Många backar små

- Blir snart till en hel ås

Mer cykling i hallonsåsen, f'låt på Hallandsåsen. Ordlekarna från bilresan med barnen sitter kvar i huvudet. 

Dag två i Båstad och jag hade på känn att jag behövde inspektera mitt tämligen slitna bakdäck innan avfärd. Det var tur att jag gjorde det för backtur nummer ett hade gjort processen kort med det som var kvar av slitbanan och korden  lyste genom gummit på ett ohälsosamt sätt. Av någon förunderlig anledning hade jag tänkt längre än näsan räcker den här gången och faktiskt packat ner det extra backdäck jag köpte i höstas. Ett Schwalbe Ultremo med den trevliga egenskapen att det går att trycka 145 psi eller tio kilo om man nu känner för det. 

Däckskola: så här skall det inte se ut!

På diverse sociala medier hade jag sett att även andra skulle köra backträning den här dagen. Jag hade väl inte direkt något val om jag inte skulle köra raka vägen över slätten till Laholm. Naturen ser ut som den gör här vilket föranledde mig att lämna staden via Lyavägen och upp mot Nivå 125 och sen förbi kafé utsikten och ned i stan igen. Första vändan över åskanten var därmed avklarad. 

Första vändan upp på åsen var benen fortfarande någorlunda kompatibla med sin uppgift. På avstånd syntes regnskyar

Så långt var allt väl men utan tvekan satt gårdagens höjdmeter kvar i benen. De var rejält stumma. Pulsklockan sade dock tvärtemot andhämtningen att tempot var lugnt. Vid närmare inspektion sade den  faktiskt att jag var död. Ingen puls alls. Batteriet i sändaren har troligen gett sig. Jag körde vidare i tillvaron - pulslös.

Lördagens korta fyramilarunda i Båstads närhet

Efter att ha segat mig upp på åsen igen via Karstorpsvägen och fortsatt mot Häljarp så insåg jag att min mentala bild av hur jag svischade uppför backarna inte riktigt stämde överens med verkligheten. Snarare sniglade jag mig upp som ett mellanting mellan långsam mollusk och en disktrasa. Inte elegant alls. 

Vägen fortsätter uppe åsen för att sedan passera en av de många golfbanorna som det går tretton på dussinet här. Varningsskylt fanns men jag var ändå inte beredd på att faktiskt få en golfboll mindre än en halvmeter från huvudet. Den landade med ett plopp strax innan vägkanten. Där låg den som ett illa värpt påskägg. Emellertid undrade jag vad fanken den gjorde där. Knappast idealspår eller vad det nu heter i golf. Det var en bit från fairway. Förresten vad hade gjorts om de träffat mig i huvudet? Droppat bollen eller spelat från arg cyklist?

Suddigt, men det går att läsa "GRD 18"

Efter att ha susat ned för den vidunderligt vackra Italienska vägen svängde jag direkt höger innan rondellen och tog in på den smått besvärliga Erikstorpsvägen. Där blev det överjävligt direkt. Men min utväxling och framförallt mina ben tog det emot. Jag försökte snegla ned mot datorn och fick där förklaringen, 18 jäkla procent i motlut inledningsvis upp till högerkurvan. JO, det är mycket. Extra mycket när man sen skall starta igen med skoskydd på i den backen. 

Uppe på åsen för tredje gången insåg jag väl att den här turen inte skulle bli så lång. Särskilt inte som vindsnurrorna och vimplarna förtäljde att vinden från havet inte bara var kylig utan frisk och mot mig. 

Bäst jag cyklade där och snirklade mig förbi Birgit Nilsson museet vidare mot Kattvik så noterade jag att det var fåglar i luften. Faktum var att lärkjävlarna drillade. De får inte blandas ihop med kråkfan har jag förstått. En sådan höll för övrigt på att skita mig i huvudet när jag passerade en gårdsplan.

Förra året slog jag personligt hastighetsrekord på svensk mark i backarna ned mot havet och hårnålen i Kattvik med 81,5 km/h. Nu tog jag det desto lugnare. Njöt av utsikten och solen.

Regn åt Halmstadhållet till

Efter att vilat mig en stund i sida/medvind utmed havet och konstaterat att vattennivån var låg gav jag mig i kast med dagens sista backe. Från Norrvikens trädgårdar och upp mot Italienska vägen. Det var inte lättare den här gången heller. Femton procent mot som brantast. Det blev sista gången uppför den här turen. Sen susade jag hem vilt kryssande mellan alla stockholmare i sina lyxbilar.

Rundan blev på fyra mil och bjöd på 657 höjdmeter enligt cykeldatorn.

Frågan är om det blir några backar på nästa tur eller om jag kör längs med havet istället.


/ J - fågelÅskådare

Maj maj måne, jag kan lura dig till Skåne

- Chickenrace del 1

Jo, jag är väl medveten om att det inte är maj riktigt än. Såväl almanacka som min cykelform säger att det är för tidigt för det. Om inte annat så påminner mig vädret och inte minst temperaturen om detta oomkullrunkeliga faktum även om solen strålar från en tämligen blå himmel i skrivande stund. I alla fall här vid kusten. Vädret var för all del fint även i normalt regniga Växjö när jag lämnade inlandet för havet och Båstad. 

Påsken är tydligen här. Ris i Växjö

Mest är jag här för att hälsa på svärföräldrarna och fira påsk men det är svårt att inte ta med sig en velociped eller två när det finns så mycket fin cykling i trakterna. Därför fick racern följa med även i år för lite påskcykling. 

Inte helt varmt under natten. Ankorna hade frusit fast

Solen kan dock inte dölja det faktum att det fortfarande är rätt kallt på nätterna. Ett par tre minus har det tydligen varit inatt. I den lilla dammen på gården hade ankorna frusit fast. De riktiga ankorna nere vid hamnen gick upp ur vattnet och satte sig på gräsmattan. Det är ändå en talande bild. 

Uppe på åsen låg det snö här och var i skogen

Ytterligare bevis på de kylslagna nätterna hittade jag senare uppe på åsen där snön låg kvar här och var i skuggorna. Men det är att gå händelserna i förväg. 

Don't be a chicken -  Påsken handlar ju ändå om ägg tänkte jag med Johan Glans påskstand-up i åtanke när jag kände på temperaturen inför första rundan. 

Kyla kräver mest bra kläder. Så efter lite funderande paltade jag på mig vad jag trodde var rätt mängd och sorts persedlar, pumpade däcken och oljade kedjan varpå jag med viss bävan sneglade upp mot åsen där den tornade upp sig över mig. De första riktiga backarna för i år väntade högst bokstavligt runt hörnet.  

Stålhäst på grönbete

För att få en rivstart gav jag mig av ut från Båstad i riktning mot Förslöv. Som det slumpar sig råkar den vägen gå via Nötte backar vilka får betraktas som en maffig uppvärmning. Där mötte jag några cyklister på väg åt andra hållet. Det var inte annat än att jag avundades dem. Jag konstaterade snabbt att backformen är någon annanstans än här. Det var tungt och inte hjälper min nuvarande utväxling på cykeln till heller. Men upp kom jag med viss möda och utför bar det så småningom. 

På andra sidan väntade havet igen och utsikten över Kullen som avtecknade sig mot horisonten där på andra sidan bukten. Efter en stunds irrande på Bjäre vände jag inåt landet varpå jag fick vinden i ryggen och susade vidare mot Margretetorp. Planen var att ta gamla riksvägen därifrån till Östra Karup. Det innebar andra passagen uppför åsen och en vidunderligt vacker väg dit. Särskilt lite senare på våren när vitsipporna börjar blomma. Det är lite för tidigt för det än. 

 Kullen i fjärran vid ett hav lika blått som himlen

Efter att ha passerat motell Hallandsåsen susade jag nedför gamla riksvägen till Östra Karup. På parkeringen såg jag några cyklister som höll på att iordningställa utrustningen inför dagens äventyr. Framför mig såg jag en ostkroksrygg tillhörande en dansk cyklist i rött. Jag körde ikapp honom utför uppbackad av moder natur och hennes lagar. Jag vågade emellertid inte satsa hårt utför eftersom den stadiga vinden från havet låg på från sidan och fick cykeln att kännas vinglig i farter över sextiofem. 

 Lyavägen efter Östra Karup. Här lutar det runt 10% uppför

Nere i byn vek jag av direkt vid kyrkan och började klättra uppför igen. Tänkte som jag alltid gör när jag passerar här att det är ett rätt trevligt samhälle med sin pittoreska kyrka, den livliga bäcken och sluttningen med bokskog. Det är bara motorvägen som hörs på avstånd som stör intrycket av idyll. 

Efter en kortare klättring vek jag av in på Lyavägen och fortsatte uppåt för i mitt tredje toppbesök på åsen för dagen. Backen är jobbig, mest rak och lutar 8-11%. Det kändes i benen. Fellut. 

Men det som kastas upp kommer också ned. Tydligen gäller det även cyklister så jag susade så småningom i god fart ned mot Båstad igen. Och bara för att jävlas med mina egna ben svängde jag av in på Karstorpsvägen av bara farten. Och jag som bara var ett par hundra meter från målet. Så nära men ändå så långt borta. 

Tillbakablick halvvägs uppför Karstorpsbacken på väg ut ur Båstad. Laholmsbukten i fonden

Det var inte helt sant får medges. Faktum är att jag för att göra det ännu jobbigare och för att få fler höjdmeter rullade ned till havet och tog sats därifrån. Sen cyklade jag upp till toppen av den här delen av åsen vilket är runt 180 m ö h och tog sen Tarrabacken hem. 

Där kördes det longboard. Utövarna måste ha någon form av dödslängtan eftersom den som mest lutar runt fjorton procent, har kurvor och fordonstrafik. Jag zick-zackade ned förbi Buena Vista med bromsarna nästan låsta för att inte bowla ned några trendriktigt klädda skatare.

Årets första backrunda kunde till slut summeras med 56 kilometer och på den sträckan samlade jag ihop 837 höjdmeter. En kilometer hade sett snyggare ut men det orkade jag inte. 

/ J - på vårjakt

Åstad till Båstad

- Åsen och jag

Ett fenomen jag stött på i olika former genom livet är det speciella förhållandet människor som bor i närheten av mäktig natur får till sin omgivning. Hav, fjäll, floder eller stora skogar formar inte bara naturen utan även människorna som bor och lever i närheten av dem. I det här fallet handlar det om Båstad och både havet och Hallandsåsen. Man talar om "uppe på åsen", "på andra sidan" och "bortom" åsen. Även om det inte är en alp eller ett fjäll så dominerar den sin omgivning. Och havet ligger där det ligger. I detta påtagliga möte mellan elementen ligger Båstad och där kan man cykla.

Jag har varit där en långhelg av helt andra orsaker men en cykel fick följa med som förkläde och det ångrar jag sannerligen inte. Det blev sammanlagt två rejäla backrundor på åsen och en återhämtningstur i den plattare delen av världen i riktning mot Skummeslöv under helgen. 

Hela helgen bjöd på strålande sommarväder och salta bad både före och efter trampandet. Allt med underbart sällskap och god mat samt rejäla mängder glass. Det är väl så livet skall vara? Första doppet blev dock lite av ett spabehandling då en blåsig kust innebar höga och roliga vågor men också en rejäl soppa av tång, alger och sjögräs. När man klev upp såg man ut som något som kommit upp ur en lagun i känd skräckfilm. 

När jag ändå var på plats var jag sugen på att klara av ett antal höjdmeter på cykel. Brydde mig inte så mycket om fart utan fäste mer vikt vid att det skulle gå uppför. Hade ambitionen att köra i princip alla kända och några mindre kända backar upp- och ned för den här delen av åsen och tror jag lyckades med det. 

Lägger en länk till Bikeroutetoaster då det efterfrågats av några stycken som är på väg att köra i samma del av världen. Grundrutten med lite variationer såg ut ungefär så här:

Länk till Bikeroutetoaster: Backträing Båstad III

Antalet höjdmeter stämmer inte exakt, de blir något fler i verkligheten

särkilt när man kör "fel". 

Den inkluderar de flesta kända backar och stigningar i området såsom: Boarpsvägen (Norrvikens trädgårdar), Italienska vägen, Erikstorpsvägen, Karstorpsvägen, Tarravägen, Lyavägen, Axelstorpsvägen, Nötte backar, Mäshultsvägen (till "Utsikten"), Fylkeskungavägen (till "Nivå 125"), Postridarens väg,  och Brantekällavägen ("Hasslövsbacken"). 

I den här lutande delen av världen körde jag även så jag fick ta backarna såväl uppför som nedför för att få uppleva dem åt båda håll. För att addera till svårighetsgraden bjöds det på "skånska alper" i form av frisk vind på fredagens tur vilket gjorde att det inte gick att vila nämnvärt ens där det var platt uppe på höjden. Extra påtagligt blev det när jag körde förbi Bjäre golfklubb på fredagen. Sen finns förstås fler stigningar på södra sidan av åsen från Torekov med omnejd, i Hasslövstrakten - bland annat "Börkeredsbacken" och bort mot Vallåsen. Men de får jag ta en annan gång. 

Cykelhelgen i siffror

Under fredagen blev distansen 72 km och på den tiden klarades 1100 höjdmeter av på tiden 2.45. Puls medel/max: 129/165.

Lördagen innebar 81 km och 1524 höjdmeter på 3.15. Puls medel/max: 132/166. Passade då även på att slå någon form av hastighetsrekord för mig på svenska vägar med 77,3 km/h nedför Nöttebackar, sen hård inbromsning innan den mycket grova järnvägspassagen med tillhörande kurva. Såg framför mig hur mina hjul förvandlades till åttor annars.

De brantaste partierna jag hittat ligger på runt 16% i delar av Tarrabacken och vägen upp till Erikstorp. Även någon passage på Axelstorpsvägen närmar sig den lutningen. Märkte där att min utväxling på 39-25 är lite för tung för dem. Fick stå upp och bryta på lättaste växel. Blir inte mycket flyt i cyklingen då. Annars fungerar det bra upp till 10-11% men över det blir det väl tungt.

Cykelhelgen i bilder

Datorkalibrering på gång

Jag noterade i efterhand att jag inte riktigt kan lita på GPS i telefonen helt och fullt när det gäller antalet höjdmeter. Min Endomondo visar därför lite fel. Den säger exempelvis att jag inte varit lägre än 48 m ö h vilket uppenbarligen inte stämmer som kan ses på bilden ovan. Stannade vid stranden för att få exakt lufttryck och höjd på datorn.

Kort fotopaus på mitten av 

Erikstorpsvägen, till höger i bild lutar det 16%

När det gäller lutning är det här starten på en av de värsta, Tarrabacken,

ca 150 höjdmeter på 1910m ger nästan 8% i snitt och brantaste 400 m på 13,8%

Maxlutning kring 16-18%

På toppen av Karstorpsbacken med Laholmsbukten i fonden 

och delen av åsen ovanför Järnvägen med bl a "Nivå 125" till höger i bild.

Lyavägen kördes både utför och uppför. Här lutar det nedåt.

Sinarpsvägen. I bakgrunden kan vägen utför

 Nöttebackar skymtas. Där slogs hastighetsrekord

med 77,3 km/h.

Uppe på åsen finns ett helt nät av små, vackra asfalterade vägar och där kan mycket tid spenderas

Den gamla riksvägen tillhör en av de mindre och är smalare än många cykelvägar här hemma

Även ett par kortare besök på sydsidan av åsen gjordes. 

I fjärran syns Kullen.

Vyn som kan beskådas när man passerat "Kafe Utsikten" och 

befinner sig på Finsbovägen. Laholmsbukten från ovan.

För att få någorlunda korrekt höjdangivelsen använde jag såväl telefonens GPS, höjdangivelse på Bikeroutetoaster och framförallt min cykeldator med barometrisk höjdmätning som källor. Datorn kalibrerades vid havsnivå för säkerhets skull. Rundan jag länkat till ovan är lagd för att få så många höjmeter på så kort sträcka som möjligt. Det går naturligtvis få fler om man väljer att köra en kort "åtta" eller så runt runt men det är jag inte intresserad av. 

Annars kan sägas om helgen och Båstad att jag vet vart alla semestrande stockholmare befinner sig som inte är på Gotland. Man kan ställa sig frågan om alla frisörer i den kungliga hufvudstaden använder sig av samma nyans av blont? Antalet blondiner med stora svarta solglasögon i öppna bilar är mycket stort. Sportbilstätheten är rasande hög vid den här tiden på året och en enkel spaning ger vid handen att förutom de vanliga flådiga mercorna och "beamers" så finns det gott om exklusiva Land-Rovers och Rollsar. Förutom Porschar är Jaggor och Maserati populära sportbilsmärken. En och annan Ferrari och Lambo sticker ut. Men roligast tyckte jag nog att den här gamla Bond-klassikern var så den förevigade jag:

Aston Martin DB5, sticker ut bland alla 

tyska och italienska vrålåk

Att leva vid foten av ett berg och vid vattnets rand gör något med psyket. Första gången jag tänkte på det var nog när jag besökte Kjeaasen i Norge. Där är det extrema förhållanden och då blir det extra tydligt. Så nära men ändå så avlägset sina grannar. I Skåneland är närheten till allt påtaglig, särskilt den till havet. Det är ändå något visst med utsikt och fria vidder. Nästa gång jag ser det är troligen i Båstad igen. Och sen skulle det visst köras en tripp uppåt Sälen till. Även där är det vackert. 

/ J - letar efter skönheten vid foten av åsen