Chickenrace III

- Den sista färden

Ja - slutcyklat vid havet för den här gången kanske skall förtydligas. Annars blir det  en onödigt ödesdiger och dystopisk undertitel.

Det var med saknad jag lämnade ett mycket bra påskfirande. Vädret har bjudit på sol ute såväl som i sinne. Och humöret på både vuxna och barn strålade ikapp med vårsolen. Påsk avhandlades, födelsdagsfirande inleddes, god mat inmundigades och livet var allmänt bra. Dessutom slapp jag vara sjuk. Bara en sån sak. Jag har varit det de sista tripperna i västerled annars. 

Men även på den tredje dagen - cyklades det!

Gamla E6 strax norr om Margaretetorp i väntan på vitsipporna

Den sista rundan hade väl något av backturs-karaktär även om det inte var ett uttalat mål. Förutsättningarna var att rundan fick inte ta längre än två timmar. Sen var vindarna betydligt mer påtagliga än tidigare dagar och benen något mer slitna. Därför valde jag att inte harva mig närmaste vägen uppför åsen. Vilket för övrigt är endera Tarravägen med sina fruktade kurvor med 14% lutning som ligger runt knuten eller tidigare omskrivna Karstorpsbacken uppför samma del av åsryggen. 

Uppvärmningen bestod därför istället av att jag i god fart susade ut ur Båstad i medvind via Östra Karup och vidare mot Hasslöv och den i cyklistkretsar kända backen som väntar där. Brantekällavägen även kallad "Hasslövsbacken" bjuder på en två kilometer lång stigning med tio procents lutning. Mumma för slitna ben. 

Vill man bo i Tjuvhult?

Vägen slingrar i ett par svepande kurvor uppför genom gammal vacker bokskog och det är tacksamt eftersom man slipper se hela motlutet i ett svep. Den är annars förunderligt jämn och lutar konstant mellan nio och tio procent. På toppen väntar ett vägskäl och tar man som jag åt höger finns ytterligare en liten knäppa att sega sig uppför. Strax i närheten ligger Högalteknall vilket är åsens högsta punkt med sina 228 m ö h. Vägen går på runt tvåhundraelva meter. Som kuriosa kan nämnas att trots höjden är det inte Skånes högsta punkt eftersom den här knallen ligger på fel sida gränsen och man här faktiskt befinner sig i Halland. Skånes topp återfinns istället på Söderåsen och är 212 m ö h. 

Efter att ha irrat lite kort upp på åsen styrdes kosan åter västerut och mot havet. Till en början uppe på åsen. 

Vi och dom

När jag passerade motorvägen stannade jag och betraktade världen, mig själv och galenskapen en stund. Egentligen är det tokigt att vi skall susa omkring i tunga plåtskrällen i farter vi inte förstår vare sig de är markburna eller befinner sig i luften. Människan är alltings mått även om vi gör allt för att glömma det. 

Motljus på gamla E6 på väg söderut och ned mot Margretetorp med bråttomvatten på vänster sida

Sen vek jag av åt Margretetorpshållet för andra gången den här helgen. En lång svag utförslöpa där jag gnagde på mina höjdmeter. Ett infall på vägen fick mig att svänga höger innan byn och in på en nästan lika känd stigning som "Hasslöv" nämligen "Postridarens väg". Upp bar det igen för sista gången den här helgen. 

Sen hemåt via den smala vägen med det lika fantasieggande som tungvrickande namnet "Hulrugeredsvägen". Säg det fort tio gånger i rad den som kan. 

Sammanfattningsvis på bjöd helgen på lite drygt nittonhundra höjdmeter. Alltid något även om jag vet att glada alpbockar med krumhorn till cykelstyren klipper det innan frukost. 

/ J - plitar vidare på den tunna pamfletten "Skånes berg"

Jag är påskcykling gul

- Upp och ned för en ås och upp igen

Ännu en fantastisk vårdag som gjord för cykling. Blå himmel, snälla vindar för att vara vid kusten och en behagligt värmande vårsol. Dock bett i skuggan, där blir man påmind om att våren inte är lastgammal än. Det hade varit påtagligt dagen innan på långfredagens cykelutflykt då jag som man bör led mer.

Begynnelsen bar genom Båstad ut mot kustvägen. Inte helt lätt i en sommarort som är på väg att vakna ur vinterdvala. Turisterna hopas och de fläskiga BMW och Audi-SUVarna flockas och bräker ängsligt som vilsekomna får utan herde. 

Längs med havet for vi och livet kändes sådär härligt befriande äventyrligt för en stund. På väg mot nya mål och förbi strandhotellet i Mellbystrand. Allt är möjligt i när saltdoften hänger i luften. 

C på en C - i full fart över slätten

På väg ut genom stan förbi strandtallskogen kom samtalet in på en trend jag noterat efter att ha sett de av Eurosport sända vårklassikerna så här långt och det är att 

"det nya svarta" är just - svart! 

De flesta teamcyklar verkar vara i huvudsak svarta med någon färgklick som associerar med lagsponsorn utslängd här och var. För all del snyggt men väldigt unisont. Fröken C är därmed helt trendriktig på sin snygga Cannondale.

Trenden i Båstad verkade den här dagen var lika tydlig. Det skall vara par som cyklar. Utöver oss själva kunde räknas fyra eller fem cyklande par som vi mötte och vi blev omkörda av ytterligare ett. Eller räknas det om vi sen körde om dem alltmedan vi körde slalom mellan lyxbilar? För övrigt mötte vi samma par vid ytterligare två tillfällen under vår runda. De verkade gilla samma vägsträckning som vi fast i en annan ordning. Annars var det gott om cyklister på vägarna generellt. 

Förvisso har jag färdats söderöver...

men ändå?

Efter några mil på slätten pausade vi vid en kyrka för att sen skiljas åt för ett tag. Cyklarna behövde sin vila. C styrde mot Båstad igen och jag åter mot Hasslöv där vi befunnit oss på fredagen. Jag tänkte där öva på att låta bli att köra upp för den i cykelkretsar kända Hasslövsbacken. Jag hade haft någon grads feber i ett par tre dagar och hade därför inte för avsikt att ta i alls under det här passet. Den planen höll inte.  

Väl cyklandes österut tänkte jag bara köra förbi Vallåsen för att veta var stället låg med framtida Mtb-utflykter i åtanke men sen gick det som det brukar med Mtb. Åt skogen. På vägen passerade jag Brasilien, tror jag.

Problemet med skog är att det inte är ett bra ställe att utforska med landsvägscykel noterade jag senare. Vägen förbi Vallåsen var vidunderligt vacker så här i vårtider med porlande bäckar, vitsippor i mängder, fårarumpor i hagarna och drillande lärkjävlar. En skånsk idyll. Men när jag närmade mig en skylt som upplyste att Örkelljunga närmade sig tyckte jag det fick vara nog. Där ville jag verkligen inte hamna och jag beslöt mig därför raskt att svänga västerut mot havet igen på första bästa väg. Skånevägen hette den och vek lämpligt av åt höger. Asfalterad om än lite sliten och öde. Den slog jag in på och efter ett kort tag började det gå uppför. Datorn upplyste om att lutningen varierade mellan 8-11 % ett tag och de murkna sandlådorna vid vägkanten om att vägen inte används alltför frekvent. Sen planade det ut något men fortsatte att stilla bära uppför. 

Efter ett par kilometer hände något intressant - asfalten tog slut och grusväg vidtog. Mycket ovanligt i den här delen av världen. Jag tänkte därför att min vän asfalten snart skulle återkomma. Och dessutom hade jag ju investerat viss möda i att släpa upp min kroppshydda de över 150 höjdmetrarna så jag fortsatte trots det ojämna underlaget.  

Två tecken att akta sig för när man tränar landsväg. 

Ridvägar och namngivna skogsbilvägar

Jag borde nog ha reagerat över skyltarna som antydde att det här var en ridled och det faktum att Sveaskog stod för gatunamnen. Och jag som inte skulle anstränga mig. Nu befann jag mig plötsligt 196 m ö h  på en jäkla grusväg som blev allt grövre och som här och var befanns strösslad med makadam där det var blött. 23 mm racerdäck med 8 kilos tryck gör sig sisådär i de sammanhangen.

Finn fem fel!

Det fanns dock inte så mycket att göra åt situationen mer än att fortsätta. Som de flesta cyklister vet är att vända inte ett alternativ om vägen alls fortsätter framåt. 

Aha, klarhet!!

Det blev allt värre och någon kilometer var dessvärre nyplöjd, förlåt nygrusad och extra grov. Sen blev den tack och lov bättre och en skylt dök upp i skogen som förklarade allt! Och jag som undrat vart jag befann mig. I SKÅNE - NÄHÄ! Precis vad en trött J behövde, ett ironiskt blått meddelande från Trafikverket.

Varför återfanns ingen dylik angivelse i andra ändan?

Allt har ett slut, till och med skånska dödsvägar för att använda modern terminologi. Till slut återfanns den förlorade asfalten. Och där stod den - skylten jag anser borde haft en tvilling i andra ändan!!

Nu börjde tiden bli en aning knapp eftersom en traditionell påskmiddag hägrade. Lamm, potatisgratäng och rödvinssås. Det såg jag fram emot och säkert de andra också. Enda kruxet var att det var jag som förväntades vara kock. 

På vägen inträffade ett av de där underbart vardagssurrealistiska ögonblicken som jag älskar att observera och vårda minnena av. Jag stannade för en stund vid vägkanten för att njuta av synen av grön vitsippematta som bildade en närmast grafisk kontrast mot ännu lövfria bokar. När jag sitter där för att fånga ögonblicket på bild har jag en liten stuga på höger sida om mig. Fönstren är öppna, de vita gardinerna fladdrar i vinden och i den varma vårsolen strömmar ljudet av stenhård dödsmetall ut och ackompanjerar de drillande lärkorna på ängen bakom min rygg. 

Dödsmetallutsikt

Resterande hemfärd var rätt tung. Motlut från Margretetorp på Postridarens väg med bråttomvatten på höger sida och sen över till gamla riksvägen. På vägen upp körde jag om en cykelklubb. Följde därefter de vindlande vägarna på åsens rygg tillbaks till Båstad. 

Till dessert påskpavlova med curd på lime och passionsfrukt. 

/ J - ännu en gång på Skånska irrfärder

Åstad till Båstad

- Åsen och jag

Ett fenomen jag stött på i olika former genom livet är det speciella förhållandet människor som bor i närheten av mäktig natur får till sin omgivning. Hav, fjäll, floder eller stora skogar formar inte bara naturen utan även människorna som bor och lever i närheten av dem. I det här fallet handlar det om Båstad och både havet och Hallandsåsen. Man talar om "uppe på åsen", "på andra sidan" och "bortom" åsen. Även om det inte är en alp eller ett fjäll så dominerar den sin omgivning. Och havet ligger där det ligger. I detta påtagliga möte mellan elementen ligger Båstad och där kan man cykla.

Jag har varit där en långhelg av helt andra orsaker men en cykel fick följa med som förkläde och det ångrar jag sannerligen inte. Det blev sammanlagt två rejäla backrundor på åsen och en återhämtningstur i den plattare delen av världen i riktning mot Skummeslöv under helgen. 

Hela helgen bjöd på strålande sommarväder och salta bad både före och efter trampandet. Allt med underbart sällskap och god mat samt rejäla mängder glass. Det är väl så livet skall vara? Första doppet blev dock lite av ett spabehandling då en blåsig kust innebar höga och roliga vågor men också en rejäl soppa av tång, alger och sjögräs. När man klev upp såg man ut som något som kommit upp ur en lagun i känd skräckfilm. 

När jag ändå var på plats var jag sugen på att klara av ett antal höjdmeter på cykel. Brydde mig inte så mycket om fart utan fäste mer vikt vid att det skulle gå uppför. Hade ambitionen att köra i princip alla kända och några mindre kända backar upp- och ned för den här delen av åsen och tror jag lyckades med det. 

Lägger en länk till Bikeroutetoaster då det efterfrågats av några stycken som är på väg att köra i samma del av världen. Grundrutten med lite variationer såg ut ungefär så här:

Länk till Bikeroutetoaster: Backträing Båstad III

Antalet höjdmeter stämmer inte exakt, de blir något fler i verkligheten

särkilt när man kör "fel". 

Den inkluderar de flesta kända backar och stigningar i området såsom: Boarpsvägen (Norrvikens trädgårdar), Italienska vägen, Erikstorpsvägen, Karstorpsvägen, Tarravägen, Lyavägen, Axelstorpsvägen, Nötte backar, Mäshultsvägen (till "Utsikten"), Fylkeskungavägen (till "Nivå 125"), Postridarens väg,  och Brantekällavägen ("Hasslövsbacken"). 

I den här lutande delen av världen körde jag även så jag fick ta backarna såväl uppför som nedför för att få uppleva dem åt båda håll. För att addera till svårighetsgraden bjöds det på "skånska alper" i form av frisk vind på fredagens tur vilket gjorde att det inte gick att vila nämnvärt ens där det var platt uppe på höjden. Extra påtagligt blev det när jag körde förbi Bjäre golfklubb på fredagen. Sen finns förstås fler stigningar på södra sidan av åsen från Torekov med omnejd, i Hasslövstrakten - bland annat "Börkeredsbacken" och bort mot Vallåsen. Men de får jag ta en annan gång. 

Cykelhelgen i siffror

Under fredagen blev distansen 72 km och på den tiden klarades 1100 höjdmeter av på tiden 2.45. Puls medel/max: 129/165.

Lördagen innebar 81 km och 1524 höjdmeter på 3.15. Puls medel/max: 132/166. Passade då även på att slå någon form av hastighetsrekord för mig på svenska vägar med 77,3 km/h nedför Nöttebackar, sen hård inbromsning innan den mycket grova järnvägspassagen med tillhörande kurva. Såg framför mig hur mina hjul förvandlades till åttor annars.

De brantaste partierna jag hittat ligger på runt 16% i delar av Tarrabacken och vägen upp till Erikstorp. Även någon passage på Axelstorpsvägen närmar sig den lutningen. Märkte där att min utväxling på 39-25 är lite för tung för dem. Fick stå upp och bryta på lättaste växel. Blir inte mycket flyt i cyklingen då. Annars fungerar det bra upp till 10-11% men över det blir det väl tungt.

Cykelhelgen i bilder

Datorkalibrering på gång

Jag noterade i efterhand att jag inte riktigt kan lita på GPS i telefonen helt och fullt när det gäller antalet höjdmeter. Min Endomondo visar därför lite fel. Den säger exempelvis att jag inte varit lägre än 48 m ö h vilket uppenbarligen inte stämmer som kan ses på bilden ovan. Stannade vid stranden för att få exakt lufttryck och höjd på datorn.

Kort fotopaus på mitten av 

Erikstorpsvägen, till höger i bild lutar det 16%

När det gäller lutning är det här starten på en av de värsta, Tarrabacken,

ca 150 höjdmeter på 1910m ger nästan 8% i snitt och brantaste 400 m på 13,8%

Maxlutning kring 16-18%

På toppen av Karstorpsbacken med Laholmsbukten i fonden 

och delen av åsen ovanför Järnvägen med bl a "Nivå 125" till höger i bild.

Lyavägen kördes både utför och uppför. Här lutar det nedåt.

Sinarpsvägen. I bakgrunden kan vägen utför

 Nöttebackar skymtas. Där slogs hastighetsrekord

med 77,3 km/h.

Uppe på åsen finns ett helt nät av små, vackra asfalterade vägar och där kan mycket tid spenderas

Den gamla riksvägen tillhör en av de mindre och är smalare än många cykelvägar här hemma

Även ett par kortare besök på sydsidan av åsen gjordes. 

I fjärran syns Kullen.

Vyn som kan beskådas när man passerat "Kafe Utsikten" och 

befinner sig på Finsbovägen. Laholmsbukten från ovan.

För att få någorlunda korrekt höjdangivelsen använde jag såväl telefonens GPS, höjdangivelse på Bikeroutetoaster och framförallt min cykeldator med barometrisk höjdmätning som källor. Datorn kalibrerades vid havsnivå för säkerhets skull. Rundan jag länkat till ovan är lagd för att få så många höjmeter på så kort sträcka som möjligt. Det går naturligtvis få fler om man väljer att köra en kort "åtta" eller så runt runt men det är jag inte intresserad av. 

Annars kan sägas om helgen och Båstad att jag vet vart alla semestrande stockholmare befinner sig som inte är på Gotland. Man kan ställa sig frågan om alla frisörer i den kungliga hufvudstaden använder sig av samma nyans av blont? Antalet blondiner med stora svarta solglasögon i öppna bilar är mycket stort. Sportbilstätheten är rasande hög vid den här tiden på året och en enkel spaning ger vid handen att förutom de vanliga flådiga mercorna och "beamers" så finns det gott om exklusiva Land-Rovers och Rollsar. Förutom Porschar är Jaggor och Maserati populära sportbilsmärken. En och annan Ferrari och Lambo sticker ut. Men roligast tyckte jag nog att den här gamla Bond-klassikern var så den förevigade jag:

Aston Martin DB5, sticker ut bland alla 

tyska och italienska vrålåk

Att leva vid foten av ett berg och vid vattnets rand gör något med psyket. Första gången jag tänkte på det var nog när jag besökte Kjeaasen i Norge. Där är det extrema förhållanden och då blir det extra tydligt. Så nära men ändå så avlägset sina grannar. I Skåneland är närheten till allt påtaglig, särskilt den till havet. Det är ändå något visst med utsikt och fria vidder. Nästa gång jag ser det är troligen i Båstad igen. Och sen skulle det visst köras en tripp uppåt Sälen till. Även där är det vackert. 

/ J - letar efter skönheten vid foten av åsen