Växjöloppet 2013

- Ibland blir det inte som man tänkt sig

Jaha, löpning är väl egentligen inget för mig och det bekräftades delvis idag. Men nu hade jag sprungit några mil i år och till slut bestämt mig för att ställa upp i Växjöloppet. Och eftersom formen kändes i vardande för några veckor sen så ändrade jag min ursprungliga målsättning att förbättra mitt förra resultat och springa under 50 min till att slå personligt rekord. Under 45 min var tanken. 

Ur led är tiden och även bilden, i mål...för sent

Den planen höll inte alls!

Dagen började ytterst bra. Sov länge och faktiskt riktigt gott vilket är en utmärkt grund att bygga på. Laddade sen lite lagom med en lätt men sen frukost/brunch runt halvelvatiden. Starten skulle gå vid ett. Gick ett varv runt huset hemma för att känna lite på vädret i syfte att underlätta klädval och passade på att justera bandet till mp3-spelaren. Det mesta kändes bra och jag lyckades komma iväg ungefär vid den tid jag tänkt mig och märkligt nog med de attiraljer som behövdes. Strålande väder och kanske årets hittills varmaste dag. Nere vid starten i Strandbjörket var det rejält med folk, både löpare och soldyrkande barnfamiljer och några pensionärer som matade ändor...änder. 

Löpare och följeslagare och annat löst folk vid start/målområdet

Det gick smidigt att få tag i nummerlappen och sen började eländet. Att få på fanskapet på tröjan. Spelar ingen roll om det är cykling eller löpning, tävling eller motionslopp. Jag fasar alltid lika mycket inför det momentet. Springer hellre en mil till. Döm om min förvåning när det faktiskt gick rätt fort och smidigt! Eller ja, jag trodde det till jag upptäckte att jag trots varsamhet hade satt ihop fram och baksida av tröjan med två av säkerhetsnålarna. Bara att börja om med min usla finmotorik och mjuka lågkvalitetssäkerhetsnålar från helvetet. 

Nummerlapp fastsatt, dessvärre rakt

igenom tröjan!

Inledde sen uppvärmningen med lite jogging. Först bort till vattentorget där en glassätande vän avnjöt säsongens nyhet saltkaramell. Vederbörande tog hand om överdragsjacka och annat smått och gott. Benen kändes bra, möjligen en aning känning i vänster vad men det gick att nonchalera. Av den fruktade tröttheten jag haft i kroppen i några dagar fanns inte ett spår utan kände jag mig tvärtom tämligen pigg. Gjorde därför några små rusher och körde lite höga knän och annan hurtigt.  Sneglade på klockan och såg att det närmade sig start, en kvart kvar. Hade tryckt i lurar i öronen och körde min vanliga löpblandning än så länge på rätt låg volym.

Småjoggade bort till Café Fontaine som början på uppvärmning

Tittade ut över folkhavet som omgav mig och njöt av solen som strålade ikapp med mitt leende. Jodå, det här blir bra. Strulade lite med pulsklockan som först inte ville reagera på knapptryck men fick den till slut i rätt läge vid rätt tid. Även tekniken verkade vara med mig idag. Jag konstaterade där jag stod och småstretchade vaderna att det här kan bli en bra löptur och att jag kan få valuta för mina pengar.  

Inte så mycket folk på startplatsen

en timma före start men desto mer sen

Nu bara minuter kvar. Fast jag kände mig kolugn så jag på klockan att pulsen ökat, 102 är lite högt för normal puls. Folk runtomkring började få något mer bestämt i blicken och hela massan rörde sig lite framåt. Inte bara jag som var sugen på att ge sig av. Det är något visst med stämningen minuten före start. 

Så gick då äntligen starten och kön ringlade iväg uppför den första inledande minibacken. En vacker syn med så många löpare på språng. Framför och bakom mig, vid sidan om, överallt huvuden som påminde mig om en skock tjurar. "så många tjurskallar vi är" tänkte jag och tydligen delade jag synen med mannen till höger som småskrattade åt mig. Flocken betade kilometer och idisslade tid. 

Någonstans där i början tog slutet vid. Det var tjockt med folk och det fanns i stort sett ingen plats att avancera alls. Första kilometermarkeringen vid svängen bort från Växjösjön nåddes på 5.30. Visserligen hade jag tänkt öppna lugnt men goda råd började bli dyra. Andra och tredje kilometern började jag zick-zacka vilt och försökte samtidigt inte att springa för mycket i skogen och vid sidan av vägen för att inte tappa kraft. Svårt att få rytm med så många förflyttningar i sidled och att behöva anpassa steglängden hela tiden. Blev ofta så att jag sprang lite för fort när jag passerade någon för att sedan springa aningen för långsamt när jag hamnade bakom andra löpare. Är inte stark nog för att springa tio kilometer intervall på bra tid. 

Inte förrän vid asfalten efter Bäckaslövs våtmark fanns det möjlighet att ta ut stegen, hitta sin egen rytm och välja eget spår så det gjorde jag. Mötte där en glad Peter S på cykel och vinkade. Kände mig stark, slutade att jogga och sträckte ut i löpning ett tag. Sen var det fullt med folk igen. Längs hela skogsvägen som övergår till cykelväg och bredare stig längs med sjön ormade sig kön. Där i bokskogen passeras 5 km-markeringen som jag hade hoppats se efter 23 min eller däromkring. Nu stannade klockan på strax under 26 min istället, skräp! 

Jag inledde en liten offensiv på lerigt sidospår tillbaks mot civilisationen och tunneln under söderleden. Skådade inte ljuset i slutet av den men väl Växjösjön. Det var en hel del publik där i kurvan och jag kunde se att de applåderade ljudlöst och hejade så jag log tillbaks men jag hörde inget. Hade tidigare skruvat upp ljudet ordentligt på spelaren för att inte behöva höra min egen tunga andhämtning. Den var fortfarande kontrollerad, men ansträngd. Promises med Nitzer Ebb ekade i takt med pulsen. Pulsklockan löpte amok och visade att jag stadigt låg strax under 170 slag. 

Fri väg men inte så många kilometer kvar. Vid Södra skogsägarna hade någon vänlig själ placerat en skylt som upplyste om att tre kilometer återstod. Dags att försöka putsa tiden så gott det gick. Klockan hade precis passerat 35 min så jag insåg att mitt mål att springa under 45 var rökt. 4.20 tempo var ungefär vad jag klarade den sista biten. Hade lite tur och hittade en bra rygg att följa fram till Kampen och simhallen. Sen ökade jag farten därifrån och in till mål.

Största delen av banan är riktigt vacker, här den sista biten

innan mål

Några löpare som gått i mål

En del tröttare än andra

Tiden blev vad den blev. Pulskurvan visar att så mycket mer kunde jag inte ta i. Men onödigt mycket kraft gick åt till att springa i sidled, hoppa över stock och sten samt småspurta när folk skulle passeras. Till nästa år tänker jag nog vässa armbågarna lika mycket som  konditionen. Det lär behövas när jag ska tränga mig fram i startleden. Det värsta var att jag tyckte att jag stod relativt långt fram vilket jag naturligtvis inte gjorde. En något dyrköpt läxa då jag passerade en målflagga men missade ett mål. 

/ J - på språng

PS. Jag tänker springa fortare. Tror nästan att jag ska göra det nästa vecka faktiskt. DS

Memento mori

- Summering av helgen och måndagen

Söndagen kom och gick präglad av en smula eftertanke, grillos och småkrämpor. Planen för träningen var att enligt mitt primitiva upplägg inför Växjöloppet springa milbanan som förberedelse den här dagen. Jag hoppas verkligen att det de säger om generalrepetitioner stämmer.   

På morgonen kände jag mig oerhört trött inte bara fysiskt utan framförallt psykiskt. Kroppen kändes inte heller helt ok, lite öm i musklerna och jag var allmänt trött och hängig. Men när jag tittade ut var inte vädret alltför otäckt för löpning eller för den som ämnade hetta upp mat över öppen eld eller möjligen kol så jag beslutade mig att bege mig mot uttagningarna till grill-SM för att agera åskådare ett tag. Jag har nämligen en god vän som lyckats med konststycket att mer eller mindre av en slump och något ofrivilligt bli anmäld till nämnda evenemang. Hur det gick till är en lång och tämligen underhållande historia som kanske får förtäljas vid tillfälle.

Väl på plats kunde det konstateras att herr P trots allt såg ut att trivas som fisken i vattnet och inte fann uppgiften oangenäm. Särskilt inte när man förutom kött kunde marinera sig själv en smula. Själv tyckte jag att uppdraget som publik var ett angenämt tidsfördriv särskilt när man fick chans att provsmaka de tävlande bidragen. 

En på entrècoten och en i kocken

Däremot upptäckte jag tämligen omgående att det är en usel idé att befinna sig på ett ställe som bokstavligen osar av matlukt på fastande mage. Provsmak i all ära men mätt blir man inte och jag hade inte ätit sen frukost. Försökte vid två tillfällen få mig något till livs på närbelägna Max men gav upp på grund av långa köer. Stannade ändå länge nog vid Citygross för de första två momenten fläsk och nöt. Struntade i kycklingen och begav mig hemåt. 

Tävlingsbidragen i nötmomentet

Hade först tänkt att efter ombyte av kläder sticka direkt ned till Strandbjörket och startplatsen för kommande Växjölopp men var för trött helt enkelt. Vad skit jag nu hade i kroppen sög musten ur mig. Så istället blev det ett par timmars vila för att ladda om batterierna. 

Cykelturen ned till startplatsen vid klassisk tennismark vid Strandbjörkshallen bjöd på mycket eftertanke. Funderade på lördagens krasch och alla otaliga olyckor jag själv varit inblandad i och tänkte att steget mellan frisk och hel och något annat inte är långt ibland. 

Vädret var fint för en löptur men kroppen kändes bedrövlig. Redan efter några hundra meter uppför kullerstenarna i vid den inledande "puckeln" märkte jag att flytet inte fanns där. Tung, klumpig och tekniklös blev löpningen. Trötthet i lår och vader gjorde att steget inte blev rätt varpå jag spände mig och hela jag såg troligen ut som ett springande krumelur. Försökte förtvivlat få till teknik och andning under resterande del av rundan men det lyckades inte förrän vid Simhallen ungefär. Då var det försent eftersom jag var trött och det bara var någon kilometer eller så kvar till mål. Tiden blev blygsamma 49 min. Nu ämnade jag för all del inte  springa fort utan jogga igenom rundan men känslan jag letade efter var inte där. Hoppas sannerligen den infinner sig på onsdag. Som grädde på moset gav ett par nya s k sportstrumpor mig två stadiga blodblåsor på trampdynorna som jag nu försöker snabbkurera. 

God uppslutning på måndagsturen som vanligt

Om kroppen kändes risig på söndagen så var det etter värre under måndagen. Ögonen sved som eld och  musklerna i benen värkte efter gårdagens kantiga löptur och jag var extremt trött. Hade som tur var möjlighet att sova och gjorde så en del av eftermiddagen. Förväntningarna på deltagandet i måndagsturen var därför  lågt ställda. Hällde lite liniment i mig och på mig eller hur det nu var och begav mig. Följde min ursprungliga tanke om att köra med frifartsgruppen för att få en rejäl urladdning och sen vila från fysiska aktiviteter under tisdagen. Tänkte att det får bära eller brista. Endera så blir jag rejält sjuk eller så släpper hängigheten av hård träning. Och hårt blev det och tillika en mycket bra runda. Farten som efter inledande Högstorpsbacke låg runt 27 km/h i snitt skruvades efter hand upp till att hamna runt 39,5 i Tävelsås. Detta gjordes i medelvindar på 8 m/s och 16 i byarna enligt Smhi. Sen flöt det på bra och uppför motluten efter Vederslöv satte några rekord genom att susa uppför i imponerande 48 km/h. Där tappade jag ett tag men lyckades senare ansluta tillsammans med några andra eftersläntrare när det slogs av en aning på takten där framme. När nästa rejäla fartökning kom hamnade jag något på efterkälken men då var det bara några få kilometer kvar. Låg solo och körde över fyrtio ändå, nöjd med det. Skall jag bli snabbare får det, som Stefan konstaterade, bli lite högkadensövningar. Har svårt när farterna drar upp mot femtio helt enkelt. Var inte alltför trött efteråt men kunde verkligen inte köra fortare idag. 

Delar av frifartsgruppen tillbaks vid stortorget

Dagens ofrivillige kämpe blev Håkan som av outgrundlig anledning inte fick tag i sina ordinarie cykelkläder och dök upp något, ska vi kalla det, "lättklädd". Ett superunderställ, tunn något kort vindjacka och inga handskar i åtta plusgrader, bitvis hård vind och ett par regnskurar är inte att leka med. Jag frös om fingrarna i vätan trots ett par långfingrade vantar med cykelhandskar över. 

Inte så varmt klädd men kepsen är rätt

Är i skrivande stund trött men ändå nöjd med helgen och inledningen på den nya veckan som helhet. Olyckan i lördags dröjer kvar på näthinnan och manar till koncentration när man kör. Löpningen i söndags gick åt skogen men måndagsturen var bra träning och riktigt rolig. Men det som överskuggar allt och som satte pricken över i den här dagen är ändå en extremt positiv händelse. Idag var sista gången som min älskade systerdotter sövdes för behandling och cellgifter!! Flera års kontroll återstår men själva behandlingen mot leukemi är över. Så outsägligt skönt. Så många bakslag, så många tunga stunder, sån känslomässig berg- och dalbana och nu är dagen här då resan mot en ljusare framtid börjar. 

Perspektiv - memento mori

/ J - plötsligt gråtmild

42.16

- Det bättrar sig

Dagens cykling i de bitvis stormstarka byarna blev 31 ovanligt korta kilometer. Temat var mest återhämtning från gårdagen samt att undvika att stelna till inför morgondagens distanspass med LC. Då blir det lite drygt 100 km under ledning av undertecknad. I västerled skall det färdas. Banan kan man kika på här.

Återhämtningen får ställas i relation till gårdagen då jag körde två för mig hårda pass i rad. Först ett styrketräningspass som gick ovanligt bra där jag lade på lite vikt här och var. Dagens andra pass innebar löpning på stationär rörlig bana. Där passade jag på att slå nytt rekord på milen med 42 min och 16 s. Visserligen på löpband även om jag kör med lite motlut men det bådar gott inför Växjöloppet om två veckor särskilt när jag inte tog ut mig helt. Från början hade jag bara tänkt springa under 50 min på de 10 kilometrarna 1a maj men nu har jag höjt ambitionen till att försöka slå personligt rekord istället. 

Mitt tidigare rekord är inte så mycket att skryta med, 46.48 men då är det å andra sidan satt på det korta kuperade motionsspåret i Lammhult. Det innebar start från dåvarande hemmet sen 6 varv på slingan där man passerar en rejält brant backe och någon mindre per varv. Växjöloppsbanan är dess raka motsats och så platt en 10 km-bana utomhus kan bli så förutsättningarna ser väl ok ut om jag nu får vara hel och frisk förstås.  Det går ju långsammare att springa utomhus än på band men sammanhanget och lite draghjälp kan bidra till bättre tider hoppas jag. Men det återstår att se. 

/ J - i stormens öga