Måndagsturen solo

- Eller vårvindar friska

Att klä sig för dagens cykling var lättare än på länge. Ljumma vindar och en temperatur som klättrade över femton grader gjorde valet enkelt. Inga förstärkningsplagg. Våren verkar ha kommit på riktigt och grönskan har formligen exploderat.  Efter att ha druckit min sedvanliga och har det visat sig ytterst nödvändiga cykelespresso begav jag mig ned mot stan för måndagsturen. 

Ett ovanligt öde stortorg

Jag samlade mig själv på Stortorget och funderade på vilken fartgrupp jag skulle välja. "Frifart" lockade men formen är inte på topp än så jag tvekade. Beslöt mig att köra något lugnare och ställde därefter upp cykeln. 

Redo att bege sig, otålig cykel

Ut genom stan gick det lugnt och sansat. Men redan efter skyltarna som markerade slutet på Högstorp drevs farten upp. Det var fler än jag som var vårystra. En skara kalvar på grönbete. 

Någon hade köpt en ny cykel och ville se vad den gick för i nedförsbacke och satte av i vild karriär efter radiomasten i Hollstorp. Får se om vederbörande är lika pigg i benen mot slutet tänkte jag stilla. Vi följde den vanliga bansträckningen och svängde höger mot Hemmesjö. På vägen dit väntar Billabacken som brukar markera slutet på uppvärmningen.  

Billabacken i retrospektiv

Tempot uppför var modest. Friska vårvindar kan disciplinera mer än man tror. Om vind kan annars sägas mycket. Som cyklist får man någon form av relation till luftens rörelse. Idag var den lurig. Den log vänligt samtidigt som den på ett avogt sätt verkade vara emot mig. Den började genast äta kraft.

Skylten som förkunnar att backen snart är slut

Alla backar har ett slut. Jag susade utför men inte lika fort som brukligt. Vinden ville inte det och jag kunde inte låta bli att tänka på framhjulspunkteringar när jag lade ned cykeln i en svepande högersväng men lät bromshandtagen vara i terapeutiskt syfte.  

Passerade Bramstorp, svängde av på riksvägen för att sen vika av vidare mot Krokvik och Ingelstad. De annars så snabba rakorna med den fina asfalten var tyngre idag. Försökte ligga så nära hjul jag kunde. Ta rygg, åka snålskjuts och spara energi så gott det gick. Ändå fann jag mig själv ligga där i täten och borra i vinden. Tvärt emot vad jag planerat. 

På väg in mot Ingelstad

Ingelstad passerades och kosan styrdes mot Stenslanda. Farten trissades upp utför och någon ställde sig på pedalerna och seglade iväg. Jag kastade mig in på rulle och hakade på efter bästa förmåga. Lyckades täta luckan innan den blev för stor. Det gick ryckigt ett tag vilket tog på krafterna. Flera försök att komma loss gjordes. Inget lyckades. Vindarna tog fart över de öppna fälten och hindrade effektivt alla utbrytningar. 

Smal och vårig, Ollarydsvägen

In mot Ollaryd smalnar vägen av markant och vinden låg nu på från sidan. Någon vinge gick inte att formera och benen fick bekänna färg.

Ut mot Kalvsvik lugnade tempot ned sig och en kedja bildades. Runt runt gick både pedalerna och tankarna. Jag löste av mig själv. Våren var påtaglig, närvarande och vacker på ett nästan smärtsamt sätt. Vitsippor och kabbeleka. 

Efter kyrkan drevs farten åter upp i de flacka utförslöporna som följer. Det var f-n vad det körs idag minns jag att jag tänkte. 

Kalvsvik

Vilade benen genom att ställa mig upp ibland för att variera belastningen. Spara på den kraft som inte fanns. Kände mig aning stum vid det här laget. Fribrottningen med naturen började sätta sina spår. Det blev extra påtagligt i motluten upp mot Väghult. Lättnad, där framme såg jag skylten som varnar för korsning om hundrafemtio meter. Då ställer sig galningen i täten på pedalerna och börjar skyltspurta. En akt av ren vilja. 

Om vindar kan även sägas att om man kör rundor brukar motvindar övergå till...stiltje. Fast i det här fallet blev det faktiskt medvind. Det tillät mig att lägga mig längst bak i klungan och ta igen mig något. Befrielse. Slakmotorna som sen följer är mitt territorium. Jag gillar dem fast de är obekväma. Kraft på pedalerna vinden mest med, lite från sidan. Seglar på i tjugo knop. Upp i täten men började bli trött och viftade frenetiskt med armbågen men ingen ville lösa av. Så jag tog en förning till vilket sved i benen.

Torpa närmade sig vilket innebär att slutet på rundan nalkas. Vader spändes och blickar utbyttes. Sen gick tåget. Jag orkade inte riktigt hänga med. Såg inte rycket komma och tappade några meter direkt. Ett par meter blev tre och sen fyra. Jag förmådde inte riktigt spurta för jag hade varit uppe i vind för mycket idag. Jag tog mitt eget tempo uppför den avslutande Teleborgsbacken och vidare genom stan tillbaks mot torget. Bussfiler. 

Tillbaks igen till ett lika cykelöde torg

Idag lyckades jag inte cykla ifrån mig själv vilket kanske är bra. Det visade sig till slut att jag ställt upp i en "32 grupp".

Väl tillbaks på torget var inte eftersnacket alls av samma dignitet som vanligt så jag begav mig hemåt i sakta mak tämligen nöjd med min dag. 

/ J - me, myself and I