Måndagsturen - rundorna

På andra orter i vårt avlånga land finns det "måndagsrundan", "söndagsträningar" och troligen rundor som inbegriper samtliga veckodagar i namnet. Vad det handlar om är ett fenomen där man samlas mer eller mindre spontant för att cykla i klunga under gemytliga former. 

I Växjö har vi "måndagsturen" som samlar allt större skaror ju mer etablerat begreppet blivit. Den har nu körts sen 2010 och är således inne på sitt femte år. Sedan 2012 är det vi i Lammhultcyklisterna som håller i taktpinnen och har numera även utbildade ledare i de olika fartgrupperna. Vi kör alltid klockan 18.00 med samling vid Residenset, Stortorget. 

På andra håll har uttryck som "fart efter kamrat" myntats. Här kör vi som sagt indelade i fartgrupper där det vanligen finns cyklister för en "nybörjargrupp" som håller runt 26km/h. Sen följer 28, 30, 32, 34 och ofta en 36-grupp samt "frifart". I den sistnämnda är träningen mer tävlingsinriktad och farten varierar därefter men oftast är det farter över 40km/h i snitt som är aktuellt. Snittfarterna är riktlinjer för att man som cyklist skall få en hum om hur fort det kan tänkas gå. Sen varierar det förstås alltid något beroende på gruppstorlek, väder och andra förutsättningar. 

Egentligen finns det två grundturer. Den "Korta" och den "Långa" rundan men i praktiken körs det tre sträckor med ett par varianter beroende på vilken fartgrupp som är aktuell. Allt för att tiden skall hamna på två till två och en halv timma tillbaks vid Stortorget. Gemensamt för samtliga är inledningen där vi tar oss snabbaste vägen ut ur stan via gamla Risingevägen vidare genom Högstorp och över ängarna vid Hollstorp. Sen viker rundorna av mot Hemmesjö via Billabacken och därefter styrs kosan mot Krokvik/Ingelstad beroende på sträckning. Passagen över RV27 sker på två olika sätt. De långsammare ledarledda grupperna kör över Bramstorp och "frifart" kör Billavägen rakt fram vid Tegnaby för att sen vika av mot Växjö och sedan in på Krokviksvägen.  

Väl i Krokvik börjar rundorna dela på sig beroende vilken distans som är aktuell. Även slutet skiljer sig åt då de snabbaste grupperna brukar köra via Torpa över Teleborg in till centrum medan de andra grupperna viker av mot Bergunda och kör via Sundet och Söder tillbaks till torget. Den sträckan är för övrigt längre.  

Samtliga sträckor finns att betrakta/ladda ned på Bikeroutetoaster där jag lagt upp dem samt på LCs hemsida.  

Korta rundan: ca 50 km

Beräknad tidsåtgång: 1.50h till 2.05h (28 km/h respektive 26 km/h)

(Variant: Ingelstad-Stenslanda istället för Krokvik-Nöbbele till Tävelsås vilket ger en distans på cirka 57 km istället. )

Mellanrundan: 67 km

Beräknad tidsåtgång: 2.08h till 2.25h (34 km/h respektive 30 km/h)

(Variant: Kalvsvik-Vederslöv istället för Osaby vilket ger en distans på cirka 69 km)

Långa rundan: 70 km

Årets snabbaste körning av den här sträckningen låg på runt 42,5 km/h i snitt vilket ger en cirkatid på runt 1.40h.  

(Variant: avslutning över Bergunda vilket ger en distans på cirka 74 km)

Följaktligen finns det såväl sträckningar som fartgrupper som passar nästan alla. Så häng på du med om du inte redan gjort det. Naturligtvis är alla välkomna oavsett om man är medlem i vår klubb eller någon annan eller helt saknar klubbtillhörighet. Representanter för Lammhultcyklisterna, Wexio Velo, Ride of Hope, Småland 338 med flera är de som syns mest i vimlet. 

Gemensamt för alla är att vi gillar gemytet i en klunga. Hur jobbigt det blir att vara gemytlig är dock högst personligt!

/ J - med kartan i huvudet istället för i hand

Måndagsturen - rundorna

På andra orter i vårt avlånga land finns det "måndagsrundan", "söndagsträningar" och troligen rundor som inbegriper samtliga veckodagar i namnet. Vad det handlar om är ett fenomen där man samlas mer eller mindre spontant för att cykla i klunga under gemytliga former. 

I Växjö har vi "måndagsturen" som samlar allt större skaror ju mer etablerat begreppet blivit. Den har nu körts sen 2010 och är således inne på sitt femte år. Sedan 2012 är det vi i Lammhultcyklisterna som håller i taktpinnen och har numera även utbildade ledare i de olika fartgrupperna. Vi kör alltid klockan 18.00 med samling vid Residenset, Stortorget. 

På andra håll har uttryck som "fart efter kamrat" myntats. Här kör vi som sagt indelade i fartgrupper där det vanligen finns cyklister för en "nybörjargrupp" som håller runt 26km/h. Sen följer 28, 30, 32, 34 och ofta en 36-grupp samt "frifart". I den sistnämnda är träningen mer tävlingsinriktad och farten varierar därefter men oftast är det farter över 40km/h i snitt som är aktuellt. Snittfarterna är riktlinjer för att man som cyklist skall få en hum om hur fort det kan tänkas gå. Sen varierar det förstås alltid något beroende på gruppstorlek, väder och andra förutsättningar. 

Egentligen finns det två grundturer. Den "Korta" och den "Långa" rundan men i praktiken körs det tre sträckor med ett par varianter beroende på vilken fartgrupp som är aktuell. Allt för att tiden skall hamna på två till två och en halv timma tillbaks vid Stortorget. Gemensamt för samtliga är inledningen där vi tar oss snabbaste vägen ut ur stan via gamla Risingevägen vidare genom Högstorp och över ängarna vid Hollstorp. Sen viker rundorna av mot Hemmesjö via Billabacken och därefter styrs kosan mot Krokvik/Ingelstad beroende på sträckning. Passagen över RV27 sker på två olika sätt. De långsammare ledarledda grupperna kör över Bramstorp och "frifart" kör Billavägen rakt fram vid Tegnaby för att sen vika av mot Växjö och sedan in på Krokviksvägen.  

Väl i Krokvik börjar rundorna dela på sig beroende vilken distans som är aktuell. Även slutet skiljer sig åt då de snabbaste grupperna brukar köra via Torpa över Teleborg in till centrum medan de andra grupperna viker av mot Bergunda och kör via Sundet och Söder tillbaks till torget. Den sträckan är för övrigt längre.  

Samtliga sträckor finns att betrakta/ladda ned på Bikeroutetoaster där jag lagt upp dem samt på LCs hemsida.  

Korta rundan: ca 50 km

Beräknad tidsåtgång: 1.50h till 2.05h (28 km/h respektive 26 km/h)

(Variant: Ingelstad-Stenslanda istället för Krokvik-Nöbbele till Tävelsås vilket ger en distans på cirka 57 km istället. )

Mellanrundan: 67 km

Beräknad tidsåtgång: 2.08h till 2.25h (34 km/h respektive 30 km/h)

(Variant: Kalvsvik-Vederslöv istället för Osaby vilket ger en distans på cirka 69 km)

Långa rundan: 70 km

Årets snabbaste körning av den här sträckningen låg på runt 42,5 km/h i snitt vilket ger en cirkatid på runt 1.40h.  

(Variant: avslutning över Bergunda vilket ger en distans på cirka 74 km)

Följaktligen finns det såväl sträckningar som fartgrupper som passar nästan alla. Så häng på du med om du inte redan gjort det. Naturligtvis är alla välkomna oavsett om man är medlem i vår klubb eller någon annan eller helt saknar klubbtillhörighet. Representanter för Lammhultcyklisterna, Wexio Velo, Ride of Hope, Småland 338 med flera är de som syns mest i vimlet. 

Gemensamt för alla är att vi gillar gemytet i en klunga. Hur jobbigt det blir att vara gemytlig är dock högst personligt!

/ J - med kartan i huvudet istället för i hand

Cykelhelg

Det är mycket cykling på gång nu. I andra delar av Sverige har det bland annat cyklats Mtb i Billingen och körts UNT Bike Weekend i Uppsala med världens äldsta cykellopp Skandisloppet. Sen får man inte glömma att TV-cyklandet tagit fart då Girot startade igår. För egen del har det körts ett par tre rundor och soffcyklats. Det sistnämnda är jag mycket bra på.

En sak som slog mig idag är att cykling här hemma skiljer sig en smula från att cykla längs med medelhavets strand som de gjorde igår på den inledande lagtempoetappen. Ligurien och Växjötrakten är inte alls lika noterade jag i förbifarten. Mest iögonfallande är avsaknaden av azurblått hav, berg och framförallt värme.

Inte Växjö

I Sanremo var det till exempel inte åtta grader och regn hela jäkla rundan vilket var fallet under det "partempo" jag och min bättre hälft ägnade oss åt idag. Det var svinkallt i fartvinden och jag sitter här och försöker tina upp. Den som yttrar ett enda ord i stil med att "det inte finns dåligt väder, endast dåliga..." slår jag i huvudet med istapp. Vi hann inte mer än sätta oss på cyklarna förrän regnet stadigt och lugnt började strila ned på oss arma själar. Men runt kom vi till slut. 

Igår var det lördagstur med Lammhultcyklisterna. Då var vädret något bättre eftersom vi slapp nederbörd även om jag tycker det var bra kallt även då. Den rundan började väl inte helt väl eftersom jag sov för länge och ficka hoppa över frukost för att i princip dyka i cykelkläderna och hoppa upp på cykeln direkt från sängen. Min stela kropp är inte någon större vän av det förfarandet kan jag meddela. Dessutom fick vi tampas med en istadig motvind de första milen. Benen kändes ovanligt motsträviga och jag hämtade mig inte förrän jag fått mitt försenade morgonkaffe vid fikapausen på Sirkön. Sen var jag åtminstone en halv människa. 

Är det fikatur så är det

Väl hemma upptäckte jag att under det hysteriska justerandet av vinklar hade jag lyckats sätta sadeln något snett vilket förklarade kramptendenserna i vänster lår. 

Det var lite mycket nytt för att min kropp skulle trivas med tillvaron. Ny cykel och därmed ny sadel och dessutom invigning av nya byxor. Vänta lite, "ny cykel?" kanske vän av ordning undrar. Jo då, efter den rejäla smällen häromdagen blev min gamla skrot och en ny var tvungen att införskaffas. Jag tänkte skriva lite mer om den vad det lider. De första intrycken är dock att jag är mycket mycket nöjd. 

Min nya velociped, Cannondale CAAD10 Ultegra

Lördagsturen var förvisso inte premiär för den vita springaren. Jag prövade en runda på egen hand i fredags för att känna på den lite. Även den turen bjöd på väder - alla sorter, på en gång. Solen sken samtidigt som regnet bitvis vräkte ned vilket gav några spektakulära regnbågar och en mycket skitig cykel.

Solregn

Fast turen idag var rent eländig. Kallt, blött och allmänt motsträvig. Och nu är cykeln lika skitig igen! Suck, dessutom beslöt moder natur för att strö salt i såren genom att låta solen titta fram för en stund i detta nu.

Frågan är om delad cykelglädje är dubbel glädje är då delad misär dubbel misär?


/ J - halvtinad

ECC 2015 - Cykelutmaningen

I skrivande stund är vi inte fler än 258 deltagare i Växjö varav endast 36 "aktiva" det vill säga de som loggat mer än tio kilometer. Vi behöver bli fler. Kom igen nu, det är bara att ladda ned appen som för övrigt är gratis och logga den där pendlingen och de där turerna ni ändå tar! Appen hittar ni förstås i "Playbutiken" eller "AppStore". 

Tävlingen pågår under hela maj månad så det är inte försent att anmäla sig än!

Så här enkel är appen

För att rundan skall räknas måste  maxhastigheten vara mindre än 45km/h och snittfarten får inte överstiga 30 km/h och den totala distansen mindre än 35 km. Mer än så räknas som träning i det här fallet och det kan väl ligga något i det. 

Förra gången det begav sig hamnade Växjö på en sjätte plats i Sverige och sjuttonde totalt. Det måste förbättras om vi skall kunna kalla oss Europas grönaste stad. Förutom absoluta tal så finns även "Bästa cykelstad" och där fördelas kilometrarna per capita (km/1000 inv) så där har vi en chans. 

De här lagen ingår i utmaningen den här gången.


/ J - pendlar med benen

MTB-Cup I, Kala höjden

- Personlig punkteringsfest

Surt sa räven om mjölksyran. Den som uteblev i det här fallet. Inte roligt att behöva sammanfatta den personliga insatsen med "DNF" men så är det ibland. 

Extra snopet kändes det eftersom det var en så osedvanligt strålande afton för övrigt. Eftersom det endast är min femte Mtb-runda för i år var jag nyfiken på hur jobbigt det skulle bli. Jag känner väl till terrängen och hade fått en vink om hur banan kunde vara lagd så jag räknade med att det skulle bli kämpigt men såg det som en rolig utmaning. Sen är det alltid kul att få prata cykel med likasinnade. Så allt som allt såg jag verkligen fram emot kvällens begivenhet.  

På väg förbi en spegelblank Växjösjön

På vägen dit minns jag att jag tänkte - vindstilla, vilket slöseri när det ändå skall cyklas på stig där det inte spelar någon roll. Jag körde över söder och passerade Kaptensgatan där jag en gång bott hundra meter från Kala höjden som var platsen för kvällens drabbning. Väl där blev jag nästan chockad. Så mycket folk har jag aldrig sett vid en cupstart! Jäklar i min låda, det var barn och ungdomar, vuxna i backen och cyklar överallt. Jag kanske inte skall överdriva men jag uppskattade det till ett runt femtiotal personer till slut vilket vi inte varit i närheten av tidigare. 

Folk börjar samlas i kvällssolen

Efter genomkörning av banan konstaterade jag att den var precis så tuff som jag misstänkt. Ett varv, inga problem men tävlingsformen var den smått sadistiska 45 minuter plus ett varv. Då hinner alla ta ut sig på ett mycket jämlikt vis oavsett förmåga. Det syntes också så småningom på antalet personer som fick fick ta igen sig på rygg i gräset. 

Genomgång inför starten

Men så blev det nu inte för mig. Starten gick och jag tog det medvetet lugnt och hamnade någonstans strax efter mitten på väg upp i första stigningen. Halkade till vid sista konpasseringen och fick ta några löpsteg innan jag hoppade på cykeln igen. Brydde mig inte om det då jag ansåg att det fanns gott om tid att komma igång och köra upp sig senare i loppet. Av samma skäl tog jag det enklare B-spåret vid den tekniska branten som följde. Efter några minuter kom den omtalade stockpasseringen som gick smidigt och strax därefter en tvär vänstersväng i riktning mot toppen igen. Där kände jag den obehagliga krängningen bak som ni alla så väl känner igen. Den som så tydligt signalerar "punktering". Först tänkte jag, som jag alltid gör, att det kanske var inbillning och berodde på kurvtagning och dämpning. Men icke - tokpunka bak. Luften gick inte bara ur däcket utan även mig. Bara att ge upp och jogga tillbaks till starten där min camelbak fanns med reservslang. Banan var för kort för att jag skulle bry mig om att medföra pump och andra nödvändigheter. 

Tyvärr var punkteringen inte en total överraskning då jag strax innan start upptäckt en reva i sidan på framdäcket och valde att chansa. Men nu var det inte där luften gått ur så det var ändå irriterande.  

Resten av cupen fick jag betrakta från sidan vilket i och för sig kan vara trevligt men inte om man föreställt sig att man skulle delta. Sällskap fick jag av herr Hjort som också fick bryta då han i ett tidigt skede halkat i sidled vid skråcyklingen mot toppen av kullen och slagit i en axel. 

Mer punkterat än så blir det inte

Eftersom jag var tillbaks så snabbt hann jag se alla passeringar från första parkett. Vid första varvningen kom en bekant trio bestående av Håkan, Jens och Johan dånande även om jag inte kan erinra mig den exakta ordningen dem emellan. Något varv senare hade uppenbarligen något hänt eller så var Herr Nilsson bara för stark för han kom i ensam majestät för att runda klockpelaren för andra gången. Så såg det sedan ut i täten ända till målet. Resten av fältet blev snabbt rejält utspritt och det var ett pärlband av fethjulingar som ormade sig uppför backen.

Backen i kvällsskugga och ett utspritt fält

Själv började jag frysa så smått i den tilltagande kvällskylan eftersom jag var klädd för action och inte för stillastående. De andra såg inte ut att frysa alls där de i olika stil och med olika teknik tog sig an Kala höjden som efter hand bjöd på alltmer motstånd. 

Jag hade även hunnit konstatera att min reservslang var av fel slag. Det är inte bra att ha diverse cyklar med olika däcksdimensioner hemma. Tur att jag inte befann mig mitt i spenaten. Det kunde blivit så lagom kul. Hur fasen skulle jag komma hem var en tanke som infann sig. Såg inte alls fram emot en längre promenad i cykelskor. Hojtade till en annars fullt upptagen Herr Ohlsson som sluggade sig uppför backen och tiggde skjuts mitt under brinnande lopp. Ett halvkvävt "naturligtvis" blev svaret på väg uppför igen. Det är i cykelnöd människans sanna natur visar sig. 

Ett enkelt målsystem med vissa komplikationer

Ett visst sympatiskt kaos infann sig så småningom vid målgång eftersom anstormningen helt enkelt varit så massiv att såväl nummerlappar som buntband tog slut i ett tidigt skede innan start. Idén att lägga upp cyklarna i den ordning deltagarna kom in var god men havererade bitvis ändå på grund av att alla kört olika antal varv på sina fyrtiofem minuter. Så resultatlistan får nog tas med en säck salt. 

Det är som det skall på något vis. Härligt informellt och visar att det inte är på blodigt allvar. Det är trots allt ingen tävling. Men missförstå inte - att komma först är tämligen prestigefullt och inte helt enkelt i den här samlingen. 

Och först i mål var arrangören själv vilket är bra reklam för ett visst cykelmärke vilket kanske inte är någon större hemlighet eftersom det är "BROS MTB-Cup" det handlar om.  

Och först i mål var Håkan

Väl hemkommen upptäckte jag förresten att det även var punktering på framdäcket så det hade inte spelat någon roll om jag kunnat byta slang i fält. Där ser man. Om det var en lättnad eller ytterligare strödde salt i såren vet jag inte. Tredje punkteringen på två dagar. Jag som aldrig punkterar!

Jag får komma igen vid nästa Cuptillfälle vilket blir i slutet av maj i trakterna av Hollstorp om jag inte är felunderrättad. 

Tack en än gång för skjutsen Roger. Det räddade den resterande kvällen för mig.

/ J - lite vid sidan om

Måndagstur del 2 - Vårcykling!

- Cykling när den är riktigt bra!

Redan vid Stortorget kändes det rätt. Nej förresten det är inte sant. Det kändes bra redan hemma när jag klädde mig inför turen. Känslan av att slippa palta på sig allt man äger i cykelklädväg är obeskrivligt behaglig. Särskilt skönt är det att slippa skoöverdragen. Jag avskyr skoöverdrag. När jag sen oljar kedjan och kollar lufttryck alltmedan jag sippar på min "inför cykelträning-espresso" och solen värmer mot ryggen då vet man att det kommer bli bra.

Stortorget innan anstormningen

Något orolig var jag för att benen skulle kännas sura efter helgens myckna cyklande. Egentligen var det inget extremt i absoluta tal, strax under trettio mil men det är relativt mycket för att vara mig just nu. Men glädjande nog kände jag absolut ingenting vare sig inför, under eller efter turen. Inte en tillstymmelse till trötthet faktiskt. Det tänkte jag ändra på till nästa vecka då jag byter grupp.

Nere vid torget var det som jag hoppats på. Närmast folkfest. Kanske inte premiärrekord men uppskattningsvis strax under hundra personer. Av dem var tämligen många nya vilket är ännu mer glädjande. Allt fler upptäcker tvåhjulslyckan i Växjö med omnejd. Sen fanns det många bekanta ansikten på plats varav några jag inte sett på länge. Där var förstås många Lammhultcyklister men även Wexio Velo och Ride of Hope var välrepresenterade. Annars var det som vanligt ett kalejdoskop av färgglada cykelkläder. Inte en regnjacka så långt ögat kunde nå.

Alltfler samlades in den ljumma vårkvällen

Efter inledningstal av klubbordförande Claes och sedvanlig indelning i fartgrupper kom vi iväg. Sen var det dags för några av de incidenter jag tidigare skrivit om. Det höjde min adrenalinnivå så jag knappt minns de första fem kilometrarna för att jag var så arg. Sen kom lugnet. Sakta men säkert arbetade jag mig in i cykellunken som ersatte ilskan.

Jag "basade" för en "32-grupp" som sedermera blev en 33,5 km/h grupp. Lite för mycket glidning för att vara helt ok men alla såg fräscha ut och livet lekte ute på vägarna. Sen bidrog det faktum att vi hade medvind på några centrala sträckor till att höja farten. Idén jag hade var att vi skulle ligga på lite på de fina rakorna mot Krokvik för att sedan slå av mot slutet eftersom vi då skulle få vresigare vind att tampas med. Det vara bara det att när vi befann oss i trakterna av Kalvsvik mojnade det helt. Kvällsbrisen lade sig och vimplarna på flaggstängerna tappade potensen. 

Det var även där mitt däck small. Liksom förra året körde jag på en grov sten, en bit makadam som förirrat sig ut på asfalten. Jag hann inte ens se den och sen var genomslagspunkan ett faktum trots nästan nio kilo i däcken. Jag är tung. Förra gången var det framhjulet och under en spurt i nästan sextio så det här kändes i jämförelse ofarligt. Det roliga var att jag inte var den första som märkte att däcket var platt. "Punktering" ljöd det i klungan från flera håll och det tog en sekund för mig att förstå att det var jag som fått den. Att fixa den gick relativt smidigt förutom att den nyoljade kedjan satte sina spår lite här och var.

Väl vid vändpunkten nere vid Väghult var gruppen tämligen samkörd. Lite av den tidiga ysterheten hade släppt, vi kände varandra lite bättre och vi växlade draglok metodiskt. Samtalen hade tystnat som de tenderar att göra när alla koncentrerar sig och farten ökat. Runt runt rullade vi i evighetstempo. Motluten vid Vederslöv togs utan problem och vi andades på förbi Dänningelanda där solen passade på att gå ned bara för oss. 

När vi vek av mot Bergunda skrek jag "frifart för dom som vill" och några tog chansen och sprätte iväg de sista kilometrarna in mot stallet och samlingspunkten där. Själv parkerade jag längst bak för att se till att alla kom med. Vi hade tappat några redan tidigare i Stenslanda men det berodde mest på att deras vecka på Mallorca hade slitit hårt på dem och de ville cykla hem. Av andra skäl ville jag inte tappa bort någon. 

Det är också en övning för mig att inte kasta mig in i alla fartökningar jag ser så fort det finns minsta kraft i benen. Så snabb är jag verkligen inte. Jag behöver lugna ned mig. Särskilt i motionslopp. Men det blir en senare fråga. Annars måste jag tillstå att det var tämligen bekvämt att ligga där bak i svansen i suget och inte arbeta alls. 

Vi färdades den sista biten in mot staden småpratandes i den tilltagande skymningen. Alla verkade nöjda med premiären och jag tänkte "det här gör vi allt om igen". 

/ J - måndagsturspremiärscyklist

Bros MTB-Cup

- Dags för deltävling 1

Ännu en säsong med de hårdaste träningspass man kan tänka sig. Konceptet är enkelt men vinnande och lockar fler och fler deltagare för varje år den hålls. Kom som du är och kör så hårt du kan! Det är ingen egentlig tävling men prestigen i att "komma först" är stor och mer tävlingslik än så här blir inte en träning det kan jag lova dig. 

Själv har jag inga andra ambitioner än att köra så snabbt jag förmår under rådande omständigheter. Men kul det tänker jag försöka ha.

Första bataljen äger rum nu på tisdag den 21 april vid den lilla skidbacken "Kala höjden" på söder i Växjö. Terrängen är bokskog och den lilla men branta puckeln till backe lär kännas för de flesta efter några vändor. För egen del lär det bli en ren kamp att ta sig upp. Sen har jag hört ryktas att någon teknisk svårighet med A- och B-spår har lagts in vid toppen. Skall bli intressant att se vad det innebär. OM det är vad jag tror handlar det om en rätt brant passage som nog överstiger min tekniska förmåga är jag rädd.

Hur som haver, väl mött i en bokskog nära dig!

/ J - trampar hellre än fort

Cykelreferensgrupp

Lätt lyrisk kom jag hem igår efter en kort cykeltur i den klara kvällsluften. Den känslan är väl inte helt ovanlig en onsdag eftersom det var "lillelördag" och allt. Mer än en person syntes på de mörka centrumgatorna en smula glada i hatten redan så här tidigt på kvällen. Min muntra min berodde dock på annat än högoktanigt bränsle även om kaffet varit gott. Min sambo undrade försynt om jag varit på väckelsemöte. Så illa var det inte men väl ett öppet möte på Café de Luxe i regi av Växjö kommun med ett ovaligt tema - cyklism. 

Det behövs inte så mycket för att få oss härdade och ibland en smula bittert cyniska cyklister att skina upp. Dylika tillställningar räcker en god bit på vägen. Det här var den andra träffen som anordnats inom ramen för cykelreferensgruppen.  

Det var ett ytterst positivt möte där det faktiskt kändes som om vi lyssnas på även om det som presenterades redan var färdiga planer. De går dock i tydligare favör för oss tvåhjulsentusiaster jämfört med tidigare. 

Församlingen bestod av representanter med olika syn på det här med pedalkraft. Här återfanns bland andra NTF, Cykelfrämjandet, några cykelhandlare, ett par cykelklubbar, Länsförsäkringar, föreningar som macken, någon enstaka politiker och diverse glada gamänger i form beslutande tjänstemän från Växjö kommun samt inte minst ett antal pendlare och vardagscyklister. 

Flera av oss satt bekvämt på flera stolar då jag exempelvis representerar mig själv som Växjöbo, åretruntcyklande pendlare, vardagscyklist, cykelbloggare, bonuspappa till två barn som snart skall ut i trafiken men även som cykelmotionär och medlem i Lammhultcyklisterna. "Bike Brothers-Håkan" är även han en cykelvän av rang och var där i egenskap av privatperson, yrkesman, pendlare samt medlem i såväl Lammhultcyklisterna som Wexio Velo. Herr Valgren är inte bara försäkringsman utan även cyklist med mera. 

Javisst ja, till rollerna kan tilläggas att vi faktiskt kör bil också när nöden så kräver. Anledningen till att jag betonar våra olika roller är att debatten understundom polariseras till ett VI - DOM tänkande där bilismen återfinns i en ringhörna och cyklismen i den andra. Det främjar sällan ett bra diskussionsklimat att båda går på knock. Vi är alla trafikanter och vi skall samsas om de gemensamma utrymmena. 

För att sammanfatta en par timmars information och samtal kan konstateras att framöver blir en ökad satsning på cykel som transportmedel än tidigare. Faktum är att det tämligen revolutionerande förhållningssättet att 

Cyklism skall prioriteras före bilism 

slogs fast eller kommer att slås fast. På riktigt, i skrift. Fast fan tro't. Men...Jihaa! Äntligen! 

Jag själv konstaterade att ett paradigmskifte är på gång. Bilen är inte längre den allenarådande normen. Att bygga hela samhället kring ett enda transportsätt är inte hållbart i längden ur en massa perspektiv. Men trots det uppenbara i det uttalandet hade dylika formuleringar inte kunnat presenteras bara för några år sedan. Det hade saknat bäring i det allmänna medvetandet och någon hade skrikit "extremist"! Men än är vi inte där vill jag påpeka. Det kommer att krävas mycket arbete och en mental omställning hos många. 

Bakom den ändrade synen på cykel som transportmedel står förstås en krass verklighet. Den består bland annat av ett mål på 100 000 invånare i Växjö tätort på sikt. En framtid som för övrigt inte ligger så långt borta. Idag växer staden med cirka tusen nya själar per år. Dessvärre för dessa nya invånare med sig cirka femhundra nya bilar också. Flera nya bostadsområden som planerats med målet "0,5" bilar per hushåll i sikte har istället fått "Barbie och Ken" som invånare och de flyttar in med två barn var och nästan lika många bilar istället. Det klarar inte infrastrukturen av på sikt utan kraftiga nyinvesteringar i vägnätet. Det rimmar också illa med de miljömål som satts upp med bland annat en 65% minskning av CO2-utsläppen till 2020 om jag nu minns rätt ur bakhuvudet. 

För att klara ett större befolkningsunderlag kombinerat med högre miljömål krävs en på flera plan effektivare transportapparat. Där ingår kollektivtrafik och inte minst cyklandet som viktiga beståndsdelar. Det fungerar inte att så många människor väljer att leka solitärer i sina plåtschabrak. 

Det handlar även om att skapa ökad livskvalité genom exempelvis minskat buller, bättre luftkvalitet, förbättrad tillgänglighet för alla medborgare - även de som är innehavare av körkort och bättre säkerhet då fler rör sig i det offentliga rummet. På köpet fås bieffekter som mer fysisk aktivitet vilket på sikt leder till bättre hälsa och färre sjukdagar. Allt detta ger till syvende og sidst en mer attraktiv stad. 

Heja Växjö! Det är trevligt att se att "Europas grönaste stad" inte bara är en klatchig slogan utan att det även jobbas för att det skall bli så. 

Men vi skall inte ropa hej än. Ibland råder en viss diskrepans mellan visioner och faktisk utkomst. Vad tjänstemännen önskar och vill göra och vilka resultaten blir efter diverse jämkande och ekonomiska realiteter återstår att se. 

Om detta finns mycket att säga och det finns all anledning att ventilera ämnet fler gånger och i ett flertal olika forum.

/ J - trots allt hoppfull

Trafikinfarkt

- En stad med cirkulationsproblem

Förvisso är jag inte läkare men min diagnos lutar åt att Växjö lider av för tjockt blod och att stadens puls slår dubbelslag och snart behöver en omstart. 

Växjö är en stad som växer och det avspeglar sig i trafiksituationen. Minnesgoda medborgare erinrar sig att för inte länge sedan var det heta debattämnet korsningen Linnégatan-Storgatan. Den var tillsammans med knuten vid Söderleden i princip de enda  stoppklossarna i trafiken vid rusning med mindre köer som följd.

Den tiden är sedan länge förbi och nu är det ofta tvärstopp längs hela Mörners väg. Detsamma gäller för cirkulationsplatserna vid Norremark och Fagrabäck och på flera andra ställen. Eftersom klokt folk i möjligaste mån försöker undvika rusningstid så har det kollektiva tänkandet dessvärre fått effekten att den tiden förlängts både på morgon och eftermiddag.

Fler kommuninvånare betyder i förlängningen förstås fler bilar och likaledes har den tunga trafiken ökat här som annorstädes. En del av det problemet vill man bygga bort med Växjös egen variant på "förbifart Stockholm" i och med "södra länken" som skall förbinda rv23 och rv25 är det tänkt. Den planen ligger dock på is för tillfället i väntan på finansiering om man får tro Sveriges Radio. En trafikens Waran och en lösning som jag inte tror kommer att lösa allt i vilket fall som helst. 

En annan del av problemet misstänker jag personligen har med hur staden växer att göra. "Villastaden" gör i det här fallet skäl för namnet då nya bostadsområden ploppar upp som svampar ur marken. Många som bor där gillar uppenbarligen bilar och vill gärna ha både en och två suvar stående på uppfarten kan konstateras när man passerar. 

Sen ligger i sakens natur eller snarare i naturen runt staden att det finns ett inbyggt utrymmesproblem i de här trakterna. Väg och sjö är två delar av stadens namn och det finns fog för det. Det gör att det blir trångt mellan alla vattenspeglar. 

Stadens slogan "Europas grönaste stad" förpliktigar. Att ständigt bygga nya bilvägar kan därför inte vara den enda lösningen på hur fler skall transporteras på ett effektivare vis. Kollektivtrafik är förstås en viktig del och sen var det betydelsen av det där fordonet jag brinner för: CYKLAR!

Men visst satsar Växjö på cykling. Nästan dubbelt så mycket som tidigare bedyrade kommunalrådet Bo Frank i en radioutfrågning innan valet. Vad han glömde att nämna är att i jämförelse med grannlänen Kalmar och Jönköping så ligger vi riktigt pyrt till då de satsar i runda slängar dubbelt så mycket. Allt är som sagt beroende av vad det jämförs med. 

Hur grönt var nu Växjö?

Goda initiativ finns emellertid det skall inte förnekas. Det har till exempel inrättats en cykelreferens-grupp för att fånga upp åsikter och synpunkter på cykelinfrastrukturen. 

Hela lösningen på trafikproblemen står förstås inte att finna i cykelpendling, det vore naivt att tro. Men cykeln kan bidra i betydligt högre grad än den gör idag. 

Jag menar verkligen inte att alla människor behöver förvandlas till "hardcore"-cykelpendlare som i ur och skur framför sitt fordon oavsett väglag och yttre omständigheter. Men om bara några fler övervägde att vid vacker väder - en klar höstdag, en ljummen vårdag i maj eller en strålande sommardag i juli ta cykeln till jobbet bara någon dag i veckan så skulle det bidra mycket. 

Det förbättrar inte bara trafiksituationen utan även miljön och är bra för den egna plånboken. På köpet uppnås bättre hälsa och välmående. Som sagt det handlar inte om att spänna för slädhundarna i januari eller lasta tvåhjulingen full med ungar som hämtats på dagis i ösregn och sen veckohandla på det. Då är bilen utmärkt. Men bilisters vanor och tankemönster är djupt rotade. 

Jag har nämligen själv prövat att föreslå just detta förfarande på en före detta arbetsplats. Blickarna och sedermera kommentarerna jag fick antydde att jag var från en annan planet alternativt från vettet. Vad var det för stolligheter? Cykla efter att man fyllt arton? Det är inte ett alternativ - det gör man inte på landet där episoden utspelade sig. Det är ytterst märkligt att jag lyckats överleva utan körkort tills för något år sedan. Det kan påpekas att det inte var några avstånd det handlade om utan en sträcka på under två kilometer. 

Men tack och lov ser inte alla det så. Jag hörde nyligen att beräkningar säger att runt var femte transport i den här staden trots allt är en cykeltransport. 

Jo cyklar är ett seriöst fordon och ett transportalternativ och inte bara en leksak för barn vilket länge har varit den förhärskande synen hos alltför många.  

Jag har en kompis som också pendlar året om och han brukar skratta sig förbi köerna genom centrum på  morgnarna. Han konstaterade när vi talades vid sist att det högst handlar om en handfull dagar på året då det är riktigt besvärligt att pendla på grund av snö och halka men att det annars går utmärkt. 

Själv hävdar jag väl att det är för att han liksom jag själv är härdad. Snöröjningen för cyklister lämnar en del övrigt att önska när det är aktuellt och det kan ibland vara rejält slirigt. Men ett oöverkomligt hinder är sällan väderleken vid de här breddgraderna. 

Men en är det inte snö även om den hänger i luften så greppa styret och sikta mot framtiden. 

/ J - åretruntpendlare

Höstens Janusansikte

Cirkelcyklistiskt problem för den hågade: Om en cyklist startar från punkt A vid en given tidpunkt och därefter kör om två cyklister på inbördes avstånd från varandra för att därefter möta 4 stycken andra cyklister vid punkt B, C och D varpå han passerar ytterligare en cyklist som dock är en stillastående CX-fantom. Hur fort kör han då?

Svar: näst snabbast i höst!

Nästansol över Växjö

Inspirerad av gårdagens världsrekord kände jag en intensiv lust att köra runt i en cirkel. Valde mellan att köra kvarteret runt fyrtio gånger eller dra ett varv på en för Växjöcyklister mycket välbekant slinga, Växjöruntrundan. 40,5 km cykelväg på omväxlande grus och asfalt med rätt många korsningar, bommar, hundar, flanörer och andra rörliga hinder. Alltid en utmaning oavsett tidpunkt. 

Gick ok trots blodsmak i munnen. 

Lika oresonligt sur som jag var på vädret förra höstinlägget lika strålande glad är jag idag över nästansolen som lägrat sig över nejden. Innan jag körde tittade den faktiskt fram en smula. Men solen är en blyg fan så den gömde sig igen. 

/ J - cyklar i cirklar

1+2+25+1+1...

...var antalet cyklister jag mötte på kvällens runda.

Växjö vaknar från sin mångåriga dvala. Från att ha varit en cykelöken är den numera beströsslad med cyklister. De har släppts ned som saltflingor sådär kockelegant från höjd och fördelat sig över grannskapet. Fjärran är den tid när man var ensam i skogen och sällan i sällskap på vägen. 

Och inte behöver man förklara sig längre när man säger att man gillar tvåhjulingar utan motor. O tider o seder.

Nu är vi många. Det var tydligt denna afton.

Solen sänker sig över cykelturen

Redan på väg ut ur stan förbi Sandsbro mötte jag de första. Sen kom det en rejäl skock Ride of Hope-åkare i trakterna av Åryd. Sen ytterligare några här och var. 

I min fil var det dock tomt. Jag harvade på så gott jag nu förmår. 63,5 km på 2.05 blev det till slut. Mot slutet brann kvällshimlen. 

/ J - oförbicyklad

Inför måndagsturen

- I afton dans

Ikväll blir det någon form av premiär. Måndagsturen är på banan i sin sedvanliga sommarskepnad igen. Samling vid stortorget i Växjö för avfärd 18.00.

Jag planerar att vara där.

Entusiasterna och de träningsbenägna har förstås hållt igång längre än så och varianter av måndagsturen har pågått hela vintern. Själv tillhör jag inte den skaran i år. För mig blir det gruppcyklingspremiär och en av årets eviga omstarter. Antalet avverkade kilometer i år är förbluffande få. Men de skall få sällskap av fler var det tänkt.

Kvällens begivelse blir därför ett utmärkt tillfälle att praktisera det som ibland kan sammanfattas med "begränsningarnas välsignelse" - ett uttryck jag lär få anledning att återkomma till.

/ J - snart på rulle

Växjöloppet 2013

- Ibland blir det inte som man tänkt sig

Jaha, löpning är väl egentligen inget för mig och det bekräftades delvis idag. Men nu hade jag sprungit några mil i år och till slut bestämt mig för att ställa upp i Växjöloppet. Och eftersom formen kändes i vardande för några veckor sen så ändrade jag min ursprungliga målsättning att förbättra mitt förra resultat och springa under 50 min till att slå personligt rekord. Under 45 min var tanken. 

Ur led är tiden och även bilden, i mål...för sent

Den planen höll inte alls!

Dagen började ytterst bra. Sov länge och faktiskt riktigt gott vilket är en utmärkt grund att bygga på. Laddade sen lite lagom med en lätt men sen frukost/brunch runt halvelvatiden. Starten skulle gå vid ett. Gick ett varv runt huset hemma för att känna lite på vädret i syfte att underlätta klädval och passade på att justera bandet till mp3-spelaren. Det mesta kändes bra och jag lyckades komma iväg ungefär vid den tid jag tänkt mig och märkligt nog med de attiraljer som behövdes. Strålande väder och kanske årets hittills varmaste dag. Nere vid starten i Strandbjörket var det rejält med folk, både löpare och soldyrkande barnfamiljer och några pensionärer som matade ändor...änder. 

Löpare och följeslagare och annat löst folk vid start/målområdet

Det gick smidigt att få tag i nummerlappen och sen började eländet. Att få på fanskapet på tröjan. Spelar ingen roll om det är cykling eller löpning, tävling eller motionslopp. Jag fasar alltid lika mycket inför det momentet. Springer hellre en mil till. Döm om min förvåning när det faktiskt gick rätt fort och smidigt! Eller ja, jag trodde det till jag upptäckte att jag trots varsamhet hade satt ihop fram och baksida av tröjan med två av säkerhetsnålarna. Bara att börja om med min usla finmotorik och mjuka lågkvalitetssäkerhetsnålar från helvetet. 

Nummerlapp fastsatt, dessvärre rakt

igenom tröjan!

Inledde sen uppvärmningen med lite jogging. Först bort till vattentorget där en glassätande vän avnjöt säsongens nyhet saltkaramell. Vederbörande tog hand om överdragsjacka och annat smått och gott. Benen kändes bra, möjligen en aning känning i vänster vad men det gick att nonchalera. Av den fruktade tröttheten jag haft i kroppen i några dagar fanns inte ett spår utan kände jag mig tvärtom tämligen pigg. Gjorde därför några små rusher och körde lite höga knän och annan hurtigt.  Sneglade på klockan och såg att det närmade sig start, en kvart kvar. Hade tryckt i lurar i öronen och körde min vanliga löpblandning än så länge på rätt låg volym.

Småjoggade bort till Café Fontaine som början på uppvärmning

Tittade ut över folkhavet som omgav mig och njöt av solen som strålade ikapp med mitt leende. Jodå, det här blir bra. Strulade lite med pulsklockan som först inte ville reagera på knapptryck men fick den till slut i rätt läge vid rätt tid. Även tekniken verkade vara med mig idag. Jag konstaterade där jag stod och småstretchade vaderna att det här kan bli en bra löptur och att jag kan få valuta för mina pengar.  

Inte så mycket folk på startplatsen

en timma före start men desto mer sen

Nu bara minuter kvar. Fast jag kände mig kolugn så jag på klockan att pulsen ökat, 102 är lite högt för normal puls. Folk runtomkring började få något mer bestämt i blicken och hela massan rörde sig lite framåt. Inte bara jag som var sugen på att ge sig av. Det är något visst med stämningen minuten före start. 

Så gick då äntligen starten och kön ringlade iväg uppför den första inledande minibacken. En vacker syn med så många löpare på språng. Framför och bakom mig, vid sidan om, överallt huvuden som påminde mig om en skock tjurar. "så många tjurskallar vi är" tänkte jag och tydligen delade jag synen med mannen till höger som småskrattade åt mig. Flocken betade kilometer och idisslade tid. 

Någonstans där i början tog slutet vid. Det var tjockt med folk och det fanns i stort sett ingen plats att avancera alls. Första kilometermarkeringen vid svängen bort från Växjösjön nåddes på 5.30. Visserligen hade jag tänkt öppna lugnt men goda råd började bli dyra. Andra och tredje kilometern började jag zick-zacka vilt och försökte samtidigt inte att springa för mycket i skogen och vid sidan av vägen för att inte tappa kraft. Svårt att få rytm med så många förflyttningar i sidled och att behöva anpassa steglängden hela tiden. Blev ofta så att jag sprang lite för fort när jag passerade någon för att sedan springa aningen för långsamt när jag hamnade bakom andra löpare. Är inte stark nog för att springa tio kilometer intervall på bra tid. 

Inte förrän vid asfalten efter Bäckaslövs våtmark fanns det möjlighet att ta ut stegen, hitta sin egen rytm och välja eget spår så det gjorde jag. Mötte där en glad Peter S på cykel och vinkade. Kände mig stark, slutade att jogga och sträckte ut i löpning ett tag. Sen var det fullt med folk igen. Längs hela skogsvägen som övergår till cykelväg och bredare stig längs med sjön ormade sig kön. Där i bokskogen passeras 5 km-markeringen som jag hade hoppats se efter 23 min eller däromkring. Nu stannade klockan på strax under 26 min istället, skräp! 

Jag inledde en liten offensiv på lerigt sidospår tillbaks mot civilisationen och tunneln under söderleden. Skådade inte ljuset i slutet av den men väl Växjösjön. Det var en hel del publik där i kurvan och jag kunde se att de applåderade ljudlöst och hejade så jag log tillbaks men jag hörde inget. Hade tidigare skruvat upp ljudet ordentligt på spelaren för att inte behöva höra min egen tunga andhämtning. Den var fortfarande kontrollerad, men ansträngd. Promises med Nitzer Ebb ekade i takt med pulsen. Pulsklockan löpte amok och visade att jag stadigt låg strax under 170 slag. 

Fri väg men inte så många kilometer kvar. Vid Södra skogsägarna hade någon vänlig själ placerat en skylt som upplyste om att tre kilometer återstod. Dags att försöka putsa tiden så gott det gick. Klockan hade precis passerat 35 min så jag insåg att mitt mål att springa under 45 var rökt. 4.20 tempo var ungefär vad jag klarade den sista biten. Hade lite tur och hittade en bra rygg att följa fram till Kampen och simhallen. Sen ökade jag farten därifrån och in till mål.

Största delen av banan är riktigt vacker, här den sista biten

innan mål

Några löpare som gått i mål

En del tröttare än andra

Tiden blev vad den blev. Pulskurvan visar att så mycket mer kunde jag inte ta i. Men onödigt mycket kraft gick åt till att springa i sidled, hoppa över stock och sten samt småspurta när folk skulle passeras. Till nästa år tänker jag nog vässa armbågarna lika mycket som  konditionen. Det lär behövas när jag ska tränga mig fram i startleden. Det värsta var att jag tyckte att jag stod relativt långt fram vilket jag naturligtvis inte gjorde. En något dyrköpt läxa då jag passerade en målflagga men missade ett mål. 

/ J - på språng

PS. Jag tänker springa fortare. Tror nästan att jag ska göra det nästa vecka faktiskt. DS

Cykling - ett drama i tre akter

- Det blir sällan som man tänkt sig

Akt I.

Kuliss: Gråmulet blåsigt Växjö. Underlag: spårig snö, isfläckar och enstaka ohalkiga partier. Transportcykling ned till stan med äventyrsinslag, bilar, sladd och änglavakt. 

Efter lunch vidare färd.

Trött på vintern, trött på allt. Bestämt mig för att träna idag. Borde ha någon plan för det, har hört att det skall vara bra. Har inte det. 

Dessa funderingar avbryts av tankepaus, tar ett kort i förbifarten. Utsikt över Växjösjön, noterar att flaggan har en för cyklister obehaglig  potens och att Växjö kommuns cykelräknarskylt inte är så aktiv i halkan. 

Cykelavog flagga mot gråmulen kuliss

Akt II. 

Kuliss: Sjukhus, väntrum med offentlig konst och obligatorisk gullranka. Ser att en av växtlamporna är trasig och tänker att blomman nog inte gillar det. Vi tycker båda illa om mörker. Telefonsamtal till cykelhandlare. 

Fel 

Här tänkte jag berätta om hur morgondagens cykelhämtning skulle arta sig. Det skulle bli fortsättningen på "Cuben som ville bli cykel - rambrott del IV" men så blev det inte. En alltid lika trevlig Sivert hade att berätta att någon cykel kan det inte bli än. De saknade bultarna till min manitoudämpare har inte synts till. Snopet då jag väntat någon vecka med att ringa för att de definitivt skulle ha kommit. Hade även ordnat med skjuts till Myresjö. Inte mycket att göra åt den saken. Återtar väntan.

...Sen samtal, om allt och inget och om döden. 

Akt III. 

Kuliss: Lägenhet, sen vägar och skog. 

Ångestexpressen avgår med digital exakthet. Gryende panik botas bäst med cykling. Svepte dock en häxbrygd av tabletter nedsköljt med vin före turen. Det är inte den ideala sportdrycken. 

Förvirrad försöker jag få i ordning på prylarna. Blir många turer, glömmer saker, vänder för att hämta men kommer inte ihåg vad jag glömt.

Iväg. Trummar på lätta växlar på snorhala cykelvägar förbi Sandsbro och vidare ut mot Gårdsby. Det går inte att köra fort. Bestämmer mig därför för att köra lite längre tid, distans i någon form. Tar en kort paus för att lätta på trycket, iaktta granar och noterar att snön är skidåkardjup. 

Snö

I småland tittar man på gran även 

när man tillverkar gul snö

Nordanvinden biter och river, vass och närvarande. Det friskar i över de öppna fälten i Gårdsby. Vinden och bilarna har bitvis polerat underlaget som glittrar förföriskt. 32mm standardhala däck är inte ultimata i kamp mot klimatet.

En väghalva blank is den andra snödrivor, skymning i 

antågande

Det går fortfarande inte att köra fort. Benen känns därför pigga. Kläderna fungerar, jag fryser inte. Motvinden tilltar. Enligt SMHI 7m/s NO. Isbildning i skägget. Bestämmer mig att vända tillbaks mot stan, kör två varv i rondellen. Varför vet jag inte. Sen går det fort med vinden i ryggen och kvällens enda asfaltsrena vägparti. Salt. 

Tittar på cykeldatorn, ser först inte vad det står men ser sen att det gått drygt en timma. Bestämmer mig för att köra till jag fryser om fötterna. Kroppen tar det som en uppmaning och tio minuter senare gör jag det, fryser alltså.

Gatubelysningen står i givakt i väntan

på min ankomst

Struntar då i nämnda kroppsdel och trampar vidare mot Kronoberg sen Hovshaga, Öjaby, Flygplatsen, Räppe, Sundet och in mot stan igen. Fötterna ger upp och blir faktiskt inte kallare. Tänker att jag ska runda Växjösjön. Ser framför mig hur jag kör många varv, bara fortsätter till jag inte orkar mer. 

Så blir det inte heller. Batterierna dör. Cykelbelysningen slår över till rött, signalerar utmattning. Detsamma gör telefonens GPS. Sen dör de båda två. Tre timmar orkade de. Jag orkar mer.

 Min färd från ljus till mörker får sluta här. 

"I Can't feel my legs, I'm on my way to a better place" sjunger Airbourne i lurarna.

/ J - bredvidvarande

Dagens bild

Eller i det här fallet gårdagskvällens

Kung Bore och hans hejdukar verkar inte ha några planer på att ge sig utan strid. Efter att ha tvingats till neslig reträtt för en tid så var vintern tillbaks och det med besked. 

Var inte ens medveten om att jag hade

högprofilhjul!

Tung blötsnö, någon minusgrad och lite vind på det i Växjö gjorde att snön kröp in och fastnade precis överallt. Oplogad väg och det faktum att jag fick stanna för att försöka frigöra kedjan från den värsta snön varannan kilometer eller så drog ned tempot markant. 

Får nog bli en halkig löprunda idag. 

/ J - saknar stridens hetta, fryser