med det med tanke på att det inte är min specialité och att det gjordes på en mtb. Farten slutade runt 54 km/h där.

Sträckan blev totalt 74 km och klarades av på tiden 2.15. 

Benen kändes relativt fräscha och det var det besked jag ville ha inför resten av veckan. Idag blir det vila från cykel och imorgon blir det en lugnare tur. 

/ J - skogscyklist på villovägar

Katt bland hermelinerna

- Vasaträning no 3

Det finns olika orsaker till att välja MTBn på en måndagstur på landsväg. Man kan säga att det gjordes för att det är bra tempoträning för att få upp farten inför en cykelvasa till exempel.

Eller så kan man möjligen erkänna att man glömde tiden för att sedan upptäcka att det är 25 minuter till start vid torget och då komma på att ens racercykel befinner sig på annan adress. När den väl är lokaliserad kan det kanske också upptäckas att lämpliga skodon till detta fordon befinner sig annorstädes samt att passande kläder även de är ute på äventyr. Vid det ögonblicket kan det hända att tiden börjar bli knapp och en aning stress infinner sig.

Fördelen är att man blir mycket varm innan start. Uppvärmning onödig.

Fast varm var jag redan innan dess då jag stod inne i en liten bod och försökte bidra till kommande cykelrum.

Cykelrum/verkstad i vardande

Träningen gick för övrigt mycket bra. Deltog i en munter trettiogrupp som landande runt 31 km/h i snitt. Är lätt att snurra med i en grupp i den farten trots 2,25:or och heldämpat, för all del med låsta dämpare. Även ett spurtförsök som föll väl ut gjordes mot slutet av frifartssträckan till Bergunda. Strax över femtio fick jag upp härken i. Bra att veta till kommande begivenheter. Även benen kändes bra. 

Hermelinflock på måndagshörnet av torget

Nederbörd fick vi i huvudet. En kort men väldigt blöt skur strax innan Ingelstad. Sen bitvis duggregn.

/ J - bitvis tidsoptimist

Måndagstur med mekaniskt mankemang

Idag ritade skuggorna abstrakta konstverk på vägen mellan husen alltmedan morgonsolen värmde världen konstaterade jag under färden till "Hadar". Det blir en het dag tror jag.

Växjövärme igår

Igår måndagstur som vanligt. Stressad start blev det. I följetongen "cyklar som går sönder i parti och minut" har vi nu kommit till avsnitt 34567 eller något. Medan jag varit i Skåneland igen så hade min nya hjälm jämte ett par framklingor från BBB hunnit anlända Växjö stad. I ett anfall av optimism gav jag mig på att montera dem igår eftermiddag. Det gick väl nästan bra. Först var det inte helt enkelt att demontera dem då originalmittklingan på det XT-vevparti jag har är så tjock att lillklingan måste tas av för att den operationen skall lyckas. Vanligtvis ingen större utmaning förutom att de sitter rejält fastsatta med loc-tite från början och att Shimano av någon outgrundlig anledning fått för sig att just de skruvarna av alla på hela cykeln skall vara med torxhuvuden. Men problemen började inte förrän jag skulle ha dit den igen. Tre av fyra skruvar gick mycket lätt att sätta i men inte den fjärde. Jag krånglande rejält med den, svårt att göra fel eller byta taktik när det inte är mycket fel  som kan göras när en skruv ska in i därför avsett hål. Det som ställer till det är arbetsvinkeln om inte hela vevpartiet tas av. 

Någonstans där kom frågan "du glömmer väl inte bort tiden?" Jo, det hade jag gjort. En snabb titt på klockan och jag insåg att det var dags att bege sig. Tjugofem minuter till start från stortorget. Men eftersom mina cykelkläder och övrig utrustning den här gången var upphängda med militär kadaverdisciplin och allt var i ordning så gick det fort att klä sig och få med sig nödvändiga attiraljer. Skulle bara torka av och olja kedjan för att sedan bege mig. Då upptäckte jag att hela vänster hand var dränkt med skitigt fett. 

Undrade förvirrat en tag varifrån det kom. Tittade omväxlande på handen och omgivningen som om det skulle ge svar. Klingbultar brukar jag fetta in men så långt hade jag inte kommit i mekandet än. Tittade mig omkring men såg ingen hink med smörjfett jag av misstag råkat sätta handen i men nej, inte det heller. 

Tittade då ned och såg att hela vänster vev på racern var smetigt svart. Påbörjade då en desperat jakt på avfettning då både händer och cykel var skitiga. Den jag hade haft tillgänglig var slut och reserven befann sig en bit bort. Tvål funkar inget bra, inte heller Ajax märkte jag. Hade inte tid med gamla knep som matolja. Blev att gnugga frenetiskt med allt som fanns i trasväg. 

Alltmedan klockan tickade försökte jag rengöra cykeln bara för att upptäcka att hela vevlagret satt löst! Det var orsaken till det hala skitiga orgien över veven. 

Tur att Växjö Cykelservice ligger på vägen ned till Måndagstursstarten. Men mindre än tio minuter ramlar jag in där och bad Thomas om hjälp. Han lyckas fixa det under tidspress men jag får leta upp nya bultar till vevarmen idag då skallarna är nästan runda. Hoppas det inte är för krångligt men det är lite av standardskruvar så det ska nog gå. Får börja med ett besök hos KlåparClasse.

Turen då? Jo, den blev bra. Strålande väder och relativt många till start trots att det är mitt i semestertider. Ett par grupper fick vi ihop. Jag började några hundra meter med frifartsgruppen som bara var fyra till antalet inklusive undertecknad. Marcus hann ikapp oss i början av Högstorpsbacken då de andra fastnade vid det enda trafikljuset och så var vi fem. Vi två beslöt oss dock för att droppa ned till nästkommande grupp tämligen omgående. Mina ben var sega efter helgen och jag hade inte klarat närmare 40 i snitt. De lite drygt 35 vi skrapade ihop fick räcka. 

Om helgen tänkte jag också rapportera. Blir en backig historia. 

Senare idag tänker jag fortsätta skruva mountainbike för att sedan prova resultatet av mina vedermödor. 

/ J - "jag ska bara" Wikström

Ikväll vankas det...

...Klubbmästerskap i linjelopp

Jag vet inte vad ni gör en dag som den här men jag fördjupar mig i väderspådomar. Inte vanligtvis min favoritsysselsättning men intresset väcks när det närmar sig cykellopp, havsvistelser och fjällvandringar. Eftersom det blir landsvägscykling i afton och inte minst en Ränneslättstur i skogen på söndag spanas det därför på väderlekssidor samt i kaffesump.

Pålitlig prognosmakare 

Så här långt har jag skannat av de "vanliga". Det vill säga först "klart.se" då de oftast visar bäst väder. Sen SMHI lite lagom blågult patriotiskt och sen "YR.no" och Gevalia eller vad som nu finns i automaten för att se vad det verkligen blir för väderlek. 

Dessvärre verkar de vara rörande överens om att det skall regna imorgon. Åska och dunder. Men de är oense exakt om när det kan tänkas ramla ned nederbörd i huvudet på oss ikväll. Enligt YR och SMHI blir det en blöt start på kvällen och enligt "klart" kanske vi klarar oss till slutet. Ja ja, regn är inte hela världen men såsom varandes solskenscyklist så vet jag vilket jag föredrar. I vilket fall som helst kommer det tydligen inte att blåsa nämnvärt och vara någorlunda varmt. Alltid något. 

Som uppvärmning inför stundande begivenheter trampades en traditionsenlig måndagstur igår. "Frifartsgruppen" var inte så fri den här kvällen som den brukar utan det bestämdes att farten skulle bli runt 36 km/h i snitt. Vi hamnade väl på den nivån till slut men det finns olika vägar att komma dit som bekant. Körningen var inte alltför ryckig men halvvägs hade vi ett snitt kring 33, sen kan ni lista ut resten själv. Och då tog vi det väldigt lugnt sista biten från Telestadsrondellen och in till torget. 

För att krångla till det för mig har jag riktigt jäkla ont i nacken och dessutom sträckt mig. Det får bli inmundigande av painkillerdeluxe i kväll. Som tur var påverkar det inte möjligheterna till placering då jag ändå inte har några. Jag tillhör nämligen de som faktiskt kör för att det är kul. En sån där motionär ni vet. 

Nu är jag inte synsk och sumpen sade inget om hur loppet kommer att utveckla sig. Men jag vet att jag vare sig är en fantomspurtare eller tillhör dem som kan sticka iväg i utbrytningar diesellok som jag är. Min roll misstänker jag blir rundningsmärke. Men jag ämnar vara ett rörligt sådant. 

Och jag vet också att jag inte ska upprepa förra årets misstag. Det finns nya att göra eller så kan jag låna någon annans gamla misstag. Vad som hände då var att jag var ruskigt snabb ut ur sista kurvan. Som tvåa efter då oövervinnerliga Isac faktiskt. Det fanns inte mycket annat att göra än att gasa, att bromsa i det läget och försöka hitta en bra rulle går inte så jag satsade. Ställde mig upp och tog i så mycket jag förmådde, vilket inte var överdrivet mycket visade det sig. Tyvärr var det långt kvar av upploppet och när den sista miniatyrknäppan kom de sista hundra meterna så dog benen helt varpå i princip hela fältet passerade mig. Det är sällan man känner sig så stillastående som i sådana ögonblick. Exakt så tänker jag inte göra idag. Det kanske inte går lära gamla hundar att sitta men några kan lära sig att inte springa in i väggar två gånger i rad. 

Banan är lagd i två "loopar", en längre på ca 17 km som kommer att köras två varv och ett kortare slutvarv på 3 km som kommer att köras totalt sex varv. Själva målgången är en liten slakmota med en liten knöl på slutet. Den kommer att kräva sin tribut när den skall avverkas i hög fart många gånger. Det är inte många höjdmeter det handlar om och det är jag glad för. Är ingen anhängare av branta backar. Slakmotor kan jag gilla ibland stark som jag är. Annars gillar jag ju banan. Det var här jag passerade mina 40 km/h i snitt på tempo för första gången förra säsongen.

De sista varven kommer att kännas fyrkantiga 

Hoppas nu att det behagar dyka upp lite folk. Blir alltid roligare med en rejäl klunga och sen blir after-bikesnacket bättre. 

Nu blir det att jaga Green Data för att få se om jag kan få tag i min mobiltelefon som är på reparation. Och ta en kaffe till för att se om vädret blir bättre enligt den koppen. 

/ J - förutspår att det blir mycket väder

Vätternrundan 2013, del 2

- 06.04

Snart följer fortsättningen av mina intryck från helgens begivenhet...

...men först kan väl i förbifarten nämnas att jag klämde en måndagstur igår. Körde i en lugn "32-grupp" och vi lyckades hålla den farten också utan att snitthastigheten rände iväg för mycket. Gruppen körde den längre sträckningen av rundan över Väghult då alla var ense om att så fina sommarkvällar var till för att utnyttjas. Prövade själv att öka farten och spurta vid något tillfälle på den avslutande sträckan mellan Dänningelandakrysset och Bergunda ridstall där vi brukar köra "frifart", mest för att känna statusen på benen. Det experimentet föll väl inte helt väl ut. Benen var sega men värre var att jag fick en hejdundrande huvudvärk igen. Något som följt mig sen vurpan, särskilt påtagligt när jag tar i. Smärtan är lokaliserad till nacke och bakom ögonen. Tur att jag har läkartid senare idag. Eventuellt vill de röntga mig igen. Tydligen är det inte att räkna som en bra naprapatbehandling att smälla befintliga diskbråck i asfalt. Förutsättningarna för kvällens tempocup ser därmed inte helt ljusa ut då sjukgymnasten på idrottskliniken redan igår tyckte jag skulle avstå. 

Fredag, fortsättning

Motalafredagens träning fick bli en kombinerad uppvärmningsrunda och pryltestartur. Jag tillhör de där människorna som inte kan vila mig i form in till sista minut. Hårt vill jag inte köra dagarna innan ett lopp men att vila från all träning är inget jag normalt är gagnad av eftersom det mest gör att jag blir seg i kroppen. Så några mil cykel stod på programmet men så mycket längre fick det inte bli då tiden gjort som den plägar göra och rusat åstad. Hade bara några timmar på mig innan kvällens möte och för sent ville jag inte köra då jag planerade att gå upp runt fyrasnåret och gärna hinna sova några timmar innan dess. 

Inför rundan gick jag igenom cykeln som jag brukar. Letade efter illasinnande och försåtliga stenar och snitt i gummit på däcken, kontrollerade lufttryck, undersökte lager i jakt på glapp samt torkade av och oljade om kedjan. Sen var jag nöjd med det tekniska. Nummerlappen fick vänta till senare. 

På rundan skulle även de nyinköpta solglasögonen prövas, den lånade hjälmen justeras och jag skulle se om de lagade kläderna fungerade. Det är alltid svårt att veta om någon söm skaver när det är lagat. 

Strax innan mål vid strandpromenaden. Folktomt nu, inte sen

Jag rullade till en början sakta och planlöst genom kvarteren runt Rådmansgatan under tiden som jag kollade växlar och bromsar vilka fungerade perfekt. Sen sökte jag mig mot centrum. Kände att jag var tvungen att cykla igenom GP-banan även om det fick bli i sakta mak med tanke på folkmassorna runt tältet vid den här tidpunkten. Insåg att det var en bana som inte är jobbig att köra lugnt men oerhört tung om det går fort. Backen, underlaget, svängarna och det uppdrivna tempot, hetsen nerverna publiken och Vacchi i speakerhögtalarna runt hela banan. Det är nog häftigt att köra där. Får fråga Isac. 

Efter det fick upploppsrakan och strandpromenaden ett besök. Lite symboliskt körde jag sen ett par varv runt sjukhuset som en ritual för att undvika att hamna där senare. Därefter styrdes kosan norrut via Illersjövägen och vidare till Lemunda där jag stannade ett tag, tog en bild och funderade på Heidenstam och hur trött jag troligen skulle vara när jag passerade här nästa gång.  På vägen dit märkte jag att sadelstolpen jag fettat in för att den skulle undvika att prata med mig för mycket troligen hade glidit ned en aning. Stannade och höjde den vilket gjorde en jäkla skillnad. Det är dock inte bra att höja sadeln flera millimeter dagen innan VR. Prövade sen att gasa och öka farten. Kroppen tackade nej till sådana påfund och lät bli och jag lät det bero och hoppades på ändring till morgondagen som för övrigt närmade sig med stormsteg. Dags att styra kosan hemåt. Kände av min ömmande nacke och känseln i höger hand var borta. Inte helt bra besked men solen sken och det var jäkligt vackert. 

Lite moln men vackert sommarväder över Vättern och Lemunda

Sen var det mötesdags. Jag var där som representant från LC tillsammans med Catrin och vi var inbjudna till subgruppsträffen i Folkets hus. Bakgrunden står att finna i det det upprop och den maillista som blivit svaret på de aviserade prishöjningarna samt förändringarna för grupper till nästa års Vätternrunda. Det mötet får bli ämne för en annan blogg. Men det kan väl sägas att alla klubbar vi varit i kontakt med kommer att som kollektiv strunta i VR åtminstone nästa år. Medlemmar kommer förstås att köra individuellt men några gemensamma klubbsatsningar verkar det inte bli. 

Men årets start var i antågande och jag ångade därför tillbaks till Rådmansgatan där kolhydratladdning stod på programmet när bror bjöd på pasta. Det var dagens andra omgång av den varan då samma födoämne intagits till lunch. Apropå att ladda så skrattade killen bakom disken inne på hemmakväll då jag var där för att inhandla godis av det skälet. Jag frågade nämligen om försäljningen gick bra. Det gjorde den, enda gången han sålde mer  på året sade han var när folk kom tillbaks efter målgång på lördagen. 

Uppladdningslunch - pasta som sig bör

Innan jag stämde träff med mitt namne med efternamnet Blund så fäste jag nummerlapp på cykeln och gick igenom utrustning, klädval och mat jag skulle ha med mig. Det är inte läge att börja med det klockan fyra på morgonen. Då sover jag oavsett om jag står, går eller ligger. Det mesta gick väl bra förutom att jag lyckades slarva bort den lilla klisteretiketten som ska fästas på ramen från det att jag tog ur den ur kuvertet och transporterade den de fyra metrarna till balkongen. Spårlöst försvunnen var den. Den är inte viktig i sig men jag avskyr när saker bara försvinner, det är inte rätt. 

Klädvalet blev korta byxor och tröja dock med dubbla linnen under. Ett tunt Craftlinne för fukttransport och ett tjockare funktionslinne för värme. Övervägde först vindväst istället men det är lite bökigt när man dessutom har camelbak på ryggen och så mycket mat i bakfickorna som var aktuellt. Särskilt när man är trött och fumlig efter tjugo mil eller så. De nyinköpta armvärmarna däremot fick åka på. Runt 13-14 grader var det vid start och temperaturen förväntades öka upp till strax under tjugo senare på dagen. Strumpor blev det som vanligt så tunna som möjligt. Det är det bästa sättet för mig för att undvika det som ibland kallas "hot feet" när det bränner under fotsulorna efter tryck. Även stilpolisen togs det hänsyn till då de var korta och vita. 

Lördag - startdags

Upp i ottan för frukost. En och annan fågel hördes genom det öppna fönstret dock ingen tupp, mest en ilsken och lite orolig måsmor som vakade över en dunboll som lämnat boet och vinglade omkring på gräsmattan. Annars var det lugnt i huset. Mat inmundigades och det blev tämligen nyttig sådan och inga större avsteg från det normala. Energi är bra men magen får inte vara helt fylld. Tanken var att värma upp en kortare sträcka innan eftersom vi skulle upp i fart tämligen omgående om tidsplanen skulle kunna hållas. Så blev det inte, om inte att rulla ett par kilometer ned till startplatsen räknas. Sen vidtog proceduren att smörja rätt saker på rätt ställe. Min sedvanliga liniment hade jag glömt hemma så jag fick ta lite annat på korsryggen som bråkar ibland. Även knän och lårmuskelfästen fick en duvning. Voltarengel på armbågarna som gör ont redan innan cyklingen och så var det vaselingrejen. En del gör sig roliga över det men de har inte prövat att sitta svettig på en cykelsadel i åtta nio timmar. Äntligen finns eländet på tub något jag inte upptäckt tidigare. De gula skräpburkarna är bitvis inbrottssäkra annars. 

Vi hade bestämt att vi skulle träffas vid kyrkan runt halvsexsnåret. Innan dess hade jag varit framme och fyllt mina cykelflaskor med sportdryck vid starttälten. Vatten på ryggen och energi i flaskorna. Kände mig som en  kamel, puckelryggig. I fickorna hade jag stoppat: 2 bananer - noga utvalda för att vara små och ha bra fickböj, 2 snickers, 6 stycken energikakor av två olika sorter, 2 "Liquids" och 2 gel. Körde bara föda i bakfickorna då jag lyckats klämma ned reservslang, miniverktyg och CO2-pump i camelbaken trots att den saknar fickor. Den är gammal. 

Snart dags att bege sig

Startfållan började så sakteliga fyllas av idel ädel Lammhultcyklister. Orange, grått, vitt och svart i täten när sub-8.30 formerade sig. Vi uppnådde ingen kritisk massa med våra femton deltagare. LC hade en av de senare starttiderna i hela det "vanliga" fältet med 06.04. Tror att de sista gick iväg tio över sex och därefter är det några timmars uppehåll innan de officiella subgrupperna släpps iväg. Catrin vinkade av oss i egenskap av Vätternsamordnare. Hon skulle ha kört med sub-10 men en illa bruten fot satte stopp för de planerna. 

Lammhultcyklister redo för avfärd

Smattrandet när många pedaler klickas i samtidigt ekar efter det att en relativt insatt speaker sagt några ord om Lammhult. Tänkte då stilla att det inte är så många därifrån som är med i klubben men att jag åtminstone bott där en tid. Vi börjar rulla och sen hörs pipandet av transpondrarna när de känner av de på våra hjälmar prudentligt påklistrade chipen. 

Äntligen, hur man än vrider och vänder på det och hur än träningen har gått fram till start så är det nu det gäller. Det är många mil och många liter svett som ligger investerade i en klunga som den här. Stämningen var bra. Alla undrade hur det skulle gå i vinden ned mot Jönköping. Förhoppningen om att den skulle mojna under natten hade kommit på skam och det var bara att borra ned huvudet och gnaga styrlinda. Själv kände jag mig relativt stark och även om jag förstås avskyr motvind som alla andra golvar den mig inte helt som uppenbarligen kan vara fallet för några. Skånetrippen var nyttig känner jag. Då var jag själv mot vinden i ett par timmar. 

Olyckor tänker jag inte på där vi ligger bakom den föråkande motorcykeln ett tag, tänker istället att asfalten är ny, fin och jämn på vägen ut. Det var den inte förra året. Olyckor tänker jag på sen när vi ser en direkt i utkanten av stan. Någon har gått i backen, tydligen rätt hårt och folk står och motar oss åt andra sidan. Vi och eftertanken cyklar förbi. Händelsen var inget gott omen skulle det visa sig. 

Kriget mot vinden tar sin början. Folk i gruppen tar sina förningar och vi börjar rulla på i vår kedja. Så här i efterhand kanske det hade varit smartare att köra tvåpar, jag vet inte. Farten är lite för låg men jag tror att den skall gå upp när alla blir varmare i kläderna. Säger inget innan Vadstena och slätten därefter. Där kan man bli varm. Vi börjar tämligen omgående köra om grupper av medcyklister. Efter en stund börjar det märkas att vinden tar hårdare än man kunnat tro. Nästan direkt tappar vi en medlem och vi som bara var femton från början. Strax därefter en till. Väg och tid förflyter och vi får en en större svans bakom oss. De hjälper inte till att dra. Urban tröttnar på det och går ned för att prata med dem. De vill inte hjälpa till. Vi är redan nu farligt få och då hörs det förhatliga ljudet bakifrån. Jag hör kraschen, att någon går i backen. Det man inte vill höra. Någon säger till mig att det är i vår svans det smällt. Tänker för ett ögonblick att det kunnat undvikas om de hjälpt till här framme men säger inget. 

Det visar sig dock efter ett liten stund att det är en våra egna som vurpat. Koncentrerade mot vinden som vi var och avsaknaden av klubbkläder på den som föll gjorde att vi först inte märkt det. Och nu hade vi kommit flera kilometer. För sent att vända. En stunds diskussion utbryter om hur vi ska göra. Vända tillbaks eller köra vidare? Tid missas och beslutet fattas om att fortsätta. Det kommer fler LC-grupper och följebilar bakom så vi vågar göra så. 

Sen tuggar vi på igen. Farten ökar ibland men då knotas det. Jag får medge att jag är en av dem som vill öka. Sneglar nämligen på mätaren och ser att snittet är lågt och mycket under de 36 vi måste hålla om målet skall nås. Även om vi kan öka senare så blir det svårt att ta igen allt om det sjunker ytterligare. Svårt val, jag själv och några till är starka, andra ligger just nu på gränsen av vad de förmår. Ska alla med eller tidsmålet uppnås? Om det senare gäller är det då bättre att sänka farten så mycket att alla kan hänga med nu och hjälpa till med dragjobbet senare? Frågorna är många och vi diskuterar under färden mot dagen och Jönköping. Gryning har övergått i morgon och världen är solig, blåsig, grön och blå. 

Kortare förningar i större grupp hade varit lösningen men de som ligger bakom oss vill fortfarande inte hjälpa till och vi drar ifrån dem. Passerar kontrollerna vid Hästholmen och efter Gränna på väg mot Kaxholmen. Ursprungsplanen sa p-paus efter Gränna vid E-4 men ingen behövde så vi fortsatte Det flöt på relativt bra mot första stoppet strax innan backen vid en plats jag sett ut på vägen till Motala. Stoppet går bra men under tiden hinner gruppen vi kört ifrån passera oss. Vi stannar på vänster sida av vägen för att inte bli instängda och för att kunna göra det vi behöver utan att vara alltför anstötliga. Backen som det ibland talas om passeras utan problem. Farten ökar nedför och in mot Husqvarna och sen är vi i Jönköping. Blir lite försiktig körning där. Många är trötta och passar på att vila sig. Känner mig  stressad över det då jag fortfarande anser att vi kan klara målet. Men ser hur tiden tickar på och farten är låg trots att vi är i lä inne bland bebyggelsen. Pratar lite med herr Englund som lugnar och påpekar att folk är trötta. Jag inser väl egentligen det men tycker att det är för tidigt att ge upp. Vi har tappat tid i kraschen och tempot har dragits ned av den motiga vinden men det är nu vi kan revanschera oss.

Mot Bankeryd och nästa backe bär det. På väg fram mot den kör vi förbi en grupp med väldigt tydliga tior i svart och vitt på ryggen - cyklande flugsnappare. Kan inte låta bli att fråga dem vilken tid de tänkt köra på. Sen stigningar uppför. Vi kör lugnt som planerat och det går bra. Även följande utförslöpa i hög fart in i samhället flyter på utan problem. Ut från bebyggelsen går det sämre. Där finns en brant svacka som skall passeras. På väg upp igen och nästan ute på den större vägen smäller det för andra gången bakom mig. Någon skriker "stanna, vurpa" och jag tänker -fan hoppas ingen skadat sig. Är hjärtligt trött på vurpor både mina egna och andras. 

Det visar sig inte vara så illa men två i vår grupp, Per och Anders, har gått i backen och slagit i knän och armbågar. Någon trasig byxa och lite blodvite uppstod men båda kunde fortsätta. Det tog lite tid att samla ihop oss, undersöka om cyklarna var körbara, leta upp flaskor och annat som lossnat. Vi tappade mer tid. Vår dyrbara tid.

Motvinden som stadigt kommit från väst och sydväst kantrade inte och vi fick därmed sid/medvind istället. Det i kombination med de långa raksträckorna med fin asfalt på västsidan gör att vi ångade på i god fart. Jag vågade gå upp i täten och höja farten ibland utan att någon misstyckte. Samarbetet flöt på bra men målsättningen revideras till att försöka komma under nio timmar istället. Det verkade mer realistiskt utifrån rådande förutsättningar. Jag spydde lite galla över det ett tag, mest inombords men lite sipprar ut genom munnen. Det var inte vad jag tänkt mig och särskilt inte när jag är i god form, vurpa och febertopp i början av veckan till trots.

fortsättning följer...

/ J - för stunden tempotrött

Tour de Crêpes

- Solskensflytt, solskenscykling och åskväder

Förvisso har det varit glest med text och bilder här på sistone men livet har ändå knatat på i stilla lunk såväl på som bredvid sadeln med både solsken och regn som följeslagare. Här följer en kort summering.

Träningsmässigt tog jag det lugnt från cyklingen i torsdags efter onsdagens tempocup där jag brände ut det jag hade i kroppen. Istället för cykel blev det ett dubbelpass styrka och löpning. Tog mer överkropp och mindre ben den gången av naturliga skäl. Löpningen kändes ovan men efter ett tag kom jag in i lunken. Riktigt pigg var jag inte så det blev bara en halvmil på löpbandet. Fredagen bjöd på vilodag från fysisk träning eller nja, det beror på hur man ser det. 

Flytthjälp har jag lovat att vara vid några tillfällen den här månaden. Fredagen var första "passet". Välorganiserad tillställning men en tämligen stadig mängd saker som skulle flyttas ändå. Och ni vet hur det är med flyttar - de drar alltid ut på tiden hur väl ordnade de än är. Det brukar vara rätt roligt när man sätter igång och får börja stöka runt och sen kanske på slutet när man börjar se slutresultatet resa sig som fågel Fenix ur askan och kaos övergår i någon form av ordning. Däremellan brukar det vara hemskt tungt och en smula enerverande. 

Ett av många lass, men vi hade i alla fall vackert väder

Som tur var det en av årets varmaste och finaste dagar. Det gjorde att vi slapp hyra täckt släp och att man kunde slänga ut saker på gräsmattan för att få överblick. Bara att packa bil och släpvagn fulla och köra i skytteltrafik. Välsignat skönt att ha hjälp av en f d lastbilschaufför när det ska packas, surras och backas. Bland annat fraktades två stora dubbelsängar och en bäddsoffa med rötter i underjorden där det är mycket varmt. Detta mot slutet när orken var på upphällningen efter förflyttning av ett mindre bibliotek och köksutrustning nästan i paritet med min egen. Vem sade att det var jobbigt att cykla och träna? Testa flyttintervaller vetja, särskilt i strålande sol. Var helt jäkla ledbruten efteråt. Kontinentalsängar är ett elände att förflytta. Bottnarna är lätta men flexidelarna är ett helvete rent ut sagt. Tunga, slankigt halkiga utan styrsel och därtill rätt ömtåliga då man inte kan gripa i dem hur som helst. 

Stor säng nummer två packad för transport ut i skogen

I helgen var det dags för distanscykling igen i regi av Bernt som var banläggare till Lammhultcyklisternas lördagscykling den här gången. Själv var jag för ovanlighetens skull i god tid till samlingen vid simhallen innan men blev där lite dyster. Var håller alla mina cykelvänner i "Sub8.30" hus? Några få var vi men knappast mangrant och nu närmar det sig start med stormsteg. Vi får väl se om det dyker upp några på kommande lördags "Uppvidingetrampet" med start och mål i Åseda. Vi var 23 i den ursprungliga gruppen men efter några avhopp och några byten av fartgrupper är vi nu färre och ihop har vi inte kört än. Verkar som vi får lita till individuell styrka mer än lagarbete. Bara att hoppas att vi är starka nog för det. 

 Bernts runda bar efter start av mot Gemla och Alvesta för att i princip följa gamla sträckningen av Helgasjön runt. Vi vek dock av mot Tolg och hägrande pannkakor när vi kom till vägskälet i Berg. Jag funderar fortfarande på att hårdlansera min idé om en uttalad "Tour de Crêpes". Vädret var vackert och det blåste tämligen friskt. 

Cykling och fika, det hänger ihop som...eh...eh...cykling å fika!

Efter gyllene sirapsfika cyklades det norrut mot Asa och vidare i stigningen upp mot Asaryd där några fick det tungt. Väl i Källreda delade gruppen på sig och vi var fyra som tog några extra motlut och lite högre fart över Stenkullabackarna och sen tillbaks mot Söraby via Varetorp. Blev bra fart och samarbete särskilt på slutet med övning av mjuka fina växlingar. Allt som allt en mycket bra cykeltur med trevligt sällskap, vackert väder, goda pannkakor och bra träning. 

Varför man tränar...

I söndags hade jag tänkt mig några timmars mountainbike. Den djärva planen var faktiskt att först köra den gemensamma träningen för att sen skarva på några timmar med egen lugn skogscykling för att få några mil i benen. Så blev det inte alls. Efter ett par nätter med usel sömn så var jag helt enkelt utmattad. Försov mig delvis och eftersom jag behövde dona med mountainbiken innan färd så var det knappt om tid. Bromsarna tjuter värre än...något som tjuter väldigt högt och behöver rengöras och kanske sandpappras lite. Och framväxeln som trilskades på cupen är inte fixad. Normalt ett jobb som tar någon minut men man kan vara säker att om det skall göras innan avfärd så spårar det ur direkt. 

Moder natur var emellertid på min sida och strax efter att jag beslutat att vända på mig och somna om så började regnet vräka ned så det dånade mot rutan för en stund. Ibland känns vissa beslut bara rätt. 

Igår kväll var det dags för traditionell måndagstur. Vädret som till en början såg ytterst vresigt ut och bjöd på lite muller i fjärran då och då lugnade sig framemot aftonen. Jag körde i frifartsgruppen eftersom jag behöver fart i benen både i största allmänhet och inför kommande högervarv runt sjön. Benen var inte alltför pigga och jag kände av knäna måste jag erkänna. Men det gick mer organiserat än vanligt kanske för att det var lite mindre hets i den konstellation som var aktuell. Mindre "tävlingslikt" format och mjukare växlingar. Benen kändes bättre mot slutet och jag vågade mig t o m på någon slags fartökning mot slutet, spurt vill jag nog inte kalla det, men ändå. Enligt cykeldatorer var det en av de snabbaste turerna överhuvudtaget. De cirka sju milen avklarades med ett snitt på 39,6 km/h. 

Dagen innebär mest att jag kommer ta en "geting" då det är dags för min spruta igen. Är inne i förstärkningsfasen av min hyposensibilisering mot getingstick. Tar nu en dos motsvarande ca 25 getingstick var sjätte vecka. Är immun vid det här laget men de sista åren av behandling är för att effekten skall bestå. Efter dagens besök på lasarettet blir det dock inte mycket tränat då jag vanligtvis blir väldigt trött efter sprutan. Hade tänkt att kanske köra något under lunchen nu som ett kort pass löpning. Men i samma stund som jag kom på det börjar regnet falla och knackar försynt på rutan som det ville komma in och umgås. Men det lockar lite ändå. 

/ J - gillar getingsirap à la Flamande

Kulting!

- Oväntade möten

Igår var det måndag. Återigen dags för måndagsturen "vinteredition". Vädret bjöd på november, d v s ett par tre plusgrader, fukt i luften och mööörker. Fick ett infall och tog en liten omväg på färden mot samling och stadens torg. Cyklandes i egna tankar hör jag plötsligt ett illtjut från vägkanten som kändes vagt bekant. Ett ljud jag hört förut. Ryckte till och kisar in mot skogen i skenet från min pannlampa. Och där var den, grisen. Stor var den inte men kompenserade det med att skrika desto högre av någon anledning. Sen fick den syn på mig och försvann. Det här var inte långt från bostadshus så nu vågar de sig in den här delen av stan också.

Resten av måndagsturen bjöd annars på bra cykling och ett rådjur. Vi var relativt många, sexton stycken, som samlades för kvällens träning. Tempot blev sedan högt, i alla fall för mig. Totaltid runt 1.23 på 40,5km i mörker och blandat underlag. Bra träningspass. Hörde dock att någon längre bak i gruppen gått omkull och eventuellt skadat en axel. Om så är fallet så uteblir ett ministermöte idag. Återstår att se.

/ J - mannen som kunde tala med grisar