Väder och vind

Klicka här så hittar du den aktuella texten!

Cykligare har flyttat till Svenska Cycling Plus Bloggsektion!

Välkommen!

Det var väl det jag trodde

- Dagsformen är död, länge leve dagsformen

Vurpa med åtföljande blessyrer och krämpor ställer till i uppladdningstider. Nattsömnen blir lidande och träningen likaså. Lägger man därtill en kortförkylning med febertoppar i början av veckan så blir inte förutsättningarna de bästa inför starten på lördag. Det var inte så mitt schema jag lagt upp såg ut. 

Det är då det är dags att gräva djupt och leta fram den berömda eller möjligen ökända tjurigheten jag besitter. Nu jävlar ska det kämpas. Får se om kroppen ställer upp på det bara. Lägger den av hjälper det tyvärr inte med den bästa vilja i världen är något jag vet av erfarenhet. 

Just nu ser det aningen dystert ut får jag väl tillstå. Ont i nacke, armbågar, inflammerad underarm och handen vill inte vakna. Dessutom värker vänsterbenet efter gårdagens cykeltur då jag till och med lyckades få ont i knäna. Något som nästan aldrig händer annars. Nog gnällt om det. De är den bistra realiteten som gäller och de förutsättningar som finns att utgå ifrån.

Vad jag kan utläsa av de senaste beskeden från vår Sub8.30-grupp så har vi tyvärr drabbats av ytterligare ett par sena avhopp. Något av sjukdomsorsak några av mer oklara anledningar. Vädret har också bestämt sig för att mulna på och bjuda på regn och svalare temperaturer. Men får man tro väderleksrapporten så ser det riktigt bra ut när det smäller i Motala med 13 grader vid start och runt 17-18 grader senare på dagen. Inget regn och inte allt för starka vindar. Hoppas att den står sig. 

Igår kände jag lite på kroppen och formen genom att ta en runda runt sjön. Högervarv förstås. Sjön som var aktuell var Helgasjön. Snittet skrämde väl ingen mer än mig själv. Det blåste för all del tämligen friskt bitvis och jag försökte inte ta ut mig för mycket. Farten hamnade runt 34,5 km/h över de 50 kilometrarna. Pulsen rusade däremot emellanåt och avslöjade, tillsammans med skrällhostan som dök upp ibland, att infektionen inte helt gått ur kroppen. 

På morgonen på vägen hit till Iris Hadar hann jag kika in på Växjö Cykelservice och beställa nya broms/växelhandtag. Efter lite räknande kom jag fram till att hur roligt det än skulle vara med ny cykel tar det för hårt på ekonomin för stunden så det får anstå.

Snart skall det packas inför avfärd mot Motala och stundande äventyr. Väl mött där!

/ J - försöker ladda med vått krut

PS. Återkommer med fler rapporter från Motala

Vår vår?

- Orerande över tingens tillstånd

Nu ska vi inte kallprata om vädret. Eller det är nästan det vi ska. Vi ska prata på riktigt och om kyla! Det är fan ett viktigt samtalsämne, i alla fall om man är cyklist. Kan inte påstå att jag uppskattar det rådande vädret alls. Det må vara hur soligt och blåhimligt som helst men det går inte att komma ifrån att temperaturer från -15 till -5 i mitten på mars är trist och därtill så blåser det varannan dag. Jag vet att det inte är helt ovanligt men jag är ändå oresonligt sur på väderleken. Just nu så bluffar moder natur. Genom ett fönster kan nämligen dagen te sig varm men där ute i härligheten är det svinkallt. Vädersidor som klart.se och smhi ger tyvärr ingen uppmuntran. Tydligen ska eländet fortsätta åtminstone veckan ut. Det bet i kinden när jag cyklade ned till stan i morse. Solen tittar fram men kvicksilvret gömde sig runt -5 strecket. 

Vi befinner oss för tusan i södra Sverige! Jag vill ha vår på riktigt!

Gårdagens träning blev starkt färgad av vädret. För att värma upp lite stela ben gicks en rask promenad innan läkarbesök. Hade tänkt att hålla mig runt Trummen men benen styrde kosan även över campus och delar av Teleborg så en runda på 6km blev det. Vackert men kallt. För lite kläder då våroptimisten i mig tyckte att en relativt tunn tröja och vårjacka av något slag var lämplig klädsel. Fördelen är att det bidrog till att jag kunde ånga på i hyfsat tempo utan att bli alltför svettig. Benen kändes bra, de liksom fanns där och sällskapade lite gemytligt med resten av mig. 

Promenadvy, Teleborgs slott

Cykelträningen blev fantasilöst nog en repris av dagen innan. "Omloppsbanan" kördes för andra gången. Till en början kändes benen något lättare än sist. Löpturen i förrgår kväll hade fått igång dem lite trodde jag. Ut ur stan och i slakmotorna upp mot golfbanan flöt det på rätt bra. Hade anpassat klädseln för kyla och körde med örondoping i musikform. Sen blev det bara kallt. 

Kylan är en tjuv som stjäl all den kraft mina ben såväl behöver. Meningslöst att ens försöka ta i till slut, det går ju inte fortare. Gjorde några små ryck för att se om det gick att accelerera. Det sa "fjutt" och inte mycket hände. Sorglig ursäkt till fartändring. Gav upp de planerna och gnetade på. Nu bidrar för all del hybridcykel, vinterkläder och en stor regn/vindjacka till att hålla farten nere. Inte ett under av aerodynamik precis. Sen är min Crescent Ehwaz en traktor och inte en dragster. Den kan knappt accelerera, ens med fungerande motor.

Tänkte "fettförbränning" istället. Letade därför efter passande pulsläge. Något som än så länge går mest på känn. Försökte koncentrera mig en stund på musiklyssning. Inte tänka på att jag blev våt inifrån och att fötterna var skitarga och skrev okvädningsord nerifrån vevpartiregionen. Fäste blicken i fjärran utan att se något. Vet inte om jag hittade rätt pulsintervall, det gick stadigt men långsamt, snittet slutade strax över 28km/h över de 55 kilometrarna. 

Jag är en solskenscyklist som letar efter sol och värme. Än så länge utan framgång.

Till slut sänkte sig skymningen och dolde barmhärtigt plågan i skyddande mörker. Lampor och vilja av stål på. Inte roligt någonstans. Det bästa med turen var när den tog slut.

Väl hemma tittade jag bistert på vågen när kosan styrdes mot den efterlängtade varma duschen. Vi står väl inte på helt god fot med varandra jag och den där tingesten. Men kanske är det en gryende vänskap som bara behöver lite näring och tid? Eller så blir det skilsmässa. Återstår att se. Jag borde äta nyttigare. Men eftersom ordet "borde" numera har utgått ur mitt vokabulär så skiter jag i det. Fast gårdagen blev rätt nyttig ur matsynpunkt, tror jag. För jag minns som vanligt inte. Minns faktiskt knappt gårdagen alls. Tyvärr blir det så när jag blir stressad vilket jag blivit av de möten jag haft i början av veckan även om de fallit väl ut.

Undrar om jag minns den morgondag som kommer?


/ J - kall