Regn

- Solskenscyklistens klagan

Det kanske verkar en smula oresonligt men jag och regn har ingen bra relation. Förhållandet blev dåligt redan från början och har aldrig riktigt gått att reparera trots många terapisamtal. Regn viker nämligen inte ned sig en tum, inbjuder inte till dialog. Så att kalla mig envis i sammanhanget blir befängt.  

Som cyklist är det svårt att hitta några fördelar med den väderleken. Möjligen skulle det kunna vara att luften efteråt brukar kännas klar och lätt att andas, syrerik på något vis.  

Men just nu när jag tittar ut är det vanligt regn som är aktuellt. Den blöta, kalla sorten. Höstsorten. Den som jag inte finner något nöje alls i att umgås med. Den som efter tag förvandlar all cyklighet till en frusen isglass. 

Vet inte vilken aspekt som är värst. Det faktum att jag alltid oavsett kläder börjar frysa efter någon timma eller den att fötterna sakta men säkert förvandlas till obehagliga svampliknande aliens efter ett par timmars väta. 

Nä, värre ändå är nog faktiskt när man måste starta blöt. När man inte ens hunnit få upp värmen utan huttrar lite i gråvädret redan innan man gett sig i kast med utmaningen på riktigt. Förra måndagen fick jag vrida ur strumporna innan start. Men sen var det uppehåll hela kvällen. I dag ser det betydligt mörkare ut både bokstavligen och enligt SMHI.

Sen efteråt - misär. Den rengjorda nyoljade kedjan ser ut som ett grustag. Hela cykeln är nedsmetad med rester av bromskloss-svärta, oljerester och skit som skvätter upp både från vägen och från framförvarande bakhjul.  

Just så känner jag mig efter att ha umgåtts med regn

Därför cykelvård varje gång efteråt. Mindre kul när man kommer hem trött och frusen. Kommer jag köra måndagsturen ändå? Jajamän! Varför det?

Det undrar jag också. Svar sökes. 

/ J - snart blöt

Uppvidingetrampet 2015

- Årets första motionslopp för min del

Ett tämligen märkligt men intressant lopp sett från min horisont. Och om det tänkte jag nu förtälja. 

Väderleksrapporterna var lika dystra som entydiga dagen innan. Det var utlovat sju till nio grader och molnigt alternativt regnskurar beroende på vart man tittade. Det visade sig snarare vara duggregn blandat med störtskurar och spridda uppehåll som gällde. Sen icke att förglömma en bitvis munter vind på det. Riktigt jäkla kallt blev det till slut. Vid målgång hade jag tappat känsel i såväl fötter som händer. Det gjorde att jag inte kunde dricka de sista milen. Eftersom jag var så valhänt och fumlig var jag nära att tappa flaskan sista gången jag tog en klunk. Efter det vågade jag inte försöka igen. Det gick så långt att några av oss försökte hjälpa varandra att få upp bars ur fickorna vid något tillfälle, med föga framgång kan tilläggas. En majmånad att minnas. 

Mörkt och kallt innan start. Sköna maj vart tog du vägen?

Och så här upplevdes loppet från min sadel:

Efter vad som kan ha varit århundradets långsammaste pacestart släpptes alla cyklister för de olika distanserna i sedvanlig ordning uppe vid rondellen och sen bar det av. Som brukligt är vid motionslopp skruvades farten upp tämligen omgående. Redan tidigare hade jag planerat en vag överlevnadsstrategi. Jag skulle sätta mig i huvudklungan, inte gå upp i tät tidigt och inte dra i onödan. Enkelt nog kan tyckas. Det är nämligen sådant som jag har en tendens att göra trots att jag inte är tränad för det. Det var ännu viktigare den här gången eftersom det inte var lika många startande som vanligt. Det blir inte många andra och tredjeklungor då. På så vis ämnade jag överleva till mål. 

Jodå, strategin fungerade - i flera kilometer. Sen blev det fara å färde. Bäst jag satt där och filosoferade, tittade på de andra cyklisternas ryggar och klurade på när jag skulle börja äta och dricka för att inte gå in i väggen som förra året så upptäckte jag något otäckt. Klungan jag satt längst ned i hade spruckit. Huvudklungan seglade iväg mot en jämngrå horisont och en fond av träd bogserade av ett draglok i rött, gult och blått - Nässjös färger. Attans, kort panik sen handling. Skickade i vad jag har i växelväg på min lilla compactklinga, vräkte mina hundra kilon på pedalerna och sneglade på datorn som visade 53 km/h och jag började täta de kanske hundra metrarna som skiljde mig åt från en misärdag i sadeln. Sneglade bakåt och konstaterade att det var i sista sekund för ingen annan följde med.  

Väl ikapp lade jag mig i svansen och konstaterade att det gick fort. Riktigt fort. Sen släppte de av där framme för ett tag och det gick att andas lugnare igen. Den känslan varade inte länge men jag hann med att ta några förningar. Redan i första högersvängen blev det åter oro i klungan. Jag satt en bit ned och hann inte med. Ett litet gäng på åtta personer lyfte från moderskeppet. Luckan växte oroväckande snabbt. Det var helt klart ett hopkok av de starka cyklisterna som suttit i tät och dragit. Jag såg Nässjöcyklisterna, någon tröja från Wexio Velo och några jag inte kände igen. Jag ställde mig återigen på pedalerna och satte av. Lyckades överbrygga en bit av avståndet och kom ikapp en kille som släppt från tätgruppen och susade förbi honom. Tyvärr dök vi in i en backe strax efter vilket innebar dåliga nyheter för min jakt. Minns att jag tänkte "satsa allt, gå på rött och ikapp eller lugna mig?" Så här i efterhand var jag nog klok. Jag valde att inte satsa. De sista trettio metrarna var tuggummisega och avståndet fram ökade när de tryckte på uppför. De var åtta, jag var ensam. De är tränade, det är inte jag. Farten minskades och jag bytte några ord med olycksbrodern. Frågade killen om han ville vara med och jaga och fick till svar att det kunde bli svårt eftersom det satt några starka ben där framme. Fick därmed mina farhågor bekräftade och lät det hela bero. Vi väntade in resten. 

Så bildades det då en huvudklunga och där bakom någonstans troligen en andraklunga, den som jag med knapp nöd undgått att hamna i. Farten och ordningen var det sisådär med. Ibland gick det fortare och ibland långsammare. Men i början hölls vi ihop av jakten. Något oklart vilka som ville och kunde dra och inte. Jag bidade min tid och käkade en snickers följt av en banan något senare. Energi är bra. 

Klungan fick på klungors vis ett eget liv. De andas och rör sig som en levande organism buren på många hjul andandes i takt. Någon på lätta växlar, andra på tyngre. Vissa ryggar stilla andra guppande. Knän och armbågar i varierande vinklar. Stilarna skiljer sig åt nästan lika mycket som cyklisterna. Nosen sniffade i luften och svansen ryckte till ibland. Det stod inte helt klart vilken skepnad varelsen skulle ta och vilka som skulle dra. Även jag stod över ibland. Tänkte att det fanns många starkare ben än mina och ett oändligt antal lättare människor än jag som kan sköta det jobbet. Men ibland bidrog jag i jakten. Den bortflyende gruppen var ännu inom syn- och räckhåll. Jag hörde mig själv säga "vi kan ta dem om vi samarbetar". Det gjorde vi inte. Tiden gick och den var inte på vår sida.  

Det ständiga däckssprutet avlöst av en och annan regnskur gjorde att alla redan var genomblöta. Min klädplan var att ha så lite på mig som möjligt och torka i fartvinden. Inga regnjackor här inte. Istället ökade jag kadensen rejält ibland för att hålla värmen uppe. Tyvärr hjälpte det inte händer och fötter.

Senare - mitos. En klunga blev två. Jag befann mig i den första. Vi tuggade på under granskogstystnad fokuserade på att trampa. 

I vår grupp utkristalliserades efter ett tag en mer dragvillig kärna och en skara som var lite mer av "hangarounds". Av någon förunderlig anledning fann jag mig allt oftare där framme även om jag på intet sätt borde det. Solskenscyklisten i ruskväder och ösregn skulle hålla låg profil. Vinden var nu lite bråkig eftersom den tenderar att hamna lite på tvären i vissa partier när man kör rundor. Rätt som det var sprack gruppen igen. Vi som drog gjorde det tydligen för hårt. Någon ropade "lucka", någon annan "håll igen". Jag lyfte ett inre ögonbryn men sade inget. Funderade dock på om det var dags att öka farten lite. Benen kändes bra och jag hade passerat förra årets magiska debaclepunkt vid Alstermo. De två största backarna på den här rundan låg och lurpassade runt hörnet på vägen mot Lenhovda. Där skulle mina ben få bekänna färg. Nu var de mest genomfrusna. Fötterna kände jag knappt och händerna började bli kräftröda. Men vi väntade solidariskt på de andra. En gång, två gånger, sen gled vi iväg och så var vi bara sex personer kvar. Inget planerat. Det bara blev så. En av oss trampade Mtb kan kanske tilläggas. Det jag funderade på om vi var för få för att hålla god fart resten av vägen eller om vi skulle bli uppätna av varelsen bakom oss.  

Backarna kom och gick. Efter nummer ett blev jag varm i benen för första gången på länge. Det liksom hettade i låren. Den lämnade dock inga bestående men som befarat vilket troligen berodde på att det inte gick så fort. Killen med leftyn ryckte några meter och fick en lucka och fick sällskap av en cyklist till. Jag höll min takt och tänkte lakoniskt att jag tar dem lätt utför. Kom dock ikapp dem tämligen omgående mot krönet och gled förbi dem. Tror förvisso inte att de försökte dra ifrån. Man har olika sätt att tackla motlut. Min jämna takt uppför visade sig vara vägvinnande den här gången. Hög kadens för dagen. Allt för att hålla värmen. Efter backe nummer två kändes benen något tyngre men mindre än förväntat. Dagsformen verkade god. 

Se Lenhovda och sen dö lär aldrig bli en slogan. Dags för nästa uppsättning raksträckor och de till synes oändliga slakmotor som utgör andra halvan av Uppvidingetrampet. Och om jag minns rätt är det någonstans av Granhult eller så som det finns en rejäl nedförsbacke. Där kröp jag ihop och rullade på. Min substantiella vikt kombinerat med nya hjul fick upp mig 64 km/h utan att trampa. Vila och fart samt lucka, en rejäl sådan. Rullade ifrån de andra helt enkelt. Fortsatte att trampa ett tag medveten om att vinden skulle vara med mig från Nottebäckskrysset som inte låg alltför långt bort. Avståndet var mest uppskattat då min jäkla dator inte gick att nolla vid start. Det enda den ville göra var att mäta om barometertrycket hela tiden. Inte ens det gjorde den rätt trots fyra försök. Höjden var ändå fel. En ny skall införskaffas omgående. Sneglade över axeln då och då. Först närmade de andra sig inte alls men så segade de sig ikapp med ett singellok i täten. Samma tröja i sikte var gång jag såg tillbaks. Det var då dags att vika av tillbaks mot Åseda. 

De sista en och en halv milen bjuder på två uppförsbackar, ett par utdragna slakmotor och vad annars - raksträckor och en massa skog. Inget att titta på. Kanske lika bra det eftersom benen börjar bli lite slitna var till mans och idag var nog de flesta nedkylda. Det tar sin tribut att vara blöt i tre timmar. Åtminstone var jag det och ville tillbaks till bilen och termosen med varmt kaffe som väntade där. 

Gruppen var samlad. Jag och en "338a" hade växeldragit mest de sista milen. Ibland avlöst av någon av de andra. Nu blev det en bättre kedja. I första backen märkte jag att någon sackade en aning och sänkte farten. I andra backen höll jag god fart uppför, låg i täten och mot slutet gjorde jag som jag oftast gör för att inte farten skall dö över krönet för mig, jag ställde mig upp och tog några krafttag. Sen var jag ensam. 

Benen fortsatte att trycka på med lite av den kraft jag hade kvar medan huvudet tänkte att de andra är fler, de får jobba ikapp mig. Det kunde de tydligen inte. Då for djävulen i mig och hela min varelse skrek "tempoträning" och satte av för vad jag förmådde för dagen. Låg stadigt på 36-37 km/h i den följande slakmotan. Det måste svida i fler än mina trötta ben att hämta in det försprånget tänkte jag. Vi var för dagen rätt jämbördiga vi som kört tillsammans. Uppe på den skenbara plattmarken som faktiskt lutar lätt utför och dessutom med vinden i ryggen kunde jag hålla god fart. Pendlade mellan fyrtio och fyrtiofem kilometer i timmen. Nu ville jag inte bli upphunnen! För att hålla tempot uppe ställde jag mig upp med jämna mellanrum och spurtade en bit. Räknade ut att jag orkade göra så fem gånger. Som vanligt är det fler rakor än man tror på vägen in mot byn men benen som jag ändå inte hade någon känsel i var med på noterna. Tog det mycket lugnt i vänstersvängen in mot samhället och tur var väl det för jag fick senare höra att en i tätgruppen hade vurpat där. Troligen racade de lite för hårt misstänker jag. Även den sista rondellen behandlade jag med respekt. Sen slutspurt mot mig själv. Jag vann den utmaningen. 

I ensam majestät kom jag in efter tätgruppen som var sex eller sju personer beroende på om stackarn som körde omkull kom i mål eller ej.

En smula blöt och frusen

Rundan klarade jag av på 3.14. Ett tal som känns märkligt bekant.

Vid målgång väntade segerkyss eftersom jag den här gången hade sällskap. Sambon och nioåringen hade klarat av "Björnrundan" som bjudit på strapatser i form av nederbörd, nylagt oljegrus och geggig grusväg. Även de verkade ytterst nöjda med sin dag.  

Överlag en mycket godkänd cykeldag må jag säga. Jag överlevde till och med idiottilltaget att ändra sittställningen dagen innan. Så gör man bara inte - det är korkat. Styret sänktes och sadeln höjdes. Större drop helt enkelt. Teoretiskt borde det vara snabbare. Om ryggen klarar det. 

Uppvidingetrampet var välorganiserat som vanligt. Korpen i Åseda börjar få rutin på det här. Tyvärr var det inte så många på plats denna gråmulna dag men det kan vi nog tacka vädergudarna för. Det var nog mer än en person som tittade ut imorse och valde att dra täcket överhuvudet och somna om istället för att bege sig ut och cykla.  

/ J - solskenscyklisten som gud glömde

MTB-träning

- Solskenscyklistens förestående död

Är det dags att träna så är det. Ungefär så måste jag ha tänkt igår med tanke på att jag, den ultimata solskenscyklisten plötsligt befann mig vid en grådaskig, blåsig och framförallt lerig liten skidbacke på söder i Växjö. Ibland undrar man lätt förvirrat hur man hamnat i vissa sammanhang. Det här var ett sådant ögonblick. 

Där stod jag och våndades bland idel glada människor som strålade ikapp med den icke närvarande solen. Redan innan start bävade jag inför tanken på att jag skulle behöva totalsanera såväl mig, kläder som cykel vid ankomst till hemmet. Jag har aldrig uppskattat när ration mellan träning och prylvård närmar sig 1:1. Cykeln står för övrigt inkastad i sitt stall sorgligt otvättad för stunden. 

Precis så grått var det

Åtta stycken blev vi till slut på den här något besvärliga träningspremiären. Intressant att notera var den sympatiskt jämna könsfördelningen, hälften kvinnor hälften män. Efter en mycket förnämlig genomgång av dagens upplägg gav vi oss ut på den första av två slingor som skulle köras. Gemensam cykling första varvet sen fri fart för den som ville det. Ett bra sätt att träna då cyklister med olika förutsättningar lätt kan samsas på samma pass. 

Ungefär så här gick rundorna

Slinga ett tog oss upp och ned för backen ett par gånger. Höjdmeter som känns om man är tung kan jag säga. Nu valde jag att med tanke på såväl det bitvis hala underlaget och min dagsform att ta det tämligen lugnt. Höll ett öga på pulsklockan och trampade på. Det gjorde att jag faktiskt körde lite i vakuum eftersom just den farten inte passade någon annan märkte jag. Något som känns igen från långlopp då det ibland hänt att jag kört i princip själv vissa delar. Ibland är jag för snabb men oftast på tok för långsam. 

Här saknas förutom mig ytterligare en cyklist som är på "hämtapumpuppdrag"

Bäst jag cyklade där blev jag en smula nostalgisk. Det var faktiskt i det här området jag tog mina första trevande tramptag i skogen där i början av nittiotalet. Tiden går och saker ser annorlunda ut i backspegeln. Det brukar det i alla fall stå på varningstexterna. Back to the roots. Eller kanske inte.

Bokskog är nämligen en smula speciellt då det inte är tekniskt på samma vis som gran- eller tallskog. Vanligtvis mindre rötter och bröt och i allmänhet mer snabbkört och det gäller även här. Men det är aktuellt vid torrt väglag. Regn förvandlar snabbt den lätt lerbemängda jorden till snorhalka. Blöt boklövsmatta har dessutom sin egen karaktär som underlag för cykling. Jag tror jag hann med fyra varv på den tid som stod till förfogande. 

Den andra slingan var förlagd utmed Södra bergundasjöns strand och bjöd i princip på noll höjdmeter. Motståndet stod istället mjukt underlag och några surhål för. 

Inte riktigt lika rena längre. Men något gladare!

Även här kördes ett antal varv. Det var tungt idag men faktiskt ganska kul måste medges. Att jag är solskenscyklist innebär mest att jag inte gillar att ge mig ut i blötväder. Väl där kör jag på som jag brukar även om jag är komplett usel i kyla. Bakgrunden till mitt väderberoende cyklande står att finna i att det fordom var ett säsongskomplement till det kampsportsutövande som var mitt huvudsakliga intresse. Därför cyklade jag när det var som skönast, maj-augusti och inte mer. I sämre väder valde jag dessutom att springa istället. Allt för att maximera lusten. Att enbart förknippa cyklandet med glädje. Sen är det förstås aning kul när det gör ont också. Hade jag inte tyckt det hade jag inte cyklat. 

De värsta farhågorna om behov av cykeltvätt besannades

Det här passet var för övrigt startskottet för Lammhultcyklisternas MTB-träningar för säsongen. Nästa tillfälle blir om två veckor och då blir det aning mer distansbetonat är det utlovat. Det kommer att bli visning av några av de stadsnära Mtb-slingorna som finns i Växjö. Det ligger i linje med ett eget litet projekt jag har som går under arbetsnamnet "12 cirklars tur" och som jag tänkte presentera här vad det lider. 

Väl mött på nästa träning för de som bor i närheten. 

/ J - skakad men inte rörd solskenscyklist

Cykel som livbåt

- T o R motorverkstad med cykel

Äntligen befinner jag mig vid ett skrivbord med en varm kopp kaffe och en stund över att plita ned några rader om en annorlunda cykeltur. Allt vore frid och fröjd om inte byxorna varit så blöta. Morgonen bjöd på en ytterst avvikande pendlingsresa som dessutom kryddades med frisk motvind, 

kyla och nederbörd. 

Man kan ju inte annat än att älska den här årstiden. Nämnde jag att det var bläcksvart med?

Uppehåll hade det varit hela natten och fram till dess att jag satte mig på cykelsadeln. Då började det så smått duggregna för att sedan tillta allt mer ju närmare staden jag kom. 

Anledningen till att jag befann mig där jag gjorde var att vår lilla bil behövde uppsöka en vårdcentral. Det innebar en del logistikpyssel så här en måndag morgon. Först var vi tvungna att lasta i hela familjen i bilen för att bege oss norrut för att lämna av barnen vid skolan. Tack och lov färdades vi mot den tilltagande morgontrafiken. Därefter styrdes kosan i rakt motsatt riktning så att jag passerade hemmet efter en stund och raskt fortsatte i begynnande rusningstrafik mot universitetet för att lossa tio kilo Jansons frestelese och en sambo. På returresan hade trafiken koagulerat och hade nu sirapskonsistens. 

Väl tillbaks vid hemmet efter ett par mils körning var det dags att fälla sätena och fylla bilen med vinterdäck, navkapslar och bultar. Cykelstället monterades och min trogna Ehwaz hängde som en livbåt därbak. 

Körde därefter mot norr och en ljusnande framtid. Åtminstone såg det så ut. 

Ehwazlivbåt

Jag skall försöka låta bli att dra några dåliga "Roy & Roger" macken-skämt även om jag råkade se ett avsnitt ur "Cyklar" igår med Galenskaparna tillsammans med barnen. Men det kan påpekas att min kompis som äger Rottne motorverkstad råkar heta Roger sen kan ni fylla i resten själva. Annars beror valet av serviceställe på en trivsam kombination av bra service och kunnande. Jag kan därför varmt rekommendera detta etablissemang. En smula nervositet infann sig dock när jag insåg att jackan jag bar råkade vara brun. 

Bilen, av barnen döpt till "Lille skutt", behövde lite allmän omvårdnad och pyssel. Jag kan ju inget om bilar men förstod att några transfusioner var av nöden tvungen och att något ligament behövde bytas men att inga större operationer var planerade. Hon behövde inte sövas den här gången. Lite nervös är jag alltid inför sådant här men Dr Olsson hade en plan och brummade förtroendeingivande så det kändes tryggt. 

Vårdcentral för bilar, Rottne motorverkstad

Moder natur hade strategiskt valt att spara kraft med uppehåll till dess att jag satte mig på cykeln. Då började det duggregna så smått för att senare tillta allt mer. För att addera till misären blåste det tämligen friskt och temperaturen låg stadigt på runt tre grader. 

Hurra, mitt favoritväder. 

Jag tände all belysning jag kom åt och tog på mig så många reflexer att jag kunde matcha vilken julgran som helst och sen bar det av. 

Flaggor ljuger inte, när de står rakt ut och uppkäftigt pekar rakt emot en så vet man att det är motvind. Herr O hade tipsat om att banvallen bjöd på mindre vind så jag valde den efter att nästan ha gett upp på den inledande asfaltsrakan ut ur Rottne. In i skogen bar det istället. Önskan att gömma sig bak en gran var stor. 

Inte min vanliga pendlingsväg

Kontrasten mot min vanliga färd till jobbet kunde inte vara större. Annars stad, trafik, korsningar och många svängar. Nu tystnad och spikrak grusväg delvis i skog. Jag kände mig som de gamla gulorange rälsbussarna som trafikerade den här linjen en gång i tiden. De var också långsamma och aningen gungiga. 

Mitt alter ego

Fort gick det inte. Det var inte vindstilla här heller och på sina ställen kom vinden åt rejält. Ville heller inte ta i för mycket eftersom det trots att allt var en tilljobbetresa i civila kläder. Man vill ju inte anlända blötare än en disktrasa. Tänkte att jag var lite väl synlig för den här färden med tanke på att jag inte stötte på någon alls. Inte ens en ekorre. Men väl inne bland gator och torg skulle jag synas desto bättre vilket var en trösterik tanke. Ingen anledning att klä upp sig annars.  

Efter lite drygt två mil var jag framme. Blöt. 

/ J - T o R

Höstfan

Höstnostalgiker här har ni något att bita i. 

Hur var det nu? Naturen går till vila för att sedan återuppstå i nytt grönskande flor. Luften är hög och klar, solen skiner från blå himmel och löv som exploderar i kanonader av gula och röda nyanser. 

Nej för h-e!! Titta ut. Fem grader, regn eller duggregn, snålblåst. Råkall kyla som likt en hungrig råtta gnager sig igenom alla klädlager in på benen. Helt omöjligt att se någonting förutom fyra nyanser av grått. Någon har slängt en våt yllefilt över tillvaron. 

Oktobergrått. Just så här färglös var turen.

Och enformig

Hur man än klär sig för cykling blir det till slut fel. Blöt och kall inifrån eller utifrån. Bara att välja. Och så den mysiga detaljen att den sammanlagda tiden för att klä sig, ordna belysningen samt rengöring av cyklarna tar längre tid än själva cykelturen. Hurra vad jag älskar hösten. Hrmpfff.

Igår efter fem och en halv mil ville mina fötter inte vara med längre. Hade varit läge för skoöverdragen men mina tjockare i neopren är trasiga. Kombinationen av mycket fukt blandat med salt från väg och svett hade helt enkelt fått metallen att korrodera bort. Inga dragkedjor kvar. 

Men man skall härdas. Värre blir det. Glöm inte det. Snart är november här. Då blir det ännu lite mörkare. Jihaa. 

/ J - naturromantikdödare

Lördagsdistans

Fredagen var solig i den här delen av världen. Riktigt solig. Då kan man passa på att göra allt det där som man inte gör annars. Som att cykelmeka. Eftersom det ändå var dags att byta däck bak på racern så tänkte jag passa på att byta hjul då det numera testas att köra med dubbla kedjor och kassetter till en uppsättning framdrev för att se om den kombinationen håller längre. Sen är det lite olika karaktär på de två hjulparen. Nu är det dags för komforthjulen som faktiskt även är något lättare trots sina 32 ekrar.   

Därefter fixades det vid regn återkommande knaket i sadelstolpen, bromsklossarna till pendlarcykeln följt av lite allmän rengöring och smörjning av samtliga cyklar.  

Allt gick märkligt smidigt. Inte för mycket pyssel med bromsjustering, ruggade bara upp klossarna något med fil för bättre grepp och inte heller kedjorna bråkade förutom att en del till en låslänk försvann. Även bromsklossbyte med åtföljande finjustering på Crescenten gick som en dans. Dags att ana ugglor i mossen? Enda komplikationen bestod i slöjdande medelst lim på hjulmagneten till datorn som gått av.

Fredagsnöje

Cyklarna var med andra ord i bättre form än jag på lördag morgon. Men jag doftade åtminstone gott i mina nytvättade cykelkläder. Det hade jag inte mycket för skulle det visa sig. 

Vid uppvaknandet var himlen förvisso molnig men ändå med klara blå inslag. Det varade som en löning. Vid frukost rann vattnet på utsidan av fönstret det smattrade mot skylighten i köket. Ösregn som dessvärre också såg ytterst uthålligt ut. Det var inte bara cyklister som ämnade ägna sig åt distansträning den här dagen utan även moder natur. 

Satt där med min kopp kaffe och funderade på att ställa in. Närmare fyra timmar distans i hällande regn kändes inte helt lockande där jag satt varm och torr. 

Men gör riktiga cyklister det? Ställer in för lite regn - NEJ NEJ, för helskotta. 

Men vänta nu sade en liten djävul på min axel. Du är ju bara motionär och gör som du vill. I samma sekund ökade intensiteten och ett staccato hördes mot takfönstret. 

Tio minuter senare satt jag på cykeln mitt i vädret. Ytterligare några minuter senare befann jag mig vid simhallen där det till en början såg tomt ut. 

På vägen ned såg det ut att bli konkurrens om sjöutrymmet och jag klurade över utgången av holmgången. Längs med bryggan satt på inbördes avstånd en lång rad metare som såg både målmedvetna och proffsiga ut i sin hukande regnställ och avancerande utrustning. Strax utanför låg en lång rad bojar som lagts ut inför Växjö Triathlon som gick av stapeln i lördags. 

Såg framför mig hur endera en rad hysteriskt plaskande människor skrämde iväg fisken eller fick den att hoppa upp i fiskarnas korgar eller att de senare blev förbannade och satte en krok eller två i sälmänniskorna. Men de är ju fakirer i vilket fall som helst så det kanske inte spelar någon roll. 

Vid simhallen hittade jag några förvirrade cyklar med tillhörande ägare som stod och hukade i skydd av entren. Särskilt de som cyklat in från Rottne var blöta. Men å andra sidan hade det räckt med mina två och en halv kilometer ned från hemmet för att bli genomblöt. 

Vi blev totalt nio som begav  oss norrut. Det var tämligen varmt trots nederbörd men ett cyklop och snorkel hade inte skadat. Min tidigare rentvättade och putsade cykel var nu allt annat än det.

Social paus i Ör för att fylla på kak- och kaffekontot

Framhjulen pekade norrut och vi följde efter. Regnet slutade så småningom och det blev en riktigt bra tur till slut även vädermässigt. Rundan passerade Gårdsby, Rottne, Vartorp, för att sen vända i Stenkullatrakterna och via Ödetofta, Tolg, Tjureda, Åby hamna i Ör för fika. Ursprungsplanen hade inkluderat Berg med tillhörande backar för att sedan gå via Ernatorp och uppför Svanås men så blev det inte. Vi fick ändå ihop runt elva mil på cirka tre timmar och fyrtiofem minuter. Antalet höjdmeter stannade dock på strax över halvkilometern efter banomläggningen. Ett lugnt och behagligt distanstempo och en mycket social och trevlig tur som bjöd på mersmak och en utökad förståelse för krångligheten kring att äga en bensinmack. Alltid lär man sig något.  

Om omständigheterna tillåter blir det annan typ av cykling ikväll. Väl mött på måndagsturen!


/ J - distanssimmare på hjul

Skånsk resa 2.0 - 2014

- Illustrerade delar av gårdagens eskapader

Kontraster igen. Idag sol - igår något annat konstaterade jag där jag satt och letade efter dagen i mitt kaffe imorse. Igår cyklade jag. Började om - igen. Jag börjar bli bra på omstarter.

Got the Java blues, espressofrukost 

Befann mig i skåne. Bara sådär, det tillhör inte vardagen. Men det slog mig som den geografiska realitet det var.

Stod där i skuggan av det grå och monterade min cykel. Duggregn i luften och på mig. Kände mig ändå väl tillmods. Råruggigt kallt i luften, vårvärmen gömde sig för dagen runt knuten.

Vid ihopsättandet noterades dystert att växelhöljen

behöver bytas - något krångligare då det är invändig dragning

ett PK "Selfie"-kort innan avfärd

Väl klädd och klar stod jag där i svart och väntade på rätt stund att begynna färden. En korpulent kråka kom vinglande i luften. Vi tittade på varandra och nickade i samförstånd sen flög vi åt var sitt håll. Han åt skogen och jag uppför en backe men kom nedför ett berg.

Tyngdlagen trotsades inte idag den var tvärtom närvarande och ytterst påtaglig. Långsamt upp, fort ned. Det gick som väntat tungt. Nonchalerade det och körde stilla men bestämt. Jag tänker inte ge mig. Fysik är till för att trotsas i vilket fall.

Underlag - brunt. Färgskala grå

Slumrande träd med urskogskraft som väntar på att vakna

Första slingan lerig. Hade bestämt mig för att köra kortare varv med utgångspunkt från bilen för att inte ta slut helt. Förra årets kraft är ett minne. Lärde mig varför skånsk mylla är bördig. Den blandar sig väl med vatten.

Sandjorden och vätan i samklang gav upphov till det som barnen i min närhet brukar benämna geggamoja. Geggamoja bjuder på mycket rullmotstånd om man är cyklist.

Bäckahästen i ny skepnad

På vägen passerade jag bråttomvatten i form av en liten bäck. För att få en bild försökte jag balansera på en sten och halkade. Skickade sms med texten "är i bäcken", det var bokstavligt menat.

Det här var inte meningen. Inte mtbvänligt alls

Den andra slingan blev annorlunda. Längre även om det inte var ursprungsmeningen. Våtmarker går inte att köra igenom utan måste rundas. Utbildningsdag, lärdom två.

Resultatet blev en stunds mindre mountainbikevänlig terräng. Asfalt, platt - evighetslånga rakor mot Sjöbo. Kallt, vinden fick fart på annat sätt än i skogen och jag stannade och tog på mig medhavd vindjacka. Bra tänkt.

Sövde amfiteater

Gjorde detta i Sövde. I amfiteaterns mitt. Bara jag på scen, huvudattraktion i dagens föreställning. Tittade på mig själv och blev inte så imponerad men tänkte ändå - han är i alla fall envis.

Slog in på mindre vägar och fann stigar och mig själv igen. Följde en led ett tag. Orange mot framtiden. Hamnade i en krigszon. Människa mot naturen. Modernt skogs(miss)bruk.

Minns ni 90-talets diskussion om att mtb förstör naturen??

Tiden rann iväg och jag började bli nedkyld trots min vindjacka. Återfärd. Tänkte lite på torra kläder och min termos med varmt kaffe som väntade.

Träden speglade sig i kaffet

Trött men tämligen nöjd kom jag tillbaks till bilen efter några timmars utflykt. Sen hemma. Det var också skönt.

/ J - försöker sätta ord på det fina i kråksången