Ny cykel!!

- Cannondale CAAD10

Jag känner mig som en kalv eller kanske mer som en gammal oxe på grönbete. Det spritter liksom i benen och jag vill ut och skutta. Hittills har vädret ställt till det men solen kom på besök och därmed värmen också. 

Äntligen! Ja, det har ju egentligen inte förflutit så lång tid sen "the big bang" men ändå. Varje dag utan cykel är en svåröverblickbar evighet som alla cyklofanatiker vet. Därför var det tusan så skönt att få plita ned dagens rubrik! Jag har under en längre tid velat ha en ny racer men inte haft råd helt enkelt. När den gamla kraschade kunde jag använda försäkringspengarna som grundplåt till en ny. Och då återstår alltid den spännande frågan - vad skall man välja? Utbudet är stort nuförtiden säger en enkel sökning på Google.  

Några faktorer begränsade emellertid mitt urval väsentligt. Jag önskade förstås en uppgradering i någon form när chansen fanns, jag ville ha en cykel relativt fort och den skulle förstås passa mig och inte minst min plånbok. Då återstår inte riktigt lika många cyklar att välja på längre. Sen föredrar jag att köpa av en lokal handlare om möjlighet finns. Annars är ju alltid vida världen nätet med märken som Canyon och Rose ett alternativ. Men i mitt fall finns ett par bra "LBS" att handla ifrån. Den här gången blev det eminenta Växjö cykelservice som hade det bästa alternativet för mig. Ett annat val hade varit de i Växjö så frekvent förekommande "Bros"-cyklarna. 

Mer drop eller inte, det är frågan...

Jag har sneglat på Cannondales CAAD10-ram sedan tidigare. Någon gång fick jag för mig att den skulle passa mig utmärkt. Av många ansedd som världens finaste aluminiumram. Ja ni läste retrorätt. Den är av metall - inte plast. Cannnondale hör till de företag som fortsatte att parallellt utveckla aluminiumprodukter även efter det att "kålplastrevolutionen" gjort sitt intåg. Jag är väl medveten om att en dyr och fin kolfiberram slår allt annat på fingrarna men i gengäld smiskar en CAAD10 alla billigare och de flesta mediumprissatta plastramar. Den är prisvärd helt enkelt. Särskilt som jag alltid kommer vara en tyngre cyklist som behöver mycket vridstyvhet vilket den här ramen bjuder på en masse. 

När det sen råkade vara så att det fanns EN (!) cykel kvar av förra årets modell i just min storlek så var valet inte så svårt. Egentligen hade jag velat ha en annan färg än vit men jag måste säga att den "växer" utseendemässigt och nu tycker jag faktiskt att den är riktigt snygg om än oändligt opraktisk. Olja, bromsklossrester, asfalt - alla fläckar syns hur bra som helst.  

Skulle jag valt årets modell istället hade jag fått min önskade svarta och elvadelat bak. Men jag hade fått lägga ut runt femtusen spänn för det nöjet och dessutom har jag hjul med tiodelade kassetter hemma. Sen är jag konservativ när det kommer till vissa detaljer. Jag uppskattar inte utvecklingen mot tunnare och tunnare kedjor. Jag vet att de teoretiskt skall vara lika starka men jag upplever ändå att de slits snabbare. 

Inte så pjåkig lack ändå

Nu har jag hunnit provcykla ett par rundor och sammanlagt tjugofem mil. Först några mil för att få de grundläggande sakerna som sadelhöjd och drop och liknande i ordning. Därefter ett distanspass med klubben för att se om inställningarna funkade. Vet inte om sittställningen är helt som jag vill ha den än. Har precis sänkt styret och möjligen sänker jag det något till vad det lider. En avvägning mellan komfort och aerodynamik och dessvärre i mitt fall när magen tar emot.

Cykelkänsla

Känslan i en cykel återfinns på flera nivåer. Den börjar med kontakten med vägen där däck/hjul kommer in i bilden och i kontaktytorna mellan cykel/cyklist såsom pedaler, sadel och styre. Sen har du förstås kraftöverföringen där ramen spelar stor roll utöver själva drivlinan och förstås vevpartiet. Själva handhavandet med växlar och möjligheten att få stopp på ekipaget bidrar inte minst till hur helheten upplevs. 

Första intryck

Om markkontakten kan sägas att Aksium S upplevs som betydligt bättre sina föregångare. Det är förvisso tunga hjul som väger in på sina modiga 1825g* men de är tämligen styva och framförallt "aero" för sin prisklass. Jag har läst en del recensioner i efterhand och de flesta verkar överlag nöjda. Får se vad jag själv tycker när jag kört någon säsong på dem. Sen är det så att låg vikt alltid är roligt om man är cyklist men jag måste prioritera styvhet och hållbarhet. Det är skillnad på om det sitter en femtiokilos klättrare på sadeln eller om jag befinner mig där. Det går att kombinera alla de önskvärda egenskaperna låg vikt, styvhet och god aerodynamik i ett hjul men det kostar på.  

Original utrustad med Mavic Aksium S

Hjulen har hållit sig raka på de inledande 250 kilometrarna men de kanske sätter sig något vad det lider. Det återstår att se. Några missade potthål har passerats men annars är jag tämligen försiktig i handhavandet. Det som sliter mest på mina hjul är jag själv om ni förstår vad jag menar.  

Originaldäcken som cykeln levereras med är Mavics egna "Aksion" vilka är en helt ny bekantskap för mig. Jag har fått varningar från cykelkompisar om att de kan vara hala när det är blött ute. Eftersom jag inte vill vurpa en gång till tar jag det därför tämligen lugnt i kurvorna för närvarande. Planen är att slita ut de här däcken under kommande period och sen byta till mina något finare Mavic Ksyriumhjul. På dem sitter också nya och  troligtvis bättre däck - Schwalbe Durano S och Ultremo ZX.

Egentligen borde väl Mavic även kunna det här med däck särskilt som det är Vittoria som tillverkar dem

Ramen är det som var det centrala för min del i valet av just den här cykeln. Cannondale kallar den själva blygsamt " /../ the most sophisticated aluminum race bike ever made"**. Men jag är böjd att hålla med om vissa delar av marknadsföringstexterna. Jämfört med min gamla ram är den här både lättare och styvare. Och den är faktiskt mer bekväm på grövre underlag än man kan tro med tanke på materialet. Inte sällan körs det på oljegrus i de här trakterna, vägarna med riktigt slät mjuk asfalt är få. Cykeln sväljer vibrationer bra har jag noterat och till det bidrar framgaffeln en hel del. Men det som imponerar mest så här långt är responsen när man trycker på pedalerna. Finns det kraft att trycka på med hamnar den ta mig tusan i vägen också. 

Cykeln är genomgående utrustad med Ultegrakomponenter. Det gör att känslan är väldigt lik den gamla cykeln som hade samma utrustning. Dock har jag noterat att den nyare 6800-gruppen har mer distinkta växellägen än den äldre 6700-Ultegra. Det hörs bland annat på "klonket" när växlarna hoppar i. Möjligen har Shimano sneglat på på sina konkurrenter därvidlag som alltid varit mer återkopplande på det planet.  

Funktionen är förstås utmärkt som det bör vara på en ny cykel. Ultegra är en mycket duglig grupp om än inte lika lätt som Dura-Ace förstås. Sen är alltid nya vajrar och höljen samt frånvaron av smuts en starkt bidragande orsak till att det lirar som det skall. Och det är klart hade möjligheten funnits hade elektriska växlar varit lockande. Men nu köptes cykeln på rea och för min del är det en ren prisfråga. Elektriskt är bekvämt men funktionsmässigt märker jag ingen större skillnad från ett par väl trimmande mekaniska växlar måste jag erkänna. Men det finns andra fördelar som mindre underhåll och justering.  

Ett av undantagen från komponentlistan är vevpartiet som är en betydande uppgradering. På cykeln sitter nämligen fabriksmonterat kolfibervevpartiet SL-K från franska FSA*. Det kostar i "lösvikt" i runda slängar som en tredjedel av cykeln. Intrycken så här långt är att det är utmärkt. Det vill säga styvt så in i h-e. Precis som jag vill ha det. Dessutom är vevarna 175 millimeter långa vilket jag uppskattar. Förstår inte varför 172,5 millimetervevar återfinns som standard på många cyklar i min storlek. 

Något annat som är nytt för mig är att köra med kompaktvevparti. Spontant är jag vill inte helt såld på den idén. Visst det finns bättre klättringsväxlar än tidigare och toppfarten skiljer inte så mycket men jag saknar ändå de sista tänderna när jag laddar på i framförallt svaga medlut. Då gillar jag att gå på låg kadens nämligen. Annars knattrar jag på som de flesta och då räcker växlarna mer än väl till. Det kanske är en vanesak. Det återstår att se.  

Kolfiberlyx, FSA SL-K

Sadeln kommer från Prologo och är så långt en positiv överraskning. Nya sadelmodeller kan annars vara ett kapitel för sig. I värst fall kan de orsaka babianarsle. Sadeln är bekväm och ser ut att vara mer hållbar än mina gamla Selle Italia SLR XP. Nu har jag den modellen kvar på pendlarhojen eftersom två gått sönder på kort tid. En bröt jag av på Mtb:n och den på racern försvann i "the big bang".  

För mig ny och vad det verkar bekväm sadel - Prologo

Sadelstolpen har en mycket enkel funktion för att tilta sadeln via en skruv vilket är en finess jag uppskattar. Fästet på min gamla Cube var helt hopplös på den fronten. Den hade en märklig konstruktion med två skruvar i bredd istället för det mer vanliga längsmonterade.

Compactstyre från Cannondale själva

Styret är bekvämt och passar mig rätt bra. Fast mitt gamla Wingstyre från FSA var nog strået vassare trots allt. Men bredden är rätt och bocken känns lagom för mina händer vilket är viktigt. Jag tillhör dem som gärna håller till där emellanåt.

Och alla hästar i stallet har fortfarande C som initial!

Nu skall det testas vidare. Väl mött på vägen go vänner!!


/ J - C-dale


* Vikt uppgiven på Mavics hemsida
** Mer info om ramen här
* Här var fel! Det har kommit till min kännedom att de inte alls är franska som jag trodde! Tack Håkan för påpekandet!

MTB-Cup I, Kala höjden

- Personlig punkteringsfest

Surt sa räven om mjölksyran. Den som uteblev i det här fallet. Inte roligt att behöva sammanfatta den personliga insatsen med "DNF" men så är det ibland. 

Extra snopet kändes det eftersom det var en så osedvanligt strålande afton för övrigt. Eftersom det endast är min femte Mtb-runda för i år var jag nyfiken på hur jobbigt det skulle bli. Jag känner väl till terrängen och hade fått en vink om hur banan kunde vara lagd så jag räknade med att det skulle bli kämpigt men såg det som en rolig utmaning. Sen är det alltid kul att få prata cykel med likasinnade. Så allt som allt såg jag verkligen fram emot kvällens begivenhet.  

På väg förbi en spegelblank Växjösjön

På vägen dit minns jag att jag tänkte - vindstilla, vilket slöseri när det ändå skall cyklas på stig där det inte spelar någon roll. Jag körde över söder och passerade Kaptensgatan där jag en gång bott hundra meter från Kala höjden som var platsen för kvällens drabbning. Väl där blev jag nästan chockad. Så mycket folk har jag aldrig sett vid en cupstart! Jäklar i min låda, det var barn och ungdomar, vuxna i backen och cyklar överallt. Jag kanske inte skall överdriva men jag uppskattade det till ett runt femtiotal personer till slut vilket vi inte varit i närheten av tidigare. 

Folk börjar samlas i kvällssolen

Efter genomkörning av banan konstaterade jag att den var precis så tuff som jag misstänkt. Ett varv, inga problem men tävlingsformen var den smått sadistiska 45 minuter plus ett varv. Då hinner alla ta ut sig på ett mycket jämlikt vis oavsett förmåga. Det syntes också så småningom på antalet personer som fick fick ta igen sig på rygg i gräset. 

Genomgång inför starten

Men så blev det nu inte för mig. Starten gick och jag tog det medvetet lugnt och hamnade någonstans strax efter mitten på väg upp i första stigningen. Halkade till vid sista konpasseringen och fick ta några löpsteg innan jag hoppade på cykeln igen. Brydde mig inte om det då jag ansåg att det fanns gott om tid att komma igång och köra upp sig senare i loppet. Av samma skäl tog jag det enklare B-spåret vid den tekniska branten som följde. Efter några minuter kom den omtalade stockpasseringen som gick smidigt och strax därefter en tvär vänstersväng i riktning mot toppen igen. Där kände jag den obehagliga krängningen bak som ni alla så väl känner igen. Den som så tydligt signalerar "punktering". Först tänkte jag, som jag alltid gör, att det kanske var inbillning och berodde på kurvtagning och dämpning. Men icke - tokpunka bak. Luften gick inte bara ur däcket utan även mig. Bara att ge upp och jogga tillbaks till starten där min camelbak fanns med reservslang. Banan var för kort för att jag skulle bry mig om att medföra pump och andra nödvändigheter. 

Tyvärr var punkteringen inte en total överraskning då jag strax innan start upptäckt en reva i sidan på framdäcket och valde att chansa. Men nu var det inte där luften gått ur så det var ändå irriterande.  

Resten av cupen fick jag betrakta från sidan vilket i och för sig kan vara trevligt men inte om man föreställt sig att man skulle delta. Sällskap fick jag av herr Hjort som också fick bryta då han i ett tidigt skede halkat i sidled vid skråcyklingen mot toppen av kullen och slagit i en axel. 

Mer punkterat än så blir det inte

Eftersom jag var tillbaks så snabbt hann jag se alla passeringar från första parkett. Vid första varvningen kom en bekant trio bestående av Håkan, Jens och Johan dånande även om jag inte kan erinra mig den exakta ordningen dem emellan. Något varv senare hade uppenbarligen något hänt eller så var Herr Nilsson bara för stark för han kom i ensam majestät för att runda klockpelaren för andra gången. Så såg det sedan ut i täten ända till målet. Resten av fältet blev snabbt rejält utspritt och det var ett pärlband av fethjulingar som ormade sig uppför backen.

Backen i kvällsskugga och ett utspritt fält

Själv började jag frysa så smått i den tilltagande kvällskylan eftersom jag var klädd för action och inte för stillastående. De andra såg inte ut att frysa alls där de i olika stil och med olika teknik tog sig an Kala höjden som efter hand bjöd på alltmer motstånd. 

Jag hade även hunnit konstatera att min reservslang var av fel slag. Det är inte bra att ha diverse cyklar med olika däcksdimensioner hemma. Tur att jag inte befann mig mitt i spenaten. Det kunde blivit så lagom kul. Hur fasen skulle jag komma hem var en tanke som infann sig. Såg inte alls fram emot en längre promenad i cykelskor. Hojtade till en annars fullt upptagen Herr Ohlsson som sluggade sig uppför backen och tiggde skjuts mitt under brinnande lopp. Ett halvkvävt "naturligtvis" blev svaret på väg uppför igen. Det är i cykelnöd människans sanna natur visar sig. 

Ett enkelt målsystem med vissa komplikationer

Ett visst sympatiskt kaos infann sig så småningom vid målgång eftersom anstormningen helt enkelt varit så massiv att såväl nummerlappar som buntband tog slut i ett tidigt skede innan start. Idén att lägga upp cyklarna i den ordning deltagarna kom in var god men havererade bitvis ändå på grund av att alla kört olika antal varv på sina fyrtiofem minuter. Så resultatlistan får nog tas med en säck salt. 

Det är som det skall på något vis. Härligt informellt och visar att det inte är på blodigt allvar. Det är trots allt ingen tävling. Men missförstå inte - att komma först är tämligen prestigefullt och inte helt enkelt i den här samlingen. 

Och först i mål var arrangören själv vilket är bra reklam för ett visst cykelmärke vilket kanske inte är någon större hemlighet eftersom det är "BROS MTB-Cup" det handlar om.  

Och först i mål var Håkan

Väl hemkommen upptäckte jag förresten att det även var punktering på framdäcket så det hade inte spelat någon roll om jag kunnat byta slang i fält. Där ser man. Om det var en lättnad eller ytterligare strödde salt i såren vet jag inte. Tredje punkteringen på två dagar. Jag som aldrig punkterar!

Jag får komma igen vid nästa Cuptillfälle vilket blir i slutet av maj i trakterna av Hollstorp om jag inte är felunderrättad. 

Tack en än gång för skjutsen Roger. Det räddade den resterande kvällen för mig.

/ J - lite vid sidan om

Mitt i veckan mitt i livet

- Vad gör man med en onsdag?

Gårdagen blev som den blev. Förmiddagen bjöd på sedvanlig insats på "I H" och sen det ärofyllda uppdraget som jag nämnt tidigare att få vara med vid cykelköp. Det är så jäkla roligt! Jo, det blev en cykel den här gången också. En "Bros Endorphin". Tror bestämt att det är en cykel som inte bara är en bra "instegsmodell" utan håller att växa med ett bra tag. Genomgående Shimanomix med XT/SLX/Deore i bakväxel, vevparti och nav och en duglig aluminumram på det. Inte extremt lätt men absolut inget bojsänke. Balansen kändes bra och framförallt tyckte blivande ägarinnan att den kändes helt rätt. Märkligt förresten att de flesta av mina cykelköpande vänner är så bestämda och raska till beslut. Önskar jag hade varit hälften så målinriktad. Eller vänta, vid cykelköp har jag nog varit det. 

Min nuvarande racer, en "Cube Streamer" såg jag en gång i tiden på rea hos "Häggs". Blev förtjust i både cykeln och inte minst prislappen. Provkörde och därefter köpte jag den på stående fot efter att ha kollat hur mycket pengar som skulle komma tillbaks på skatten. Egentligen var vi där för att köpa en cykel åt min dåvarande fru. Och jo, det blev en till henne också! Mountainbiken gick nästan lika fort att bestämma sig för.  Där var väl lite mer beslutsångest om huruvida det skulle bli heldämpat med mer långdistanskomfort eller en snabbare hardtail men efter någon timma var det beslutet fattat. Även mina andra cyklar har införskaffats efter tämligen korta handläggningstider. Så är nog inte så velig när det kommer till den sortens beslut ändå. Däremot behöver jag alltid "bollplank" någon som hjälper mig att säga "jovisst är det rätt beslut" när jag egentligen redan bestämt mig. 

Fönstervy. Utsikt över en onsdag

Just den här onsdagen i Växjö ser ut som många andra dagar på sistone. Tittar man ut genom de måttligt rena rutorna ser jag en bakgård med fin tegelvägg och ovan där en blå himmel. Och sen var det där med kylan som är ständigt närvarande. Har någon slags förhoppning om att solen ska tära lite på den och att jag kan trampa en runda i eftermiddag. Eller rättare sagt så tänker jag göra det, frågan är väl mer hur sval den kommer att bli. Gårdagen skulle inneburit löpträning för min del men det gick åt skogen. Hade som vanligt virrat ihop saker och glömt att jag skulle ta min hyposensspruta. En "geting" på eftermiddagen sen blir det inget tränat den dagen. Den tog hårt igår och jag var alldeles groggy och fick sova några timmar istället. Så den här "träningsveckan" har inletts utan träning. Eller omformulerat - två "vilodagar". Trist att bara en av dem var planerad. Så idag eller snarare om några timmar blir det cykel. Imorgon det numera traditionsenliga dubbelpasset med styrka och löpning. Sen får jag se hur resten av veckan artar sig. Men cykel fredag, lördag och söndag vore inte dumt. 

Apropå cykeln börjar jag nu bli smått upprörd. Har fortfarande ingen mountainbike av samma orsak som tidigare. Det tycks vara förbannat svårt att skicka ett par bussningar från Danmark till Myresjö. Märkligt då det är ett par metallhylsor det handlar om. Under samma tid som förflutit i det ärendet har jag hunnit beställa och få knivar från både Kina och USA. Man kan undra vart någonstans på jorden Manitou tillverkar sina produkter? Lär få anledning att återkomma i det ärendet. Men frustrationen börjar öka i takt med att premiären på årets Mtb-cup närmar sig. Två veckor dit och jag har inte ens hunnit sitta på en mountainbiken än. 

Eftersom jag är hungrig har jag redan börjat fundera på lunch. Tankarna går åt det onyttiga hållet. Vi får se...

Men svaret på vad man gör med en onsdag tycks bli äta onyttigt och sen cykla. På återseende!

/ J - tvekar inför ambivalensen