Om allting, bland annat

Klicka här så hittar du den aktuella texten!

Cykligare har flyttat till Svenska Cycling Plus Bloggsektion!

Välkommen!

Ny cykel!!

- Cannondale CAAD10

Jag känner mig som en kalv eller kanske mer som en gammal oxe på grönbete. Det spritter liksom i benen och jag vill ut och skutta. Hittills har vädret ställt till det men solen kom på besök och därmed värmen också. 

Äntligen! Ja, det har ju egentligen inte förflutit så lång tid sen "the big bang" men ändå. Varje dag utan cykel är en svåröverblickbar evighet som alla cyklofanatiker vet. Därför var det tusan så skönt att få plita ned dagens rubrik! Jag har under en längre tid velat ha en ny racer men inte haft råd helt enkelt. När den gamla kraschade kunde jag använda försäkringspengarna som grundplåt till en ny. Och då återstår alltid den spännande frågan - vad skall man välja? Utbudet är stort nuförtiden säger en enkel sökning på Google.  

Några faktorer begränsade emellertid mitt urval väsentligt. Jag önskade förstås en uppgradering i någon form när chansen fanns, jag ville ha en cykel relativt fort och den skulle förstås passa mig och inte minst min plånbok. Då återstår inte riktigt lika många cyklar att välja på längre. Sen föredrar jag att köpa av en lokal handlare om möjlighet finns. Annars är ju alltid vida världen nätet med märken som Canyon och Rose ett alternativ. Men i mitt fall finns ett par bra "LBS" att handla ifrån. Den här gången blev det eminenta Växjö cykelservice som hade det bästa alternativet för mig. Ett annat val hade varit de i Växjö så frekvent förekommande "Bros"-cyklarna. 

Mer drop eller inte, det är frågan...

Jag har sneglat på Cannondales CAAD10-ram sedan tidigare. Någon gång fick jag för mig att den skulle passa mig utmärkt. Av många ansedd som världens finaste aluminiumram. Ja ni läste retrorätt. Den är av metall - inte plast. Cannnondale hör till de företag som fortsatte att parallellt utveckla aluminiumprodukter även efter det att "kålplastrevolutionen" gjort sitt intåg. Jag är väl medveten om att en dyr och fin kolfiberram slår allt annat på fingrarna men i gengäld smiskar en CAAD10 alla billigare och de flesta mediumprissatta plastramar. Den är prisvärd helt enkelt. Särskilt som jag alltid kommer vara en tyngre cyklist som behöver mycket vridstyvhet vilket den här ramen bjuder på en masse. 

När det sen råkade vara så att det fanns EN (!) cykel kvar av förra årets modell i just min storlek så var valet inte så svårt. Egentligen hade jag velat ha en annan färg än vit men jag måste säga att den "växer" utseendemässigt och nu tycker jag faktiskt att den är riktigt snygg om än oändligt opraktisk. Olja, bromsklossrester, asfalt - alla fläckar syns hur bra som helst.  

Skulle jag valt årets modell istället hade jag fått min önskade svarta och elvadelat bak. Men jag hade fått lägga ut runt femtusen spänn för det nöjet och dessutom har jag hjul med tiodelade kassetter hemma. Sen är jag konservativ när det kommer till vissa detaljer. Jag uppskattar inte utvecklingen mot tunnare och tunnare kedjor. Jag vet att de teoretiskt skall vara lika starka men jag upplever ändå att de slits snabbare. 

Inte så pjåkig lack ändå

Nu har jag hunnit provcykla ett par rundor och sammanlagt tjugofem mil. Först några mil för att få de grundläggande sakerna som sadelhöjd och drop och liknande i ordning. Därefter ett distanspass med klubben för att se om inställningarna funkade. Vet inte om sittställningen är helt som jag vill ha den än. Har precis sänkt styret och möjligen sänker jag det något till vad det lider. En avvägning mellan komfort och aerodynamik och dessvärre i mitt fall när magen tar emot.

Cykelkänsla

Känslan i en cykel återfinns på flera nivåer. Den börjar med kontakten med vägen där däck/hjul kommer in i bilden och i kontaktytorna mellan cykel/cyklist såsom pedaler, sadel och styre. Sen har du förstås kraftöverföringen där ramen spelar stor roll utöver själva drivlinan och förstås vevpartiet. Själva handhavandet med växlar och möjligheten att få stopp på ekipaget bidrar inte minst till hur helheten upplevs. 

Första intryck

Om markkontakten kan sägas att Aksium S upplevs som betydligt bättre sina föregångare. Det är förvisso tunga hjul som väger in på sina modiga 1825g* men de är tämligen styva och framförallt "aero" för sin prisklass. Jag har läst en del recensioner i efterhand och de flesta verkar överlag nöjda. Får se vad jag själv tycker när jag kört någon säsong på dem. Sen är det så att låg vikt alltid är roligt om man är cyklist men jag måste prioritera styvhet och hållbarhet. Det är skillnad på om det sitter en femtiokilos klättrare på sadeln eller om jag befinner mig där. Det går att kombinera alla de önskvärda egenskaperna låg vikt, styvhet och god aerodynamik i ett hjul men det kostar på.  

Original utrustad med Mavic Aksium S

Hjulen har hållit sig raka på de inledande 250 kilometrarna men de kanske sätter sig något vad det lider. Det återstår att se. Några missade potthål har passerats men annars är jag tämligen försiktig i handhavandet. Det som sliter mest på mina hjul är jag själv om ni förstår vad jag menar.  

Originaldäcken som cykeln levereras med är Mavics egna "Aksion" vilka är en helt ny bekantskap för mig. Jag har fått varningar från cykelkompisar om att de kan vara hala när det är blött ute. Eftersom jag inte vill vurpa en gång till tar jag det därför tämligen lugnt i kurvorna för närvarande. Planen är att slita ut de här däcken under kommande period och sen byta till mina något finare Mavic Ksyriumhjul. På dem sitter också nya och  troligtvis bättre däck - Schwalbe Durano S och Ultremo ZX.

Egentligen borde väl Mavic även kunna det här med däck särskilt som det är Vittoria som tillverkar dem

Ramen är det som var det centrala för min del i valet av just den här cykeln. Cannondale kallar den själva blygsamt " /../ the most sophisticated aluminum race bike ever made"**. Men jag är böjd att hålla med om vissa delar av marknadsföringstexterna. Jämfört med min gamla ram är den här både lättare och styvare. Och den är faktiskt mer bekväm på grövre underlag än man kan tro med tanke på materialet. Inte sällan körs det på oljegrus i de här trakterna, vägarna med riktigt slät mjuk asfalt är få. Cykeln sväljer vibrationer bra har jag noterat och till det bidrar framgaffeln en hel del. Men det som imponerar mest så här långt är responsen när man trycker på pedalerna. Finns det kraft att trycka på med hamnar den ta mig tusan i vägen också. 

Cykeln är genomgående utrustad med Ultegrakomponenter. Det gör att känslan är väldigt lik den gamla cykeln som hade samma utrustning. Dock har jag noterat att den nyare 6800-gruppen har mer distinkta växellägen än den äldre 6700-Ultegra. Det hörs bland annat på "klonket" när växlarna hoppar i. Möjligen har Shimano sneglat på på sina konkurrenter därvidlag som alltid varit mer återkopplande på det planet.  

Funktionen är förstås utmärkt som det bör vara på en ny cykel. Ultegra är en mycket duglig grupp om än inte lika lätt som Dura-Ace förstås. Sen är alltid nya vajrar och höljen samt frånvaron av smuts en starkt bidragande orsak till att det lirar som det skall. Och det är klart hade möjligheten funnits hade elektriska växlar varit lockande. Men nu köptes cykeln på rea och för min del är det en ren prisfråga. Elektriskt är bekvämt men funktionsmässigt märker jag ingen större skillnad från ett par väl trimmande mekaniska växlar måste jag erkänna. Men det finns andra fördelar som mindre underhåll och justering.  

Ett av undantagen från komponentlistan är vevpartiet som är en betydande uppgradering. På cykeln sitter nämligen fabriksmonterat kolfibervevpartiet SL-K från franska FSA*. Det kostar i "lösvikt" i runda slängar som en tredjedel av cykeln. Intrycken så här långt är att det är utmärkt. Det vill säga styvt så in i h-e. Precis som jag vill ha det. Dessutom är vevarna 175 millimeter långa vilket jag uppskattar. Förstår inte varför 172,5 millimetervevar återfinns som standard på många cyklar i min storlek. 

Något annat som är nytt för mig är att köra med kompaktvevparti. Spontant är jag vill inte helt såld på den idén. Visst det finns bättre klättringsväxlar än tidigare och toppfarten skiljer inte så mycket men jag saknar ändå de sista tänderna när jag laddar på i framförallt svaga medlut. Då gillar jag att gå på låg kadens nämligen. Annars knattrar jag på som de flesta och då räcker växlarna mer än väl till. Det kanske är en vanesak. Det återstår att se.  

Kolfiberlyx, FSA SL-K

Sadeln kommer från Prologo och är så långt en positiv överraskning. Nya sadelmodeller kan annars vara ett kapitel för sig. I värst fall kan de orsaka babianarsle. Sadeln är bekväm och ser ut att vara mer hållbar än mina gamla Selle Italia SLR XP. Nu har jag den modellen kvar på pendlarhojen eftersom två gått sönder på kort tid. En bröt jag av på Mtb:n och den på racern försvann i "the big bang".  

För mig ny och vad det verkar bekväm sadel - Prologo

Sadelstolpen har en mycket enkel funktion för att tilta sadeln via en skruv vilket är en finess jag uppskattar. Fästet på min gamla Cube var helt hopplös på den fronten. Den hade en märklig konstruktion med två skruvar i bredd istället för det mer vanliga längsmonterade.

Compactstyre från Cannondale själva

Styret är bekvämt och passar mig rätt bra. Fast mitt gamla Wingstyre från FSA var nog strået vassare trots allt. Men bredden är rätt och bocken känns lagom för mina händer vilket är viktigt. Jag tillhör dem som gärna håller till där emellanåt.

Och alla hästar i stallet har fortfarande C som initial!

Nu skall det testas vidare. Väl mött på vägen go vänner!!


/ J - C-dale


* Vikt uppgiven på Mavics hemsida
** Mer info om ramen här
* Här var fel! Det har kommit till min kännedom att de inte alls är franska som jag trodde! Tack Håkan för påpekandet!

Mitt stall del 1

- CX3!

Mitt nuvarande cykelstall består av två mer eller mindre ystra fålar, en gammal trotjänare och en halvdöd åsna. Tydligen får man bara vara med i flocken om man har ett förnamn som börjar på C. Cannondale, Crescent och Cube är de märken jag sällskapar med för stunden. Här följer en presentation av något slag och jag tänkte börja med min racer.

Asfaltsnötare

Racern är en Cube "Streamer" av årsmodell gammal, närmare bestämt en 2006 inköpt 2007 om jag inte missminner mig. De flesta originalkomponenterna är utbytta sedan länge. Såväl normalt som synnerligen onormalt slitage och ett antal krascher av olika dignitet ligger bakom det myckna bytandet. Kvar är förutom ram/gaffel endast bromsar och växelförare. Cykeln har den för tiden och prisklassen vanliga kombinationen av aluminiumram med kolfibergaffel. Ramen är en tämligen anonym histiora i vanlig 7005-aluminium men är relativt styv både vid igångdrag och i framdelen. Gaffeln är den utmärkta Deda Black Force 4 som känns ovanligt påkostad i sammanhanget. 

Cube Streamer 2006

Dedagaffel i elegant förklädnad. Kolfibern tittar fram och utgör loggan

Alla slitdelar är förstås bytta ett flertal gånger inklusive drivlina med drev, kassett, kedja samt växel och bromsvajrar, höljen, bromsklossar, styrlinda etc. Efter en storkrasch för två säsonger sedan byttes även sadel. Likaså var styre, styrstam och växelhandtag samt pedaler tvungna att nyanskaffas i samma veva. Inför årets säsong fick cykeln även nya vevlager samt nytt vevparti, något jag skrivit om tidigare. Så i princip är det mesta på cykeln nytt. 

Vevpartiet som fick ersätta det gamla blev även det 

Shimano Ultegra men av modernare snitt

Komponenterna är genomgående Ultegra med undantag för kedjorna som för närvarande kommer från Dura-Ace-gruppen. Shimano Ultegra-delarna är stabila, fungerar utmärkt och är någorlunda snygga och kostar inte en förmögenhet. Men det är klart om inte pengar vore en del av ekvationen så finns förstås alternativ som skulle övervägas.

Styret är en uppgradering då jag aldrig trivdes med originalet som var för smalt och en så kallad "ergobock" vilket jag avskydde eftersom mina labbar inte passade någonstans. Tack och lov gick det sönder i storkraschen vilket gjorde det nödvändigt att köpa nytt. Nu kör jag med ett utmärkt aerostyre från FSA "WingPro Compact" som jag trivs förträffligt med. Styrstammen är från Cannondale.

FSA Wingpro Compact

Sadeln är en Selle Italia SLR XP vilket numera sitter på alla mina cyklar i ett försök att harmoniera sittställningarna dem emellan. Frågan är egentligen om det är den bästa sadeln för mig. Jag är egentligen inte helt säker på den punkten men det är en vanesak och ett arv från nittiotalet och mina tidiga Flite Titaniumsadlar. På den tiden fanns inte riktigt lika mycket att välja på som idag. Ursprungssadeln var någon åt Cube tillverkad sadel som döpts till "Scapa Active" och som min ändalykt inte alls trivdes med. Den var för mjuk, hade tapirnos och rundad form mot aktern vilket inte fungerar för mig utan närmast kändes som ett tortyrredskap efter någon timme.

Trots "gubbvinkeln" på styrstammen är  det ett "drop" på 

cykeln på 12 cm till ovandelen av styret och ca 25 cm till bocken

Cykeln körs på ett par olika uppsättningar hjul: ett par Mavic Ksyrium Equipe och ett par traditionellt ekrade hjul byggda av tyska Action Sports: Mavics Open Pro fälgar på Ultegranav med DT Comp-ekrar med mässingsnipplar. Allt för hållbara och framförallt Happykorrekta hjul. Behöver jag tillägga att de är lättservade? Det var för övrigt den främsta orsaken till att de hjulen lades till arsenalen efter de extremt stökiga hjulproblem jag hade för några år sedan. Originalhjulet var de komplett usla Shimano WH -R 550 vilket är deras instegshjul. De är förvisso rätt snygga men tunga som bly och flexar ändå och är inte hållbara. Inte många rätt där således förutom att de är snorbilliga men frågan är ändå om de kan räknas som prisvärda? Jag har kört sönder två par.

Hjul byggda kring Ultegranav och Mavics beprövade

Open Pro-fälg med DT ekrar för slitstarka och lättservade hjul

Däcken är kanttråd och återkommande modeller de senare åren har varit de klassiska storsäljarna Continental GP4000S och Michelin PRO2 och PRO3 samt nu Lithion 2. Jag föredrar nog PRO däcken framför Conti egentligen men jag upplever att de inte håller lika länge dessvärre. Lithion kör jag som träningsdäck för att jag hade turen att fynda ett par. Helt ok däck för priset.

Pedalerna är inget avancerat utan ett par dugliga Shimano 105. Efter kraschen funderade jag på att uppgradera. Men med tanke på totalvikten på min cykel för övrigt känns det inte aktuellt att lägga nästan dubbla pengarna för att få ett par Ultegra med aningen finare lager och vinna 40g.

Det enda extra "lyx" som är dolt på cykeln är ett par riktigt bra kullagrade trissor i växelföraren samt ett par exklusiva flaskställ. Jag gillar inte att tappa flaskor så det tänker jag fortsätta att undvika.

Cykeln är ingen lättviktare som sagt och ligger med de här hjulen och däcken på cirka 8,7 kg. Men den vikten får tas med en nypa salt då inte litar på vågen som gav mig resultatet.

Äldre bild på Cuben "tempofierad" med Ksyriumhjulen, tempobåge och sadel 

med mer extrem sittställning monterad. Fattigmans tempohoj helt enkelt

Eftersom jag inte äger någon tempocykel men ändå kör temposträckor ibland så trimmar jag Streamern för att passa så bra som möjligt vid dessa tillfällen. "Tempofieringen" innebär byte av sadelstolpe och sadel eftersom jag inte vill mixtra med ordinarie sittställning. Det gör positionen mer aggressiv - högre, mer framåtlutad och längre fram över vevpartiet. Sen kompletteras det hela med ett par tempopinnar, numera båge då de första gick av och sen är det bara att köra skiten ur sig. Det fungerar tämligen väl även om det naturligtvis knappast förvandlar cykeln till en tempohoj.

/ J - väglus

Jag är påskcykling gul

- Upp och ned för en ås och upp igen

Ännu en fantastisk vårdag som gjord för cykling. Blå himmel, snälla vindar för att vara vid kusten och en behagligt värmande vårsol. Dock bett i skuggan, där blir man påmind om att våren inte är lastgammal än. Det hade varit påtagligt dagen innan på långfredagens cykelutflykt då jag som man bör led mer.

Begynnelsen bar genom Båstad ut mot kustvägen. Inte helt lätt i en sommarort som är på väg att vakna ur vinterdvala. Turisterna hopas och de fläskiga BMW och Audi-SUVarna flockas och bräker ängsligt som vilsekomna får utan herde. 

Längs med havet for vi och livet kändes sådär härligt befriande äventyrligt för en stund. På väg mot nya mål och förbi strandhotellet i Mellbystrand. Allt är möjligt i när saltdoften hänger i luften. 

C på en C - i full fart över slätten

På väg ut genom stan förbi strandtallskogen kom samtalet in på en trend jag noterat efter att ha sett de av Eurosport sända vårklassikerna så här långt och det är att 

"det nya svarta" är just - svart! 

De flesta teamcyklar verkar vara i huvudsak svarta med någon färgklick som associerar med lagsponsorn utslängd här och var. För all del snyggt men väldigt unisont. Fröken C är därmed helt trendriktig på sin snygga Cannondale.

Trenden i Båstad verkade den här dagen var lika tydlig. Det skall vara par som cyklar. Utöver oss själva kunde räknas fyra eller fem cyklande par som vi mötte och vi blev omkörda av ytterligare ett. Eller räknas det om vi sen körde om dem alltmedan vi körde slalom mellan lyxbilar? För övrigt mötte vi samma par vid ytterligare två tillfällen under vår runda. De verkade gilla samma vägsträckning som vi fast i en annan ordning. Annars var det gott om cyklister på vägarna generellt. 

Förvisso har jag färdats söderöver...

men ändå?

Efter några mil på slätten pausade vi vid en kyrka för att sen skiljas åt för ett tag. Cyklarna behövde sin vila. C styrde mot Båstad igen och jag åter mot Hasslöv där vi befunnit oss på fredagen. Jag tänkte där öva på att låta bli att köra upp för den i cykelkretsar kända Hasslövsbacken. Jag hade haft någon grads feber i ett par tre dagar och hade därför inte för avsikt att ta i alls under det här passet. Den planen höll inte.  

Väl cyklandes österut tänkte jag bara köra förbi Vallåsen för att veta var stället låg med framtida Mtb-utflykter i åtanke men sen gick det som det brukar med Mtb. Åt skogen. På vägen passerade jag Brasilien, tror jag.

Problemet med skog är att det inte är ett bra ställe att utforska med landsvägscykel noterade jag senare. Vägen förbi Vallåsen var vidunderligt vacker så här i vårtider med porlande bäckar, vitsippor i mängder, fårarumpor i hagarna och drillande lärkjävlar. En skånsk idyll. Men när jag närmade mig en skylt som upplyste att Örkelljunga närmade sig tyckte jag det fick vara nog. Där ville jag verkligen inte hamna och jag beslöt mig därför raskt att svänga västerut mot havet igen på första bästa väg. Skånevägen hette den och vek lämpligt av åt höger. Asfalterad om än lite sliten och öde. Den slog jag in på och efter ett kort tag började det gå uppför. Datorn upplyste om att lutningen varierade mellan 8-11 % ett tag och de murkna sandlådorna vid vägkanten om att vägen inte används alltför frekvent. Sen planade det ut något men fortsatte att stilla bära uppför. 

Efter ett par kilometer hände något intressant - asfalten tog slut och grusväg vidtog. Mycket ovanligt i den här delen av världen. Jag tänkte därför att min vän asfalten snart skulle återkomma. Och dessutom hade jag ju investerat viss möda i att släpa upp min kroppshydda de över 150 höjdmetrarna så jag fortsatte trots det ojämna underlaget.  

Två tecken att akta sig för när man tränar landsväg. 

Ridvägar och namngivna skogsbilvägar

Jag borde nog ha reagerat över skyltarna som antydde att det här var en ridled och det faktum att Sveaskog stod för gatunamnen. Och jag som inte skulle anstränga mig. Nu befann jag mig plötsligt 196 m ö h  på en jäkla grusväg som blev allt grövre och som här och var befanns strösslad med makadam där det var blött. 23 mm racerdäck med 8 kilos tryck gör sig sisådär i de sammanhangen.

Finn fem fel!

Det fanns dock inte så mycket att göra åt situationen mer än att fortsätta. Som de flesta cyklister vet är att vända inte ett alternativ om vägen alls fortsätter framåt. 

Aha, klarhet!!

Det blev allt värre och någon kilometer var dessvärre nyplöjd, förlåt nygrusad och extra grov. Sen blev den tack och lov bättre och en skylt dök upp i skogen som förklarade allt! Och jag som undrat vart jag befann mig. I SKÅNE - NÄHÄ! Precis vad en trött J behövde, ett ironiskt blått meddelande från Trafikverket.

Varför återfanns ingen dylik angivelse i andra ändan?

Allt har ett slut, till och med skånska dödsvägar för att använda modern terminologi. Till slut återfanns den förlorade asfalten. Och där stod den - skylten jag anser borde haft en tvilling i andra ändan!!

Nu börjde tiden bli en aning knapp eftersom en traditionell påskmiddag hägrade. Lamm, potatisgratäng och rödvinssås. Det såg jag fram emot och säkert de andra också. Enda kruxet var att det var jag som förväntades vara kock. 

På vägen inträffade ett av de där underbart vardagssurrealistiska ögonblicken som jag älskar att observera och vårda minnena av. Jag stannade för en stund vid vägkanten för att njuta av synen av grön vitsippematta som bildade en närmast grafisk kontrast mot ännu lövfria bokar. När jag sitter där för att fånga ögonblicket på bild har jag en liten stuga på höger sida om mig. Fönstren är öppna, de vita gardinerna fladdrar i vinden och i den varma vårsolen strömmar ljudet av stenhård dödsmetall ut och ackompanjerar de drillande lärkorna på ängen bakom min rygg. 

Dödsmetallutsikt

Resterande hemfärd var rätt tung. Motlut från Margretetorp på Postridarens väg med bråttomvatten på höger sida och sen över till gamla riksvägen. På vägen upp körde jag om en cykelklubb. Följde därefter de vindlande vägarna på åsens rygg tillbaks till Båstad. 

Till dessert påskpavlova med curd på lime och passionsfrukt. 

/ J - ännu en gång på Skånska irrfärder

Och nu blir det mer reklam

- Om försäkringsbolag bland annat

Ibland kan man svära över motgångar och hur livet utvecklar sig och ibland löser det sig till det bättre. I det här fallet börjar vissa saker så sakteliga nysta upp sig och både i livet och i cykellivet. 

Tyvärr är jag väl rätt rejält demolerad efter smällen i torsdags. Känseln i två fingrar och handloven på högerhanden har inte återkommit och jag har värk i nacken samt i båda armbågarna. Skrap och brännsår läker men det stora som är beläget på xxxxxx har spruckit upp och är trist. Det medför även att sömnen blir lidande. Det gör ont när skrapsår fastnar i lakanet hela tiden. Febern har gett med sig och ersatts av lite förkylningströtthet och muskelvärk. Men den tänker jag helt sonika strunta i. Den förtjänar ingen uppmärksamhet. Så envis som jag är har jag alla planer på att stå på startlinjen lördag morgon. Men det blir som sagt lite mer kamp över det hela än jag från början tänkt mig. Det är jobbigt nog ändå att försöka köra 295 km med ett rullsnitt på 36,4 km/h även utan flera dagars bristande sömn och smärtor här och var. 

Det tekniska börjar även det nysta upp sig. Cykeln är nu körklar om än skamfilad. Nya skor och hjälm är beställda som ersättning för de trasiga. För loppet har jag kunnat låna hjälm och de gamla skorna går nog att limma ihop tillfälligt. Sykunnig vän har lovat att försöka lappa ihop tröjan så gott det går och gamla Lammhultcyklistbyxor har jag även om de är på tok för stora. Tror jag har något äldre par glasögon också som kan användas. Kommer att se ut som en pajas men i alla fall en clown på startlinjen!

Delvis har det löst sig smidigt tack vare Länsförsäkringar. De förtjänar bra reklam i det här fallet. Dagen efter vurpan, i fredags, tog jag kontakt med dem och fick blanketter mailade till mig varpå jag kunde samla ihop den nödvändiga dokumentationen inklusive bilder och kvitton etc som var aktuella. Även Växjö Cykelservice ställde upp förträffligt och fyllde i en "reparatörsrapport" omgående. Jag mailade det som gick att skicka den vägen i måndagskväll och lämnade in övriga skrivelser till LF i tisdagsmorse. Igår eftermiddag var ärendet handlagt och klart. 

Vi var i stort sett överens om ersättningsnivåer och jag fick kompensation för nyanskaffning av det mesta som gått sönder. 

Nu är det bara ett liiiitet aber. Om man slår ihop värdet av att återställa den gamla cykeln i toppskick vilket bland annat innebär att byta växel/bromshandtag samt sadel, styrlinda, snabbkoppling bak samt vajrar och höljen med de nya däck och drivlina som följer med en ny cykel så får man ungefär halva priset på en sån här:

Cannondale Caad10 med Ultegra-utrustning

Vad jag dessutom får är en mycket bättre ram, lättare och styvare vevparti med vevarmar i rätt längd för mig samt en vinter/slaskcykel över. Så nu gäller det att klura på vad som är smartast. 

Har dock inte tid att fundera så mycket idag eftersom jag skall packa för morgondagens tripp till Motala. Det ska bli så jäkla roligt att få träffa bror med familj och inte minst lilla Lily som precis tagit sina första steg! Jo, just det...sen var det visst ett cykellopp också. Innan dess skall det hinnas se lite Motala GP, spana in utbudet i tältet på torget, insupa atmosfären och provköra cykeln. Kanske undersöker om Övralidsbacken finns kvar?

/ J - om en stund packad

PS. Sen kanske det blir min sista Vättern. Mer om detta senare men jag kan säga att det bland annat har med aviserade prishöjningar att göra. Det finns fler och roligare lopp att köra. 

Jakt på cykel

- Att ingå i jaktlag

Det näst roligaste efter att själv köpa cykel är nog att var behjälplig när goda vänner gör det. Just den där entusiasmen när det börjas fundera i banor kring att köpa nytt, jakten på rätt märke och modell. När det bläddras i tidningar, läses forum och kollas nätsidor och cykelhandlare besökes. När man försöker väga in alla egenskaper för att få bäst värde för sina slantar, ja hela processen. Det är alltid lika kul att se när ens egna intressen "smittar" av sig och fler blir bitna. Det har hänt några gånger vid det här laget och det är lika uppmuntrande varje gång. Delad glädje är verkligen dubbel glädje. 

Och sen det bästa av allt, det lyckliga leendet som nyblivna cykelägare alltid har smetat över hela sig. Det som färgar av sig värre än en röd strumpa i vit tvätt. Hela omgivningen blir färgad av ett rosarött skimmer ett tag. Mycket sympatiskt. 

Nu har jag fått äran att vara bollplank åt två personer i sådana ärenden den här veckan. Och den är inte slut än! En lite mer standardbetonad men ändå halvracig hybrid tänkt för pendlartid var det ena objektet som jagades. Det andra en fullblodsracer som ersättare eller snarare komplement till en Kona Dr Dew. Vätterntider ska kapas och vägmil slukas och då behövs dugliga redskap. Bollplank innebär även att jag får äran att göra lite av ovan nämnda förarbete för att sedan komma med tips vilket är en tämligen behaglig uppgift. 

Det tilltänkta bytet, Cannondale Caad 10

Ett byte lyckades smita undan precis i skottögonblicket men beräknas nedläggas nästa vecka. Det blir troligen en Bros Speedster från Bike Brothers, ny modell anländer inom kort. Den andra kom inte undan. Och fort gick det. En stunds funderande över lämpligt ställe att lägga sig i bakhåll, ett snabbt drev och sen fram med betalkortet och pang där satt det dödande skottet. En Cannondale Caad  10 bärgad! 

Bra att ha saker som pedaler, skor och cykeldator inhandlades också hos alltid lika eminenta Växjö Cykelservice.  

Samtal kring den eviga frågan om klossars placering

Sen gäller det att få hem trofén

Och lagom till att det är dags för premiärturer så behagar den stora gula lampan tändas och en aning till värme kan antydas. Där ser man, är det månne ett tecken och i så fall på vad?

Eftersom jag hittar i symbolik i det mesta misstänker jag att det betyder att jag själv ska ut och trampa en sväng nu. Så det får bli så. På återhörande...

/ J - kalla mig bollplanket