Tempocup 1

Årets Mtb-cup startade uselt för min del med en "DNF" efter en dubbelpunka på första varvet. Då kan man lätt invaggas i falsk trygghet och tro att första starten i årets Tempo-cup inte kan gå så mycket sämre. Men det visade sig vara fel, det kan den visst. Exempelvis kunde man, i det här fallet jag, inte starta alls. Jag var där men ändå inte. 

Surt sa räven om mjölksyran - igen! Tyvärr har jag rätt rejält ont i framförallt axeln efter förra veckans praktvurpa och även knä och armbåge ömmar. Den senare skiftar i en lätt bakfyllesjuk gröngul ton och känns en smula "svampig". Utan att vara medicinskt kunnig antar jag att det inte är korrekt. Dessutom hade jag ingen cykel. Eller det är inte riktigt sant då jag köpte en ny ett par timmar tidigare men det tänkte jag berätta  om sen. 

Den första drabbningen var förlagd till en av banorna som användes även förra året. Start och mål vid Teleborg ungefär i höjd med vägskälet till Skirsnäs och sedan full fart söderut till Tävelsås och vändpunkt vid busshållplats "Hovmansgården". Det innebär en sträcka på strax över 18 kilometer. Kollektivt beslutades efter kontroll av diverse GPS-er att distansen blev 18,3 kilometer.

Jag provcyklade banan häromdagen och har förstås cyklat sträckan ett flertal gånger i andra sammanhang och kan berätta att den är bedräglig då den ser tämligen platt ut rent höjdprofilmässigt. Det lömska är att den inte är det utan att det endera lutar uppåt eller nedåt i princip hela tiden. Starten som den var lagd den här gången innebär en tämligen lång utförslöpa som sänker sig i tre etapper. Vad det innebär på en vändbana går nästan att lista ut. Det medför en tämligen besvärlig avslutning i slakmota.

Bansträckningen med höjdprofil

Avslutningen är en lång slakmota A K A "Teleborgsbacken"

Moder natur ville också vara med och tävla och den tämligen ystra vinden låg därför på från sydväst vilket innebar motvind där skogen öppnar upp för åkrarna vid Rinkaby kort efter start. Det förtog en del av vinsten med nedförslut och gjorde loppet svidande tungt. Fast sida/medvind hem kanske är att föredra trots allt. I alla fall hävdade någon av deltagarna att vägen hem var en lättnad trots allt. 

Vändpunkt Hovmansgården. Bild: Lise-Lotte Kans

Till start kom ett tjugotal cyklister. Som vanligt var det en tämligen god spridning mellan cyklisterna kapacitetsmässigt. Men som jag hävdade på plats igår - tempocykling är "demokratiskt" såtillvida att alla blir lika jäkla trötta oavsett nivå. Något mindre rättvist är att det resulterar i att en del kör nästan dubbelt så fort som andra. 

Sen skall jag kanske förtydliga att de här "cuperna" inte är tävlingar utan tävlingslika träningar gemensamt över klubbgränser och dylikt. Alla är välkomna som har en cykel och en hjälm. Sen lottas det en startordning och därefter trampas det igång. I år är det Wexio Velo som organiserar det hela och på plats fanns förutom representanter från dem även cyklister från till exempel Lammhultcyklisterna, Småland 338 och Argon 18.

Tidtagning medelst köksklockor, det är inte tävling det handlar om

Jag anlände sent, efter det att alla hade startat eftersom jag egentligen inte skulle varit på plats alls. Men så blev det en lucka i planeringen och den sprillans nya hojen var tvungen att köras några mil för att testa sadelhöjd och annat. Så med verktyg nedstoppade i fickorna och ett glatt humör trampade jag civilklädd från hemmet och söderut. 

Av anletsdragen att döma hade de flesta gjort vad de kunnat för att jaga sekunder under loppet. Vi i cyklistmasochistklubben är mycket nöjda med det. Tiderna låg från runt de trettio minuterna till låga tjugofyra och som vanligt vad det tämligen hårt i täten. Om jag inte missminner mig var Klaes snabbast tätt följd av Isac den här gången. Att just de två herrarna cyklar fort på dylika evenemang är inte helt ovanligt kan väl tilläggas så det var ingen slump.

Tempocyklister i motljus. De första har kommit i mål

Det noterades även att ett flertal personer hade investerat i nya fartmonster för säsongen. Det blir tufft för mig att tampas med dylika skapelser med min linjehoj med tempobåge. Men den nya cykeln lär inte vara långsammare än den gamla och det jag hoppas på är att slå mina egna tider. Det är svårt nog då jag alltid varit en formidabel motståndare till mig själv.  

Min cykel avlägsnade sig tämligen omgående efter att samtliga gått i mål i riktning mot goda vänner och en hägrande kopp varmt kaffe och en pratstund. Jag tror att jag satt på den, minns inte med säkerhet. 

/ J - får komma igen