Première extraordinaire

Det skall vara något extravagant över premiärer. De skall anträdas på en röd matta och vara storslaget kantade med glitter och glamour. Lite som en melodifestival. Nä, det vore att sträcka sig för långt men ni förstår bilden. 

Vårglamour deluxe

Men det verkar inte världen ha förstått alls. Särskilt inte den del av världen som utgörs av vädret. Inga pukor och fanfarer och inte ens ett litet fyrverkeri. Dagsverkligheten bjöd på någon enstaka plusgrad och en tämligen jämngrå himmel. 

Förstod inte vädergudarna att det var idag jag skulle cykla igång våren?

Och jag som skulle susat fram med en antydan till en första vårvind mot benen, utan skoöverdrag och med ett leende på läpparna även i uppförsbacke.

Cykel som matchade vädret och färgerna

Så blev det inte. Det blev inte ens racer. Jag tänker banne mig inte ta ut fincykeln för att harva omkring mellan de grusvallarna. Har sett sandstränder som är mindre bemängda med grus än Växjös gator för närvarande.

Efter den här turen överväger jag starkt att emigrera. Rundan kan på ren svenska sammanfattas - fy fan vad tungt!

Förutom att jag inte är i form och den enda sol som syntes var den som lyste med sin frånvaro så blåste det så hårt att näshåren fladdrade. 

Lika bra att jag inte kunde cykla racer -

halvvägs försvann vägen och blev till grus

Cyklingen gick därmed i slowmotion. Kadensmonstret käkade upp storkakan och sen återstod bara lillklingan. Segade mig uppför backar bara för att möta snålblåsten på krönet. Kylan åt upp den lilla kraft som fanns. Sen fanns inte den heller. Vem kan tänka på kadens och trampteknik när man fryser häcken av sig och längtar efter varm dryck? Kämpade mig igenom strax under två timmar och sen fick det räcka. Fick rådet av en vän jag träffade på vägen att cykla hem. Jag följde det. 

Nu skall jag drömma mig bort till vita vägar och Italien. Som ni förstår av tidpunkten är det inspelat. Men ändå. 

/ J - äntligen upptinad

Jeremiad

- Cyklistens klagan

Dagen är vacker som en, eh...som en DAG!

En väldigt kall sådan. Ute har det stigit med någon grad från de -15 termometern glatt uppvisade tidigare. Det är sol och klart och rimfrost på träden. Jag tror det är vackert. 

Solen försöker klättra mellan träden vid Fagrabäck

Det ett oumkullrunkeligt faktum att det går att gränsla velocipeden även i detta bistra före ity det har gjorts förut. Men det tarvar förstås en viss mängd förberedelser och en ohemul mängd persedlar.  

Men det går inte an. Jag är sjuk. Ont i halsen, snuva och en jävla F E B E R. 

Jag är jäkligt ocyklig med andra ord.

Vad som gäller

Så här cyklas inte. Här tas istället stärkande promenader. Säga vad man vill om dem men det är inte cykling det är det inte.

Dagens svala promenadstråk

Det börjar bli allt mer uppenbart att det är nästa år/säsong som får gälla för mig. Den här avslutas i samma tecken som den börjat med cykelmisär. 

Den börjar arta sig - högen med nyårslöften jag skall avge. Där ingår att cykla mer. Återkommer i detta laddade ämne som ser ut att sluta i ett fyrverkeri. 

/ J - stärkt?

Höstfan

Höstnostalgiker här har ni något att bita i. 

Hur var det nu? Naturen går till vila för att sedan återuppstå i nytt grönskande flor. Luften är hög och klar, solen skiner från blå himmel och löv som exploderar i kanonader av gula och röda nyanser. 

Nej för h-e!! Titta ut. Fem grader, regn eller duggregn, snålblåst. Råkall kyla som likt en hungrig råtta gnager sig igenom alla klädlager in på benen. Helt omöjligt att se någonting förutom fyra nyanser av grått. Någon har slängt en våt yllefilt över tillvaron. 

Oktobergrått. Just så här färglös var turen.

Och enformig

Hur man än klär sig för cykling blir det till slut fel. Blöt och kall inifrån eller utifrån. Bara att välja. Och så den mysiga detaljen att den sammanlagda tiden för att klä sig, ordna belysningen samt rengöring av cyklarna tar längre tid än själva cykelturen. Hurra vad jag älskar hösten. Hrmpfff.

Igår efter fem och en halv mil ville mina fötter inte vara med längre. Hade varit läge för skoöverdragen men mina tjockare i neopren är trasiga. Kombinationen av mycket fukt blandat med salt från väg och svett hade helt enkelt fått metallen att korrodera bort. Inga dragkedjor kvar. 

Men man skall härdas. Värre blir det. Glöm inte det. Snart är november här. Då blir det ännu lite mörkare. Jihaa. 

/ J - naturromantikdödare

Pannbensträning

- Hur obstinat får en människa bli?

Det kunde konstateras redan under förmiddagens transportcykling att det var en ytterst kylslagen dag. En handfull minusgrader förstärkta av en frisk, bitvis hård vind. Upp till 14 sekundmeter i byarna om man får tro vädersidorna. Och det får man nog eftersom den ven i knutarna här. Nere på stan investerade jag månadens absolut sista slantar i medicin. Fördelen med att vara helt luspank är att man slipper fundera på vart man skall göra av alla sina pengar. En trösterik tanke. 

Jag hade tidigare tänkt mig att det skulle cyklas idag. En kort runda eftersom jag drog iväg över tio mil igår kväll. Men det bistra vädret inbjöd inte alls till cykling. Att det vore skönt med en bastu och en öl var väl snarast den tanke jag fick i huvudet när jag tittade ut. Den känslan förstärktes när jag höll på att tappa känseln i händerna bara jag var ute och oljade kedjan och pumpade däcken. Ett ögonblick kom den svindlande tanken över mig att låta bli att träna idag och istället bädda ned mig i soffan under en filt med en kopp varmt te och en film. Ju mer jag tänkte på det desto mer behaglig framstod den planen.  

Men sen for fan i mig. Eftersom det är kallt, blåsigt och jävligt så måste jag cykla! Och eftersom det kommer bli svinjobbigt i vilket fall som helst så funderade jag på hur jag kunde göra det värre och kom på den briljanta idén att om jag kör i uppförsbacke i motvind så blir det tyngre. Tittade lite efter vindriktningen vilken inte var så svår att klura ut eftersom vimplarna stod rakt ut från flaggstängerna och hängbjörkarna såg ut som de växte i fartvind och bestämde mig för att köra runt Kronoberg. Slakmotan/backen upp mot Hovshaga från Hissö borde bli skitjobbig i den här vinden hade jag på känn. Det blev den.

Första varvet var inte så farligt. Kroppen var lite allmänt seg men kylan hade inte hunnit gräva så djupt. Många löpare ute idag. Konstigt nog så mötte jag dem bara, körde inte om några. 

Andra varvet

Kom osökt att tänka på några textrader av ZZ Top "...Like a boomerang I need a repeat" när jag passerade vägskälet till Hissö för andra gången. Passade på att ta en bild och ett djupt andetag inför det som komma skulle.

Fjärde varvet, nu lite mörkare

Körde runt Kronobergshalvön sex gånger. Ett varv är ganska exakt åtta kilometer den sträckning jag valde. Vinden mojnade aldrig. Det gjorde mina krafter. Inte mycket av den varan kvar det sista varvet. Hade tänkt köra lite till men det fick räcka med två timmar och 52 km. Det tyckte mina ständiga antagonister fötterna också. Satan vad jag frös. 

Väl hemkommen luktade det nygräddade pannkakor i hela trapphuset. Synd att det inte var från min lägenhet doften spred sig. 

Elementen VS John: oavgjort

/ J - nu med 2mm tjockare pannben

Vår vår?

- Orerande över tingens tillstånd

Nu ska vi inte kallprata om vädret. Eller det är nästan det vi ska. Vi ska prata på riktigt och om kyla! Det är fan ett viktigt samtalsämne, i alla fall om man är cyklist. Kan inte påstå att jag uppskattar det rådande vädret alls. Det må vara hur soligt och blåhimligt som helst men det går inte att komma ifrån att temperaturer från -15 till -5 i mitten på mars är trist och därtill så blåser det varannan dag. Jag vet att det inte är helt ovanligt men jag är ändå oresonligt sur på väderleken. Just nu så bluffar moder natur. Genom ett fönster kan nämligen dagen te sig varm men där ute i härligheten är det svinkallt. Vädersidor som klart.se och smhi ger tyvärr ingen uppmuntran. Tydligen ska eländet fortsätta åtminstone veckan ut. Det bet i kinden när jag cyklade ned till stan i morse. Solen tittar fram men kvicksilvret gömde sig runt -5 strecket. 

Vi befinner oss för tusan i södra Sverige! Jag vill ha vår på riktigt!

Gårdagens träning blev starkt färgad av vädret. För att värma upp lite stela ben gicks en rask promenad innan läkarbesök. Hade tänkt att hålla mig runt Trummen men benen styrde kosan även över campus och delar av Teleborg så en runda på 6km blev det. Vackert men kallt. För lite kläder då våroptimisten i mig tyckte att en relativt tunn tröja och vårjacka av något slag var lämplig klädsel. Fördelen är att det bidrog till att jag kunde ånga på i hyfsat tempo utan att bli alltför svettig. Benen kändes bra, de liksom fanns där och sällskapade lite gemytligt med resten av mig. 

Promenadvy, Teleborgs slott

Cykelträningen blev fantasilöst nog en repris av dagen innan. "Omloppsbanan" kördes för andra gången. Till en början kändes benen något lättare än sist. Löpturen i förrgår kväll hade fått igång dem lite trodde jag. Ut ur stan och i slakmotorna upp mot golfbanan flöt det på rätt bra. Hade anpassat klädseln för kyla och körde med örondoping i musikform. Sen blev det bara kallt. 

Kylan är en tjuv som stjäl all den kraft mina ben såväl behöver. Meningslöst att ens försöka ta i till slut, det går ju inte fortare. Gjorde några små ryck för att se om det gick att accelerera. Det sa "fjutt" och inte mycket hände. Sorglig ursäkt till fartändring. Gav upp de planerna och gnetade på. Nu bidrar för all del hybridcykel, vinterkläder och en stor regn/vindjacka till att hålla farten nere. Inte ett under av aerodynamik precis. Sen är min Crescent Ehwaz en traktor och inte en dragster. Den kan knappt accelerera, ens med fungerande motor.

Tänkte "fettförbränning" istället. Letade därför efter passande pulsläge. Något som än så länge går mest på känn. Försökte koncentrera mig en stund på musiklyssning. Inte tänka på att jag blev våt inifrån och att fötterna var skitarga och skrev okvädningsord nerifrån vevpartiregionen. Fäste blicken i fjärran utan att se något. Vet inte om jag hittade rätt pulsintervall, det gick stadigt men långsamt, snittet slutade strax över 28km/h över de 55 kilometrarna. 

Jag är en solskenscyklist som letar efter sol och värme. Än så länge utan framgång.

Till slut sänkte sig skymningen och dolde barmhärtigt plågan i skyddande mörker. Lampor och vilja av stål på. Inte roligt någonstans. Det bästa med turen var när den tog slut.

Väl hemma tittade jag bistert på vågen när kosan styrdes mot den efterlängtade varma duschen. Vi står väl inte på helt god fot med varandra jag och den där tingesten. Men kanske är det en gryende vänskap som bara behöver lite näring och tid? Eller så blir det skilsmässa. Återstår att se. Jag borde äta nyttigare. Men eftersom ordet "borde" numera har utgått ur mitt vokabulär så skiter jag i det. Fast gårdagen blev rätt nyttig ur matsynpunkt, tror jag. För jag minns som vanligt inte. Minns faktiskt knappt gårdagen alls. Tyvärr blir det så när jag blir stressad vilket jag blivit av de möten jag haft i början av veckan även om de fallit väl ut.

Undrar om jag minns den morgondag som kommer?


/ J - kall

Omloppsbana

- Växjö runt en måndag

I skrivande stund har jag just avklarat en 5,5 km lång promenad i raskt tempo. Rask åtminstone om man väger in att halva rundan skedde med matkassar i händerna. Allt föranlett av att den nyinförskaffade vågen visade sig löpa amok. Inte tam alls. 

Men dagen började inte där utan som brukligt är med en morgon. Idag måndag och tillika en svinkall sådan, måndagsmorgonblues. På förmiddagen möten. Avskyr sådana. Sedan träningsdag. Som tur var hade jag från början bestämt mig för ett lugnt pass idag efter gårdagens vilodag. Bra beslut visade det sig då kroppen ändå inte ville köra fort och termometern visade blått. Inga vårvindar friska här inte, bara friska. 

Cykelvalet skötte sig själv, mtb:n är inte tillgänglig och skoöverdragen till mina mtb-skor som även passar hybriden är varmare än dito för landsvägsskorna. Redan i lördags gnölade fötterna om att det var på gränsen till för kallt och då var det bara någon enstaka minusgrad.

Dagens häst försöker köra ifrån sin egen skugga 

Häxbrygd inmundigades dessvärre innan det bar iväg. Mer kläder än vanligt med varmare jacka och tumvantar. 

Kände mig cirkulär idag. Beslutade mig därför att hålla radie och lägga mig i omloppsbana runt Växjö. Kör ut från Norr via Fylleryd och passerar dagens första golfbana. Genom Sandsbro ut mot Evedal vidare mot Kronoberg och Hovshaga och därefter golfbana nummer två i Araby. Ut genom industriområdet och Bergsnäs, rundar Öjaby och flygplatsen för att sen styra kosan mot Bergunda, Torpa och hem via Teleborg, Skirsnäs och Öster. Inalles 55km

Utsikter för måndag morgon - kallt. Inte ens entusiastiska

golfare har hittat ut

Musik i öronen. Inga bilar, ingen fågelsång. Träningsmusik. När jag passerar golfbana no 1 har jag kommit till Ministrys tolkning av "sharp dressed man".

"they come runnin' just as fast as they can

'coz every girl crazy 'bout a sharp dressed man"

Skrattar högt för mig själv då jag verkligen är inte "sharp dressed". Snarare en "Mamilmissil" i svart och gult, en jättehumla som mumlar sig fram i tillvaron. Snorig och med lätt rondör. En sann uppenbarelse.

Trots strålande väder - inga badgäster

vid Öjaby badplats

Avskyr verkligen kyla. Den äter mig. Går inte att ta i när kraften saknas. Jag är inte särskilt trött men det går verkligen inte att öka farten. Prövar att växla ned för att få upp kadensen. Hjälper inte, det enda som händer är att farten sjunker. Prövar att gå på lite tyngre växlar ett tag. Då får jag genast känningar i höften på vänster sida och jag kan riktigt känna hur knäna protesterar. Så jag slutar med det. Lunkar istället på i lufstempo. 

Signifikativt för dagen, mental slakmota

Mot slutet av turen vägrade mina fötter kommunicera med mig. De sade inget alls.

Tid: 1.59


/ J - hyllar Rimsky-Korsakov