Bros MTB-Cup

- Dags för deltävling 1

Ännu en säsong med de hårdaste träningspass man kan tänka sig. Konceptet är enkelt men vinnande och lockar fler och fler deltagare för varje år den hålls. Kom som du är och kör så hårt du kan! Det är ingen egentlig tävling men prestigen i att "komma först" är stor och mer tävlingslik än så här blir inte en träning det kan jag lova dig. 

Själv har jag inga andra ambitioner än att köra så snabbt jag förmår under rådande omständigheter. Men kul det tänker jag försöka ha.

Första bataljen äger rum nu på tisdag den 21 april vid den lilla skidbacken "Kala höjden" på söder i Växjö. Terrängen är bokskog och den lilla men branta puckeln till backe lär kännas för de flesta efter några vändor. För egen del lär det bli en ren kamp att ta sig upp. Sen har jag hört ryktas att någon teknisk svårighet med A- och B-spår har lagts in vid toppen. Skall bli intressant att se vad det innebär. OM det är vad jag tror handlar det om en rätt brant passage som nog överstiger min tekniska förmåga är jag rädd.

Hur som haver, väl mött i en bokskog nära dig!

/ J - trampar hellre än fort

Nedräkning

- Cykelhelg i antågande

Det blir det en jäkla massa cyklande framöver vad det verkar. Först ut är Lammhultcyklisternas "Kickstartsläger" med cykling i dagarna tre. Start i afton runt klockan sex med en något kortare inledning på cirka sex mil.

Imorgon en längre "fikatur" och vädergudarna verkar äntligen ha beslutat sig för att vara på vår sida. Får man tro SMHIs prognos så blir det vackert, mest sol och milda vindar även om det blir rätt kylslaget. Sammantaget rätt bra med andra ord. Det hela avrundas med gruppcykling även på söndag följt av lite grillning. 

Uppföljning blir det i och med att måndagsturen drar igång för året med pompa och ståt. Får se hur många cykelgalningar som trängs på torget klockan sex. Det vore kul om vi slog nytt rekord. Det brukar inte räknas med ett snabbt överslag mellan grupperna har gett vid handen att vi passerat 150 vid något tillfälle. 

Och som avrundning på det här "cykelblocket" blir det Bros MTB-Cup på tisdag kväll. Sen behöver jag nog banne mig vila från trampandet någon dag. Så här frekvent har jag inte cyklat i år än. Skall bli intressant att se vad kroppen tycker om det. Idag tycker den att jag skall vara lite stel efter gårdagens timmar på gymmet.

Sen mitt i allt det egna cyklandet får man inte glömma att Amstel Gold Race går av stapeln på söndag. Dags för Ardennerklassikerna på Eurosport. 

Nu kaffeladdar jag och funderar på om jag inte får återkomma med någon form av rapporter från stundande begivenheter

/ J - tar ett tramptag åt gången

Bros Mtb-cup

- Lerfest betraktat från sidan

Den lokala Mtb-cupen hade sin finaltävling igår kväll och på startlinjen stod de flesta av de snabbaste förmågorna från trakten även om något namn saknades. 

Platsen för drabbningen var en i ordningsställd del av Endurospåret ute på gamla i11. Start- och mål plats var belägen en bit förbi sundet mellan Bergundasjöarna och nära Växjöruntrundan. 

Cupbanan mäter ca tre kilometer fördelat på två slingor

Jag vill passa på att understryka, eftersom det här är ett ämne som bland annat Smålands cykelförbund haft synpunkter på, att såväl den lokala mountainbikecupen som tempocupen INTE på något vis är att betrakta som officiella tävlingar. De här helt sonika tillfällen för cyklister att delta i gemensam träning under tävlingslika förhållanden och ha kul ihop. Det finns inga anmälningsavgifter, inga försäkringar, inga officiella resultatlistor, inga priser etc. Hjälmkrav och närvaro är det enda som krävs. Sen är du välkommen. 

Sträckningen slog för övrigt an en ytterst nostalgisk ton hos mig då det var på dessa marker jag tog mina första trevande pedaltag i skogen när det begav sig i början på nittiotalet. Då var det fortfarande militärt övningsområde och inte alltid riskfritt att trampa här. Men det är en annan historia. Utmaningen då bestod i att överhuvudet taget orka trampa ett varv på ett fullt uppkört endurospår som då mätte över 15 kilometer och dessutom utan att bli överkörd av ett terrängfordon under tiden. 

Sträckningen på Cupbanan består av två distinkta delar med en kort transport/återhämtnings/dricka passage emellan. Den första slingan som också är den längsta består av snirklig stig på mestadels sandigt/grusigt underlag täckt med gräs och mossa. Och som jag påpekat i en tidigare text, en sjuhelskottas massa svamp. Den här sektionen är inte teknisk i bemärkelsen att den är svår att ta sig fram på. Men det är en helt annan femma att köra den fort och för det krävs god teknik. Delar av stigen har närmast karaktären av en pump-track med flera sektioner där fart kan vinnas eller tappas. Den bjuder även på ett par doserade kurvor och lite halka. Dock inte så mycket sten och rötter generellt. Det är en typiskt flowig stig där det tjänas på att hålla upp farten och vara mjuk och följsam. 

Del två av banan, den södra loopen, inleds med en tämligen brant kort backe upp på en rullstensås som är precis vad jag klarar av i torrt före. Under gårdagens förhållanden blev den en svår nöt för de flesta att knäcka skulle det visa sig. Den följs sen av en lång svag utförslöpa ovanpå åsen. Det gäller att hålla tungan rätt i mun då sidorna av stigen kantas av små gropar efter forna beväringars vedermödor då de grävt skyttegravar. Den här delen är lätt, snabb och rolig. När åsen tar slut gör även udden det och återfärden sker längs med vattnet nedanför åsen. Där är det nästan alltid blött. Inte minst igår. Det innebär ett extremt sugande parti som suger musten ur de flesta. Den mynnar sen ut på grusvägen igen som här innebär en slakmota upp mot det första stigpartiet igen.

Jag var själv med och provkörde den i lördags för att se om det var en lämplig kandidat till begivenheterna. Lammhultcyklisterna representerade av undertecknad, Nisse och Love hade då under ledning av Tony en "fintur" i närområdet vilken bland annat kom att inkludera de här stigarna. Efter ett par varv var det bara att titta på Tonys breda leende för att se att bansträckningen var bestämd. 

Sent skall syndaren parkera. Fick ta bort

några koner för att sen återställa dem efter bisvärmen

med grova däck passerat

Jag anlände en aning senare än jag tänkt mig eftersom jag fortfarande inte vant mig vid att stan de facto är större med mer trafik än den var sist jag bodde i den. Allt tar lite längre tid, det är bara att inse.  

Därför vet jag inte exakt hur många som startade eftersom jag missade samlingen och juniorstarten som gick innan jag anlände. Men jag kände igen de flesta "usual suspects" som brukar dyka upp i de här sammanhangen. Ett gäng i Wexio Velos eleganta dressar, några glada gamänger från LC och Ulf i Nässjös Gulrödblå tröja. Annars var utan tvekan det dominerande modet överdragskläder. 

Regnet hade nämligen behagat ösa ner i princip oavbrutet halva dagen innan start. Typiskt med tanke på att det innan dess var snustorrt i backen och i banan. Men under själva loppet höll sig regnet på avstånd.

Farten vid starten var som vanligt hög och alla drog på inför det kommande första stigpartiet där det skulle vara svårare att köra om. Vad som hände under första slingan kunde jag bara ana men redan efter passage vid start/mål uppför backen inpå andra slingan hade fältet spruckit upp rejält i flera urskiljbara grupper. 

Efterhand blev backen allt lerigare, 

de flesta valde att springa

Johan och Henrik var något i en klass för sig den här aftonen skulle det visa sig. De hade skaffat sig ett försprång på närmare en halv minut redan här och det gapet ökade varv för varv för att till slut passera tre minuter ned till nästkommande. Men varandra släppte de aldrig utom synhåll. 

Fördelen med ett spräckt fält är att publiken får mer att titta på. Sen blir det flera kamper i kampen och alltid någon att jaga alternativt försöka hålla undan ifrån. Och det gjorde att loppet blev tämligen dynamiskt. Första och sista platserna hölls tämligen konstanta men däremellan skiftade det under loppets gång. 

Varvtiderna var tämligen jämna efter den första inledande ruschen. Jag misstänker att det sugande blöta underlaget bidrog till det. Var och en körde vad de kunde helt enkelt. Inte så lätt att göra taktiska dispositioner när man kämpar för att ta sig i mål med bibehållen värdighet.  

Blivande trea på väg ut på andraslingan

Lerinpackningar lär vara nyttiga och i så fall kan konstateras att alla deltagare lär ha exceptionellt mjuk hy så här dagen efter. Delar av banan blev aningen uppkörda efter ett tag och de mer rutinerade sökte fäste utanför spåret och alternativa linjer för att undkomma de värsta hålen. Rutin parat med grym kondition lönar sig i lera. 

Inför sista varvet var kampen stenhård mellan Johan och den på rulle liggande Henrik. Sluspurten blev därför mycket dramatisk. Möjligen hade vi som dragit mållinjen, i det här fallet med en pinne, varit en smula snåla med spurtutrymme. Johan drog igång från spets när de kom in från den sista kurvan på upploppet och trodde, sade han efteråt,  att Henrik skulle komma på vänstersidan. Det gjorde han nu inte utan satsade som en furie på en vidare linje i kurvan och gick istället på attack på högersidan och terrängen där. Tyvärr för honom visade sig den vara en smula mjuk och han fick ett rejält kast och förlorade spurten med några meter. Men dramatiskt var det!

Dagens mest sävliga trea var Tony som rullande in strax efter i ensam majestät. Sen är jag lite osäker på ordningen men Ulf, Håkan, Stefan och några andra följde några minuter senare. 

Ett stort grattis till alla som njöt av höstkvällen i Bergunda. Det här gör vi om igen!

Markdimma och solnedgång på vägen hem

Smärta gjorde att jag inte kunde stanna kvar och prata tyvärr. Bara att erkänna sig besegrad och bege sig hemåt.

Jag hade bra gärna velat vara med måste jag erkänna. Men det gick nu inte. Moder natur hade bestämt att jag skulle tillbringa de två sista nätterna på akuten eftersom jag tydligen dragit på mig magsår/katarr (inte fått besked ännu) och fick gå på smärtstillande för att ens ta mig till Bergunda. Så den här säsongen fortsätter som den gjort hela tiden. Bara att börja om igen och igen och igen. 

Men det kommer en ny säsong nästa år har jag hört. Och vägen dit är kantad med roliga cykelpass och kanske några mindre roliga. Men ett vet jag och det är att nästa år blir det åka av!

/ J - laddar om

Ovurpat är bäst...

...som det heter i mtb-kretsar

I tisdags var det dags för deltävling fyra i den lokala mountainbike-cupen. Eller förresten så lokal är den inte längre eftersom den numera alltsomoftast besöks av eminenta deltagare från Jönköping. Fattas bara annat när Victor representerandes Östers Cykel dessutom behagar leda tabellen och nog är sugen på att ta hem det hela. Dock tätt jagad av allas vår Bike-Bros Håkan. Det hårdnar mellan cykelbutikerna. 

I väntan på start

De mer långväga cyklisterna med blivande ettan och tvåan

i fonden respektive förgrunden. 

Själv har jag inte kunnat delta vid mer än ett tillfälle men nu var det dags igen. Var lite orolig för hur det efter vasavurpan småmosiga vänsterbenet skulle kännas. Det visade sig dock fungera dugligt även om det gjorde ont och helt kurant är jag inte. 

Platsen för bataljen var åter Hollstorpstrakten eftersom Henrik M var banläggare. Ytterligare ny variant på känt tema. Teknisk och intensiv med få eller inga chanser till återhämtning. Underlaget är bokskogsmatta varvat med några rejält steniga partier och en och annan krångligare passage. Antalet höjdmeter per varv ligger på runt 55. Konstaterade redan vid provvarven att det  skulle bli roligt men att banan inte passade mig. Därtill är jag för tung. Korta branta partier och många snabba igångdrag vinner jag inte på. Eller passar och passar, det gör det väl - jag är bara inte så snabb vid den typen av körning.  

Vi var runt femton personer och en hund som ställde upp på startlinjen och förutom de mest kända ansiktena så hade även några 338:or från Ljungby dykt upp för att delta. Maskotmaja fick inte vara med i själva loppet även om hon gärna velat och troligen haft en god chans till seger med tanke på banans karaktär. 

Jag kom iväg ok i starten men försökte inte pressa hårt. Det skulle bli tungt nog ändå. In på ett led mellan bilar och skog for vi mot det första tekniska hindret, ett "drop" och i täten kunde Viktor och Gustaf från Jönköping skymtas tillsammans med Håkan, Henrik J och Andreas följda av Tony, Stefan och jag själv och säkert någon mer jag missat. 

Första varvet körde jag på det mesta av de hinder som fanns. Sådär stressat och stelt som det blir när man inte har flyt i mountainbikecykling. Det gäller särskilt tekniska banor med sten och rötter. Man försöker och försöker vilket bara leder till att det blir ändå kantigare eftersom man spänner sig. Ödslad kraft men ingen fart. Efter första varvet blev jag därför trött och därtill nära att vurpa när framhjulet skar ned i den mjuka lövmattan i en högersväng. Klarade mig med en balansakt och en rejäl portion tur. 

Sen gick det betydligt fortare. När jag väl var trött och rejält varm började det gå bättre. Varv två hittade jag några egna linjeval och bestämde mig för att inte ödsla kraft på att cykla upp för en brant kort puckel som befann sig halvvägs in på det ca 2 km långa varvet. Den gick att ta sig upp för men i mitt fall vann jag faktiskt tid på att springa. Särskilt som min cykel behagar vägra växla ned till minsta drevet fram. Så resterande varv hoppade jag av och nyttjade apostlahästarna upp. Det går fortare när man inte tvekar.  

Framför mig i spåret skymtade jag ibland Stefan som dock rann ifrån mig på slutet av mitt första skitvarv. Banan är lagd så att man flera gånger per varv passerar nära varandra vilket hetsar lite när man hör tjutandet av våta bromsar i skogen utan att veta riktigt från vem och om vederbörande är precis bakom dig eller framför. Bakom mig flåsade ett par åkare, jag uppfattade aldrig riktigt vilka. Och underlaget tillät inte riktigt att man satt och tittade bakåt för länge. 

På varv tre och fyra kändes det riktigt bra och gick fort. Eftersom jag inte längre orkade spänna mig infann sig tekniken och flytet. Mjukt och smidigt med bra förflyttning och viktfördelning över cykeln. Som det ska vara. Kraftbesparande cykling. Det kunde behövas i det här läget. Vid passering inför tredje varvet hör jag banläggarHenrik och Mikael som var åskådare säga att jag har häng på Stefan. Det sporrar mig av någon anledning och jag tryckte på rejält utför. Heldämpat är då inte alls dumt även om jag valde det högra och mindre dramatiska vägvalet vid dropet. Kom ikapp snabbt utför den steniga passagen och var hack i häl på herr S. För att hetsa bara en smula så småbromsade jag en aning eftersom jag vet att min bakbroms tjuter lite. Stefan försökte öka i inledningen av nästa motlut men körde nog lite för fort och välte. Jag passade på att smita förbi när jag kunde och hoppades bara att han inte lagt sig på någon av de vassa slystubbarna som fanns kvar efter röjning där. 

Resten av varvet och nästkommande var behagliga att köra trots mycket hög puls. Jag kände att jag disponerat krafterna rätt och att tekniken satt bättre. Det gick fortare och fortare och jag kom på mig att önska att loppet skulle vara längre än fem varv. Den känslan gick över det sista varvet då jag var riktigt trött kan jag lova. Lyckades få en snittpuls under de 46 min mitt lopp varade på 170 och maxade på 180 slag/minut. Så mycket mer kan jag nog inte kräma ur kroppen i pulsväg i alla fall. 

Framme i täten var det tydligen vild batalj mellan Viktor och Gustaf, två av Jönköpingsbesökarna med Håkan och Henrik strax därefter. Ibland skymtade jag dem mellan löv och bokstammar. Men de var också de enda jag såg. Hamnade lite i ett vakuum mot slutet. Ingen jagandes bakom eftersom jag för stunden körde bra och drog ifrån lite tror jag men heller ingen framför inom räckhåll. För långt upp till Andreas och Tony som jag tror var de närmsta framför mig. Någon, jag tror det var Johan, hade fått tekniska bekymmer under loppet och bland annat tappat sprinten till bakbromsoket och fick sedermera punktering i den vilda satsningen på att ta sig tillbaks. men om det visste jag inget där jag cyklade, om inte i godan ro, så åtminstone i eget tempo. Fördelen med tomrumscykling var att jag inte behövde stressa och därmed satsade den lilla kraft jag hade på rätt saker.

I mål blev jag sjua eller något. Det var emellertid roligt att cykla och det är det viktigaste. Och sen vurpade jag inte. Alltid något!

Enda smolket i glädjebägaren är min "klonkande" cykel som låter mer och mer. Har nu lokaliserat ljudet till infästningen av bakdämparen. Det är inte själva den genomgående bulten utan bussningen/hylsan runtomkring som det är fel på och det glappar nog en millimeter där och orsakar ljudet som sen fortplantar sig i ramen. Skit. Måste åtgärdas på något vis. 

Nu skall det inte köras hårt för min del förrän det är dags för nästa tempocupstillfälle på onsdag. Men innan dess skall det cyklas ett barncancertramp på lördag. Missa inte det!

/ J - håller sig i skinnet och på hjulen

Kort sammanfattning

- Måndagen som var

Gårdagen har ersatts av grådagen. Idag småregnar det och jag har ont i kroppen och är dödstrött av oklar anledning. Är sur över det då det är årspremiär för mtb-race för mig idag i och med Bros Mtb-cup #2 i Strömbergshyttan ikväll. Kan väl inte säga att jag känner mig så väl förberedd med tre skogsturer i år. Men någonstans ska man börja.

I förbifarten kan sägas att det inte dök upp någon tidningsmurvel vid måndagsturen heller. Kan inte säga att jag är förvånad. Nu får det bli någon form av utskick istället. Men det innebär å andra sidan inte att säkerhetsarbetet läggs ned. Noteras kan också att de frågor som ställdes från LC via mail till SCF i frågan inte bevärdigats med ett svar trots att det där borde finnas en kunskapsbank att ta del av. Vi får klura vidare om hur man bäst sprider information kring träning på väg och motionscykling som växande fenomen till våra ärade medtrafikanter i regionen. Allt för att vi ska minimera risken för olyckor och för att öka förståelsen för cykling som helhet. Funderar på att hålla brandtal under rubriken "vi blir fler, vi är många och vi har kommit för att stanna!"

Det finns plats för alla, jag lovar...

Om måndagsturen finns inte så mycket att säga för min del. Jag valde att köra med en lite långsammare "32-grupp" och det kändes ok. Lite vingligt i början för några i gruppen men bättre mot slutet. Det kördes för hårt inne i stan trots vädjan om att låta bli det innan start. Märkte inget av den ivern i backen upp mot Teleborg. Till berörda - kör hårt där istället för tusan! 

Mina egna ben var väl sådär men låga farter är inga problem vilket snittpulsen på 115 skvallrade om. Mer stressigt och högre puls var det innan start då jag för att undvika fler krascher bytte bromsklossar på min hybrid. Även ny kedja och en kassett förärades den gamle kämpen. Hade bara en enklare mtb-kassett som var niodrevad hemma så den åkte på. Intressant och se om det funkar med Tiagra-landsvägsväxel. Den ska egentligen inte ta den utväxlingen. Men såvitt jag kan bedöma efter att ha tagit mig till stan med den så verkar det fungera acceptabelt. Problemet med mekandet var väl att jag glömde tiden och att jag skulle varit vid torget runt tjugo över fem om det nu skulle dykt upp några journalister. Men vare sig de eller jag var där vid halv sex så det löste sig.

Idag blir det pannkakslunch. Det ser jag fram emot. Har alltid älskat pannkakor, kommer alltid att göra. LCHF:are - släng er i väggen! 

/ J - funderar på om det blir pannkaka även ikväll...

Mountainbikecupen har startat!

- Årets första deltävling i Lammhultcyklisternas och Bros Mtb-cup har gått av stapeln

De som läste mitt förra inlägg minns kanske att jag inte var helt "cyklig" på onsdagsmorgonen med anledning av tingens tillstånd. Efter att under förmiddagen vant mig vid tanken på att inte kunna delta så kändes det väl en aning bättre om än inte så mycket. Bestämde mig i alla fall för att agera publik och siktade på att bege mig uppför backen över Högstorp på kvällen för att kika på andra som cyklade runt runt i små trånga cirklar bland stenar och bokskog i lera. 

Men först gick jag och tatuerade mig, mer om detta senare.

Av någon anledning hade jag fått för mig att starten var vid klockan sex så det var vad jag siktade in mig på. Precis när jag fått på mig lämpligt regntätt plagg och  tryckt lurarna i öronen och vridit upp volymen nära max så ringde telefonen och där i andra änden hördes en glad röst som frågade om vi skulle slå följe. Så briljanta idéer kan inte avvisas så jag styrde kosan mot Per Lagerkvists väg. Det visade sig senare när jag och Märit väl kom till brottsplatsen att det var en timma kvar till start så det fanns tid att heja på folk och känna på stämningen. Fler och fler bekanta ansikten från LC dök fram ur det tilltagande grådiset och även ett sällskap från Jönköping anslöt lite överraskande. 

Några cyklister droppar in

Till slut en riktigt anständig samling med tanke på vädret

Det under förmiddagen strålande vårvädret hade bestämt sig för att slutligen återgå till normal Växjöstandard. Det innebar att mulna regntunga skyar hade dragit in under eftermiddagen. Regnet som tidigare hade hängt i luften beslutade nu sig för att göra slag i saken och sluta hänga och istället falla ned på oss arma människor. Blötan tilltog och den redan från början tekniskt mycket tuffa banan blev inte mer lättåkt med ett lager vatten på. Tyvärr innebar det även att min usla kamera tyckte att livet var trist och det gör att bildkvaliteten är som den är. 

Nu känner jag mig inte helt oskyldig. Något skamsen insåg jag att regndansen och förhoppningen om att himlen skulle öppna sig från morgonen verkar ha gett någon form av resultat. Ska jag inte cykla kan det lika gärna vara lerigt tänkte jag med äkta avundsjuka som drivkraft. Själv är jag ju solskenscyklist. Även om mitt rykte därvidlag numera är något skamfilat då jag setts cyklande under alla möjliga och omöjliga förhållanden.

Stenigt och blött uppför

Och när det väl går nedför, halt och tekniskt

Stenar och slänter blev halare, boklöven lömskare och de gräspartier där man möjligen skulle kunnat ta igen sig lite blev nu sugande tvättsvampsavsnitt som åt kraft istället. Den fysiskt krävande banan bjöd inte på många tillfällen för vila och återhämtning. Den är småkuperad med gott om sten, sugande partier med blött gräs och fuktig jord.  Det var hög puls från början som gällde och det syntes på deltagarna.

Fort eller långsamt, uppvärmning på G

Det gäller att ha bra teknik när det är halt

Somliga tar det här på blodigt allvar

och ordnar blodvite redan på uppvärmningen

Över tjugo personer kom till start trots de något bistra omständigheterna. Damklassen var lite mer tunnsådd och där fick Mia försvara färgerna i ensam majestät. Något hon gjorde med den äran. Dessutom med egen fanclub, inte illa.

Vinnare

Det fanns lång och kort bana att välja på men jag tror inte någon valde det kortare alternativet. Banan skulle köras fem varv plus startvarvet som var avkortat. Flera starka namn från förra årets holmgång stod på startlinjen och bland andra de herrar som belade de fem första platserna från förra årets cup med Håkan Nilsson i spetsen som i egenskap av regerande mästare fick ståta med röd nummerlapp med en elegant 1a på. 

Själv hamnade jag på en 7:e plats förra året. Blir svårt att försvara, förbättra eller ens försämra utan cykel. Och ja det är en passning! 

Det visade sig senare att placeringarna 1-3 också togs av dem med samma nummerlappar och i rätt ordning dessutom. Det var bekvämt för det något improviserade sekretariatet som bestod av tre av fem åskådare. Resten av ordningen blev ett sympatiskt kaos där vi till slut fick fråga alla om de mindes vem som var före respektive efter dem i mål. Det blev rätt gemytligt där man fick utbyta namn med varandra och försöka lista ut vem "han i den röda tröjan", "grabben i gult", "killen i shimanokläder" etc var. Men någon form av resultatlista blev det och det blev märkligt nog tämligen korrekt i slutändan.

Kampen om första platsen var inledningsvis tämligen hård och jämn. Håkan varvade först med Viktor från Jönköpingsgänget på rulle. Men redan varvet senare skrek han "är det någon som har en 4 mm insex" vid passage av målområdet. Jag galopperade in i Henrics garage, synade arbetsbänken och som den cykelentusiast han är var det inte svårt att hitta det som söktes. Det visade sig att styret hade lossnat för Viktor och ville spinna fritt. Snabbt mekande gjorde att inte mer än 15-20 sekunder tappades men det var i ett tämligen avgörande läge. Men trots denna fadäs kunde han försvara sin andraposition ända in i mål. Enligt en enig expertpanel är styre en typisk "bra att ha sak" vid all mountainbikeutövning. 

Springbacke för de flesta...

...men inte för alla! Håkan i full fart uppför.

Den utslagsgivande banan i kombination med vresigt väder gjorde att det uppstod luckor redan på första varvet. Några rutinerade ringrävar var smarta nog att inte dras med i andras tempo utan försökte hitta sin egen rytm för att klara av de fem varven på bästa vis. För andra handlade det mer om överlevnad. De var intressant att studera de olika grimaserna och ansiktsuttrycken allt eftersom loppet fortskred. Det finns olika sätt att tygla smärta kan konstateras. 

Stilstudie av blivande vinnare

Somliga syntes bättre än andra i den

alltmer tilltagande skymningen

Till sist stod Håkan som segrare följd av två deltagare från Jönköping, banläggarHenric på fjärde plats och som femma rullade Stefan in. En bra tävlingspremiär från en ickemountainbikecyklist må jag säga. Särskilt med tanke på underlaget och en odämpad hoj på den här banan. Å andra sidan körde vinnaren en snarlik hoj. Trenden med odämpade cyklar verkar har fått fäste och tre dylika tingestar kunde skådas. Funderar på om jag ska gräva fram min gamla Cannondale M900 och skicka på original P-Bone gaffel. Den är liten lätt och apstyv och absolut inte bekväm men så körde jag nästan hela nittiotalet. 11 mil Finnmarkstur om och om igen utan dämpare på 1,9" Z-max med 3,5-4 kg däckstryck och smalt styre med handtag tunnare än kondomer. Det var tider det!

Banläggare summerar antalet nedlagda byten

Viktigt att tillägga: Maskotmaja var på plats och deltog själv i första varvet innan hon parkerade i det regnfria garaget i väntan på husse som gjorde var han kunde för att minska ned väntetiden. På tredje varvet tog han sig tid att fråga hur hon mådde. Ett inte helt vanligt inslag på en mountainbiketävling misstänker jag. Tilläggas bör för dem som inte vet är att Maja är en hund och jag kollade till henne ett par gånger. 

/ J - den ofrivillige iakttagaren

PS. Det skulle finnas fler och bättre bilder men hovfotografen saknade batteri visade det sig DS. 

Strömlös?