Lördagsturspremiär

Premiärerna duggar tätt så här års. Nästa vecka drar den lokala tempocupen igång med det första racet och i helgen var det dags för årets första organiserade lördagstur med Lammhultcyklisterna. Samling som vanligt vid simhallen klockan tio även om jag till en början trodde jag endera missuppfattat datum eller sett fel på klockan eftersom jag var först på plats vilket sällan händer. 

Ensam springare

Efter en stund dök det dock upp sällskap och efter ett tag var vi en liten klunga redo att bege oss. Vädret var så där vårigt så att det är svårt att veta hur man skall klä sig. Jag lyckades dock perfekt med den detaljen vilket alltid är glädjande när det inträffar. Emellertid var det ytterst varierande status på kreationerna i vår lilla skock. Själv hade jag knickers, inga skoöverdrag men bar vindväst. Andra hade både regnjackor, flossade vinterbyxor, sköverdrag och elektriska fotvärmare. Jag blev lite fascinerad av den manicken. Förvisso har jag hört talas om det men det är inget jag funderat närmare på. Mina fötter är alltid svinkalla tidig vår, höst och vinter. Det hör liksom till, att lida lite och behöva tina upp frostnupna tår i duschen. 

Det där röda aktiverar tydligen fotvärme, Tamagotchi för kalla fötter

Dagens runda var planerat av Märit som lagt en runda norrut. Det visade sig vara en variant av "Örken runt" fast motsols så man får Libbhults ängar uppför istället för Hörjesås som det blir annars. Men antalet höjdmeter torde vara detsamma om mina räknekunskaper är adekvata. Det närmar sig en kilometer runt - räknat på Alpvis i antal höjdmeter istället för distans. Annars är sträckan runt elva mil eller så lite beroende på hur man kör in mot Norrhult/Klavreström. 

Vindarna för dagen var med oss på vägen ut och lagom karaktärsdanande på vägen hem. Det finns inget som disciplinerar en motionsklunga så bra som motvind. Det riktar upp leden, gör övergångarna i kedjor mjukare och gör att tvåpar löser av varandra bättre. Allt för att gömma sig för vinden. Det är instinktivt beteende för alla klungcyklister. 

Vi passerade snart Rottne med god fart och kom ut på de mjuka snabba rakorna förbi Brittatorp och till Eke där vi svängde i riktning mot Braås. Strax därefter blev det ofrivillig paus. Det var Märit som åkt på vajerbrott. Mindre kul eftersom den här rundan är ytterst svår att ta utan bakväxlar. Några backar drar iväg upp till och något över tio procents lutning. Hon fick styrketräna sig tillbaks till Rottne i sällskap Ulrika medan vi andra fortsatte mot hägrande fika. 

Ovanligt och olycksaligt vajerbrott satte stopp för den turen

Varmt kaffe lockade även om jag faktiskt inte frös överlag. Lite kylslagen blev jag senare efter kaffet innan värmen återvände efter de första motluten. Jag vet inte om den elektriska fotfiltsvarianten kom till användning eller ej men mina tår var det enda som domnat. Allt annat perfekt. Till och med humöret. Trots långintervaller där jag tagit ut mig en del dagen innan var benen faktiskt med på noterna. Sen gick det förvisso ytterst stillsamt precis som planerat men lutningen och kilometerantalet kvarstår. 

På lördagsturer är det här nästan obligatoriskt

Den så viktiga fikakomponenten bestod i ett stopp vid Rosdala glasbruk. Jag slog på stort med dubbelkaka. Sen var motionsdelen med den här rundan förlorad. Men gott var det och sällskapet trevligt så jag njöt i fulla drag. En mycket bra dag det här. 

För att kompensera för kaloriintaget drog backarna igång direkt efter pausen. Det gick relativt bra även om jag inte pressade allt jag kunde. Pulsen tog ett skutt uppåt och slutade i trakterna av höga 160 så där fanns mer att ta av. Det bådar gott för framtiden. Kan jag nu tappa tjugo kilo till kan det nog bli något av det också. Men det hör framtiden till. 

Nedför gick det desto fortare även om jag höll igen även där. Vått väglag efter regnskurarna som passat på medan vi pausade och ett par kurvor på vägen ned där det brantar till med runt fjorton procent en kortare bit gjorde att jag inte ville släppa på för fullt. Runt sjuttio kilometer i timmen kom jag upp i ändå. Det är inte viktigt i sig men barnet i mig gillar sådant! Det är väl ett problem jag har i klungor annars. Fysikaliska lagar ger vid handen att jag rullar fort utför. För snabbt ibland vilket gör att jag får frifräsa lite för att inte nöta ut bromsarna. 

Vädret var mest med oss men inte helt. Aningen regn föll på våra hjälmbeklädda huvuden innan pausen och vägarna var våta vilket fick det där fint sandblandade vattnet att distribueras i ett jämnt lager över hela cyklistlekamen. Skitigt med andra ord. Du har blivit solbränd sade C därhemma innan hon insåg att det var "brun utan sol" det handlade om. Jag hade distinkta ränder där strumpkant och byxkant befunnit sig. 

I väntanstider - i det här fallet på att få i ordning på brusten vajer

Fler backar blev det när vi närmade oss Stenkulla från Hornarydshållet. Det kördes under granskogstystnad. Alla var något tröttare vid det här laget. I ekbackarna utför nedmot Vartorps kvarn var det oerhört mycket vitsippor som vanligt. I skogen ned mot Ramkvilla hade jag tidigare sett frikostigt med blåsippor vilket höjde mitt humör. Nu kan man se vårens framsteg för varje tur man tar.  

Efter Rottne gjordes ett försök att få igång lite kedjekörning. Motvinden var bitvis påtaglig och jag tänkte att det kunde vara bra träning inte minst för de som tänker köra högervarv runt en sjö lite senare. Det gick knackigt i början. Dels var vi inte helt samtrimmade och dels var det varierande grad av trötta ben i gruppen så vi var något ojämna. Men det tog sig mot slutet. Övning ger färdighet. 

Turen kunde summeras med strax över fyra timmar från dörr till dörr och på den tiden hann jag elva och en halv mil. 

Cyklingen fortsätter ikväll och med tanke på veckodagen är det inte helt förvånande dags för måndagstur igen. Som tur var kan jag köra trots lite logistikpyssel. Skall bli intressant att se hur mina ben mår. Eftersom jag inte trodde jag skulle kunna köra idag så satsade jag på ett riktigt hårt benpass på gymmet igår. Det lär kännas ikväll.  

Det ser ut att bli svalt vad det verkar. Coolt.


/ J - cyklar vidare i tillvaron

MTB-träning

- Solskenscyklistens förestående död

Är det dags att träna så är det. Ungefär så måste jag ha tänkt igår med tanke på att jag, den ultimata solskenscyklisten plötsligt befann mig vid en grådaskig, blåsig och framförallt lerig liten skidbacke på söder i Växjö. Ibland undrar man lätt förvirrat hur man hamnat i vissa sammanhang. Det här var ett sådant ögonblick. 

Där stod jag och våndades bland idel glada människor som strålade ikapp med den icke närvarande solen. Redan innan start bävade jag inför tanken på att jag skulle behöva totalsanera såväl mig, kläder som cykel vid ankomst till hemmet. Jag har aldrig uppskattat när ration mellan träning och prylvård närmar sig 1:1. Cykeln står för övrigt inkastad i sitt stall sorgligt otvättad för stunden. 

Precis så grått var det

Åtta stycken blev vi till slut på den här något besvärliga träningspremiären. Intressant att notera var den sympatiskt jämna könsfördelningen, hälften kvinnor hälften män. Efter en mycket förnämlig genomgång av dagens upplägg gav vi oss ut på den första av två slingor som skulle köras. Gemensam cykling första varvet sen fri fart för den som ville det. Ett bra sätt att träna då cyklister med olika förutsättningar lätt kan samsas på samma pass. 

Ungefär så här gick rundorna

Slinga ett tog oss upp och ned för backen ett par gånger. Höjdmeter som känns om man är tung kan jag säga. Nu valde jag att med tanke på såväl det bitvis hala underlaget och min dagsform att ta det tämligen lugnt. Höll ett öga på pulsklockan och trampade på. Det gjorde att jag faktiskt körde lite i vakuum eftersom just den farten inte passade någon annan märkte jag. Något som känns igen från långlopp då det ibland hänt att jag kört i princip själv vissa delar. Ibland är jag för snabb men oftast på tok för långsam. 

Här saknas förutom mig ytterligare en cyklist som är på "hämtapumpuppdrag"

Bäst jag cyklade där blev jag en smula nostalgisk. Det var faktiskt i det här området jag tog mina första trevande tramptag i skogen där i början av nittiotalet. Tiden går och saker ser annorlunda ut i backspegeln. Det brukar det i alla fall stå på varningstexterna. Back to the roots. Eller kanske inte.

Bokskog är nämligen en smula speciellt då det inte är tekniskt på samma vis som gran- eller tallskog. Vanligtvis mindre rötter och bröt och i allmänhet mer snabbkört och det gäller även här. Men det är aktuellt vid torrt väglag. Regn förvandlar snabbt den lätt lerbemängda jorden till snorhalka. Blöt boklövsmatta har dessutom sin egen karaktär som underlag för cykling. Jag tror jag hann med fyra varv på den tid som stod till förfogande. 

Den andra slingan var förlagd utmed Södra bergundasjöns strand och bjöd i princip på noll höjdmeter. Motståndet stod istället mjukt underlag och några surhål för. 

Inte riktigt lika rena längre. Men något gladare!

Även här kördes ett antal varv. Det var tungt idag men faktiskt ganska kul måste medges. Att jag är solskenscyklist innebär mest att jag inte gillar att ge mig ut i blötväder. Väl där kör jag på som jag brukar även om jag är komplett usel i kyla. Bakgrunden till mitt väderberoende cyklande står att finna i att det fordom var ett säsongskomplement till det kampsportsutövande som var mitt huvudsakliga intresse. Därför cyklade jag när det var som skönast, maj-augusti och inte mer. I sämre väder valde jag dessutom att springa istället. Allt för att maximera lusten. Att enbart förknippa cyklandet med glädje. Sen är det förstås aning kul när det gör ont också. Hade jag inte tyckt det hade jag inte cyklat. 

De värsta farhågorna om behov av cykeltvätt besannades

Det här passet var för övrigt startskottet för Lammhultcyklisternas MTB-träningar för säsongen. Nästa tillfälle blir om två veckor och då blir det aning mer distansbetonat är det utlovat. Det kommer att bli visning av några av de stadsnära Mtb-slingorna som finns i Växjö. Det ligger i linje med ett eget litet projekt jag har som går under arbetsnamnet "12 cirklars tur" och som jag tänkte presentera här vad det lider. 

Väl mött på nästa träning för de som bor i närheten. 

/ J - skakad men inte rörd solskenscyklist

Lammhultcyklisterna

Som för många andra klubbar och föreningar är det dags för årsmöte även i sveriges gladaste cykelklubb - LC. 

Det skall bli intressant att se vad kvällens begivenhet ger vid handen. Det ligger ett antal intressanta motioner och väntar på behandling. De berör bland annat åtgärder som syftar till att öka antalet kvinnor och barn i klubben och inte minst en namnjustering. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det handlar om geografisk hemvist. Får se vad det samtalet landar. Det är ju en tämligen signifikant förändring det handlar om.

Till er som är medlemmar säger jag - väl mött i afton. Till er andra cyklister ställer jag en fråga - hur ser det ut med andelen kvinnor i er klubb och vad görs för att locka fler tjejer?

PS. Kör Janine Jansens tolkning av Vivaldis Quattro Stagioni på hög volym i lurarna. Våren är det enda rätta på vintern eller hur det nu var. 

/ J - cyklist i vardande

Lammhultstrampet

- Alltid första söndagen i september

Nu är det tradionsenligt dags igen.  LC bjuder in till deltagande i "Kronobergstrippelns" kronjuvel Lammhultstrampet!

Årets bansträckning

För den som missat den här synnerligen sympatiska tillställningen kan jag varmt rekommendera detta motionslopp som går nu på söndag. Och för de intresserade som vill ladda upp stillsamt med läsning finns en rapport från förra årets klunga att ta del av här!

För de hågade sker starten som vanligt från Badet (Hälsoarenan) i Lammhult för att ta sig an någon av de tre banorna. Mest populär är förstås det längsta alternativet som bjuder på strax under tio mil tämligen kuperad bansträckning genom mycket vackra delar av Småland. På de tio milen skall runt 1000 höjdmeter avklaras och eftersom de flesta av dem kommer mot slutet då backarna duggar tätt så brukar det bli rejält jobbigt för de som vill ligga i första klungan. Annars går det bra att trampa i egen takt också...har jag hört. 

Dessvärre skall undertecknad inte köra i år men tänker återkomma nästa säsong. Hela den här sommaren blev ett antiklimax cykelmässigt och jag känner mig inte i form för några fler motionslopp i år. Inte det att jag inte kan genomföra dem. Mer att det känns sorgligt att kroppen minns formen från i fjol men inte förmår att leva upp till den standarden. 

Mer och detaljerad information om loppet återfinns här!

/ J - småsugen trots allt

Vårtecken

- Fåglar, cykel och tja...OS

Ute tycker några av de små gråvarelserna att det börjar närma sig vår i alla fall. De sitter i buskarna och vrålar rakt ut att "nu är det f-n vår". Hoppas de har rätt.

 

Det är i alla något cykelljusare när man förflyttar sig om morgnarna och det är tacknämligt. Barmarksbonusen värmer även den. Det börjar bestämt närma sig cykeltider även om man inte är hängiven vintercyklist. Nåja, om man inte har för ont då förstås. Återstår att se hur det går.

 

Ytterligare ett vårtecken har bevistats och det var årsmötet med sveriges gladaste cykelklubb - Lammhultcyklisterna. Stora och små frågor avhandlades och ett flertal frågetecken rätades ut och några kvarstod. Vi var inte rasande många med tanke på antalet medlemmar i klubben som nu med råge passerat trehundra. Alla tänker uppenbarligen inte på cykel i mitten av februari men nu börjar ändå säsongen snart.

 

På cykelfronten har annars det trevliga inträffat att Tobias Ludvigsson har tagit sin första proffseger i karriären. Har var snabbare än alla andra i Bességes på den avslutande tempoetappen samt totalt.

 

Det är roligt att röra på sig oavsett nivå vilket på ett fantastiskt sätt illustrerades av följande episod i förrgår.

 

Två barn i spänd väntan på lördagsgodis varpå lillasyster frågar hur länge det dröjer. Tio minuter blev svaret varpå hon blir tyst en kort stund och undrar om man skall räkna till sextio tio gånger då. Det kan du göra eller bara vänta en stund. Då böjer sig storebror fram och viskar i sin systers öra "Ska jag berätta en hemlighet? Tiden går fortare om man har roligt, kom så springer vi runt runt!"

 

Och bara för den sakens skull skall jag göra ett nytt försök att cykla senare den här veckan. Under tiden får jag nöta lite till på joggingskorna och på tv-soffan. De två inledande silvermedaljerna i OS har gett mersmak och det bådar gott inför inte minst stundande skidstafett.

J - letar efter mitten på februari

Mot Sub-8.30

- De sista träningarna inför Vätternrundan

Man kan säga mycket om Vätternrundan, bland annat att den har en tendens att dominera träningen på ett faktiskt lite trist vis. Så här de sista veckorna inför loppet finns det inte så mycket plats för spontanitet och mountainbike, i alla fall inte om man som jag satsar på en bra tid. Så det är ytterligare ett skäl att inte köra det mer. Ett annan och mer debatterad orsak är de helt ogrundade prishöjningarna inför nästa år. Av det skälet kommer jag liksom många andra att bojkotta rundan i fortsättningen. Det finns ruskigt många andra lopp att köra  både i Sverige och utomlands. Men det är en fråga som får bli ämnet för ett annat blogginlägg.

Om träningen hittills kan sägas att jag är nöjd med att följt den  plan jag klurat ut. Om den sen är bra och ger önskat resultat återstår att se. I princip har jag mest delat upp säsongen i ett par olika delar där den första bestått i att komma i allmän form genom löpning, cykling, en aning styrketräning och promenader i början av året. Detta för att orka träna mer senare under våren. Inför Växjöloppet i maj sprang jag något mer och nu inför Vättern blir det av naturliga skäl mer fokus på landsvägscykling. Och de sista tre veckorna inför rundan har jag planerat ovanligt mycket för att vara jag! Principen har varit varierade pass med fokus på distans och snabbdistans blandat med något intervallpass. Löpning och lite styrka ovanpå det för att det inte skall bli för enahanda och raska promenader för att sträcka på stela muskler.

Analogt träningsupplägg i all sin enkelhet på medvetet Girorosa papper

Det har konkret inneburit att jag körde snabbdistans i form av en "måndagstur" i början av den här veckan följt av vila på tisdagen. Onsdagen inleddes med 6 km löpning i maklig takt som uppvärmning inför kvällens fartpass som bjöd på intervallträning på cykel. På torsdagen blev det tre olika pass med styrketräning, löpning och en längre, rask  promenad för att sträcka ut musklerna. Fredagen innebar fyra timmar distanscykling på egen hand och lördagen tre och en halv timma i sällskap.

Idag avnjuts vila. Kan behövas såväl för att benen skall återhämta sig som öronen då gårdagskvällen  tillbringades på releasefest för dEmotional's fullängdsdebut. Skitkul och ett jäkla röj är väl sammanfattningen på den aftonen!

Kommande vecka skall det som synes klaras av två fartpass i början på veckan. Måndagstur som vanligt och på tisdag är det dags för årets andra deltävling i tempocupen. Förutom fokus på hastighet blir det två rejäla distanspass där ett är "generalrepetition" inför Vättern med en mastig 200 km utflykt. Om vädret och jag vill skall det även hinnas med ett lugnt mtb-pass, mest för själens skull, i slutet av veckan. 

Jag startar med Lammhultcyklisternas Sub-8.30 grupp som ingår i den startgrupp som sticker iväg en förhoppningsvis solig lördagsmorgon klockan 06.04 den 15 juni. Den kommer att bli en fröjd för ögat att skåda då LC har en hel startgrupp vilket innebär att vi kommer vara runt 70 personer i klubbens orange/grå/vit/svarta färger i fållan innan start. Vi är uppdelade i tre fartgrupper med Sub-12, Sub-10 och Sub-8.30 som tidsmål. 

Nu återstår att följa det schema jag gjort upp, lyssna på kroppen och för all del fortsätta att hålla mig frisk. Sen får vi se hur det går. 

Det är min del i det hela. Sen har vi resten av gruppen där det har varit lite omsättning på medlemmarna på sistone. Ett antal personer har av olika anledningar funnit sig nödgade att kliva av satsningen men sen har ungefär lika många valt att ansluta sig så summan är ungefärligt konstant runt de tjugo. Det borde räcka för att uppnå målet om alla är friska, positiva och villiga att satsa. Och ja...om inte vädret beslutar sig för att vara lika överjävligt som förra året då förstås. 

/ J - planerar sitt fälttåg

Uppvidingetrampet 2013

- Tredje gången gillt?

Då var det dags igen. Det är tredje året i rad som jag kör detta förnämliga lilla korparrangemang med start och mål i Åseda. Jag har en speciell relation till Uppvidingetrampet då det var det första motionslopp jag körde på landsväg överhuvudtaget och tillika premiär för det här med klungkörning. Som gammal Mtb-åkare har alla tidigare eskapader utförts på någon form av mer eller mindre ojämnt underlag i skogen och vanligtvis ensam eller i små grupper. Så det här med folkmassor på cyklar är relativt nytt för mig sen ett par år tillbaks. 

Raceklar springare om morgonen

Eftersom jag hade förmånen att kunna samåka med en bunt trevliga herrar från Lammhultcyklisterna så kom jag inte bara till rätt ställe utan även i god tid innan start. Mycket praktiskt må jag säga. Sen hade jag själv varit förutseende nog att plocka i ordning det mesta i utrustningsväg redan kvällen innan samt gå igenom cykeln. Allt för att undvika obehagliga överraskningar. 

Det svåraste momentet, nummerlappspåsättning, avklarat

Och för ovanlighetens skull fungerade det tekniska med dator, pulsklocka och telefon-gps som det skulle  vilket jag inte är bortskämd med. Datorn var till och med inställd på rätt tryck samt höjd över havet. Åseda är beläget 243 m ö h till skillnad från de 162 som min vanliga referens Helgasjön ligger på så justering var nödvändig för att höjdmätningsfunktionen skulle visa rätt. 

Bra dator på dåligt styre

(för)Loppet

Som vanligt var det masterstart bakom långsamcyklande lokalkändis den första kilometern. Sen släpptes klungan uppe vid riksvägen under övervakning av lagens långa arm och vi for som yra höns  i riktning mot Fagerhult. Det märkliga inträffade denna lördag att vädret var exakt som Smhi utlovat redan tre dagar i förväg. Det vill säga uppehåll med växlande molnighet och solglimtar som blev alltmer sammanhängande varefter dagen fortskred. Tyvärr hade de rätt även om vindarna. Det blåste riktigt hårt bitvis och från den i de här trakterna ovanliga riktningen nordost. Det innebar bland annat att de vanligen medvindsbetonade slutrakorna och slakmotorna från Nottebäck in mot Åseda skulle bli tuffare idag än vanligt. 

Uppvidingetrampet 2013, tror inte det blev deltagarrekord

men några hade hittat till Åseda

Det börjar närma sig startdags

Även delar av inledningen var aningen blåsiga. Den första milen bär utför och det brukar finnas ystra fålar som är dragvilliga så det brukar gå fort i början har jag lärt mig. Jag minns första gången jag körde här och hamnade längst bak i klungan eftersom jag var såväl ovan som blygsam och hade fullt upp med att ens ligga på rulle när gummisnoddseffekten verkade fullt ut. Även idag skuttade vi iväg som kalvar på grönbete och farten gled en bit över de fyrtio. För en gångs skull avhöll jag mig från att av misstag glida fram i tät och ta onödiga förningar i förtid. Dock vet jag faktiskt inte riktigt vart i klungan jag befann mig då den snarare var ett långt led i blåsten än en samlad trupp och jag lät bli att titta bakåt. Sneglade då och då på klockan för att dricka och äta i tid. Som många andra har jag en tendens till att glömma det när spänningen stiger i leden. Det kan straffa sig senare har det visat sig. 

Efter någon halvtimme kände jag att jag fått den uppvärmning som borde föregått starten och benen lät meddela att de tänkte hänga med tills vidare. Linimentet jag fått av Anders visade sig vara bra och känningarna i knät uteblev. Konstaterade även att mitt klädval var perfekt, vare sig för kall eller varm i mina korta byxor och kort tröja - dock med dubbla linnen under. Tittade mig omkring och väntade på att loppet skulle börja på riktigt. Några cyklister från High Chaparral och några till stod för farthållningen. Jag gled upp mot täten i väntan på att något skulle hända. Och efter svängen i Fagerhult mot Grönskåra blev det mer fart på tillställningen. 

Två cyklister ökade farten och kom loss, en kille i Nässjö cykelklubbs gulröda färger och någon grönklädd från Värnamo/HC. Jag låg i tät på klungan i vänsterspår eftersom det går uppför efter svängen och beredskap var av godo. Funderade ett ögonblick på hur jag skulle göra - om jag skulle täta luckan eller ej. Benen kändes bra så det var en möjlighet. Bestämde mig för att låta det hela bero ett tag och låta de två kriga själv eller låta någon annan krympa avståndet som stadigt växte. Men det var det ingen som var villig att göra. Då var det dags för handling. Matade i tyngre växel och ställde mig upp och tryckte till. Fick en idé om att det var rätt att stöta upp mot täten istället för att närma mig långsamt och med värdighet. Såg i ögonvrån att Henrik följde med och att någon i grönt hängde på hans hjul. När vi kom ikapp de två i täten så väste någon av dem att vi skulle fortsätta dra. Mindes att jag funderade på varför jag skulle göra det. Ansåg inte att det var någon bra plan att göra det överhuvudtaget i ett så tidigt skede i loppet. Vi hade bara kört en halvtimma än och jag hade en plan att köra lite fortare i backen vid Granhult efter halva loppet om jag förmådde. Jag gillar av någon anledning lutningen på den. Men när jag sneglade över axeln gick det upp ett Liljeholmens, klungan var inte kvar! Den trogna långa svansen hade på ödlevis släppt och levde nu sitt eget liv. 

Det visade sig att vi var åtta som kom loss varav fyra Lammhultscyklister, två i gröna HC-ställ, Nässjöcyklisten och en herre i rött. 

Tämligen omgående fick vi igång ett bra samarbete som sen löpte på. Vi utökade avståndet till de bakomvarande och jag hade ingen aning om vi var förföljda eller ej. Men farten klättrade en bit över fyrtio och ibland lite till så skulle de ikapp fick de trycka på ordentligt. Efter en stund lugnade vi oss som det plägar bli och fann en rytm och gick runt i stadig sjutakt. Herrn i röda kläder som jag tror heter Axel orkade inte riktigt bidra i de farterna och stod över. Själv kände jag mig rätt stark och tog mina förningar. Hade någon liten schackning ett tag och försökte kurade ihop mig till en kanonkula över cykeln där jag för tillfälllet låg bakom Henrik. Tänkte att de blå ränderna på hans skor såg rätt bra ut när solen tittade fram och lyste på dem och att jag önskade att han var större. Inte mycket till skydd där bakom inte. 

Efter backen vid Granhult som är turens största så piggnade jag till igen. Benen var inte döda de behövde bara väckas, Zombieben. Jag var med och ökade farten uppför varpå herr röd åkte av och sen var vi sju små dvärgar som strävade vidare i granskogen. Jag försökte samla lite mental kraft samt hälla i mig en gel inför slutklämmen eftersom jag ända sedan starten räknat ut att det skulle bli besvärliga förhållanden på de evighetslånga rakorna efter Nottebäck. Det stod klart sen länge att det var vi sju som skulle komma först till Åseda. Vinden var byig och riktigt envis och vi hade legat i utbrytning länge. Ingen av oss var väl helt pigga i benen misstänker jag. Men så fick jag den dumma idén att med min kroppshydda öka farten i det första större motlutet efter Nottebäckskrysset. Det visade sig fungera överraskande bra då några fick det kämpigt och jag fick en lucka på några meter. Den växte något på väg uppför och det hela kändes rätt bra. Det vill säga till jag försökte ställa mig upp för att öka farten samtidigt som det kom en kraftig vindstöt. Farten dog abrupt och min kampvilja med den och strax efter var de andra ikapp mig. Dock några färre än förut. Tyvärr var det två LC-cyklister i Marcus och Mattias som åkte av. Återstod Henric och jag som kunde försvara de orange och grå färgerna i tätgruppen.

Med hjälp av H planerades en liten kupp som gick ut på att jag skulle försöka rycka i nästa backe också. Det gick väl sådär. Det vill säga jag ryckte och fick upp farten men problemet var att de gällde de andra också som samarbetade bra och hann ikapp mig rätt fort. Jag gjorde några småryck till därefter mest för att känna på mina egna ben och för att se vad de andra kunde tänkas hitta på. Inget på ett tag skulle det visa sig. De lät mig hamna i täten jag sänkte därför farten. 

Rycket kom sen från en av de grönklädda precis innan sista vänstersvängen in mot samhället. Henric följde efter och jag försökte täta. När jag kom ikapp dem vid rondellen hade jag Nässjöcyklisten på rulle och han skarvade direkt och startade spurten strax efter järnvägen. Vi andra hakade på men förmådde inte komma ikapp. Jag fick upp farten den sista biten men ovan vid spurter som jag är lyckades jag inte få ut all kraft som återstod i benen. Henrik lyckades försvara sig med ett framhjul och kom tvåa och jag kom därefter som trea.

Den som kom först...Patrik H

Åter i Åseda

Väl i mål kände jag mig mycket nöjd med dagen. Arrangemanget var utmärkt, vädret nu strålande och mina ben inte helt döda. Så mycket fortare hade jag inte kunnat köra och samarbetet i utbrytningen hade varit bra. Det var även ett förträffligt konditionstest inför kommande Vätternrunda och sub 8.30. Till och med bilisterna hade varit vänliga och tillmötesgående. Inga obehagliga incidenter eller omkörningar i vår grupp i alla fall  tvärtom så visades hänsyn för det mesta. Vill även passa på att ge en liten extra eloge  till de trevliga funktionärerna. 

Sen inträffade det förunderliga att jag vann något på mitt startnummer för tredje gången i rad på kort tid. Den här gången för det nog med sig att jag kommer att leva på korvmackor ett tag.

Högvinst?

Dagens och kanske morgondagens vinnare!

Efteråt fanns även tid att prata med andra glada cyklister och det är något som alltid livar upp. Och mest imponerad blev jag inte av oss vuxna utan av Linus, 11 år som trampade 70 km. Och det var inte första rundan kan väl tilläggas. Det gjorde jag fanken inte i hans ålder även om jag cyklade en hel del. 

Sen skrattade jag gott när jag förstod att en kvinna jag bytte några ord med var samma person som den  "mycket bestämda kvinna" jag tidigare hört talas om som styrt upp andraklungan på ett utmärkt sätt. Någon klubbkompis sade att hon påminde så mycket i tonfallet om hans fru att han kände sig nödgad att lyda. Det bör dock påpekas att han tyckte att det var ett ytterst kompetent ledarskap som visades. 

En anonym vindjacka visade sig...

...dölja en rätt speciell teamtröja - Sub XX, 

Sveriges snabbaste tjejer runt Vättern. 

Nu var det kanske inte så konstigt då damen ifråga var Åsa från Kalmar som har gedigen erfarenhet och cyklat i många år samt är medlem i gruppen av Sveriges snabbaste kvinnor runt Vättern, sub XX. 

Dagen gav mersmak men det blir nog inte så många fler tillfällen till motionslopp innan Vättern för min del. Men någon tempocup till ska hinnas med och en räcka rejäla träningspass samt ett par långrundor. 

/ J - tredje gången trea

Kort sammanfattning

- Måndagen som var

Gårdagen har ersatts av grådagen. Idag småregnar det och jag har ont i kroppen och är dödstrött av oklar anledning. Är sur över det då det är årspremiär för mtb-race för mig idag i och med Bros Mtb-cup #2 i Strömbergshyttan ikväll. Kan väl inte säga att jag känner mig så väl förberedd med tre skogsturer i år. Men någonstans ska man börja.

I förbifarten kan sägas att det inte dök upp någon tidningsmurvel vid måndagsturen heller. Kan inte säga att jag är förvånad. Nu får det bli någon form av utskick istället. Men det innebär å andra sidan inte att säkerhetsarbetet läggs ned. Noteras kan också att de frågor som ställdes från LC via mail till SCF i frågan inte bevärdigats med ett svar trots att det där borde finnas en kunskapsbank att ta del av. Vi får klura vidare om hur man bäst sprider information kring träning på väg och motionscykling som växande fenomen till våra ärade medtrafikanter i regionen. Allt för att vi ska minimera risken för olyckor och för att öka förståelsen för cykling som helhet. Funderar på att hålla brandtal under rubriken "vi blir fler, vi är många och vi har kommit för att stanna!"

Det finns plats för alla, jag lovar...

Om måndagsturen finns inte så mycket att säga för min del. Jag valde att köra med en lite långsammare "32-grupp" och det kändes ok. Lite vingligt i början för några i gruppen men bättre mot slutet. Det kördes för hårt inne i stan trots vädjan om att låta bli det innan start. Märkte inget av den ivern i backen upp mot Teleborg. Till berörda - kör hårt där istället för tusan! 

Mina egna ben var väl sådär men låga farter är inga problem vilket snittpulsen på 115 skvallrade om. Mer stressigt och högre puls var det innan start då jag för att undvika fler krascher bytte bromsklossar på min hybrid. Även ny kedja och en kassett förärades den gamle kämpen. Hade bara en enklare mtb-kassett som var niodrevad hemma så den åkte på. Intressant och se om det funkar med Tiagra-landsvägsväxel. Den ska egentligen inte ta den utväxlingen. Men såvitt jag kan bedöma efter att ha tagit mig till stan med den så verkar det fungera acceptabelt. Problemet med mekandet var väl att jag glömde tiden och att jag skulle varit vid torget runt tjugo över fem om det nu skulle dykt upp några journalister. Men vare sig de eller jag var där vid halv sex så det löste sig.

Idag blir det pannkakslunch. Det ser jag fram emot. Har alltid älskat pannkakor, kommer alltid att göra. LCHF:are - släng er i väggen! 

/ J - funderar på om det blir pannkaka även ikväll...

Postludium till Växjötrampet

- Alltid vinner man något när man cyklar

Som reklamen säger "plötsligt händer det". Jag har så här långt aldrig vunnit någonting på mina startnummer på LCs olika arrangemang och då har jag ändå deltagit i de flesta av dem. Men i torsdags hände det! Nummer 83 visade sig vara ett bra startnummer i Växjötrampet och renderade mig det senaste numret av tidningen Svenska Cycling Plus. Extra roligt eftersom jag inte läst tidningen heller. 

Men säg den lycka som varar för evigt eller ens en halv timma. Jag bar stolt omkring min tidning en stund och  förkunnade glatt för alla och envar som orkade höra det att jag vunnit den. Lade den sen prudentligt bredvid min cykel och hjälm ute på parkeringen utanför Furutåskolan. Bara några få minuter senare hade jag glömt det och efter en stund kom en störtskur ackompanjerad av en mäktig åskfanfar. 

Fem minuter transformerade tidningen till en mycket blöt vinst. Några lustigkurrar tyckte bestämt att den såg ut som de tidningar med explicit innehåll som de hittat i skogen när de var unga och undrade nyfiket om sidan åtta och nio var ihopklistrade. 

Pornografi?

Den har fått lufttorka som en dyrbar skinka och är nu i läsbart skick om än lite knölig. Jag har fortfarande inte läst den men tänkte att det kunde vara lämplig kvällslektyr i afton. 

Vackert ljus vid Växjösjön efter åskan på väg hem

Sen kan man fråga sig varför cyklister är så trevliga? Det var en helsicke för mig att komma iväg. Tror jag sade hejdå minst tre gånger och en och en halv timma efter det jag sagt det första gången undrade någon med ett leende varför jag fortfarande var kvar. Tror inte jag kom hem förrän runt halv fem eller så. 

/ J - en vinnare