Mullrande måndagstur

- En utmaning för den sanne solskenscyklisten

När jag klädde mig hemma mullrade åskan effektfullt i fonden som den gjort hela eftermiddagen även om det inte regnade än. Det är småmysigt på något vis men jag hade föredragit sol måste jag erkänna. Klädvalet föll därför på vindväst och armvärmare. Tog mina gamla epoxilagade skor eftersom jag hade på känn att det kunde bli aningen blött och skitigt. Och för att inte få allt grus i ögonen blev det kontrastglas. Dessa beslut gjorde att jag kände mig både klok och förnuftig.

Åskan nöjde sig senare inte med en tillbakadragen roll utan klev fram som huvudaktör när vi samlats på stadens torg. Vi var ett antal som hukade under balkongen på residenset för att få lite skydd från de tunga dropparna som börjat falla. 

Åska över Växjö

Efter en stund skruvade naturen upp basen ett par snäpp och blixtarna ljungade. Mycket effektfullt. Moder natur gillar uppenbarligen cyklar och beslutade för att stå för fyrverkerier och fanfarer för att fira vår avfärd.  

Vi var färre än vanligt och grupperna därför inte lika många. Jag beslöt mig efter lite velande att delta i "frifartsgruppen" för att se om jag kunde hänga med ett tag. Den uttalade tanken där var dock att köra jämnare än vanligt vilket ökade chanserna till bra träning för mig. Gruppen var tämligen stor då ett antal blivande vätterncyklister vill känna på formen inför stundade rundande av pöl. 

Det gick för det mesta rätt bra. Blöta var vi innan vi lämnat stadsgränsen. Tempot uppför den inledande Högstorpsbacken var lugnt och benen hann bli varma. På toppen väntade Isac som brukar ansluta till snabbgruppen där. Därefter försvann hann mystiskt ett längre tag för att efter ett par mil senare dyka upp igen. Jag frågade nyfiket om vart han tog vägen och hann höra något om att det var "J:s" fel innan jag matade vidare i vår kedja. Det där tarvar nog en förklaring vad det lider.  Vi var många för att vara i den här gruppen och så här långt orkade alla bidra med dragjobb. 

Turen går söderut vilket ledde rakt in i åskskurarna som avlöste varandra ett tag. Här och var hade skurarna gjort att det svämmat över både på vägen och bredvid. Farten skruvades upp efterhand som den plägar göra och det kändes bra så långt. Bara motlut undvikes så hänger jag med ett tag. Kände mig ändå rätt stark men när farten gled så sakteliga upp mot de fyrtio och sen över det i slakmotorna och småbacken upp mot Väghult fick jag och några till bilda en grupetto. Efter hopsamling vid korsningen färdades vi i samlad tropp med en nästan obligatorisk fartökning på slutet. Jag gjorde något för mig ytterst ovanligt och stod över ett antal förningar. Det visade sig vara ett bra beslut som gjorde att jag kunde hänga med hem. Sen bidrog det faktum att de starkaste inte gick ab loc uppför backen efter Vederslöv att planen fungerade. 

Det förnuftiga klädvalet gjorde att jag var perfekt klädd. Så länge jag rörde på mig vill säga. Blev sen kall efteråt. Cykling är ju socialt så en stunds samtal med en viss glad mackägare fördröjde hemfärden mot den hägrande varma duschen. Sen tycks det obligatoriskt nuförtiden att jag möter två hundar Engdahl med husse i släptåg efter turen vilket ytterligare fördröjde hemkomsten.

Väl innan för dörren blötare än en katt i en vattentunna så funderade jag över teknikens utveckling. Vad skall man göra när de digitala medierna tagit över? Tidningspapper är så mycket mer effektivt än lcd-skärmar för att torka blöta cykelskor.

När jag hängde upp cykeln rann det nog en halv liter vatten ur ramen. Intressant. Den lär behöva bli ompysslad omgående. 

/ J - meteorologcyklist