MTB-Cup I, Kala höjden

- Personlig punkteringsfest

Surt sa räven om mjölksyran. Den som uteblev i det här fallet. Inte roligt att behöva sammanfatta den personliga insatsen med "DNF" men så är det ibland. 

Extra snopet kändes det eftersom det var en så osedvanligt strålande afton för övrigt. Eftersom det endast är min femte Mtb-runda för i år var jag nyfiken på hur jobbigt det skulle bli. Jag känner väl till terrängen och hade fått en vink om hur banan kunde vara lagd så jag räknade med att det skulle bli kämpigt men såg det som en rolig utmaning. Sen är det alltid kul att få prata cykel med likasinnade. Så allt som allt såg jag verkligen fram emot kvällens begivenhet.  

På väg förbi en spegelblank Växjösjön

På vägen dit minns jag att jag tänkte - vindstilla, vilket slöseri när det ändå skall cyklas på stig där det inte spelar någon roll. Jag körde över söder och passerade Kaptensgatan där jag en gång bott hundra meter från Kala höjden som var platsen för kvällens drabbning. Väl där blev jag nästan chockad. Så mycket folk har jag aldrig sett vid en cupstart! Jäklar i min låda, det var barn och ungdomar, vuxna i backen och cyklar överallt. Jag kanske inte skall överdriva men jag uppskattade det till ett runt femtiotal personer till slut vilket vi inte varit i närheten av tidigare. 

Folk börjar samlas i kvällssolen

Efter genomkörning av banan konstaterade jag att den var precis så tuff som jag misstänkt. Ett varv, inga problem men tävlingsformen var den smått sadistiska 45 minuter plus ett varv. Då hinner alla ta ut sig på ett mycket jämlikt vis oavsett förmåga. Det syntes också så småningom på antalet personer som fick fick ta igen sig på rygg i gräset. 

Genomgång inför starten

Men så blev det nu inte för mig. Starten gick och jag tog det medvetet lugnt och hamnade någonstans strax efter mitten på väg upp i första stigningen. Halkade till vid sista konpasseringen och fick ta några löpsteg innan jag hoppade på cykeln igen. Brydde mig inte om det då jag ansåg att det fanns gott om tid att komma igång och köra upp sig senare i loppet. Av samma skäl tog jag det enklare B-spåret vid den tekniska branten som följde. Efter några minuter kom den omtalade stockpasseringen som gick smidigt och strax därefter en tvär vänstersväng i riktning mot toppen igen. Där kände jag den obehagliga krängningen bak som ni alla så väl känner igen. Den som så tydligt signalerar "punktering". Först tänkte jag, som jag alltid gör, att det kanske var inbillning och berodde på kurvtagning och dämpning. Men icke - tokpunka bak. Luften gick inte bara ur däcket utan även mig. Bara att ge upp och jogga tillbaks till starten där min camelbak fanns med reservslang. Banan var för kort för att jag skulle bry mig om att medföra pump och andra nödvändigheter. 

Tyvärr var punkteringen inte en total överraskning då jag strax innan start upptäckt en reva i sidan på framdäcket och valde att chansa. Men nu var det inte där luften gått ur så det var ändå irriterande.  

Resten av cupen fick jag betrakta från sidan vilket i och för sig kan vara trevligt men inte om man föreställt sig att man skulle delta. Sällskap fick jag av herr Hjort som också fick bryta då han i ett tidigt skede halkat i sidled vid skråcyklingen mot toppen av kullen och slagit i en axel. 

Mer punkterat än så blir det inte

Eftersom jag var tillbaks så snabbt hann jag se alla passeringar från första parkett. Vid första varvningen kom en bekant trio bestående av Håkan, Jens och Johan dånande även om jag inte kan erinra mig den exakta ordningen dem emellan. Något varv senare hade uppenbarligen något hänt eller så var Herr Nilsson bara för stark för han kom i ensam majestät för att runda klockpelaren för andra gången. Så såg det sedan ut i täten ända till målet. Resten av fältet blev snabbt rejält utspritt och det var ett pärlband av fethjulingar som ormade sig uppför backen.

Backen i kvällsskugga och ett utspritt fält

Själv började jag frysa så smått i den tilltagande kvällskylan eftersom jag var klädd för action och inte för stillastående. De andra såg inte ut att frysa alls där de i olika stil och med olika teknik tog sig an Kala höjden som efter hand bjöd på alltmer motstånd. 

Jag hade även hunnit konstatera att min reservslang var av fel slag. Det är inte bra att ha diverse cyklar med olika däcksdimensioner hemma. Tur att jag inte befann mig mitt i spenaten. Det kunde blivit så lagom kul. Hur fasen skulle jag komma hem var en tanke som infann sig. Såg inte alls fram emot en längre promenad i cykelskor. Hojtade till en annars fullt upptagen Herr Ohlsson som sluggade sig uppför backen och tiggde skjuts mitt under brinnande lopp. Ett halvkvävt "naturligtvis" blev svaret på väg uppför igen. Det är i cykelnöd människans sanna natur visar sig. 

Ett enkelt målsystem med vissa komplikationer

Ett visst sympatiskt kaos infann sig så småningom vid målgång eftersom anstormningen helt enkelt varit så massiv att såväl nummerlappar som buntband tog slut i ett tidigt skede innan start. Idén att lägga upp cyklarna i den ordning deltagarna kom in var god men havererade bitvis ändå på grund av att alla kört olika antal varv på sina fyrtiofem minuter. Så resultatlistan får nog tas med en säck salt. 

Det är som det skall på något vis. Härligt informellt och visar att det inte är på blodigt allvar. Det är trots allt ingen tävling. Men missförstå inte - att komma först är tämligen prestigefullt och inte helt enkelt i den här samlingen. 

Och först i mål var arrangören själv vilket är bra reklam för ett visst cykelmärke vilket kanske inte är någon större hemlighet eftersom det är "BROS MTB-Cup" det handlar om.  

Och först i mål var Håkan

Väl hemkommen upptäckte jag förresten att det även var punktering på framdäcket så det hade inte spelat någon roll om jag kunnat byta slang i fält. Där ser man. Om det var en lättnad eller ytterligare strödde salt i såren vet jag inte. Tredje punkteringen på två dagar. Jag som aldrig punkterar!

Jag får komma igen vid nästa Cuptillfälle vilket blir i slutet av maj i trakterna av Hollstorp om jag inte är felunderrättad. 

Tack en än gång för skjutsen Roger. Det räddade den resterande kvällen för mig.

/ J - lite vid sidan om

Bros Mtb-cup

- Lerfest betraktat från sidan

Den lokala Mtb-cupen hade sin finaltävling igår kväll och på startlinjen stod de flesta av de snabbaste förmågorna från trakten även om något namn saknades. 

Platsen för drabbningen var en i ordningsställd del av Endurospåret ute på gamla i11. Start- och mål plats var belägen en bit förbi sundet mellan Bergundasjöarna och nära Växjöruntrundan. 

Cupbanan mäter ca tre kilometer fördelat på två slingor

Jag vill passa på att understryka, eftersom det här är ett ämne som bland annat Smålands cykelförbund haft synpunkter på, att såväl den lokala mountainbikecupen som tempocupen INTE på något vis är att betrakta som officiella tävlingar. De här helt sonika tillfällen för cyklister att delta i gemensam träning under tävlingslika förhållanden och ha kul ihop. Det finns inga anmälningsavgifter, inga försäkringar, inga officiella resultatlistor, inga priser etc. Hjälmkrav och närvaro är det enda som krävs. Sen är du välkommen. 

Sträckningen slog för övrigt an en ytterst nostalgisk ton hos mig då det var på dessa marker jag tog mina första trevande pedaltag i skogen när det begav sig i början på nittiotalet. Då var det fortfarande militärt övningsområde och inte alltid riskfritt att trampa här. Men det är en annan historia. Utmaningen då bestod i att överhuvudet taget orka trampa ett varv på ett fullt uppkört endurospår som då mätte över 15 kilometer och dessutom utan att bli överkörd av ett terrängfordon under tiden. 

Sträckningen på Cupbanan består av två distinkta delar med en kort transport/återhämtnings/dricka passage emellan. Den första slingan som också är den längsta består av snirklig stig på mestadels sandigt/grusigt underlag täckt med gräs och mossa. Och som jag påpekat i en tidigare text, en sjuhelskottas massa svamp. Den här sektionen är inte teknisk i bemärkelsen att den är svår att ta sig fram på. Men det är en helt annan femma att köra den fort och för det krävs god teknik. Delar av stigen har närmast karaktären av en pump-track med flera sektioner där fart kan vinnas eller tappas. Den bjuder även på ett par doserade kurvor och lite halka. Dock inte så mycket sten och rötter generellt. Det är en typiskt flowig stig där det tjänas på att hålla upp farten och vara mjuk och följsam. 

Del två av banan, den södra loopen, inleds med en tämligen brant kort backe upp på en rullstensås som är precis vad jag klarar av i torrt före. Under gårdagens förhållanden blev den en svår nöt för de flesta att knäcka skulle det visa sig. Den följs sen av en lång svag utförslöpa ovanpå åsen. Det gäller att hålla tungan rätt i mun då sidorna av stigen kantas av små gropar efter forna beväringars vedermödor då de grävt skyttegravar. Den här delen är lätt, snabb och rolig. När åsen tar slut gör även udden det och återfärden sker längs med vattnet nedanför åsen. Där är det nästan alltid blött. Inte minst igår. Det innebär ett extremt sugande parti som suger musten ur de flesta. Den mynnar sen ut på grusvägen igen som här innebär en slakmota upp mot det första stigpartiet igen.

Jag var själv med och provkörde den i lördags för att se om det var en lämplig kandidat till begivenheterna. Lammhultcyklisterna representerade av undertecknad, Nisse och Love hade då under ledning av Tony en "fintur" i närområdet vilken bland annat kom att inkludera de här stigarna. Efter ett par varv var det bara att titta på Tonys breda leende för att se att bansträckningen var bestämd. 

Sent skall syndaren parkera. Fick ta bort

några koner för att sen återställa dem efter bisvärmen

med grova däck passerat

Jag anlände en aning senare än jag tänkt mig eftersom jag fortfarande inte vant mig vid att stan de facto är större med mer trafik än den var sist jag bodde i den. Allt tar lite längre tid, det är bara att inse.  

Därför vet jag inte exakt hur många som startade eftersom jag missade samlingen och juniorstarten som gick innan jag anlände. Men jag kände igen de flesta "usual suspects" som brukar dyka upp i de här sammanhangen. Ett gäng i Wexio Velos eleganta dressar, några glada gamänger från LC och Ulf i Nässjös Gulrödblå tröja. Annars var utan tvekan det dominerande modet överdragskläder. 

Regnet hade nämligen behagat ösa ner i princip oavbrutet halva dagen innan start. Typiskt med tanke på att det innan dess var snustorrt i backen och i banan. Men under själva loppet höll sig regnet på avstånd.

Farten vid starten var som vanligt hög och alla drog på inför det kommande första stigpartiet där det skulle vara svårare att köra om. Vad som hände under första slingan kunde jag bara ana men redan efter passage vid start/mål uppför backen inpå andra slingan hade fältet spruckit upp rejält i flera urskiljbara grupper. 

Efterhand blev backen allt lerigare, 

de flesta valde att springa

Johan och Henrik var något i en klass för sig den här aftonen skulle det visa sig. De hade skaffat sig ett försprång på närmare en halv minut redan här och det gapet ökade varv för varv för att till slut passera tre minuter ned till nästkommande. Men varandra släppte de aldrig utom synhåll. 

Fördelen med ett spräckt fält är att publiken får mer att titta på. Sen blir det flera kamper i kampen och alltid någon att jaga alternativt försöka hålla undan ifrån. Och det gjorde att loppet blev tämligen dynamiskt. Första och sista platserna hölls tämligen konstanta men däremellan skiftade det under loppets gång. 

Varvtiderna var tämligen jämna efter den första inledande ruschen. Jag misstänker att det sugande blöta underlaget bidrog till det. Var och en körde vad de kunde helt enkelt. Inte så lätt att göra taktiska dispositioner när man kämpar för att ta sig i mål med bibehållen värdighet.  

Blivande trea på väg ut på andraslingan

Lerinpackningar lär vara nyttiga och i så fall kan konstateras att alla deltagare lär ha exceptionellt mjuk hy så här dagen efter. Delar av banan blev aningen uppkörda efter ett tag och de mer rutinerade sökte fäste utanför spåret och alternativa linjer för att undkomma de värsta hålen. Rutin parat med grym kondition lönar sig i lera. 

Inför sista varvet var kampen stenhård mellan Johan och den på rulle liggande Henrik. Sluspurten blev därför mycket dramatisk. Möjligen hade vi som dragit mållinjen, i det här fallet med en pinne, varit en smula snåla med spurtutrymme. Johan drog igång från spets när de kom in från den sista kurvan på upploppet och trodde, sade han efteråt,  att Henrik skulle komma på vänstersidan. Det gjorde han nu inte utan satsade som en furie på en vidare linje i kurvan och gick istället på attack på högersidan och terrängen där. Tyvärr för honom visade sig den vara en smula mjuk och han fick ett rejält kast och förlorade spurten med några meter. Men dramatiskt var det!

Dagens mest sävliga trea var Tony som rullande in strax efter i ensam majestät. Sen är jag lite osäker på ordningen men Ulf, Håkan, Stefan och några andra följde några minuter senare. 

Ett stort grattis till alla som njöt av höstkvällen i Bergunda. Det här gör vi om igen!

Markdimma och solnedgång på vägen hem

Smärta gjorde att jag inte kunde stanna kvar och prata tyvärr. Bara att erkänna sig besegrad och bege sig hemåt.

Jag hade bra gärna velat vara med måste jag erkänna. Men det gick nu inte. Moder natur hade bestämt att jag skulle tillbringa de två sista nätterna på akuten eftersom jag tydligen dragit på mig magsår/katarr (inte fått besked ännu) och fick gå på smärtstillande för att ens ta mig till Bergunda. Så den här säsongen fortsätter som den gjort hela tiden. Bara att börja om igen och igen och igen. 

Men det kommer en ny säsong nästa år har jag hört. Och vägen dit är kantad med roliga cykelpass och kanske några mindre roliga. Men ett vet jag och det är att nästa år blir det åka av!

/ J - laddar om

Mtb-cup # 2

- Rapport från deltävling 2 som gick av stapeln i Strömbergshyttan utanför Hovmantorp

Förväntningarna från min sida på aftonens begivenhet var tämligen lågt ställda vad gäller min egen prestation. Det här skulle bli fjärde gången jag ens satt på en mountainbike den här säsongen och jag hade sovit uselt så trött var jag redan på morgonen. Men cuperna är sociala tillställningar och det är roligt att köra ändå så närvaro kändes "obligatorisk" när nu möjlighet fanns. För att spä på känslan av morgonmisär så regnade till och från hela förmiddagen i Växjö så misstanken fanns att det skulle bli lerbad på kvällen men det lär ju vara nyttigt för hyn. Kruxet är att jag avskyr lera när jag cyklar. Jag vet, det är inte den bästa inställningen hos en mtb-utövare. Men jag är i grund och botten solskenscyklist. 

Men så blev det inte! Regnet upphörde och solen behagade visa sitt runda anlete. Det hade tydligen inte regnat så mycket i Hovmantorpstrakten för banan visade sig vara nästan helt torr när jag provkörde den utom några halkiga partier med fuktig mossa ned mot sjön till. 

Sjödelen av banan vid Strömbergshyttan utanför Hovmantorp

Inför

Dagen hade succesivt bara blivit bättre och bättre. Efter pannkakslunch och en lugn eftermiddag där jag hann se den spännande upplösningen på gårdagens bergsetapp i Girot medan fixade i ordning cykelprylar blev jag hämtad  av Mikael för samåkning till skogen och cupbanan. Han laddar för kommande helgs tävlingar i mountainbikeorientering och såg det här som ett bra genrep för den fysiska delen av förberedelserna. Sen handlar resten om mental styrka, kartläsning och kanske en smula tur. Ska bli intressant att följa både honom och Anders A när de kämpar i skogarna runt Eksjö. 

Ett tag hade jag funderat på att svida om cykeln i "nya skor", lerdäck. Nuvarande sulor består av "RR" ( Schwalbe Racing Ralph) fram och klassiska "RK" (Continental Race King) bak och är för lite mönstrade för att ge riktigt grepp om det är halt. Har ett par halvt utslitna men fortfarande gångbara "Nobby Nic" att sätta fram och ett glesdubbat smalt "Jimmy" bak om det kniper. Den kombinationen biter lite hårdare på mjukt underlag. Lufttrycket lade jag på runt 2 bar vilket visade sig vara vist med tanke på hur loppet senare utvecklade sig. Kliade mig lite i huvudet över dämpartryck bak men tryckte i runt 135 psi vilket är något mer än de 120 psi jag körde med i förra ramen vid liknande terräng. 

Vi kom fram i god tid för att hinna montera nummerlapp, provköra banan samt värma upp. Det var en rolig slinga och ny för mig som inte var med förra året när den gick här. Tydligen var den lite förändrad sen sist men i det här utförandet runt 2,5 km lång. Starten var en grusvägsslakmota på några hundra meter upp mot en högersväng in mot det första skogspartiet med en stig som väldigt skön och "flowig". Banan innehöll också lite klättring som började med en liten brant puckel som gjorde att man tappade fart och sen uppför först på grusväg som sedan övergick i skogsbilväg med makadam som underlag. Slutet var en rolig downhill-löpa utför den gamla skidbacken. Den skulle visa sig bli avgörande på mer än ett vis. 

En av flera träbropassager.

Loppet

Ett femtontal cyklister kom till start och alla de starka åkarna från förra cuptillfället var där. Jag misstänkte därför att det skulle gå fort och med tanke på att några av dem är duktiga på landsväg så kunde det bära av redan från start och det gjorde det! Jag inledde med tekniskt strul. Pulsklockan gick inte igång som jag ville, förbannade skitknappar på Garmin HR70 - den går fan aldrig aktivera när det verkligen gäller! Den struntade jag i men värre var att jag inte fick i storklingan fram. Har spänt främre växelvajer men den verkar behöva justeras lite till. Svor över det och blev en aning stressad när alla andra susade iväg i god fart medan jag vevade på småväxlar. Tappade något tiotal meter redan där. Sen lugnade jag mig snabbt och mina egna ord från innan start ekade i huvudet "jag skall ha roligt!". Tänkte då på ordet "rolig" även på Danska. 

Startklara

Väntan på start och i bakgrunden halvt frivilligt

blivande sekretariat.

Tog därför eget tempo direkt för att inte bränna ut mig. Fem varv skulle köras och det är ingen god ide att få mjölksyra redan på första rundan oavsett hur fort andra kör. Tätgruppen som susade ifrån oss andra bestod såvitt jag kunde se av JönköpingsViktor, Håkan, Henrik, Stefan och Johan. Strax därefter Henrik nummer två och sen jag med Mikael och Andreas och några till i en andra grupp. Kände mig rejält ringrostig och det märktes på stigen de första varven. Körde lite "kantigt" inte riktigt mjuk på cykeln och linjevalet var väl inte uselt men heller inte särskilt snabbt. Tappade därför rygg på Henrik J som låg framför mig och gled som en liten iller mellan stock och sten. 

Sen blev loppet märkligt någon slags solokörning efter en dust eller två med Mikael på varv två och tre. Av täten såg jag inte röken och H lyckades dra ifrån mig och jag avlägsna mig från de närmsta förföljarna. Trenden blev i början att jag tappade en aning i stigningen upp mot slalombacken och på skogsslingan och lyckades köra ikapp utför och på grusvägslakmotan. Inte helt oväntat. Tekniken blev dock efterhand bättre och farten ökade markant i skogen och nedför då jag kunde börja slappna av i nacke, axlar och armar. Åt uppförsbacken var inte mycket att göra åt då benen fick styra farten där. Men jag sparade rätt rejält på varv fyra uppför för att kunna trycka på hårdare på sista varvet vilket jag också gjorde. Jag trodde nämligen att de bakomvarande skulle komma som raketer uppför och planen var att försöka hålla jämna steg med dem för att sedan spurta nedför slutbranten. 

Den avgörande utförslöpan nedför skidbacken. Här i slagskugga i kvällssol.

Det behövdes aldrig då Henrik  tydligen tappat bakom mig och den vita cykel jag såg i ögonvrån istället tillhörde Andreas E. Väl i mål strax under 45 min blev jag förvånad då jag efter ett tag förstod att jag var fjärde man att passera portalen in på teaterborgen. Att Henrik M brutit efter punktering visste jag då han hejade på från sidan redan under loppet och jag hann fråga efter orsaken när jag passerade. Men de andra vad hade hänt med dem? Några av den förhandstippade favoriterna till höga placeringar saknades i målfållan. 

Pampig målfålla, måhända något teatralisk...

Det visade sig att den där nedförslöpan var mer utslagsgivande än man först kunde tro. Två framhjul rök där efter genomslag mot en inte alltför stor men uppenbarligen väldigt vass sten efter samma linjeval. Det blev väl inte den bästa reklamen för att köra superlätta helstela kolfibermonster med stora hjul. Det kändes i den stunden rätt tryggt och sitta på min järnkaminstunga heldämpade XC-hoj med 26" hjul. Är man som jag en aning stadigt byggt och gillar ostmackor som sätter sig runt magen är det bra att ha prylar som håller. Det är snabbast i längden. 

Samling efteråt vid den numera ökända stenen.

Jag var mycket nöjd med loppet. Så mycket snabbare kunde jag inte kört under rådande omständigheter och andras otur gjorde att även placeringen blev bra. Men framförallt var det roligt! 

Efterspel

Målgången och placeringen sköttes på det något primitiva men ytterst effektiva sättet att man ställde/lade cyklarna i den ordning man kom in. Kan inte fallera alls. Sen dags för den numera sedvanliga fikastunden med eftersnack efteråt där loppet dryftas i stort och smått och myter, skrönor och legender uppstår. Ett av de stora samtalsämnet blev "Stenen" med stort S. Den som orsakade mer än en DNF samt ett cykelbyte. Håkan N lånade helt sonika en cykel för att kunna slutföra tävlingen och inte tappa alla poäng i cupen. Ett märkligt sammanträffande var att Calle hade brutit och är den enda förutom H som kör på Eggbeater's* och därför kunde låna ut sin cykel. Så det var nog meningen att det skulle bli så. 

Jag kände mig nöjd med att ha kommit i mål, inte alltför utmattad och såg en positiv utveckling under loppet vad gäller teknik. Men det jag redan vet blev mycket tydligt. Mountainbike är en träningsfråga. Kör man inte mycket så får man inte det där mjuka flytet över sten och rötter i skogen. Det gör att man spänner sig lite armar, axlar och rygg och onödig kraft försvinner. Det blir inte heller samma sorts körning med mycket starka igångdrag på knöligt underlag när man kör på landsväg. Fördelen med min utgångspunkt nu är att det bara kan gå bättre. 

Tyvärr missar jag chansen att öva vidare i nästa delcup eftersom jag kommer att befinna mig i Motala då för att hälsa på min kära bror med familj och förbereda inför Vätternstarten på lördag morgon. I den förberedelsen ingår att höra Vacchi kommentera "Motala Invitational" - veteranloppet och sen se Sverigeeliten i Motala GP som körs på den knixiga banan runt torget och hamnen på torsdagen innan.  

Rent tekniskt lärde jag mig att hantera ilska då mina j-a skivbromsar bitvis tjöt som stuckna grisar. Blir rengöring av dem med brakeclean igen och åtdragning av ok. Återstår att se om det hjälper annars tar jag till sandpapper på skivorna. Sen lärde jag mig även att den nya ramen inte uppträder som den gamla. Överröret är lite lägre bak vilket gör den smidigare vilket är bra. Men den längre länkagearmen och den ökade slaglängden från 100mm till 110mm gör att den "niger" mer och lättare. Det behövs därför mer luft i bakdämparen. Var ute på rejält äventyr två gånger tack vare det. Första vändan körde jag efter ett rejält islag och utlöst spd-pedal på framhjulet ett par meter i övre delen av skidbacken innan jag fick kontroll på ekipaget. Sån spänning kan jag vara utan. Sen måste jag verkligen byta vajer till min lockout på framdämparen som nu inte fungerar något vidare. Kan även konstatera att mitt val av lite högre däckstryck för att undvika punkteringar och genomslag var en god idé. Sen kan konstateras att det så populära RK-däcket som alla rekommenderar tycker jag är skit! Det har klena sidor som känns som de är gjorda av papp och de har nu orsakat mig ett sönderrivet däck och den här turen gick de visserligen inte sönder men de gör att bakänden på cykeln kränger som en orm med epilepsi. 

Dagen som efterhand blivit allt bättre var nu riktigt munter. Och lyckan förstärktes av en märklig händelse. Jag fick tillbaks en nyckel jag inte visste jag tappat! Plötsligt frågades det om någon kände igen en nyckel - och den såg misstänkt mycket ut som min lägenhetsnyckel, den jag använder när jag tränar. Det visade sig att Viktor hittat den i sanden på parkeringen när han skulle ta sig till bilen. Ren slump men en lycklig sådan. Jag blev så glad så jag var tvungen att krama om honom. Fy fan vad jobbigt det hade varit att komma hem en gång till och sakna nyckel. Visserligen bra material till bloggen men ändå. 

Vinnare och tillika nyckelfinnare Viktor.

Sen avrundades det hela med att jag för andra gången i rad vann något på mitt startnummer - det som innan Växjötrampet aldrig hänt. Den här gången ett presentkort på Bike Brothers. Kul, undrar om det inte kan bli t ex powerbars av dem.

Värdechekar får patina av

svettiga cykeltröjor

I skrivande stund ser jag genom fönstret att vädret verkar bli exakt som Smhi förutspått: sol och relativt varmt efter en något kylslagen morgon. Lite vind i form av byar på upp till 10 m/s. Allt ser bra ut inför kvällen stundande tempocupspremiär. 

Har dock inte kört en meter tempo i år så jag måste i eftermiddag innan start skruva på tempopinnarna och byta sadel/sadelstolpe på cykeln. Den måste "tempofieras" lite, en fattigmansvariant på tempohoj. Sen får jag känna på sittställning och dylikt på uppvärmningen ned till Ingelstad. Det får bli som det blir. Huvudsaken är att jag har roligt och det tänker jag ha! I bakhuvudet lurar det faktum att det var på den här banan jag slog personligt rekord förra säsongen då jag för första gången körde över 40 km/h med 40,9 km/h i snitt. 

Återstår att se hur det går idag!

/ J - i return of the mountainbiker, episode II

* Pedaler från Crank Brothers för dem som inte vet. De är inte kompatibla med klossar från SPD så vitt jag vet. 

Jag är inte bitter...

- Eller visst fan är jag det!

Nu blir det mycket svordomar, eder och kraftuttryck av olika slag ett tag. Håll för ögonen eller läs mellan raderna om det känns bättre. Jag behöver avreagera mig. Frustration som ligger och pyr riskerar att åstadkomma härdsmälta. Sitter här och tittar ut på det vackra vädret och väser mellan sammanbitna tänder och nästan hoppar på stolen. 

Idag är det onsdag, torgdag och solen skiner från blå himmel och aftonen bjuder på premiär på årets Mountainbikecup som går av stapeln på Henriks eminenta bana ute i Holstorp. Det är bara ett litet aber - jag kommer inte kunna köra. Det är något som fattas mig. En cykel!! Helvetes jävla förbannade skit! 

Det verkar vara ofantligt svårt att få ett par metallbitar transporterade från en fabrik i Tyskland via Danmark till Sverige. Faktum är att det nu med stormsteg närmar sig TRE månader som detta projekt har tagit i anspråk! Mycket märkligt, som jag tidigare skrivit har jag under den tiden bland annat hunnit beställa knivar från Kina och USA som anlänt utan problem. Vad är så in i helvete svårt med logistik rörande just runda metallbitar till cyklar? Tyckte att jag var ute i god tid när det stod klart att jag skulle få ny ram på garantin och lämnade in cykeln första februari för överflyttning och montering av komponenter på den nya ramen. Inte kunde jag väl då ana att allt skulle stupa på ett par små bussningar? Ja och för all del att det var tvunget att byta bromsslangar då dragningen är ny och de gamla därmed för korta, att vevlagret har annan standard och att infästningen till bromsoken är ändrade så det var tvunget att monteras en ny och större bromsskiva bak. Men allt det gick att ordna men inte de f-b bussningarna. 

Nu missar jag alltså premiären av mtb-cupen helt vilket kanske är lika bra då jag inte av ovanstående skäl kunnat köra en enda meter i skogen i år. Men benen känner sig raska efter en välbehövlig vilodag igår och formen är på uppåtgående efter relativt många mil på vinter- och vårvägar. Det kändes bra i snabbgruppen under "Måndagsturen" i veckan och starkare har jag blivit. Såg verkligen fram emot att få testa mig själv och cykeln på den bitvis tekniska banan ikväll. 

Blir ytterligare en vilodag och jag får delta som publik istället. Återkommer med lite bilder och någon liten text kring evenemanget tror jag. Imorgon blir det styrka och intervallpass på löpbandet efter det. En vecka kvar till Växjöloppet om det nu inte också skiter sig. Man kan aldrig så noga veta. Tänkte i alla fall jogga igenom banan på söndag som generalrepetition. 

Ska fan gå och tatuera en cykel nu.... 

/ J - ser inte skogen för alla cyklar

Novemberkåsan

- En rapport från finalen på mountainbikecupen, deltävling 7

Då var det åter dags för den numera traditionsenliga avslutningen på Lammhultcyklisternas och Bike Bros mountainbikecup på och omkring Bökeberget i Lammhult. Årets Novemberkåsa är genomförd.

Bökeberget till vänster. Platsen för dagens eskapader.

De som kände sig manade

Att saluföra den som "en av höstens hårdaste" utmaningar var ingen överdrift. En krävande bana med rejält antal höjdmeter per varv samt ett sugande, lagom blött underlag. Lite grusväg men mest stig, inte så teknisk som helhet men med några knixiga passager iform av rötter uppför, ett djupt surhål samt en brant och hal nedförsbacke. Allt detta borgade för att samtliga som tog sig i mål såg en aning slitna ut. Jag gick ett varv runt banan och passade på att ta några bilder innan mörkret sänkte sig och blev för mycket för min enkla kamera.

Så här fin blir stigen när den prepareras med lövblås!

Surhål. Vattnet visade sig vara navdjupt.

Brant utförskörning aka rutschbana.

Loppet bjuder på ett spännande upplägg med två omgångar. Först körs 45min plus ett varv i dagsljus. Eller så mycket ljus det nu blir en gråmulen seneftermiddag i november. Därefter dags för en liten paus lagom lång för att spola av skitiga cyklar, klämma en gel och en pepparkaka samt montera pannlampor. Sen dags för omgång två med ytterligare 45min plus ett varv, den här gången i ett alltmer tilltagande mörker.

Cykeltvagning och förberedelse inför andra start

De tre första platserna från första rundan bjöds på ett litet försprång enligt jaktstartsmodell. Banans ca 2km klarades av på runt sju minuter för de snabbaste. Inte en helt lätt uppgift i mörker.

Och mörkret sänkte sig...

För att addera till spänningen var totalledaren i cupen frånvarande. Kan väl i förbifarten sägas att ingen är väl avundsjuk för att vederbörande besöker Taiwan och dessutom troligen kör en tävling där (jo, jag är mycket ironisk). Poängläget inför den avslutande deltävlingen som dessutom bjöd på dubbla poäng var därför en aning oviss. Ännu i skrivande stund är det väl inte helt klart vem som kan titulera sig klubbmästare i mtb, eller det är nog inte officiellt än i alla fall. Resultaten återfinns senare här. Men jag kan avslöja att dagens vinnare blev Henrik M efter en hård batalj med Johan L.

Undertecknad fanns på plats. Dessvärre inte som deltagare utan jag fick agera publik och moraliskt stöd och bidra med lite tidtagningsassistans. Det är inte helt lätt att köra mtb utan cykel. Missade därmed min andra deltävling i rad på Mtb. Surt sa reeeeven.

Men jag bjöds på en nostalgitripp då jag inte varit här på många år och detta är ett av de områden där jag började cykla mtb i för tjugo år sedan. Det går att konstatera att tidens tand tärt på nejden. Det ser inte ut nu som det gjorde då. Gudrun rensade rent vissa områden. Andra är bara nedhuggna. Lejonbacken är numera inte en liten slalombacke utan en skogsbacke full med sly och ungträd. Men det går uppenbarligen fortfarande cykla här. Alltid något...

/ J - walking down memory lane...rensad med lövblås