MTB-Cup I, Kala höjden

- Personlig punkteringsfest

Surt sa räven om mjölksyran. Den som uteblev i det här fallet. Inte roligt att behöva sammanfatta den personliga insatsen med "DNF" men så är det ibland. 

Extra snopet kändes det eftersom det var en så osedvanligt strålande afton för övrigt. Eftersom det endast är min femte Mtb-runda för i år var jag nyfiken på hur jobbigt det skulle bli. Jag känner väl till terrängen och hade fått en vink om hur banan kunde vara lagd så jag räknade med att det skulle bli kämpigt men såg det som en rolig utmaning. Sen är det alltid kul att få prata cykel med likasinnade. Så allt som allt såg jag verkligen fram emot kvällens begivenhet.  

På väg förbi en spegelblank Växjösjön

På vägen dit minns jag att jag tänkte - vindstilla, vilket slöseri när det ändå skall cyklas på stig där det inte spelar någon roll. Jag körde över söder och passerade Kaptensgatan där jag en gång bott hundra meter från Kala höjden som var platsen för kvällens drabbning. Väl där blev jag nästan chockad. Så mycket folk har jag aldrig sett vid en cupstart! Jäklar i min låda, det var barn och ungdomar, vuxna i backen och cyklar överallt. Jag kanske inte skall överdriva men jag uppskattade det till ett runt femtiotal personer till slut vilket vi inte varit i närheten av tidigare. 

Folk börjar samlas i kvällssolen

Efter genomkörning av banan konstaterade jag att den var precis så tuff som jag misstänkt. Ett varv, inga problem men tävlingsformen var den smått sadistiska 45 minuter plus ett varv. Då hinner alla ta ut sig på ett mycket jämlikt vis oavsett förmåga. Det syntes också så småningom på antalet personer som fick fick ta igen sig på rygg i gräset. 

Genomgång inför starten

Men så blev det nu inte för mig. Starten gick och jag tog det medvetet lugnt och hamnade någonstans strax efter mitten på väg upp i första stigningen. Halkade till vid sista konpasseringen och fick ta några löpsteg innan jag hoppade på cykeln igen. Brydde mig inte om det då jag ansåg att det fanns gott om tid att komma igång och köra upp sig senare i loppet. Av samma skäl tog jag det enklare B-spåret vid den tekniska branten som följde. Efter några minuter kom den omtalade stockpasseringen som gick smidigt och strax därefter en tvär vänstersväng i riktning mot toppen igen. Där kände jag den obehagliga krängningen bak som ni alla så väl känner igen. Den som så tydligt signalerar "punktering". Först tänkte jag, som jag alltid gör, att det kanske var inbillning och berodde på kurvtagning och dämpning. Men icke - tokpunka bak. Luften gick inte bara ur däcket utan även mig. Bara att ge upp och jogga tillbaks till starten där min camelbak fanns med reservslang. Banan var för kort för att jag skulle bry mig om att medföra pump och andra nödvändigheter. 

Tyvärr var punkteringen inte en total överraskning då jag strax innan start upptäckt en reva i sidan på framdäcket och valde att chansa. Men nu var det inte där luften gått ur så det var ändå irriterande.  

Resten av cupen fick jag betrakta från sidan vilket i och för sig kan vara trevligt men inte om man föreställt sig att man skulle delta. Sällskap fick jag av herr Hjort som också fick bryta då han i ett tidigt skede halkat i sidled vid skråcyklingen mot toppen av kullen och slagit i en axel. 

Mer punkterat än så blir det inte

Eftersom jag var tillbaks så snabbt hann jag se alla passeringar från första parkett. Vid första varvningen kom en bekant trio bestående av Håkan, Jens och Johan dånande även om jag inte kan erinra mig den exakta ordningen dem emellan. Något varv senare hade uppenbarligen något hänt eller så var Herr Nilsson bara för stark för han kom i ensam majestät för att runda klockpelaren för andra gången. Så såg det sedan ut i täten ända till målet. Resten av fältet blev snabbt rejält utspritt och det var ett pärlband av fethjulingar som ormade sig uppför backen.

Backen i kvällsskugga och ett utspritt fält

Själv började jag frysa så smått i den tilltagande kvällskylan eftersom jag var klädd för action och inte för stillastående. De andra såg inte ut att frysa alls där de i olika stil och med olika teknik tog sig an Kala höjden som efter hand bjöd på alltmer motstånd. 

Jag hade även hunnit konstatera att min reservslang var av fel slag. Det är inte bra att ha diverse cyklar med olika däcksdimensioner hemma. Tur att jag inte befann mig mitt i spenaten. Det kunde blivit så lagom kul. Hur fasen skulle jag komma hem var en tanke som infann sig. Såg inte alls fram emot en längre promenad i cykelskor. Hojtade till en annars fullt upptagen Herr Ohlsson som sluggade sig uppför backen och tiggde skjuts mitt under brinnande lopp. Ett halvkvävt "naturligtvis" blev svaret på väg uppför igen. Det är i cykelnöd människans sanna natur visar sig. 

Ett enkelt målsystem med vissa komplikationer

Ett visst sympatiskt kaos infann sig så småningom vid målgång eftersom anstormningen helt enkelt varit så massiv att såväl nummerlappar som buntband tog slut i ett tidigt skede innan start. Idén att lägga upp cyklarna i den ordning deltagarna kom in var god men havererade bitvis ändå på grund av att alla kört olika antal varv på sina fyrtiofem minuter. Så resultatlistan får nog tas med en säck salt. 

Det är som det skall på något vis. Härligt informellt och visar att det inte är på blodigt allvar. Det är trots allt ingen tävling. Men missförstå inte - att komma först är tämligen prestigefullt och inte helt enkelt i den här samlingen. 

Och först i mål var arrangören själv vilket är bra reklam för ett visst cykelmärke vilket kanske inte är någon större hemlighet eftersom det är "BROS MTB-Cup" det handlar om.  

Och först i mål var Håkan

Väl hemkommen upptäckte jag förresten att det även var punktering på framdäcket så det hade inte spelat någon roll om jag kunnat byta slang i fält. Där ser man. Om det var en lättnad eller ytterligare strödde salt i såren vet jag inte. Tredje punkteringen på två dagar. Jag som aldrig punkterar!

Jag får komma igen vid nästa Cuptillfälle vilket blir i slutet av maj i trakterna av Hollstorp om jag inte är felunderrättad. 

Tack en än gång för skjutsen Roger. Det räddade den resterande kvällen för mig.

/ J - lite vid sidan om

Bros MTB-Cup

- Dags för deltävling 1

Ännu en säsong med de hårdaste träningspass man kan tänka sig. Konceptet är enkelt men vinnande och lockar fler och fler deltagare för varje år den hålls. Kom som du är och kör så hårt du kan! Det är ingen egentlig tävling men prestigen i att "komma först" är stor och mer tävlingslik än så här blir inte en träning det kan jag lova dig. 

Själv har jag inga andra ambitioner än att köra så snabbt jag förmår under rådande omständigheter. Men kul det tänker jag försöka ha.

Första bataljen äger rum nu på tisdag den 21 april vid den lilla skidbacken "Kala höjden" på söder i Växjö. Terrängen är bokskog och den lilla men branta puckeln till backe lär kännas för de flesta efter några vändor. För egen del lär det bli en ren kamp att ta sig upp. Sen har jag hört ryktas att någon teknisk svårighet med A- och B-spår har lagts in vid toppen. Skall bli intressant att se vad det innebär. OM det är vad jag tror handlar det om en rätt brant passage som nog överstiger min tekniska förmåga är jag rädd.

Hur som haver, väl mött i en bokskog nära dig!

/ J - trampar hellre än fort

MTB-träning

- Solskenscyklistens förestående död

Är det dags att träna så är det. Ungefär så måste jag ha tänkt igår med tanke på att jag, den ultimata solskenscyklisten plötsligt befann mig vid en grådaskig, blåsig och framförallt lerig liten skidbacke på söder i Växjö. Ibland undrar man lätt förvirrat hur man hamnat i vissa sammanhang. Det här var ett sådant ögonblick. 

Där stod jag och våndades bland idel glada människor som strålade ikapp med den icke närvarande solen. Redan innan start bävade jag inför tanken på att jag skulle behöva totalsanera såväl mig, kläder som cykel vid ankomst till hemmet. Jag har aldrig uppskattat när ration mellan träning och prylvård närmar sig 1:1. Cykeln står för övrigt inkastad i sitt stall sorgligt otvättad för stunden. 

Precis så grått var det

Åtta stycken blev vi till slut på den här något besvärliga träningspremiären. Intressant att notera var den sympatiskt jämna könsfördelningen, hälften kvinnor hälften män. Efter en mycket förnämlig genomgång av dagens upplägg gav vi oss ut på den första av två slingor som skulle köras. Gemensam cykling första varvet sen fri fart för den som ville det. Ett bra sätt att träna då cyklister med olika förutsättningar lätt kan samsas på samma pass. 

Ungefär så här gick rundorna

Slinga ett tog oss upp och ned för backen ett par gånger. Höjdmeter som känns om man är tung kan jag säga. Nu valde jag att med tanke på såväl det bitvis hala underlaget och min dagsform att ta det tämligen lugnt. Höll ett öga på pulsklockan och trampade på. Det gjorde att jag faktiskt körde lite i vakuum eftersom just den farten inte passade någon annan märkte jag. Något som känns igen från långlopp då det ibland hänt att jag kört i princip själv vissa delar. Ibland är jag för snabb men oftast på tok för långsam. 

Här saknas förutom mig ytterligare en cyklist som är på "hämtapumpuppdrag"

Bäst jag cyklade där blev jag en smula nostalgisk. Det var faktiskt i det här området jag tog mina första trevande tramptag i skogen där i början av nittiotalet. Tiden går och saker ser annorlunda ut i backspegeln. Det brukar det i alla fall stå på varningstexterna. Back to the roots. Eller kanske inte.

Bokskog är nämligen en smula speciellt då det inte är tekniskt på samma vis som gran- eller tallskog. Vanligtvis mindre rötter och bröt och i allmänhet mer snabbkört och det gäller även här. Men det är aktuellt vid torrt väglag. Regn förvandlar snabbt den lätt lerbemängda jorden till snorhalka. Blöt boklövsmatta har dessutom sin egen karaktär som underlag för cykling. Jag tror jag hann med fyra varv på den tid som stod till förfogande. 

Den andra slingan var förlagd utmed Södra bergundasjöns strand och bjöd i princip på noll höjdmeter. Motståndet stod istället mjukt underlag och några surhål för. 

Inte riktigt lika rena längre. Men något gladare!

Även här kördes ett antal varv. Det var tungt idag men faktiskt ganska kul måste medges. Att jag är solskenscyklist innebär mest att jag inte gillar att ge mig ut i blötväder. Väl där kör jag på som jag brukar även om jag är komplett usel i kyla. Bakgrunden till mitt väderberoende cyklande står att finna i att det fordom var ett säsongskomplement till det kampsportsutövande som var mitt huvudsakliga intresse. Därför cyklade jag när det var som skönast, maj-augusti och inte mer. I sämre väder valde jag dessutom att springa istället. Allt för att maximera lusten. Att enbart förknippa cyklandet med glädje. Sen är det förstås aning kul när det gör ont också. Hade jag inte tyckt det hade jag inte cyklat. 

De värsta farhågorna om behov av cykeltvätt besannades

Det här passet var för övrigt startskottet för Lammhultcyklisternas MTB-träningar för säsongen. Nästa tillfälle blir om två veckor och då blir det aning mer distansbetonat är det utlovat. Det kommer att bli visning av några av de stadsnära Mtb-slingorna som finns i Växjö. Det ligger i linje med ett eget litet projekt jag har som går under arbetsnamnet "12 cirklars tur" och som jag tänkte presentera här vad det lider. 

Väl mött på nästa träning för de som bor i närheten. 

/ J - skakad men inte rörd solskenscyklist