En motionärs samlade vedermödor 2015

Klicka här så hittar du den aktuella texten!

Cykligare har flyttat till Svenska Cycling Plus Bloggsektion!

Välkommen!

Projekt päron

- Nu kör vi så det ryker!

Nytt personligt "rekord" har det blivit igen på min inofficiella eller kanske härmed högst officiella förbränningstimme på löpbandet. Nu lyder det på 1122 kalorier. Kan bli intressant det här. Sen kan kanske påpekas att det bara är uppvärmning det handlar om. Det följs alltid av en eller par timmar skrotlyftande. 

Jag har även gjort markanta ökningar i de vikter jag hanterar i de sammanhangen. Det är inget egensyfte i sig men blir ändå någon form av kvitto på att det går åt rätt håll. Det hela är terra inkognita för mig annars. Jag och gym är inte alltid helt kompatibla. Nämn inte ens orden gruppträning eller framförallt "cirkelträning" för då går jag igång och blir smått aggressiv. Andra måhända blir eggade när det står någon idiot och skriker åt en i sann "drillsergeantanda" när man tränar. Jag blir mest arg och funderar på att kröka en skivstång över huvudet på vederbörande. Sade jag att jag hatade lumpen?

Päron är också en form

Annars är min plan att träna mer extremt i år. Inte enbart i ordalydelsen "hårdare" utan faktiskt även lugnare. Tyngre pass än någonsin varvat med lugnare turer är grundplanen. För stunden ligger fokus på att bygga upp volym. Mer träning helt enkelt. Kvalitet är bra men en dos kvantitet är inte heller att förakta. 

I den andan har jag nu börjat med återhämtningsträning och stretch istället för att vila helt passivt. Vilodagarna helt utan träning skall bli färre. Projektet att få ordning på den här fysiska ruinen kommer att ta mycket tid i anspråk har jag noterat. Det tar tid att vända på ett päron. Då går det inte att slösa bort tiden. 

För stunden befinner jag mig i en uppbyggnadsfas. Eftersom jag började från i princip noll träning i vintras och den högsta vikten någonsin så ägnades januari åt att komma igång igen. Det gick bra. Februari gick sen ut på att härda kroppen så jag kunde börja med styrketräning på riktigt och samtidigt föra in lite konditionsträning i mindre doser på varje gympass. 

Nu har jag även introducerat cykel på schemat och planen är att nu under mars komma igång så mycket med trampandet att jag kan börja köra mer under april för att sedan öka volymen särskilt under maj. Jag tänkte även se om knän och benhinnor håller för lite löpning utomhus förutom mina övningar på löpband. 

Det var de närmaste generella riktlinjerna. Sen brukar jag göra en liten översikt vecka för vecka hur träningen skall organiseras. Den influeras förstås rätt kraftigt av det övriga livet och får samköras med vardagslogistik och allt vad som därtill hör. 

Hur gör alla ni andra för att komma igång, i form eller bara ut ur träsket?

Det är hög tid att försöka vända päronen rätt!


/ J - bloggpäron

Träning

- Nya vägar och gamla spår

Hade någon sagt till mig bara för någon månad sen att jag skulle börja styrketräna så hade jag trott att vederbörande hade varit mer än lovligt galen. Men nu är det faktum, ett par gånger i veckan verkar det bli och någon gång har det blivit mer än så. Känner mig aningen tvingad nu när jag fått ett anhörigmedlemsskap på ett halvår på Idrottskliniken.

Det går faktiskt bättre än jag trott och passar väl ihop med min sjukgymnastik som nu äntligen påbörjats. Muskelstyrkan är dock rätt obalanserad för att uttrycka det milt. När det gäller "fria vikter" är det nog lagom med en tändsticka instucken i ett par äpplen men när det gäller benstyrka så talar vi om helt andra belastningar. Men någon gång skall det väl bli någon fysisk fason på mig också. För att underlätta den förvandlingen har jag även börjat springa igen. Får väl se hur länge knän och hälsenor vill vara med den här gången. 

Dagens runda blev den "vanliga" kommaigångrundan vilket innebär ett varv på gula slingan på det närliggande elljusspåret som är 4811 m runt och med sträckan dit och hem blir totaldistansen 6,25 km. Det känns lagom långt så här inledningsvis. Idag gick det väl någorlunda då jag skumpade runt på 33 min lite drygt. Försökte tänka lite på löpsteget och inte anstränga mig för mycket. Fokuserar mer på att komma igång än att springa fort. Några meter hinns även med på löpband då jag brukar värma upp med ett par kilometer inför varje gym-pass. 

Det var inte en sådan där gång då man kände för att brista ut i språng men alltför illa var det inte och solen behagade glimta till vid något tillfälle. Annat var det förra löpturen då kände jag mig som en SUV - tung, klumpig och långsam.

Mellan dessa små eskapader har jag hunnit lyfta skrot några gånger som sagt och även avverkat en måndagstur i början av veckan som namnet antyder. Det är "winter edition" varianten och den utgörs i huvudsak av Växjöruntrundan. Den här gången hade snabbgruppen tyvärr bestämt sig för att ändra sträckning och förlänga den lite, något som jag inte visste på förhand och därmed hade fel cykel för att klara på ett bra sätt. Mycket kan man säga om mitt pendlarök men bra på stig är den inte även om stigen är relativt snäll. Sen ströddes salt i såren när jag blev avhängd av tätgruppen. Körde en stund ihop med en doktor som också tappat rulle och därefter körde jag själv. Tyvärr behagade min lampa lägga av när jag befann mig i trakterna av Pene och resten av turen blev i princip svart. Som tur var hade jag med mig nödbelysning då jag misstänkte att detta kunde inträffa. Lampskräpet tar rätt lång tid att ladda. För att inte köra på något valde jag att köra asfalt ut till Sandsbro och tog en sväng över Fylleryd och Högstorp hem. Runt fem mil blev det till slut. 

Går att konstatera att den här typen av måndagstur är helt värdelös på flera sätt. Det blir ingen bra träning och roligt är det inte heller. Skall det köras i ensamhet och i mörker finns betydligt roligare alternativ och sträckningar.

Nästa tur lär bli på en skogscykel och på gamla stigar. De nya vägarna får alternativträningen stå för.


/ J - hurtbulle

Inget av vikt

Man ska inte väga sig. Det misstaget gjorde jag nu i veckan. Det gav vid handen att jag borde bli avsevärt längre. Ja, eller tappa vikt och det mycket och omgående. Kolhydratladdningen inför Vättern har satt sig runt magen istället för i glykogendepåerna så trots tämligen rejäla doser trampande har jag gått upp i vikt över sommaren. 

Skämt åsido, Vättern har faktiskt förstört min form på så vis att nästan all övrig träning förutom distanspass på landsvägscykel kommit på skam. Uppehåll från styrketräning, ingen mountainbike och inga snedsteg i löparspåret. Och när själva sjövarvet var över så dog tillfälligt intresset för att cykla på väg ett tag. Paras det med en och annan djupdykning i kylskåpet så blir resultatet därefter. Den där rundan är förödande för formen. 

Efter Ränneslättsturen i söndags har jag dessutom vilat från träning i dagarna tre. Minns knappt när det hände sist. Skall ändra på det nu. Dags att köra hårt ett tag igen. Långpromenaderna skall återupptas, löpningen påbörjas igen och cyklingen bli mer diversifierad.  

Tyvärr går cyklarna just nu sönder i skift och lagom till att det är dags att hämta landsvägscykeln från service där den fått nya broms/växelhandtag och styrlinda efter kraschen som föregick Vättern så åkte mountainbiken in på reparation. Det var bakhjulet som höll en generalrepetition i Skåne och en Eksjörunda innan en eker gick igen. Det är dock inte så skevt den här gången. Frågan som återstår att besvara är väl om det är spänningar i hjulet eller inte. Om det är det så ryker det snart igen. Bäst att ha lite mental förberedelse för det eftersom det i så fall behövs ersättas på något vis. 

Imorgon ska jag montera den nya sadeln och pedalerna på racern. Efter det är alla "kontaktytor" på cykeln bytta och den är så återställd den blir. Allt får bekänna färg under en "premiärrunda" imorgon. Vädret ser ut att inbjuda till det. Enligt klart.se blir det en strålande sommardag imorgon med perfekt cykeltemperatur strax  över tjugo grader, ingen nederbörd och nästan ingen vind. 

Den turen får ingå i min viktbekämpningskampanj som började idag med ett dubbelpass bestående av styrketräning följt av löpning. Körde tämligen tunga vikter på mage och ryggövningar. Ska mittsektionen vara omfångsrik kan den banne mig vara stark också. 

Målet tidigare i år var att gå ned till under 90 kilo till slutet av sommaren. Ett tag var jag på god väg då vågen sniglade sig nedåt 94 kilo. Nu har den spänstigt studsat uppåt och parkerat sig strax under tresiffrigt, 99 kg. Jäkligt surt. Det är mycket som ska sättas i rörelse när det skall accelereras och det kan möjligen bidra till att förklara det kraschade bakhjulet. 

Men det får mig att ännu mer vilja införa viktklasser i cykling efter förebild från t ex kampsporter. Tror bestämt att jag skulle vara en farlig motståndare i tungviktsklassen.

/ J - med för mycket smak för livets goda 

Växjöloppet 2013

- Ibland blir det inte som man tänkt sig

Jaha, löpning är väl egentligen inget för mig och det bekräftades delvis idag. Men nu hade jag sprungit några mil i år och till slut bestämt mig för att ställa upp i Växjöloppet. Och eftersom formen kändes i vardande för några veckor sen så ändrade jag min ursprungliga målsättning att förbättra mitt förra resultat och springa under 50 min till att slå personligt rekord. Under 45 min var tanken. 

Ur led är tiden och även bilden, i mål...för sent

Den planen höll inte alls!

Dagen började ytterst bra. Sov länge och faktiskt riktigt gott vilket är en utmärkt grund att bygga på. Laddade sen lite lagom med en lätt men sen frukost/brunch runt halvelvatiden. Starten skulle gå vid ett. Gick ett varv runt huset hemma för att känna lite på vädret i syfte att underlätta klädval och passade på att justera bandet till mp3-spelaren. Det mesta kändes bra och jag lyckades komma iväg ungefär vid den tid jag tänkt mig och märkligt nog med de attiraljer som behövdes. Strålande väder och kanske årets hittills varmaste dag. Nere vid starten i Strandbjörket var det rejält med folk, både löpare och soldyrkande barnfamiljer och några pensionärer som matade ändor...änder. 

Löpare och följeslagare och annat löst folk vid start/målområdet

Det gick smidigt att få tag i nummerlappen och sen började eländet. Att få på fanskapet på tröjan. Spelar ingen roll om det är cykling eller löpning, tävling eller motionslopp. Jag fasar alltid lika mycket inför det momentet. Springer hellre en mil till. Döm om min förvåning när det faktiskt gick rätt fort och smidigt! Eller ja, jag trodde det till jag upptäckte att jag trots varsamhet hade satt ihop fram och baksida av tröjan med två av säkerhetsnålarna. Bara att börja om med min usla finmotorik och mjuka lågkvalitetssäkerhetsnålar från helvetet. 

Nummerlapp fastsatt, dessvärre rakt

igenom tröjan!

Inledde sen uppvärmningen med lite jogging. Först bort till vattentorget där en glassätande vän avnjöt säsongens nyhet saltkaramell. Vederbörande tog hand om överdragsjacka och annat smått och gott. Benen kändes bra, möjligen en aning känning i vänster vad men det gick att nonchalera. Av den fruktade tröttheten jag haft i kroppen i några dagar fanns inte ett spår utan kände jag mig tvärtom tämligen pigg. Gjorde därför några små rusher och körde lite höga knän och annan hurtigt.  Sneglade på klockan och såg att det närmade sig start, en kvart kvar. Hade tryckt i lurar i öronen och körde min vanliga löpblandning än så länge på rätt låg volym.

Småjoggade bort till Café Fontaine som början på uppvärmning

Tittade ut över folkhavet som omgav mig och njöt av solen som strålade ikapp med mitt leende. Jodå, det här blir bra. Strulade lite med pulsklockan som först inte ville reagera på knapptryck men fick den till slut i rätt läge vid rätt tid. Även tekniken verkade vara med mig idag. Jag konstaterade där jag stod och småstretchade vaderna att det här kan bli en bra löptur och att jag kan få valuta för mina pengar.  

Inte så mycket folk på startplatsen

en timma före start men desto mer sen

Nu bara minuter kvar. Fast jag kände mig kolugn så jag på klockan att pulsen ökat, 102 är lite högt för normal puls. Folk runtomkring började få något mer bestämt i blicken och hela massan rörde sig lite framåt. Inte bara jag som var sugen på att ge sig av. Det är något visst med stämningen minuten före start. 

Så gick då äntligen starten och kön ringlade iväg uppför den första inledande minibacken. En vacker syn med så många löpare på språng. Framför och bakom mig, vid sidan om, överallt huvuden som påminde mig om en skock tjurar. "så många tjurskallar vi är" tänkte jag och tydligen delade jag synen med mannen till höger som småskrattade åt mig. Flocken betade kilometer och idisslade tid. 

Någonstans där i början tog slutet vid. Det var tjockt med folk och det fanns i stort sett ingen plats att avancera alls. Första kilometermarkeringen vid svängen bort från Växjösjön nåddes på 5.30. Visserligen hade jag tänkt öppna lugnt men goda råd började bli dyra. Andra och tredje kilometern började jag zick-zacka vilt och försökte samtidigt inte att springa för mycket i skogen och vid sidan av vägen för att inte tappa kraft. Svårt att få rytm med så många förflyttningar i sidled och att behöva anpassa steglängden hela tiden. Blev ofta så att jag sprang lite för fort när jag passerade någon för att sedan springa aningen för långsamt när jag hamnade bakom andra löpare. Är inte stark nog för att springa tio kilometer intervall på bra tid. 

Inte förrän vid asfalten efter Bäckaslövs våtmark fanns det möjlighet att ta ut stegen, hitta sin egen rytm och välja eget spår så det gjorde jag. Mötte där en glad Peter S på cykel och vinkade. Kände mig stark, slutade att jogga och sträckte ut i löpning ett tag. Sen var det fullt med folk igen. Längs hela skogsvägen som övergår till cykelväg och bredare stig längs med sjön ormade sig kön. Där i bokskogen passeras 5 km-markeringen som jag hade hoppats se efter 23 min eller däromkring. Nu stannade klockan på strax under 26 min istället, skräp! 

Jag inledde en liten offensiv på lerigt sidospår tillbaks mot civilisationen och tunneln under söderleden. Skådade inte ljuset i slutet av den men väl Växjösjön. Det var en hel del publik där i kurvan och jag kunde se att de applåderade ljudlöst och hejade så jag log tillbaks men jag hörde inget. Hade tidigare skruvat upp ljudet ordentligt på spelaren för att inte behöva höra min egen tunga andhämtning. Den var fortfarande kontrollerad, men ansträngd. Promises med Nitzer Ebb ekade i takt med pulsen. Pulsklockan löpte amok och visade att jag stadigt låg strax under 170 slag. 

Fri väg men inte så många kilometer kvar. Vid Södra skogsägarna hade någon vänlig själ placerat en skylt som upplyste om att tre kilometer återstod. Dags att försöka putsa tiden så gott det gick. Klockan hade precis passerat 35 min så jag insåg att mitt mål att springa under 45 var rökt. 4.20 tempo var ungefär vad jag klarade den sista biten. Hade lite tur och hittade en bra rygg att följa fram till Kampen och simhallen. Sen ökade jag farten därifrån och in till mål.

Största delen av banan är riktigt vacker, här den sista biten

innan mål

Några löpare som gått i mål

En del tröttare än andra

Tiden blev vad den blev. Pulskurvan visar att så mycket mer kunde jag inte ta i. Men onödigt mycket kraft gick åt till att springa i sidled, hoppa över stock och sten samt småspurta när folk skulle passeras. Till nästa år tänker jag nog vässa armbågarna lika mycket som  konditionen. Det lär behövas när jag ska tränga mig fram i startleden. Det värsta var att jag tyckte att jag stod relativt långt fram vilket jag naturligtvis inte gjorde. En något dyrköpt läxa då jag passerade en målflagga men missade ett mål. 

/ J - på språng

PS. Jag tänker springa fortare. Tror nästan att jag ska göra det nästa vecka faktiskt. DS

Pannbensträning II

- Elementen VS John: 0-1-1

Igår cykling, idag löpning. Tänkte mig att springa min Österrunda som med sina fyra och en halv kilometer känns lagom. Blåsten från igår har inte mojnat utan ligger stadigt på 6-7 m/s och runt 14-15 m/s i byarna om man får tro klart.se. Väderleken föranledde lite modifierad klädsel i form av ett par vindbyxor över löpartightsen, tjockare fingervantar och glasögon för att undvika den kalla vinden. Sen på med musik och in i min egen lilla värld. 

Är det dylika man kämpar emot??

Startade dieselloket och accelerarade långsamt upp till runt 130 i puls sen stannade jag där för resten av turen i princip. Benen kändes helt ok och det gjorde inte nämnvärt ont någonstans idag, angenäm känsla. När jag närmade mig bortre vändpunkten för min runda började det spåra ur. Fick för mig att jag skulle springa runt sjön Trummen istället vilket är betydligt längre än ursprungsidén. Men stegen styrdes ditåt. Det blåste friskt och vid campus fick jag sällskap av en kasse från Team sportia som till en början höll samma fart som jag men som sen med vindens hjälp spurtade ifrån mig och gjorde ett längdhopp ut över sjön. 

En tanke slog mig plötsligt - min vän Pia springer ofta runt båda sjöarna som lunchträning, kanske jag skulle göra samma sak? Så blev det. Men när jag rundat även Växjösjön och sprang förbi lasarettet slog det slint i huvudet igen. Den där vinden, envis som synden. Ville utmana den. Funderade på om det inte skulle vara jobbigt att springa lite snett mot den på raksträckorna mellan Norremark och Sandsbro och bort mot gamla konsum därute. Det var det, hade liksom igår rätt inför mig själv. De fem kilometrarna från centrum till Sandsbro maldes till grus. 

På vägen ut började det yra lite snöflingor och jag bestämde mig i alla fall för att springa raka vägen hem på cykelvägen förbi tippen och Norrastugan. Så blev det inte heller. Plötsligt fick jag briljanta idén att springa runt Fylleryd också. Tänkte att motlutet upp till Glasrikets golfbana borde bjuda på motstånd idag och vara bra träning för psyket. Uppe vid parkeringen efter en kilomter slakmota i motvind möts man av det trevliga budskapet från Alecta "Vi älskar när det går uppför", fiffig reklam det där. 

Benen kändes ok efter omständigheterna. Inte ont i knän eller benhinnor som befarat trots att jag springer på asfalt. Lite känningar i övre delen av låren då jag har en något märklig lufsande löpstil när jag springer distans. Allt för att undvika att dunsa sönder mina fötter och benhinnor för mycket.

Jag är tredelad nu när jag springer. Huvudet iakttar genom glasögonen och en dimma av musik att armarna rör sig rytmiskt och för mig framåt. Huvudet är inte fäst vid överkroppen. Den i sin tur har inte med benen att göra som liksom sköter sig själv. Fötterna ändrar ibland steglängd och rytm, inget jag rår över. Märkligt. 

Mot slutet fick jag trots allt lite känningar i låren, en tendens till kramp. Accept, Nitzer Ebb och Fear Factory hjälpte mig den sista biten  hem. 

Jag är verkligen ingen löpare

Till slut blev det 20,2km på 2 tim 10 min. Rundan kan ses här!


/ J - nu med ännu lite tjockare pannben

Överlevnadsträning

- Blev någon form av rekord

Jaha, trött på snön, trött på kyla och trött i kroppen. Lunkade den korta vägen från Iris Hadar ned till Hälsostudion för friskvårdstimma utan större förhoppningar om någonting faktiskt. Folk på stan hade något lätt jagat i blicken och fågelsången lyste med sin frånvaro. Inte ens de mest entusiastiska småfåglar stod ut. Några av dem samtalade och övervägde att flyga söderut lät de meddela. 

Styrketräning var det dags för. Hade under helgen hört i omklädningsrummet efter cyklingen att man bör kunna ta minst dubbla sin kroppsvikt i benpress. Det lät tungt, var tvungen att pröva. Hörde sen från instruktör att det i hög grad beror på vilken maskin man använder med avseende på vinklar, lutning på säten o dyl. Men det visste ju inte jag efter tre styrketräningspass i livet så jag tittade lite förundrat på viktmagasinet som på maskinen jag kör på inte går längre än 200kg. Prövade det några gånger men minskade sen till 180kg där jag körde mina 12x3. Sen var jag trött. 

Avsikten var att avsluta med lite löpning. Började med att gå raskt de första 200m sen började jag jogga och till slut springa. Spurtade km 3 och 5 när jag höjde farten till 16km/h. Visade sig fungera bra. Trött blev jag men också den snabbaste mil jag någonsin sprungit . Nu räknar jag det inte som gällande personligt rekord då det var inomhus på en rullande studsmatta. Men nöjd med under 45min! Det är trots allt tidigt på säsongen, jag är tung och jag hade ett styrkepass i benen. 

Tid: 44.20 på 10km

/ J - nu springande humla, det ser fånigt ut

Svart sol

- Söndag, inte vilodag

Gårdagen - Vasalopp. Tittade på massorna som myllrade fram likt myror. Ser detta evenemang varje år, den här gången gav det inget. Skulle ätit frukost samtidigt men hade ingen aptit, lika bra det då kylskåpet gapar lika tomt som draculas grav. Rastlös, gav mig ut på promenad i världen där utanför. Sex km i rask takt blev det, svettig mot slutet, borde kanske vallat med fästvalla för underlaget i skogen. Femtiofem minuter senare var jag tillbaks. När jag ändå var varm och igång bytte jag kläder för ett cykelpass.

Det närmsta jag kommer skidåking

att gå bredvid ett spår

Under turen gick solen för att möta skymningen och sänkte sig allt lägre. Skuggorna från trädstammarna tecknade streckkoder över vägen jag färdades på. Försökte hitta rätt kadens för att läsa dem men lyckades aldrig, innebörden förblev ett mysterium.

They say time will kill the pain

I say pain is gonna kill my time

Avskyr solen idag eftersom den hånar mig. Påminner mig om att jag brukade vara glad och lycklig dagar som den här med tid, cykel och sol. Vi stirrar på varandra till jag får vika undan med blicken, fäster den på framdäcket istället och noterar i förbigående att det börjar bli slitet.   

Cyklar knyckigt och mekaniskt. Jag är ett rostigt urverk och hackar fram tiden. Vinden är lika kylig som greppet kring hjärtat. Stannar i Hult och får hallucinationer - världen rör sig bakåt, från mig istället för mot. Effekten håller i sig till Ör och gör det svårcyklat för ett tag. Mobilis in mobili.

Bjuden på middag hos goda vänner. Andrum. Återhämtning. Samtal. Mänsklig för en stund. Sen tillbaks till tomheten som aldrig lämnar mig ifred.

Byter om igen, måste göra något. Springer åt alla håll, spretar, men  viktlös i takt med musiken. Löper långsamt, tänker teknik men blir panik. Andningen är lätt och benen förvånansvärt pigga. Men efter en stund får jag känning i vänster knä. Vågar inte fortsätta, kan inte bli skadad nu, viker av hemåt i mörkret. Möter få, någon hund som rastar sin husse och en tom buss.

En tanke slår mig - man skall följa sitt hjärta sägs det. Men om det gått sönder, vad gör man då?

/ J - bakåtcyklaren

(Cykel: Helgasjön runt via Gårdsby, Rottne, Åby, Ör, Härlöv, Bergsnäs, Mörners väg. Sträcka: 60km. Tid: 2.05
Löpning: Norr/Hov, 6,5km)

Ofrivillig vila - *!`^*½%&!! också…

För första gången på mycket länge har jag tvingats ändra planer för hur jag tänkt träna pga fysiska problem. Året som gått har i princip varit helt befriat från allt vad förkylningar och andra sjukdomar heter. Och så går jag och får ont i benhinnorna nu! Och inte lite heller utan så pass att jag knappt kan stödja på vänsterbenet vilket omöjliggör löpning och till och med gång och cykling utan kraftiga obehag. Har lust att svära bara vid tanken.  Kroppen är rastlös och huvudet protesterar av fysisk abstinens efter några dagars vila.

Allt började med det livsfarliga ”uppehållet”. D v s sprang inte på någon vecka eller två. Andra aktiviteter fanns på programmet, bland annat en liten vandring i Grövelsjön med goda vänner. Vid återkomsten till Växjö lockande hösten med något så ovanligt som en dag med vackert väder. Så på med löparskorna och ut på en runda med syfte att bara andas och känna mig rörlig. Inte fart, inte flås bara avkoppling. Jogging runt en timma och 11km avklarades. Inga känningar någonstans bara njutning. Förutom dagen efter! Då börjar det ömma på framsidan av vänster skenben. Och på den vägen är det. Sen har det bara blivit värre. Vilade någon dag, kändes bättre varpå jag cyklade och det förvärrade det än mer. Förra ”måndagsturen” med cykelklubben hade jag så ont att jag knappt förmådde slutföra rundan. Konstaterar bistert att den enda diagnos jag kan ställa är benhinneinflammation. Nu är jag för all den inte läkare men...

Vilade i ytterligare några dagar men hade fortfarande känningar. Detta trots ohemula mängder Voltarengel, smörjande med tigerbalsam och en mystisk oidentifierad supermedicin inköpt av en vän på bakgata i London samt stödstrumpa för värme. Sen var jag bara tvungen att köra ”Älgajakta”- en fantastiskt rolig Mtb-tur i Uppvidingeskogarna anordnade av den förträfflige P L. Rundan är på runt sju mil och de första tre gick väl bra men sen gjorde det desto mer ont, f-n också.

Nu Har jag avstått från fysiska aktiviteter sen dess men benet vill inte bli bättre. Goda råd är dyra och alla tips emottages tacksamt. Utom rådet att ”vila” vilket jag tyvärr misstänker är det enda som hjälper. Möjligen underlättas beslutet av att regnet i skrivande stund smattrar mot fönstret.

Sensmoralen tycks bli att man inte skall vila, då blir man skadad.

/ J - en vingskjuten fågel