Att inte vila på sina lagrar

- Eller sina lager i det här fallet...

På måndagar cyklar man inte helt ologiskt måndagsturer. Det var planen även idag och efter det hade jag tänkt lämna in min ohemult knakande cykel för översyn så den är i ordning inför kommande etapper på Laholms 6-dagars. Men bra service känns igen på frågan "kan du inte lämna in den idag istället?" när jag beskrev problemet för Thomas på Växjö Cykelservice. 

Någon timme senare var Cannondalen klar vilket räddade mitt själsliga lugn för stunden. Nu håller cykeln tyst efter att ha försetts med nya vevlager. Hoppas nu bara att den nya sortens lager inte börjar knaka de också. Kan bli besvärligt om man skall byta lager var hundrade mil eller så. 

Ytterligare någon timma senare var jag på väg. 

Men först fick jag en cykel till. En Bianchi. Det var ytterst oväntat eftersom jag bara skulle hämta några vattenflaskor från cykelboden. Sådant händer inte mig varje dag så det ämnar jag förtälja om vid senare tillfälle. 

Mitt uppvärmningsvarv följer partier med nylagd asfalt i stan vilket innebär att det sträcker sig över Fylleryd och Sandsbro och sen vidare runt Kronoberg. Vid golfbanan var jag tvungen att stanna för att dokumentera. 

Vädret riskerade att bli påtagligt.

Vackert väder i motljus

Å ena sidan, i det här fallet den vänstra, var det sol.

Solbadande oväder

Å andra sidan - österut såg det dystert ut. Dessvärre går delar av rundan åt det hållet. 

De närmsta två timmarna spenderades sen i sällskap med ett tiotal andra i en "36-grupp". Vi blev ett gäng tämligen jämnstarka cyklister och fick igång ett bra samarbete. Vi körde med aningen extra säkerhetsmarginal idag. Det kändes skönt eftersom lördagens krasch ändock fanns där i bakhuvudet särskilt som Ola dök upp på torget för att vinka av oss. Han såg ut som en seriefigur. Man gör lätt det med två gipsade händer och en arm i mitella. Det ser en smula overkligt ut. 

Idag blev jag av någon märklig anledning inte särskilt trött. Men spurta gick inte. Benen ville liksom inte öka farten fast de inte var trötta. Märkligt. 

Ännu mer märkligt var att jag i backarna upp mot Väghult tänkte mycket på te. 

Bäst jag satt där och trampade blev jag oerhört sugen på chai med mycket socker och en smula mjölk. Kände där och då att jag behövde öka farten för att komma hem. 

Nu skall jag inmundiga min varma dryck inte utan välbehag. 

/ J - spår i teblad

Måndagsturen 22 juni

Sommaren är här - misär!

Gårdagens måndagstur inleddes med min numera sedvanliga uppvärmningsrunda på 21 kilometer. Den blev nu rätt snabb eftersom jag inte kom iväg i tid. Lite cykelsnack med grannen kom emellan. Men jag hann till starten med några minuter till godo. Regnet hade gjort mig sällskap eftersom det började dugga i samma stund jag satte mig på sadeln. Väl på torget var det glest med cyklister. En kombination av att många inte alls tror på ett liv efter Vätternrundan och att andra är förnuftiga nog att stanna inne i det här skitvädret efter att ha konsulterat SMHI misstänker jag.   

Det ledde till få grupper och ett val för min del. Att köra "32" i grupp känns för långsamt för mig om man inte kör längre etapper än måndagstursrundor. Återstod bara "snabbgruppen" även om jag verkligen inte tillhör de snabbaste. 

Inledningsvis kändes det bra. Någorlunda pigga ben och en för gruppen stillsam fart uppför Högstorpsbacken gjorde att jag hände med. Temat för dagen var "KOM-jakt". Någon hade föreslagit ett upplägg  som gick ut på att det skulle köras hårdare i Strava-segmenten utmed banan helt enkelt. Det gjorde att jag lade mig platt i Billabacken och tog mitt eget tempo. Som tur var gjorde några fler likaledes. Vi kom sedan med viss möda ikapp huvudgruppen som förvisso väntat en stund men ökade tempot igen innan vi hade kontakt. 

Jakten fortsatte senare in mot Ingelstad och ut från samma samhälle. Några av oss andra släppte täten och tog vårt eget tempo men klungan formerade sig igen till slut. Det gick bra så långt trots relativt hög fart för min del. 

Regnade gjorde det till och från hela tiden men i Kalvsvik kom det riktiga störtregnet. Det vräkte ned och temperaturen droppade lite till. Kombinationen av nio grader i luften, konstant väta och fartvind gjorde att jag efter mina nästan två timmar i sadeln domnade helt trots att pulsen var uppe. Tappade känseln i händerna och fötterna varpå jag förbannade mig själv för att inte ha tagit långa handskar och skoöverdrag. Men det skall väl inte behövas mitt i sommaren? Ibland borde man skjuta sin inre optimist. 

Jag hade behövt all kraft för att hänga med i tempot. Nu stelnade jag till totalt och låren förvandlades till knäckebröd, blött knäckebröd. Första puckeln upp mot Väghult gick bra sen gick jag på rött och fick slå av. Det var sista gången jag fick upp pulsen den här turen. Sen var jag så stel och kall att det inte gick. 

Vi var två som bildade en gruppetto. Nära nära, skjuter ingen hare och inte räcker det till att nå cykelklungor heller kunde vi konstatera då vi med cirka hundrafemtio meter kvar till klungan fick ge oss när de accelererade på väg mot nya Strava-mål i Vederslöv. 

Efter ett tag blev vi tre då herr K hade pacat med följebilen upp till oss. Ytterligare någon hade släppt helt fick höra senare. Vi kämpade gemensamt i ösregnet och växeldrog hela vägen in mot stan. Vi valde den längre sträckningen över Bergunda. Mina ben fungerade inte längre och jag ville bara hem. Jag sade till mina medcyklister att jag verkligen inte förstår den här delen av cykling. Det sägs att det är en del av sporten. Men jag lider bara. Kylan gjorde att benen stelnat helt och jag kände mig helt kraftlös. Totalt nedkyld när jag kom hem. Ingen känsel i vare sig händer eller fötter. Lätt tunnelseende och aningen illamående. Cykelglädjen som bortblåst.  

Frågan jag ställde när jag kom tillbaks till torget var "Hur kommer det sig att den som är mest välisolerad lider mest i kyla?" Svaret låter dröja på sig liksom sommarvärmen. 

/ J - felisolerad

Måndagsturen 15 juni

- I ord och någon bild

Trots ett antal mindre muntra besked tidigare på dagen kände jag mig cykelsugen. Eller kanske just därför. Behövde kanske ventilera ut lite frustration. För att ytterligare spä på den känslan fick jag ett mail med ett för mig ytterst motivationsänkande innehåll fem minuter innan jag ämnade bege mig ut.

Annars var jag väl förberedd. Cykelkläder framlagda men jag tvekade lite i valet av byxor, korta eller knälånga? Det blev det sistnämnda. Jag är rädd om mina knän och vill inte ha ont i dem. Sommaren hade beslutat sig för att ta semester och återfinns troligen på sydligare breddgrader. Termometern visade på under femton grader och det var mestadels mulet.

Hälsodryck för landsvägscyklist

För att komma i den rätta stämningen för asfaltsnötande tog jag min sedvanliga racerespresso. Den inmundigades med välbehag medan jag funderade på en lämplig uppvärmningsrunda. Det slog mig då att det var nylagd asfalt över Fylleryd och att det numera även gällde för vägen förbi Evedal på väg ut mot Kronoberg. Svart slät asfalt. Jungfrulig cykelmark.

Cykeln var som vanligt genomgången i förväg men jag passade på att klämma i lite mer luft i däcken. Har smala, "tjugotreor" på för tillfället och tryckte därför i nio kilo. Inte bekvämt men heller inte risk för genomslag. Något som visade sig vara en god idé skulle det senare visa sig. 

Redo för avfärd. Oljad, pumpad och försedd med två stora flaskor. Hur mycket stilbrott som helst men närmare tio mil utan påfyllning tarvar dryck. Sen får stilpolisen säga vad de vill

Min nya sträckning på uppvärmningsrundan visade sig vara precis så angenäm som jag hoppats på. Och minsann - ser man på, "monsieur soleil" visade sin runda nuna också. Vid Hissö stannade jag och tog en obligatorisk bild på slottsruinen i sol. Tänkte lägga ut den här men av någon anledning fastnade den inte på minneskortet. Rundan blev 21 kilometer tillbaks till centrum vilket kändes som en lagom uppvärmningssträcka. 

Nere vid torget var det rätt glest med cyklister. Benbaksmällan efter Vätternrundan sitter i hos många är min gissning. Men jag lovar - det finns ett cykelliv efter det loppet också. Bara en av flera negativa konsekvenser som så mycket fokus på ett lopp får.

Till en början verkade det inte som det skulle bli någon "36-grupp" den här måndagen. Funderade ett tag på att istället gå upp ett steg. Hoppet ned till en 32-grupp är för stort. Men i frifart hänger jag inte med för stunden. Det går för fort för mig för det mesta. Men några herrar tog sitt förnuft till fånga och vi blev en liten men naggande god grupp om åtta som ämnade trampa tillsammans.

Redan ut ur stan och uppför Högstorpsbacken kändes att det här skulle bli en bra runda. Aningen medvind ut accentuerade den känslan. Vi var någorlunda jämnstarka cyklister i vår lilla klunga och vi började tämligen omgående glida runt i en evighetskedja. Först med åtta länkar, senare med sju.

Vi tappade en deltagare då ett flaskställshaveri ledde till stopp innan Bramstorp. Såväl flaska som ork för dagen var borta och behövdes letas efter. Vätternben helt enkelt.

Sen var vi sju små dvärgar som strävade vidare mot Krokvik, Ingelstad och senare Stenslanda och Ållaryd. Här dunsade några av oss ned i de hål som finns där. Inget värre för min del och mina nio kilo i däcken studsar bra. Lika bra gick det inte för alla som var med visade det sig senare.

Mina ben var osedvanligt skojfriska idag och ville vara med och leka. Kände mig inte urstark men tillfredsställande envis. I de farter vi tog oss fram kunde jag hålla på länge, mycket länge, kände jag. Däremot tog vinden sin tribut. I takt med att kvällssolen dominerade över molnen tilltog också kvällsbrisen. Delar av sträckan som på väg mot Stenslanda och senare vid Kalvsvik och upp mot Väghult var den mest emot. På vägen hem desto mer sympatisk. Återigen konstaterade jag att motvind sliter hårdare på dem som är mindre än jag. Jag gillar den inte heller men påverkas inte riktigt lika illa. Något med massa? Vid något tillfälle var vi färre som drog. En "fika" senare med hans egna ord var dock alla med igen och vi trummade vidare i den planerade farten.

Vi knogade på mestadels i tystnad. Alla koncentrerade på sitt. Ibland kan jag gilla det. Det känns tryggt på något vis. Liten risk för olyckor då. Någon skojfrisk kommentar avbröt lugnet och jag tänkte en stund på lupiner. Det är sommarblomster för mig!

Efter Väghult gick det som väntat undan. Medvind snett bakifrån. Upp med spinnakern och sen bar det av hemåt i god fart. Alltid lika befriande att få känna sig snabb även när man inte är det. 

Efter svängen mot Bergunda var det "frifart" till samlingsplatsen vid stallet. Nu var vi bara sex eftersom en hade vikt av hemåt. Det blev ingen hetskörning utan vi tog det tämligen lugnt. Tryckte på något uppför Bergundabacken utan att gå på rött. Ökade mot slutet och småspurtade utan att satsa. Snabbast var Anders.

I väntan på att vi skall återsamlas

En man hade hamnat på efterkälken och tog en stund på sig att komma ikapp. Förklaringen fick vi senare vid torget. Vederbörande hade kört av en eker på bakhjulet redan i Ållaryd och fälgen låg därför emot bromsen och hade gjort så sedan dess. Inte konstigt att det blivit tungt! Att köra flera mil i högt tempo med bromsen i kräver sina ben och sina watt. Jag kände på hjulet och kan intyga att det var ett tämligen markant motstånd som bjöds. 

Rundan blev precis så njutbar som den inledningsvis hade känts. Vi var ett bra gäng som jobbade väl ihop. Ibland är det bara skönt att cykla. 

/ J - cykellivsnjutare

Måndagsturen - rundorna

På andra orter i vårt avlånga land finns det "måndagsrundan", "söndagsträningar" och troligen rundor som inbegriper samtliga veckodagar i namnet. Vad det handlar om är ett fenomen där man samlas mer eller mindre spontant för att cykla i klunga under gemytliga former. 

I Växjö har vi "måndagsturen" som samlar allt större skaror ju mer etablerat begreppet blivit. Den har nu körts sen 2010 och är således inne på sitt femte år. Sedan 2012 är det vi i Lammhultcyklisterna som håller i taktpinnen och har numera även utbildade ledare i de olika fartgrupperna. Vi kör alltid klockan 18.00 med samling vid Residenset, Stortorget. 

På andra håll har uttryck som "fart efter kamrat" myntats. Här kör vi som sagt indelade i fartgrupper där det vanligen finns cyklister för en "nybörjargrupp" som håller runt 26km/h. Sen följer 28, 30, 32, 34 och ofta en 36-grupp samt "frifart". I den sistnämnda är träningen mer tävlingsinriktad och farten varierar därefter men oftast är det farter över 40km/h i snitt som är aktuellt. Snittfarterna är riktlinjer för att man som cyklist skall få en hum om hur fort det kan tänkas gå. Sen varierar det förstås alltid något beroende på gruppstorlek, väder och andra förutsättningar. 

Egentligen finns det två grundturer. Den "Korta" och den "Långa" rundan men i praktiken körs det tre sträckor med ett par varianter beroende på vilken fartgrupp som är aktuell. Allt för att tiden skall hamna på två till två och en halv timma tillbaks vid Stortorget. Gemensamt för samtliga är inledningen där vi tar oss snabbaste vägen ut ur stan via gamla Risingevägen vidare genom Högstorp och över ängarna vid Hollstorp. Sen viker rundorna av mot Hemmesjö via Billabacken och därefter styrs kosan mot Krokvik/Ingelstad beroende på sträckning. Passagen över RV27 sker på två olika sätt. De långsammare ledarledda grupperna kör över Bramstorp och "frifart" kör Billavägen rakt fram vid Tegnaby för att sen vika av mot Växjö och sedan in på Krokviksvägen.  

Väl i Krokvik börjar rundorna dela på sig beroende vilken distans som är aktuell. Även slutet skiljer sig åt då de snabbaste grupperna brukar köra via Torpa över Teleborg in till centrum medan de andra grupperna viker av mot Bergunda och kör via Sundet och Söder tillbaks till torget. Den sträckan är för övrigt längre.  

Samtliga sträckor finns att betrakta/ladda ned på Bikeroutetoaster där jag lagt upp dem samt på LCs hemsida.  

Korta rundan: ca 50 km

Beräknad tidsåtgång: 1.50h till 2.05h (28 km/h respektive 26 km/h)

(Variant: Ingelstad-Stenslanda istället för Krokvik-Nöbbele till Tävelsås vilket ger en distans på cirka 57 km istället. )

Mellanrundan: 67 km

Beräknad tidsåtgång: 2.08h till 2.25h (34 km/h respektive 30 km/h)

(Variant: Kalvsvik-Vederslöv istället för Osaby vilket ger en distans på cirka 69 km)

Långa rundan: 70 km

Årets snabbaste körning av den här sträckningen låg på runt 42,5 km/h i snitt vilket ger en cirkatid på runt 1.40h.  

(Variant: avslutning över Bergunda vilket ger en distans på cirka 74 km)

Följaktligen finns det såväl sträckningar som fartgrupper som passar nästan alla. Så häng på du med om du inte redan gjort det. Naturligtvis är alla välkomna oavsett om man är medlem i vår klubb eller någon annan eller helt saknar klubbtillhörighet. Representanter för Lammhultcyklisterna, Wexio Velo, Ride of Hope, Småland 338 med flera är de som syns mest i vimlet. 

Gemensamt för alla är att vi gillar gemytet i en klunga. Hur jobbigt det blir att vara gemytlig är dock högst personligt!

/ J - med kartan i huvudet istället för i hand

Måndagsturen - rundorna

På andra orter i vårt avlånga land finns det "måndagsrundan", "söndagsträningar" och troligen rundor som inbegriper samtliga veckodagar i namnet. Vad det handlar om är ett fenomen där man samlas mer eller mindre spontant för att cykla i klunga under gemytliga former. 

I Växjö har vi "måndagsturen" som samlar allt större skaror ju mer etablerat begreppet blivit. Den har nu körts sen 2010 och är således inne på sitt femte år. Sedan 2012 är det vi i Lammhultcyklisterna som håller i taktpinnen och har numera även utbildade ledare i de olika fartgrupperna. Vi kör alltid klockan 18.00 med samling vid Residenset, Stortorget. 

På andra håll har uttryck som "fart efter kamrat" myntats. Här kör vi som sagt indelade i fartgrupper där det vanligen finns cyklister för en "nybörjargrupp" som håller runt 26km/h. Sen följer 28, 30, 32, 34 och ofta en 36-grupp samt "frifart". I den sistnämnda är träningen mer tävlingsinriktad och farten varierar därefter men oftast är det farter över 40km/h i snitt som är aktuellt. Snittfarterna är riktlinjer för att man som cyklist skall få en hum om hur fort det kan tänkas gå. Sen varierar det förstås alltid något beroende på gruppstorlek, väder och andra förutsättningar. 

Egentligen finns det två grundturer. Den "Korta" och den "Långa" rundan men i praktiken körs det tre sträckor med ett par varianter beroende på vilken fartgrupp som är aktuell. Allt för att tiden skall hamna på två till två och en halv timma tillbaks vid Stortorget. Gemensamt för samtliga är inledningen där vi tar oss snabbaste vägen ut ur stan via gamla Risingevägen vidare genom Högstorp och över ängarna vid Hollstorp. Sen viker rundorna av mot Hemmesjö via Billabacken och därefter styrs kosan mot Krokvik/Ingelstad beroende på sträckning. Passagen över RV27 sker på två olika sätt. De långsammare ledarledda grupperna kör över Bramstorp och "frifart" kör Billavägen rakt fram vid Tegnaby för att sen vika av mot Växjö och sedan in på Krokviksvägen.  

Väl i Krokvik börjar rundorna dela på sig beroende vilken distans som är aktuell. Även slutet skiljer sig åt då de snabbaste grupperna brukar köra via Torpa över Teleborg in till centrum medan de andra grupperna viker av mot Bergunda och kör via Sundet och Söder tillbaks till torget. Den sträckan är för övrigt längre.  

Samtliga sträckor finns att betrakta/ladda ned på Bikeroutetoaster där jag lagt upp dem samt på LCs hemsida.  

Korta rundan: ca 50 km

Beräknad tidsåtgång: 1.50h till 2.05h (28 km/h respektive 26 km/h)

(Variant: Ingelstad-Stenslanda istället för Krokvik-Nöbbele till Tävelsås vilket ger en distans på cirka 57 km istället. )

Mellanrundan: 67 km

Beräknad tidsåtgång: 2.08h till 2.25h (34 km/h respektive 30 km/h)

(Variant: Kalvsvik-Vederslöv istället för Osaby vilket ger en distans på cirka 69 km)

Långa rundan: 70 km

Årets snabbaste körning av den här sträckningen låg på runt 42,5 km/h i snitt vilket ger en cirkatid på runt 1.40h.  

(Variant: avslutning över Bergunda vilket ger en distans på cirka 74 km)

Följaktligen finns det såväl sträckningar som fartgrupper som passar nästan alla. Så häng på du med om du inte redan gjort det. Naturligtvis är alla välkomna oavsett om man är medlem i vår klubb eller någon annan eller helt saknar klubbtillhörighet. Representanter för Lammhultcyklisterna, Wexio Velo, Ride of Hope, Småland 338 med flera är de som syns mest i vimlet. 

Gemensamt för alla är att vi gillar gemytet i en klunga. Hur jobbigt det blir att vara gemytlig är dock högst personligt!

/ J - med kartan i huvudet istället för i hand

Måndagsturen semisolo

Gårdagen kan ha bjudit på en av de märkligaste måndagsturer jag cyklat. Själva tanken är ju att ägna sig åt gruppcykling men jag körde solo en och en halv av de lite drygt två timmar rundan varade. 

Orsaken var att jag drabbades av hybris. Med ett saftigt bagage att släpa på och utan att ha vintertränat ordentligt och med alldeles för få mil i benen eftersom jag bara cyklat ett par månader i år ställde jag mig i "frifartsgruppen". Fast det fanns en tanke med galenskapen kan väl tilläggas. Jag ville helt enkelt se hur länge jag kunde hänga med, testa dagsformen helt enkelt. Den är faktiskt, efter omständigheterna tämligen god. Men det tempot som hålls i täten är för högt vilket inte är så konstigt för all del. Där återfinns nämligen ett antal tävlingscyklister med lite olika ambitionsnivåer i skilda discipliner.

Någon form av "RR - Racereport" eller snarare "träningsreferat"

Jag stod där på torget som en katt bland hermelinerna och klurade på hur det här skulle gå. Min uppvärmning på ett par mil innan hade hunnit gå ur kroppen och jag var kall igen. Hade tidigare tagit en sväng över Kronoberg och slagit sällskap med en god vän sista biten in mot centrum. 

Tack och lov har jag ingen dator på cykeln än så telefonen fick stå för GPS nedstoppad i fickan där man slipper se den. Pulsklockan var dock med och det visade sig senare vara bra. Starten gick och gruppen rullade ut ur stan. Första backen upp mot Högstorp gick i ett inte alltför uppskruvat tempo även om jag fick dra på lite efter Kalmarrondellen där jag och några till kom på efterkälken på grund av trafik. Det fick upp pulsen direkt. Sen skruvades tempot upp tämligen omgående men benen kändes till en början bra. Men redan i första utförsbacken förstod jag att det här skulle bli tufft. Jag fick dra på för att hänga med, utför. Det tillhör inte vanligheterna. Sen väntade jag på Billabacken. Den ligger där och väntar på varje måndagstur. Inledningsvis gick den bra. Sen blev det värre. Ett bilmöte och gruppen kom i oordning för ett ögonblick varpå jag fick ta i ordentligt för att komma ikapp. Sen fick jag kämpa för att ens hänga på rulle när farten drevs upp. Pulsen klättrade snabbare än jag. 

Höll på att tappa när vi närmade oss toppen. Plötsligt en hjälpande hand i ryggen för att täta den där tuggummisega luckan på en meter till framförvarande. Tacksamt leende från min sida. Gesten betydde mer än krafttillskottet. 

Nedför lyckades jag komma ikapp även om det var knappt. Beslöt mig att hänga på en stund till. Tog mina förningar efter förmåga och gick med runt trots allt. Men farten var helt enkelt för hög för mig. När vi senare svängt av mot Ingelstad beslutade jag kliva av några hundra meter in på Krokviksvägen. Möjligen kunde jag hängt med någon mil till eller så på ren vilja men då hade jag troligen väggat senare. Det ville jag inte och istället planerade jag att droppa ned till nästa grupp. Hörde mig själv säga "jag släpper här" och ett uppmuntrande "bra kört" från herr Carlsson som avskedsord. 

Dessutom hade jag märkt att jag ställde till lite oreda i gruppen då jag inte riktigt hängde med i tempot. Då är det dags att släppa. 

Jag såg de andra segla iväg mot horisonten och jag vilade i stilla tempo ett tag för att vänta på nästa grupp. Efter ett tiotal minuter i återhämtningsfart ökades farten något med baktanken att de andra snart hinner ikapp mig ändå. Gruppen bakom var tämligen stark även den. Sneglade över axeln på de långa rakorna in mot Ingelstad förväntandes att se en klunga komma susande när som helst. Så blev det inte. 

Det var en vindstilla vårkväll som inbjud till trampande. Framhjulet vändes mot Stenslanda och jag väntade vidare. Fortfarande inget sällskap. I den tilltagande skymningen så jag en vilande skock kalvar som iakttog mig med idisslande lugn. Jag svängde söderut och sen in på den bekanta vägen mot Ållaryd. Här höll jag god fart. Det är en sympatisk vägsträcka om än grov. 

Någonstans här började jag inrikta mig på att cykla själv. Det hade nu gått runt fyrtio minuter och jag var ännu inte upphunnen. Tempot drevs upp av sig själv och jag lade lite av den kraft som fanns kvar i pedalerna. Efter Kalvsvik är det dags för nästa sektion uppför in mot Väghult. Det var här jag räknat med att bli avhängd på riktigt om jag följt med så långt. Om jag överlevt knäppan in mot Stenslanda med påföljade spurter som brukar inträffa på rakorna där vill säga. Där kan det gå bra fort vet jag av erfarenhet. Nu spurtade jag mot mig själv.

Våren var vacker och på en stenmur låg en bondkatt och kisade mot världen. På höger sida ett torp med en tomt översållad med tusenskönor som skiftade i rosa. Cykeln spann ikapp med åskådaren och den härliga nycykelkänslan fanns där - ni vet, den tysta. Det knakar ingenstans och allt bara fungerar. 

Väghult markerar vändpunkt och därifrån bär det hemåt. Mina ben tog det som en uppmaning till att köra tempo och jag gick ned i bocken och petade i tyngre växlar i slakmotorna som följer. Jag gillar perverst nog den typen av motlut ibland. Fortfarande inga förföljare.

Till en början hade jag väntat, sen började jag trampa och nu ville jag inte längre bli upphunnen och pressade därför på med vad jag hade. Emellertid var jag en smula orolig. Först slog mig tanken att det punkterats i gruppen bakom mig. Då skulle de knappast hinna ikapp mig. Men sen undrade jag om de möjligen vurpat eller något. Det var ingen uppbyggelig tanke alls. Sanningen var mer prosaisk. De hade stannat och pinkat. 

Precis innan jag körde ut mot raksträckorna över Torpa tyckte jag att jag skymtat en klunga bakom mig. Jag hade nu kört ensam i en timma och tjugo minuter. Det stämde att det var "36-gruppen" men de valde en annan sträckning in i stan. Jag fortsatte att trampa ända in till torget nu när jag ändå var igång. Kände mig förvånansvärt fräsch. Men pulsklockan avslöjade att jag tagit i. Snittpuls på 167 är rätt högt. Farten blev för min del strax under de trettiofyra. Att köra över sin förmåga den första halvtimmen är inte den bästa uppladdningen för att sen köra fort.  

I efterhand visade det sig att snabbgruppen slagit någon form av rekord. Kanske inte ur träningssynpunkt men i fart. Eftersom ingen verkat vara i sprudlande kvällsform så hade farten varit jämnare än vanligt och med mindre ryck och fler som kan hjälpa till med dragjobbet blir snittet förstås högre. I det här fallet över 42 km/h. Det är faktiskt farter jag inte mäktar med. Det är intressant att notera hur mycket snabbare det går i tätgrupperna på måndagsturerna nu jämfört med för bara två år sedan. Många har utvecklats. 

Allt som allt var det en mycket bra träningsrunda för egen del. Och svaret på frågan om vart jag står är "stadigt" samt "mitt i allt". Rent konditionsmässigt är svaret kanske "på uppåtgående".


/ J - måndagscyklisten

Måndagsturen solo

- Eller vårvindar friska

Att klä sig för dagens cykling var lättare än på länge. Ljumma vindar och en temperatur som klättrade över femton grader gjorde valet enkelt. Inga förstärkningsplagg. Våren verkar ha kommit på riktigt och grönskan har formligen exploderat.  Efter att ha druckit min sedvanliga och har det visat sig ytterst nödvändiga cykelespresso begav jag mig ned mot stan för måndagsturen. 

Ett ovanligt öde stortorg

Jag samlade mig själv på Stortorget och funderade på vilken fartgrupp jag skulle välja. "Frifart" lockade men formen är inte på topp än så jag tvekade. Beslöt mig att köra något lugnare och ställde därefter upp cykeln. 

Redo att bege sig, otålig cykel

Ut genom stan gick det lugnt och sansat. Men redan efter skyltarna som markerade slutet på Högstorp drevs farten upp. Det var fler än jag som var vårystra. En skara kalvar på grönbete. 

Någon hade köpt en ny cykel och ville se vad den gick för i nedförsbacke och satte av i vild karriär efter radiomasten i Hollstorp. Får se om vederbörande är lika pigg i benen mot slutet tänkte jag stilla. Vi följde den vanliga bansträckningen och svängde höger mot Hemmesjö. På vägen dit väntar Billabacken som brukar markera slutet på uppvärmningen.  

Billabacken i retrospektiv

Tempot uppför var modest. Friska vårvindar kan disciplinera mer än man tror. Om vind kan annars sägas mycket. Som cyklist får man någon form av relation till luftens rörelse. Idag var den lurig. Den log vänligt samtidigt som den på ett avogt sätt verkade vara emot mig. Den började genast äta kraft.

Skylten som förkunnar att backen snart är slut

Alla backar har ett slut. Jag susade utför men inte lika fort som brukligt. Vinden ville inte det och jag kunde inte låta bli att tänka på framhjulspunkteringar när jag lade ned cykeln i en svepande högersväng men lät bromshandtagen vara i terapeutiskt syfte.  

Passerade Bramstorp, svängde av på riksvägen för att sen vika av vidare mot Krokvik och Ingelstad. De annars så snabba rakorna med den fina asfalten var tyngre idag. Försökte ligga så nära hjul jag kunde. Ta rygg, åka snålskjuts och spara energi så gott det gick. Ändå fann jag mig själv ligga där i täten och borra i vinden. Tvärt emot vad jag planerat. 

På väg in mot Ingelstad

Ingelstad passerades och kosan styrdes mot Stenslanda. Farten trissades upp utför och någon ställde sig på pedalerna och seglade iväg. Jag kastade mig in på rulle och hakade på efter bästa förmåga. Lyckades täta luckan innan den blev för stor. Det gick ryckigt ett tag vilket tog på krafterna. Flera försök att komma loss gjordes. Inget lyckades. Vindarna tog fart över de öppna fälten och hindrade effektivt alla utbrytningar. 

Smal och vårig, Ollarydsvägen

In mot Ollaryd smalnar vägen av markant och vinden låg nu på från sidan. Någon vinge gick inte att formera och benen fick bekänna färg.

Ut mot Kalvsvik lugnade tempot ned sig och en kedja bildades. Runt runt gick både pedalerna och tankarna. Jag löste av mig själv. Våren var påtaglig, närvarande och vacker på ett nästan smärtsamt sätt. Vitsippor och kabbeleka. 

Efter kyrkan drevs farten åter upp i de flacka utförslöporna som följer. Det var f-n vad det körs idag minns jag att jag tänkte. 

Kalvsvik

Vilade benen genom att ställa mig upp ibland för att variera belastningen. Spara på den kraft som inte fanns. Kände mig aning stum vid det här laget. Fribrottningen med naturen började sätta sina spår. Det blev extra påtagligt i motluten upp mot Väghult. Lättnad, där framme såg jag skylten som varnar för korsning om hundrafemtio meter. Då ställer sig galningen i täten på pedalerna och börjar skyltspurta. En akt av ren vilja. 

Om vindar kan även sägas att om man kör rundor brukar motvindar övergå till...stiltje. Fast i det här fallet blev det faktiskt medvind. Det tillät mig att lägga mig längst bak i klungan och ta igen mig något. Befrielse. Slakmotorna som sen följer är mitt territorium. Jag gillar dem fast de är obekväma. Kraft på pedalerna vinden mest med, lite från sidan. Seglar på i tjugo knop. Upp i täten men började bli trött och viftade frenetiskt med armbågen men ingen ville lösa av. Så jag tog en förning till vilket sved i benen.

Torpa närmade sig vilket innebär att slutet på rundan nalkas. Vader spändes och blickar utbyttes. Sen gick tåget. Jag orkade inte riktigt hänga med. Såg inte rycket komma och tappade några meter direkt. Ett par meter blev tre och sen fyra. Jag förmådde inte riktigt spurta för jag hade varit uppe i vind för mycket idag. Jag tog mitt eget tempo uppför den avslutande Teleborgsbacken och vidare genom stan tillbaks mot torget. Bussfiler. 

Tillbaks igen till ett lika cykelöde torg

Idag lyckades jag inte cykla ifrån mig själv vilket kanske är bra. Det visade sig till slut att jag ställt upp i en "32 grupp".

Väl tillbaks på torget var inte eftersnacket alls av samma dignitet som vanligt så jag begav mig hemåt i sakta mak tämligen nöjd med min dag. 

/ J - me, myself and I

Nedräkning

- Cykelhelg i antågande

Det blir det en jäkla massa cyklande framöver vad det verkar. Först ut är Lammhultcyklisternas "Kickstartsläger" med cykling i dagarna tre. Start i afton runt klockan sex med en något kortare inledning på cirka sex mil.

Imorgon en längre "fikatur" och vädergudarna verkar äntligen ha beslutat sig för att vara på vår sida. Får man tro SMHIs prognos så blir det vackert, mest sol och milda vindar även om det blir rätt kylslaget. Sammantaget rätt bra med andra ord. Det hela avrundas med gruppcykling även på söndag följt av lite grillning. 

Uppföljning blir det i och med att måndagsturen drar igång för året med pompa och ståt. Får se hur många cykelgalningar som trängs på torget klockan sex. Det vore kul om vi slog nytt rekord. Det brukar inte räknas med ett snabbt överslag mellan grupperna har gett vid handen att vi passerat 150 vid något tillfälle. 

Och som avrundning på det här "cykelblocket" blir det Bros MTB-Cup på tisdag kväll. Sen behöver jag nog banne mig vila från trampandet någon dag. Så här frekvent har jag inte cyklat i år än. Skall bli intressant att se vad kroppen tycker om det. Idag tycker den att jag skall vara lite stel efter gårdagens timmar på gymmet.

Sen mitt i allt det egna cyklandet får man inte glömma att Amstel Gold Race går av stapeln på söndag. Dags för Ardennerklassikerna på Eurosport. 

Nu kaffeladdar jag och funderar på om jag inte får återkomma med någon form av rapporter från stundande begivenheter

/ J - tar ett tramptag åt gången

På gång

- Vad händer här under april?

Det är inte utan att man vill tro att våren är på gång. Men den tvekar uppenbarligen. Inte vet jag om det är för att det gör ont när knoppar brister men något är det som gör att den dröjer. Temperaturen håller sig några grader över nollan och regnskurarna har avlöst varandra i de här trakterna av världen de senaste dagarna. De har också varit uppblandade med tendenser till snö och vinden har varit byig och vresig. Inte direkt inbjudande är väl det dominerande intrycket. 

Men skam den som ger sig. Jag och många andra tränar på. Inte så mycket på cykel som jag önskat men andra aktiviteter har det blivit. Cykelform är trevlig att komma i men allmänkondition och styrka har aldrig skadat och särskilt inte för mig som har ett antal krämpor och en galopperande vikt att ta hänsyn till. Dislocerade axlar och diskbråck i nacken sätter sina spår och kräver hänsyn. Nu mer än någonsin.

Och som min kära omgivning inte drar sig för att påpeka

 så jag inte tjugofem längre. Fan tro't. 

Vad gäller bloggen kommer den nästkommande månaden bjuda på inslag med olika inriktning. Det kommer att skrivas lite om knivar, såväl i serien "DPF - Den perfekta fickkniven" som "Traditionella knivar" och ytterligare någon presentation utöver det. Så ni som tittar in här av det skälet kommer få er något till livs.

När det gäller träning så närmar det sig utvärdering av de tre första månaderna med styrketräning. Hur har det gått på den fronten egentligen? Är det någon poäng med att lyfta skrot? Frågorna hopar sig då jag närmade mig ämnet med viss skepticism. Min viktresa fortsätter vare sig jag vill det eller ej och om det kommer jag att plita några rader. 

Det kommer förstås också att cyklas den kommande månaden. Först ut är landsvägscykling på och omkring Hallandsåsen - min egen lilla alp under påskhelgen och om det kommer någon form av rapport. Vardagscyklingen representeras av en utvärdering av pendlingsdäck som jag ägnar mig åt i samarbete med Bike Brothers och intrycken av dem kommer jag förstås att skriva om. 

Sen har jag en ny Mtb-sadel som fortfarande inte är provad. Det skall rådas bot på!

Helgen den 17-19e april kommer dessutom LC ha kickstartsläger på hemmaplan där jag skall försöka delta i möjligaste mån. Det blir årspremiär för gruppcykling för min del. Strax därefter drar också de traditionsenliga måndagsturerna igång med start från stortorget. 

Det cyklas ute i den stora världen också. Dels haglar vårklassikerna så här års och dels är det en del rekordförsök på gång när det gäller ultracykling. Rörande det ämnade jag också sätta något på pränt. 

Samanfattningsvis kan väl sägas att det rör på sig och om det skall det skrivas!

/ J - stretchar tangentbordsfingrarna

Mmmmåndagstur

- Det kändes bättre!

Efter två tämligen slitsamma utflykter på velocipeden som jag rapporterat om här kändes det bra med en träning som fungerade som jag hoppats. Vis av erfarenheten från i lördags så pimplades det vatten hejvilt under hela eftermiddagen för att undvika vätskebrist. Hade man kunnat bli berusad på vatten hade jag raglat omkring.  

Sen glömde jag inte den viktiga uppladdningen den här gången - den obligatoriska espresson. Det är den som gör hela skillnaden förstår ni. Man kan inte trampa landsväg utan att dricka kaffe innan. Så är det!

Landsvägsespresso innan avfärd - ett måste

Även klädvalet tänktes över noggrant eftersom jag inte vill bli för varm den här gången. Det blev perfekt med armvärmare som drogs upp efter halva vägen när solen började dyka bak horisonten men det sympatiska vädret bidrog till att ambivalensen avtog och valet blev tämligen enkelt.  

Torget fylldes återigen med glada gamänger och det var många kända ansikten samt några jag inte kan placera alls som verkade känna (till) mig och någon nykomling.

Soldis över Stortorget 

Fler och fler samlas 

Några av grabbarna grus i väntan på start. Något mer

smickrande bild än senast hoppas jag

Något som är nygammalt och trevligt är att några av fartgrupperna blivit mer renodlade vilket är bättre för alla. Det vill säga det finns nu plats för en 36km/h (alt 34)-grupp vilket gör att tempot i 32-gruppen inte dras upp eller frifarten ned.  

Turen blev faktiskt precis som planerat både för mig och gruppen tror jag. Snittfarten slutade något över det vi planerade vilket är bra i det här fallet. Fartökningen från Väghult och den avslutande tjurrusningen mellan Torpa och Bergunda bidrog.  De som tränar inför Vättern och halvvättern fick sig en genomkörare som närmar sig deras tänkta tempo och jag får komma igång.

Lite ryckigt gick det väl bitvis och kedjan var inte helt jämn och framför allt inte tight i sid- eller längsled. Men men, jag bidrog nog till det får erkännas. Visst är det bra om det går jämnt och mjukt men jag är inte lika besatt av det som de som skall köra i Motalatrakten snart. För dem är jämn fart allt och det påpekas ofta att farten uppför skall minskas för att bibehålla samma kraft etc.

Sen måste jag tillstå att efter förra årets vurpa som inkluderade en snäv ingång framför mitt framhjul så är jag inte lika förtjust i det förfarandet längre. Men jag kan om jag vill så jag får väl bättra mig lite på den fronten.

När det gäller fart märks det att jag kört mtb i princip ensam i nästan 25 år. Jag kör mycket mer på känsla. Understundom vill jag gasa på, bara för att jag kan och det går för att sen ta det lugnare ett tag. Och går det utför vill jag gasa ordentligt, jag har liksom fysiken för det. Det går förstås inte att köra lika impulsivt i grupp. Men jag kommer nog aldrig bli en sådan som älskar att ligga och nöta med konstant tryck på pedalerna i timma efter timma.

Annars lugnt. Mycket kraft kvar i benen på slutet. Beslöt mig för att inte spurta de sista hundra metrarna innan stallet. Ville avsluta med glädje, utan blodsmak i munnen. Den planen höll.

/ J - iformcyklaren

Måndagsturen 2014

- Säsongspremiären för gruppcykling avklarad

Cyklister verkar följa sina egna fysikaliska lagar. Sakta samlas de, till en början några få sen allt fler varpå någon form av kritisk massa uppnås och en reaktion startas. Små grupper knoppas och avskiljer sig sen på amöbavis och glider iväg från den bubblande sjudande samlingen. Och sen är den igång - träningen. Kalvar på grönbete.

Platsen är förstås stortorget i Växjö stad, tidpunkten strax innan sex och dagen som alltid en MÅNDAG. Årspemiär för sommarupplagan av den numera så populära måndagsturen.

Bland de närvarande fanns förutom en god representation av arrangerande Lammhultcyklisterna även grupper av Ride of Hope-åkare, frilansande motionärer, nystartade Wexiö Velo och glädjande nog en hel del förstagångsdeltagare. Luften surrar av småprat, förväntan och en och annan trimmad gatbil i bakgrunden.

Som vanligt körde vi i fartgrupper och med tanke på den fysiska ruin min uppenbarelse är valde jag en mer modest inriktning för kvällen. 32 km/h i snitt lät lagom så där hoppade jag in. Det lockade att kliva upp någon grupp men det var minnenas kranka blekhet som spökade. Jag är inte där jag var under förra säsongen för att uttrycka det milt. Så jag undrade lite över hur benen skulle hålla. Pinsamt men sant - det här skulle bli årets hittills längsta tur för min del. Inga distanspass under bältet här inte.

Dagens 32-taggare, förlåt ledare

Det märktes i starten att det var fler än jag som inte kört så attans mycket i grupp än i år. Lite vingligt var det bitvis och momenten att ligga tätt på rulle, hålla leden i sida och växla i täten gick väl sådär men inte allt för illa. Men det löste sig tämligen omgående även om vi alla tror jag körde med extra säkerhetsmarginal. I vilket fall som helst lyste alla incidenter med sin frånvaro. Skönt.  

Cyklisterna börjar flockas, först några få

sen allt fler

En folkmassa blev vi till slut -

Aningen skev bild av aningen skev fotograf

Moder natur bjöd på äkta aprilväder. Soligt vid start och mål, en aning regn och väta på mitten och vindstilla för det mesta. Dock var det tämligen kylslaget. Som seden bjöd hade jag för lite kläder på mig. Skoöverdragen lämnade jag hemma eftersom det var så soligt. Och överdragsbyxor verkade byngligt så även de lämnades åt sitt öde och jag struntade i tjocka handskar - det är ju vår. Dumt tänkt, riktigt dumt tänkt. Rejält nedkyld när jag kom hem. Det sprängde sådär barndomsilla i fötterna när jag stod i duschen efter hemkomst. Märkligt att man aldrig lär sig. Gamla hundar kan inte lära sig sitta, de fryser för mycket.

Själva rundan var den sedvanliga och vår grupp valde det kortare alternativet för att inte överraskas av mörker även om en mäktig fullmåne ackompanjerade oss mot slutet och hängde där över Växjösjön när vi återvände. Ingen särskilt hade hänt med vägarna sen förra året förutom att något räcke hade tillkommit vid Ållaryd. Vägbeläggningen är grov i de trakterna och det känns bra med tanke på att man sett på Paris-Roubaix i helgen. Fan vad spännande det var förresten.

Vi tog det rätt stilla i början och det gick tämligen lugnt uppför de inledande backarna vid Högstorp och Billa. Som vanligt skruvades farten upp mot slutet och det gick bitvis fort i trakterna av Osaby. Någon del av det kan ha varit mitt fel. Jag har verkligen ingen koll på trycket i pedalerna och är mest glad om jag kommer upp för ett motlut. Men större delen av resan var behagligt lugn för min del. Benen kändes rätt pigga med tanke på att jag inte trampat mer än 45 mil eller så inför dagens begivenhet. Vid samma tid förra året hade jag passerat 2600 km ute. Det är viss skillnad.

Som så ofta körde vi lite "fri fart" sista biten från Torpa till Bergunda. Nu var det väl inte direkt någon som hade "tävlingsben" men vi är några farbröder som trampar på så gott vi kan. Och den som påstår att de inte tar i alls i den avslutande spurten ljuger. Jag vevade på efter bästa förmåga och kom uppför den avslutande backen och kunde t o m köra en liten spurt på slutet. Nöjd med det eftersom det visade att jag förvisso är gravt handikappad av massa extra kilon men att jag inte är död.

Sen gled vi i samlad tropp in mot torget igen och jag cyklade mot en hägrande äggakaka med fläsk och lingon. Det och nedkylda fötter kan motivera vem som helst att skyndsamt bege sig hemåt.

Arrangörsklubb

/ J - måndagsrapportören

Inför måndagsturen

- I afton dans

Ikväll blir det någon form av premiär. Måndagsturen är på banan i sin sedvanliga sommarskepnad igen. Samling vid stortorget i Växjö för avfärd 18.00.

Jag planerar att vara där.

Entusiasterna och de träningsbenägna har förstås hållt igång längre än så och varianter av måndagsturen har pågått hela vintern. Själv tillhör jag inte den skaran i år. För mig blir det gruppcyklingspremiär och en av årets eviga omstarter. Antalet avverkade kilometer i år är förbluffande få. Men de skall få sällskap av fler var det tänkt.

Kvällens begivelse blir därför ett utmärkt tillfälle att praktisera det som ibland kan sammanfattas med "begränsningarnas välsignelse" - ett uttryck jag lär få anledning att återkomma till.

/ J - snart på rulle

Träning

- Nya vägar och gamla spår

Hade någon sagt till mig bara för någon månad sen att jag skulle börja styrketräna så hade jag trott att vederbörande hade varit mer än lovligt galen. Men nu är det faktum, ett par gånger i veckan verkar det bli och någon gång har det blivit mer än så. Känner mig aningen tvingad nu när jag fått ett anhörigmedlemsskap på ett halvår på Idrottskliniken.

Det går faktiskt bättre än jag trott och passar väl ihop med min sjukgymnastik som nu äntligen påbörjats. Muskelstyrkan är dock rätt obalanserad för att uttrycka det milt. När det gäller "fria vikter" är det nog lagom med en tändsticka instucken i ett par äpplen men när det gäller benstyrka så talar vi om helt andra belastningar. Men någon gång skall det väl bli någon fysisk fason på mig också. För att underlätta den förvandlingen har jag även börjat springa igen. Får väl se hur länge knän och hälsenor vill vara med den här gången. 

Dagens runda blev den "vanliga" kommaigångrundan vilket innebär ett varv på gula slingan på det närliggande elljusspåret som är 4811 m runt och med sträckan dit och hem blir totaldistansen 6,25 km. Det känns lagom långt så här inledningsvis. Idag gick det väl någorlunda då jag skumpade runt på 33 min lite drygt. Försökte tänka lite på löpsteget och inte anstränga mig för mycket. Fokuserar mer på att komma igång än att springa fort. Några meter hinns även med på löpband då jag brukar värma upp med ett par kilometer inför varje gym-pass. 

Det var inte en sådan där gång då man kände för att brista ut i språng men alltför illa var det inte och solen behagade glimta till vid något tillfälle. Annat var det förra löpturen då kände jag mig som en SUV - tung, klumpig och långsam.

Mellan dessa små eskapader har jag hunnit lyfta skrot några gånger som sagt och även avverkat en måndagstur i början av veckan som namnet antyder. Det är "winter edition" varianten och den utgörs i huvudsak av Växjöruntrundan. Den här gången hade snabbgruppen tyvärr bestämt sig för att ändra sträckning och förlänga den lite, något som jag inte visste på förhand och därmed hade fel cykel för att klara på ett bra sätt. Mycket kan man säga om mitt pendlarök men bra på stig är den inte även om stigen är relativt snäll. Sen ströddes salt i såren när jag blev avhängd av tätgruppen. Körde en stund ihop med en doktor som också tappat rulle och därefter körde jag själv. Tyvärr behagade min lampa lägga av när jag befann mig i trakterna av Pene och resten av turen blev i princip svart. Som tur var hade jag med mig nödbelysning då jag misstänkte att detta kunde inträffa. Lampskräpet tar rätt lång tid att ladda. För att inte köra på något valde jag att köra asfalt ut till Sandsbro och tog en sväng över Fylleryd och Högstorp hem. Runt fem mil blev det till slut. 

Går att konstatera att den här typen av måndagstur är helt värdelös på flera sätt. Det blir ingen bra träning och roligt är det inte heller. Skall det köras i ensamhet och i mörker finns betydligt roligare alternativ och sträckningar.

Nästa tur lär bli på en skogscykel och på gamla stigar. De nya vägarna får alternativträningen stå för.


/ J - hurtbulle

En måndag är en måndag är en måndag

- Bra besked inför Vättern

På måndagar cyklar man/jag måndagsturen, så även idag. Vi var inte en våldsamt stor skara som samlats på torget denna något kylslagna majkväll. Möjligen beroende på att vädergudarna var på vresigt humör och tyckte att vi förtjänade att bli blöta. Eftersom cyklister är ett trotsigt släkte undvek vi regnet och körde runt det istället. 

Vill man inte cykla i regn och rusk utan hellre ser på när andra ger sig iväg i misärväder kan man förresten spana in den här webkameran över stortorget i Växjö vid lämpligt klockslag. Det går utmärkt att ta fram en chipspåse, slå sig ned i favoritfåtöljen med något gott att dricka och låta den inre sadisten njuta av att se andra kämpa mot elementen. 

Några fartgrupper blev det i alla fall och vi var några få från sub8.30-gänget, sju stycken närmare bestämt, som bestämde att runt 35 km/h var en bra hastighet och bildade en egen grupp. Vi lämnade torget och staden bakom oss i god ordning och höll ett stilla tempo uppför den inledande backen som tänkt var. Sen ökade vi farten utför och på platten allt för att likna Vätternkörning så mycket som nu går. Efter en punktering blev vi dock bara sex stycken som strävade vidare. Vi körde någon form av lagtempoliknande upplägg som fungerade bra och bitvis utmärkt. Snitthastigheten blev till slut något lägre än det som ska köras runt den stora sjön men vi var som sagt inte så många i vinden och det positiva var att allt flöt på som det skulle. Växlingar, tempoändringar och backteknik i grupp var saker som satt där det skulle. 

Nu återstår bara att träna vidare de återstående veckorna. "Generalrepetition" blir det på självaste nationaldagen. Då skall det köras distans, kring 200 km är det tänkt och jag klurar på den här rundan. Blir vi få så får tempot anpassas och fokus får vara på att sitta i sadeln många timmar och distansen i sig samt att dricka och äta rätt under tiden. Om vi blir många vilket jag hoppas på så kan vi öka farten och köra kring den önskade hastigheten kring 36,4 km/h. 

Förslag till sträckning på distanspass den sjätte juni

- enkelt döpt till "Den stora rundan"

/ J - testad positiv men odopad

Kort sammanfattning

- Måndagen som var

Gårdagen har ersatts av grådagen. Idag småregnar det och jag har ont i kroppen och är dödstrött av oklar anledning. Är sur över det då det är årspremiär för mtb-race för mig idag i och med Bros Mtb-cup #2 i Strömbergshyttan ikväll. Kan väl inte säga att jag känner mig så väl förberedd med tre skogsturer i år. Men någonstans ska man börja.

I förbifarten kan sägas att det inte dök upp någon tidningsmurvel vid måndagsturen heller. Kan inte säga att jag är förvånad. Nu får det bli någon form av utskick istället. Men det innebär å andra sidan inte att säkerhetsarbetet läggs ned. Noteras kan också att de frågor som ställdes från LC via mail till SCF i frågan inte bevärdigats med ett svar trots att det där borde finnas en kunskapsbank att ta del av. Vi får klura vidare om hur man bäst sprider information kring träning på väg och motionscykling som växande fenomen till våra ärade medtrafikanter i regionen. Allt för att vi ska minimera risken för olyckor och för att öka förståelsen för cykling som helhet. Funderar på att hålla brandtal under rubriken "vi blir fler, vi är många och vi har kommit för att stanna!"

Det finns plats för alla, jag lovar...

Om måndagsturen finns inte så mycket att säga för min del. Jag valde att köra med en lite långsammare "32-grupp" och det kändes ok. Lite vingligt i början för några i gruppen men bättre mot slutet. Det kördes för hårt inne i stan trots vädjan om att låta bli det innan start. Märkte inget av den ivern i backen upp mot Teleborg. Till berörda - kör hårt där istället för tusan! 

Mina egna ben var väl sådär men låga farter är inga problem vilket snittpulsen på 115 skvallrade om. Mer stressigt och högre puls var det innan start då jag för att undvika fler krascher bytte bromsklossar på min hybrid. Även ny kedja och en kassett förärades den gamle kämpen. Hade bara en enklare mtb-kassett som var niodrevad hemma så den åkte på. Intressant och se om det funkar med Tiagra-landsvägsväxel. Den ska egentligen inte ta den utväxlingen. Men såvitt jag kan bedöma efter att ha tagit mig till stan med den så verkar det fungera acceptabelt. Problemet med mekandet var väl att jag glömde tiden och att jag skulle varit vid torget runt tjugo över fem om det nu skulle dykt upp några journalister. Men vare sig de eller jag var där vid halv sex så det löste sig.

Idag blir det pannkakslunch. Det ser jag fram emot. Har alltid älskat pannkakor, kommer alltid att göra. LCHF:are - släng er i väggen! 

/ J - funderar på om det blir pannkaka även ikväll...

Måndagsturen 130506

- Penicillinrundan

Efter lördagens något bistra besked från vårdpersonal där de avrådde från all fysisk ansträngning minst en vecka till tio dagar framåt fick kommande veckas tränings- och cykelupplägg modifieras något. Jag vågar faktiskt inte utmana ödet och kroppen alltför hårt med min tur. Söndagens mountainbiketräning brann därför inne och helgavslutningen fick istället bli ytterligare en vilodag. Måndagsturens snabbgrupp var också bara att glömma, där rusar alltid pulsen såväl som farten iväg. Planen som jag faktiskt höll var därför att köra med en lugnare grupp. Tänkte mig kanske 30-32 km/h i snitt men det råkade bli 34-gruppen. Pulsklockan sade dock efteråt att det var ett bra val. Tittade på den ovanligt frekvent under färd för att se så inte hjärtat rusade åstad. Det gjorde det inte. Snittpulsen blev 123 till slut och bitvis gick pulsen nedåt 110 i den lätta medvinden de sista milen trots att farten gick upp. 

"Hera" - hästkur?

Om själva cyklingen finns väl annars både mycket och lite att säga. Vi körde den "långa" varianten av måndagsturen som de snabbare grupperna brukar hinna med. Den som sträcker sig förbi korsningen där man kan svänga höger mot Osaby och över Kalvsvik till Väghult och sen tillbaks till stan genom Vederslöv, Dänningelanda, Torpa och in via Teleborg. Inledningen var lite "stökig" då några nya deltagare uppenbarligen inte var så vana att köra i grupp och några andra var lite väl pigga på att köra som individer och inte riktigt anammat det där med gemensam cykling. Det vinglades en del i sidled, farten åkte jojo och leden höll inte ihop. Det gick för fort uppför och för långsamt utför. Ett tag var det så illa att någon valde att helt sonika lägga sig bakom hela klungan och ligga där resten av rundan. Osäkerheten syntes i leden - det sprack av lite då och då när folk försökte skapa säkerhetsmarginaler. Det fungerar inte när man ska agera som en enhet. Märkte själv av det igår kväll och även idag då jag är stel i nacke och rygg efter att omedvetet spänt mig. 

Men positivt nog så tog det sig efterhand och mot slutet var det relativt ordnad cykling. Snittfarten blev nästan exakt den tänkta och jag hade en mycket behaglig resa och förtog mig inte alls. Det var bara att sitta där och paddla med och småprata. 

Själv fick jag gå helt på känsla och kadens/växlar vad gäller hastighet då min cykeldator ballat ur och jag inte hunnit montera den nya jag införskaffade tämligen spontant lite drygt en halvtimma innan start. Återkommer till det...

/ J - tisdagstrött men vid gott mod

Memento mori

- Summering av helgen och måndagen

Söndagen kom och gick präglad av en smula eftertanke, grillos och småkrämpor. Planen för träningen var att enligt mitt primitiva upplägg inför Växjöloppet springa milbanan som förberedelse den här dagen. Jag hoppas verkligen att det de säger om generalrepetitioner stämmer.   

På morgonen kände jag mig oerhört trött inte bara fysiskt utan framförallt psykiskt. Kroppen kändes inte heller helt ok, lite öm i musklerna och jag var allmänt trött och hängig. Men när jag tittade ut var inte vädret alltför otäckt för löpning eller för den som ämnade hetta upp mat över öppen eld eller möjligen kol så jag beslutade mig att bege mig mot uttagningarna till grill-SM för att agera åskådare ett tag. Jag har nämligen en god vän som lyckats med konststycket att mer eller mindre av en slump och något ofrivilligt bli anmäld till nämnda evenemang. Hur det gick till är en lång och tämligen underhållande historia som kanske får förtäljas vid tillfälle.

Väl på plats kunde det konstateras att herr P trots allt såg ut att trivas som fisken i vattnet och inte fann uppgiften oangenäm. Särskilt inte när man förutom kött kunde marinera sig själv en smula. Själv tyckte jag att uppdraget som publik var ett angenämt tidsfördriv särskilt när man fick chans att provsmaka de tävlande bidragen. 

En på entrècoten och en i kocken

Däremot upptäckte jag tämligen omgående att det är en usel idé att befinna sig på ett ställe som bokstavligen osar av matlukt på fastande mage. Provsmak i all ära men mätt blir man inte och jag hade inte ätit sen frukost. Försökte vid två tillfällen få mig något till livs på närbelägna Max men gav upp på grund av långa köer. Stannade ändå länge nog vid Citygross för de första två momenten fläsk och nöt. Struntade i kycklingen och begav mig hemåt. 

Tävlingsbidragen i nötmomentet

Hade först tänkt att efter ombyte av kläder sticka direkt ned till Strandbjörket och startplatsen för kommande Växjölopp men var för trött helt enkelt. Vad skit jag nu hade i kroppen sög musten ur mig. Så istället blev det ett par timmars vila för att ladda om batterierna. 

Cykelturen ned till startplatsen vid klassisk tennismark vid Strandbjörkshallen bjöd på mycket eftertanke. Funderade på lördagens krasch och alla otaliga olyckor jag själv varit inblandad i och tänkte att steget mellan frisk och hel och något annat inte är långt ibland. 

Vädret var fint för en löptur men kroppen kändes bedrövlig. Redan efter några hundra meter uppför kullerstenarna i vid den inledande "puckeln" märkte jag att flytet inte fanns där. Tung, klumpig och tekniklös blev löpningen. Trötthet i lår och vader gjorde att steget inte blev rätt varpå jag spände mig och hela jag såg troligen ut som ett springande krumelur. Försökte förtvivlat få till teknik och andning under resterande del av rundan men det lyckades inte förrän vid Simhallen ungefär. Då var det försent eftersom jag var trött och det bara var någon kilometer eller så kvar till mål. Tiden blev blygsamma 49 min. Nu ämnade jag för all del inte  springa fort utan jogga igenom rundan men känslan jag letade efter var inte där. Hoppas sannerligen den infinner sig på onsdag. Som grädde på moset gav ett par nya s k sportstrumpor mig två stadiga blodblåsor på trampdynorna som jag nu försöker snabbkurera. 

God uppslutning på måndagsturen som vanligt

Om kroppen kändes risig på söndagen så var det etter värre under måndagen. Ögonen sved som eld och  musklerna i benen värkte efter gårdagens kantiga löptur och jag var extremt trött. Hade som tur var möjlighet att sova och gjorde så en del av eftermiddagen. Förväntningarna på deltagandet i måndagsturen var därför  lågt ställda. Hällde lite liniment i mig och på mig eller hur det nu var och begav mig. Följde min ursprungliga tanke om att köra med frifartsgruppen för att få en rejäl urladdning och sen vila från fysiska aktiviteter under tisdagen. Tänkte att det får bära eller brista. Endera så blir jag rejält sjuk eller så släpper hängigheten av hård träning. Och hårt blev det och tillika en mycket bra runda. Farten som efter inledande Högstorpsbacke låg runt 27 km/h i snitt skruvades efter hand upp till att hamna runt 39,5 i Tävelsås. Detta gjordes i medelvindar på 8 m/s och 16 i byarna enligt Smhi. Sen flöt det på bra och uppför motluten efter Vederslöv satte några rekord genom att susa uppför i imponerande 48 km/h. Där tappade jag ett tag men lyckades senare ansluta tillsammans med några andra eftersläntrare när det slogs av en aning på takten där framme. När nästa rejäla fartökning kom hamnade jag något på efterkälken men då var det bara några få kilometer kvar. Låg solo och körde över fyrtio ändå, nöjd med det. Skall jag bli snabbare får det, som Stefan konstaterade, bli lite högkadensövningar. Har svårt när farterna drar upp mot femtio helt enkelt. Var inte alltför trött efteråt men kunde verkligen inte köra fortare idag. 

Delar av frifartsgruppen tillbaks vid stortorget

Dagens ofrivillige kämpe blev Håkan som av outgrundlig anledning inte fick tag i sina ordinarie cykelkläder och dök upp något, ska vi kalla det, "lättklädd". Ett superunderställ, tunn något kort vindjacka och inga handskar i åtta plusgrader, bitvis hård vind och ett par regnskurar är inte att leka med. Jag frös om fingrarna i vätan trots ett par långfingrade vantar med cykelhandskar över. 

Inte så varmt klädd men kepsen är rätt

Är i skrivande stund trött men ändå nöjd med helgen och inledningen på den nya veckan som helhet. Olyckan i lördags dröjer kvar på näthinnan och manar till koncentration när man kör. Löpningen i söndags gick åt skogen men måndagsturen var bra träning och riktigt rolig. Men det som överskuggar allt och som satte pricken över i den här dagen är ändå en extremt positiv händelse. Idag var sista gången som min älskade systerdotter sövdes för behandling och cellgifter!! Flera års kontroll återstår men själva behandlingen mot leukemi är över. Så outsägligt skönt. Så många bakslag, så många tunga stunder, sån känslomässig berg- och dalbana och nu är dagen här då resan mot en ljusare framtid börjar. 

Perspektiv - memento mori

/ J - plötsligt gråtmild