Uppvidingetrampet 2015

- Årets första motionslopp för min del

Ett tämligen märkligt men intressant lopp sett från min horisont. Och om det tänkte jag nu förtälja. 

Väderleksrapporterna var lika dystra som entydiga dagen innan. Det var utlovat sju till nio grader och molnigt alternativt regnskurar beroende på vart man tittade. Det visade sig snarare vara duggregn blandat med störtskurar och spridda uppehåll som gällde. Sen icke att förglömma en bitvis munter vind på det. Riktigt jäkla kallt blev det till slut. Vid målgång hade jag tappat känsel i såväl fötter som händer. Det gjorde att jag inte kunde dricka de sista milen. Eftersom jag var så valhänt och fumlig var jag nära att tappa flaskan sista gången jag tog en klunk. Efter det vågade jag inte försöka igen. Det gick så långt att några av oss försökte hjälpa varandra att få upp bars ur fickorna vid något tillfälle, med föga framgång kan tilläggas. En majmånad att minnas. 

Mörkt och kallt innan start. Sköna maj vart tog du vägen?

Och så här upplevdes loppet från min sadel:

Efter vad som kan ha varit århundradets långsammaste pacestart släpptes alla cyklister för de olika distanserna i sedvanlig ordning uppe vid rondellen och sen bar det av. Som brukligt är vid motionslopp skruvades farten upp tämligen omgående. Redan tidigare hade jag planerat en vag överlevnadsstrategi. Jag skulle sätta mig i huvudklungan, inte gå upp i tät tidigt och inte dra i onödan. Enkelt nog kan tyckas. Det är nämligen sådant som jag har en tendens att göra trots att jag inte är tränad för det. Det var ännu viktigare den här gången eftersom det inte var lika många startande som vanligt. Det blir inte många andra och tredjeklungor då. På så vis ämnade jag överleva till mål. 

Jodå, strategin fungerade - i flera kilometer. Sen blev det fara å färde. Bäst jag satt där och filosoferade, tittade på de andra cyklisternas ryggar och klurade på när jag skulle börja äta och dricka för att inte gå in i väggen som förra året så upptäckte jag något otäckt. Klungan jag satt längst ned i hade spruckit. Huvudklungan seglade iväg mot en jämngrå horisont och en fond av träd bogserade av ett draglok i rött, gult och blått - Nässjös färger. Attans, kort panik sen handling. Skickade i vad jag har i växelväg på min lilla compactklinga, vräkte mina hundra kilon på pedalerna och sneglade på datorn som visade 53 km/h och jag började täta de kanske hundra metrarna som skiljde mig åt från en misärdag i sadeln. Sneglade bakåt och konstaterade att det var i sista sekund för ingen annan följde med.  

Väl ikapp lade jag mig i svansen och konstaterade att det gick fort. Riktigt fort. Sen släppte de av där framme för ett tag och det gick att andas lugnare igen. Den känslan varade inte länge men jag hann med att ta några förningar. Redan i första högersvängen blev det åter oro i klungan. Jag satt en bit ned och hann inte med. Ett litet gäng på åtta personer lyfte från moderskeppet. Luckan växte oroväckande snabbt. Det var helt klart ett hopkok av de starka cyklisterna som suttit i tät och dragit. Jag såg Nässjöcyklisterna, någon tröja från Wexio Velo och några jag inte kände igen. Jag ställde mig återigen på pedalerna och satte av. Lyckades överbrygga en bit av avståndet och kom ikapp en kille som släppt från tätgruppen och susade förbi honom. Tyvärr dök vi in i en backe strax efter vilket innebar dåliga nyheter för min jakt. Minns att jag tänkte "satsa allt, gå på rött och ikapp eller lugna mig?" Så här i efterhand var jag nog klok. Jag valde att inte satsa. De sista trettio metrarna var tuggummisega och avståndet fram ökade när de tryckte på uppför. De var åtta, jag var ensam. De är tränade, det är inte jag. Farten minskades och jag bytte några ord med olycksbrodern. Frågade killen om han ville vara med och jaga och fick till svar att det kunde bli svårt eftersom det satt några starka ben där framme. Fick därmed mina farhågor bekräftade och lät det hela bero. Vi väntade in resten. 

Så bildades det då en huvudklunga och där bakom någonstans troligen en andraklunga, den som jag med knapp nöd undgått att hamna i. Farten och ordningen var det sisådär med. Ibland gick det fortare och ibland långsammare. Men i början hölls vi ihop av jakten. Något oklart vilka som ville och kunde dra och inte. Jag bidade min tid och käkade en snickers följt av en banan något senare. Energi är bra. 

Klungan fick på klungors vis ett eget liv. De andas och rör sig som en levande organism buren på många hjul andandes i takt. Någon på lätta växlar, andra på tyngre. Vissa ryggar stilla andra guppande. Knän och armbågar i varierande vinklar. Stilarna skiljer sig åt nästan lika mycket som cyklisterna. Nosen sniffade i luften och svansen ryckte till ibland. Det stod inte helt klart vilken skepnad varelsen skulle ta och vilka som skulle dra. Även jag stod över ibland. Tänkte att det fanns många starkare ben än mina och ett oändligt antal lättare människor än jag som kan sköta det jobbet. Men ibland bidrog jag i jakten. Den bortflyende gruppen var ännu inom syn- och räckhåll. Jag hörde mig själv säga "vi kan ta dem om vi samarbetar". Det gjorde vi inte. Tiden gick och den var inte på vår sida.  

Det ständiga däckssprutet avlöst av en och annan regnskur gjorde att alla redan var genomblöta. Min klädplan var att ha så lite på mig som möjligt och torka i fartvinden. Inga regnjackor här inte. Istället ökade jag kadensen rejält ibland för att hålla värmen uppe. Tyvärr hjälpte det inte händer och fötter.

Senare - mitos. En klunga blev två. Jag befann mig i den första. Vi tuggade på under granskogstystnad fokuserade på att trampa. 

I vår grupp utkristalliserades efter ett tag en mer dragvillig kärna och en skara som var lite mer av "hangarounds". Av någon förunderlig anledning fann jag mig allt oftare där framme även om jag på intet sätt borde det. Solskenscyklisten i ruskväder och ösregn skulle hålla låg profil. Vinden var nu lite bråkig eftersom den tenderar att hamna lite på tvären i vissa partier när man kör rundor. Rätt som det var sprack gruppen igen. Vi som drog gjorde det tydligen för hårt. Någon ropade "lucka", någon annan "håll igen". Jag lyfte ett inre ögonbryn men sade inget. Funderade dock på om det var dags att öka farten lite. Benen kändes bra och jag hade passerat förra årets magiska debaclepunkt vid Alstermo. De två största backarna på den här rundan låg och lurpassade runt hörnet på vägen mot Lenhovda. Där skulle mina ben få bekänna färg. Nu var de mest genomfrusna. Fötterna kände jag knappt och händerna började bli kräftröda. Men vi väntade solidariskt på de andra. En gång, två gånger, sen gled vi iväg och så var vi bara sex personer kvar. Inget planerat. Det bara blev så. En av oss trampade Mtb kan kanske tilläggas. Det jag funderade på om vi var för få för att hålla god fart resten av vägen eller om vi skulle bli uppätna av varelsen bakom oss.  

Backarna kom och gick. Efter nummer ett blev jag varm i benen för första gången på länge. Det liksom hettade i låren. Den lämnade dock inga bestående men som befarat vilket troligen berodde på att det inte gick så fort. Killen med leftyn ryckte några meter och fick en lucka och fick sällskap av en cyklist till. Jag höll min takt och tänkte lakoniskt att jag tar dem lätt utför. Kom dock ikapp dem tämligen omgående mot krönet och gled förbi dem. Tror förvisso inte att de försökte dra ifrån. Man har olika sätt att tackla motlut. Min jämna takt uppför visade sig vara vägvinnande den här gången. Hög kadens för dagen. Allt för att hålla värmen. Efter backe nummer två kändes benen något tyngre men mindre än förväntat. Dagsformen verkade god. 

Se Lenhovda och sen dö lär aldrig bli en slogan. Dags för nästa uppsättning raksträckor och de till synes oändliga slakmotor som utgör andra halvan av Uppvidingetrampet. Och om jag minns rätt är det någonstans av Granhult eller så som det finns en rejäl nedförsbacke. Där kröp jag ihop och rullade på. Min substantiella vikt kombinerat med nya hjul fick upp mig 64 km/h utan att trampa. Vila och fart samt lucka, en rejäl sådan. Rullade ifrån de andra helt enkelt. Fortsatte att trampa ett tag medveten om att vinden skulle vara med mig från Nottebäckskrysset som inte låg alltför långt bort. Avståndet var mest uppskattat då min jäkla dator inte gick att nolla vid start. Det enda den ville göra var att mäta om barometertrycket hela tiden. Inte ens det gjorde den rätt trots fyra försök. Höjden var ändå fel. En ny skall införskaffas omgående. Sneglade över axeln då och då. Först närmade de andra sig inte alls men så segade de sig ikapp med ett singellok i täten. Samma tröja i sikte var gång jag såg tillbaks. Det var då dags att vika av tillbaks mot Åseda. 

De sista en och en halv milen bjuder på två uppförsbackar, ett par utdragna slakmotor och vad annars - raksträckor och en massa skog. Inget att titta på. Kanske lika bra det eftersom benen börjar bli lite slitna var till mans och idag var nog de flesta nedkylda. Det tar sin tribut att vara blöt i tre timmar. Åtminstone var jag det och ville tillbaks till bilen och termosen med varmt kaffe som väntade där. 

Gruppen var samlad. Jag och en "338a" hade växeldragit mest de sista milen. Ibland avlöst av någon av de andra. Nu blev det en bättre kedja. I första backen märkte jag att någon sackade en aning och sänkte farten. I andra backen höll jag god fart uppför, låg i täten och mot slutet gjorde jag som jag oftast gör för att inte farten skall dö över krönet för mig, jag ställde mig upp och tog några krafttag. Sen var jag ensam. 

Benen fortsatte att trycka på med lite av den kraft jag hade kvar medan huvudet tänkte att de andra är fler, de får jobba ikapp mig. Det kunde de tydligen inte. Då for djävulen i mig och hela min varelse skrek "tempoträning" och satte av för vad jag förmådde för dagen. Låg stadigt på 36-37 km/h i den följande slakmotan. Det måste svida i fler än mina trötta ben att hämta in det försprånget tänkte jag. Vi var för dagen rätt jämbördiga vi som kört tillsammans. Uppe på den skenbara plattmarken som faktiskt lutar lätt utför och dessutom med vinden i ryggen kunde jag hålla god fart. Pendlade mellan fyrtio och fyrtiofem kilometer i timmen. Nu ville jag inte bli upphunnen! För att hålla tempot uppe ställde jag mig upp med jämna mellanrum och spurtade en bit. Räknade ut att jag orkade göra så fem gånger. Som vanligt är det fler rakor än man tror på vägen in mot byn men benen som jag ändå inte hade någon känsel i var med på noterna. Tog det mycket lugnt i vänstersvängen in mot samhället och tur var väl det för jag fick senare höra att en i tätgruppen hade vurpat där. Troligen racade de lite för hårt misstänker jag. Även den sista rondellen behandlade jag med respekt. Sen slutspurt mot mig själv. Jag vann den utmaningen. 

I ensam majestät kom jag in efter tätgruppen som var sex eller sju personer beroende på om stackarn som körde omkull kom i mål eller ej.

En smula blöt och frusen

Rundan klarade jag av på 3.14. Ett tal som känns märkligt bekant.

Vid målgång väntade segerkyss eftersom jag den här gången hade sällskap. Sambon och nioåringen hade klarat av "Björnrundan" som bjudit på strapatser i form av nederbörd, nylagt oljegrus och geggig grusväg. Även de verkade ytterst nöjda med sin dag.  

Överlag en mycket godkänd cykeldag må jag säga. Jag överlevde till och med idiottilltaget att ändra sittställningen dagen innan. Så gör man bara inte - det är korkat. Styret sänktes och sadeln höjdes. Större drop helt enkelt. Teoretiskt borde det vara snabbare. Om ryggen klarar det. 

Uppvidingetrampet var välorganiserat som vanligt. Korpen i Åseda börjar få rutin på det här. Tyvärr var det inte så många på plats denna gråmulna dag men det kan vi nog tacka vädergudarna för. Det var nog mer än en person som tittade ut imorse och valde att dra täcket överhuvudet och somna om istället för att bege sig ut och cykla.  

/ J - solskenscyklisten som gud glömde