Uppvidingetrampet 2015

- Årets första motionslopp för min del

Ett tämligen märkligt men intressant lopp sett från min horisont. Och om det tänkte jag nu förtälja. 

Väderleksrapporterna var lika dystra som entydiga dagen innan. Det var utlovat sju till nio grader och molnigt alternativt regnskurar beroende på vart man tittade. Det visade sig snarare vara duggregn blandat med störtskurar och spridda uppehåll som gällde. Sen icke att förglömma en bitvis munter vind på det. Riktigt jäkla kallt blev det till slut. Vid målgång hade jag tappat känsel i såväl fötter som händer. Det gjorde att jag inte kunde dricka de sista milen. Eftersom jag var så valhänt och fumlig var jag nära att tappa flaskan sista gången jag tog en klunk. Efter det vågade jag inte försöka igen. Det gick så långt att några av oss försökte hjälpa varandra att få upp bars ur fickorna vid något tillfälle, med föga framgång kan tilläggas. En majmånad att minnas. 

Mörkt och kallt innan start. Sköna maj vart tog du vägen?

Och så här upplevdes loppet från min sadel:

Efter vad som kan ha varit århundradets långsammaste pacestart släpptes alla cyklister för de olika distanserna i sedvanlig ordning uppe vid rondellen och sen bar det av. Som brukligt är vid motionslopp skruvades farten upp tämligen omgående. Redan tidigare hade jag planerat en vag överlevnadsstrategi. Jag skulle sätta mig i huvudklungan, inte gå upp i tät tidigt och inte dra i onödan. Enkelt nog kan tyckas. Det är nämligen sådant som jag har en tendens att göra trots att jag inte är tränad för det. Det var ännu viktigare den här gången eftersom det inte var lika många startande som vanligt. Det blir inte många andra och tredjeklungor då. På så vis ämnade jag överleva till mål. 

Jodå, strategin fungerade - i flera kilometer. Sen blev det fara å färde. Bäst jag satt där och filosoferade, tittade på de andra cyklisternas ryggar och klurade på när jag skulle börja äta och dricka för att inte gå in i väggen som förra året så upptäckte jag något otäckt. Klungan jag satt längst ned i hade spruckit. Huvudklungan seglade iväg mot en jämngrå horisont och en fond av träd bogserade av ett draglok i rött, gult och blått - Nässjös färger. Attans, kort panik sen handling. Skickade i vad jag har i växelväg på min lilla compactklinga, vräkte mina hundra kilon på pedalerna och sneglade på datorn som visade 53 km/h och jag började täta de kanske hundra metrarna som skiljde mig åt från en misärdag i sadeln. Sneglade bakåt och konstaterade att det var i sista sekund för ingen annan följde med.  

Väl ikapp lade jag mig i svansen och konstaterade att det gick fort. Riktigt fort. Sen släppte de av där framme för ett tag och det gick att andas lugnare igen. Den känslan varade inte länge men jag hann med att ta några förningar. Redan i första högersvängen blev det åter oro i klungan. Jag satt en bit ned och hann inte med. Ett litet gäng på åtta personer lyfte från moderskeppet. Luckan växte oroväckande snabbt. Det var helt klart ett hopkok av de starka cyklisterna som suttit i tät och dragit. Jag såg Nässjöcyklisterna, någon tröja från Wexio Velo och några jag inte kände igen. Jag ställde mig återigen på pedalerna och satte av. Lyckades överbrygga en bit av avståndet och kom ikapp en kille som släppt från tätgruppen och susade förbi honom. Tyvärr dök vi in i en backe strax efter vilket innebar dåliga nyheter för min jakt. Minns att jag tänkte "satsa allt, gå på rött och ikapp eller lugna mig?" Så här i efterhand var jag nog klok. Jag valde att inte satsa. De sista trettio metrarna var tuggummisega och avståndet fram ökade när de tryckte på uppför. De var åtta, jag var ensam. De är tränade, det är inte jag. Farten minskades och jag bytte några ord med olycksbrodern. Frågade killen om han ville vara med och jaga och fick till svar att det kunde bli svårt eftersom det satt några starka ben där framme. Fick därmed mina farhågor bekräftade och lät det hela bero. Vi väntade in resten. 

Så bildades det då en huvudklunga och där bakom någonstans troligen en andraklunga, den som jag med knapp nöd undgått att hamna i. Farten och ordningen var det sisådär med. Ibland gick det fortare och ibland långsammare. Men i början hölls vi ihop av jakten. Något oklart vilka som ville och kunde dra och inte. Jag bidade min tid och käkade en snickers följt av en banan något senare. Energi är bra. 

Klungan fick på klungors vis ett eget liv. De andas och rör sig som en levande organism buren på många hjul andandes i takt. Någon på lätta växlar, andra på tyngre. Vissa ryggar stilla andra guppande. Knän och armbågar i varierande vinklar. Stilarna skiljer sig åt nästan lika mycket som cyklisterna. Nosen sniffade i luften och svansen ryckte till ibland. Det stod inte helt klart vilken skepnad varelsen skulle ta och vilka som skulle dra. Även jag stod över ibland. Tänkte att det fanns många starkare ben än mina och ett oändligt antal lättare människor än jag som kan sköta det jobbet. Men ibland bidrog jag i jakten. Den bortflyende gruppen var ännu inom syn- och räckhåll. Jag hörde mig själv säga "vi kan ta dem om vi samarbetar". Det gjorde vi inte. Tiden gick och den var inte på vår sida.  

Det ständiga däckssprutet avlöst av en och annan regnskur gjorde att alla redan var genomblöta. Min klädplan var att ha så lite på mig som möjligt och torka i fartvinden. Inga regnjackor här inte. Istället ökade jag kadensen rejält ibland för att hålla värmen uppe. Tyvärr hjälpte det inte händer och fötter.

Senare - mitos. En klunga blev två. Jag befann mig i den första. Vi tuggade på under granskogstystnad fokuserade på att trampa. 

I vår grupp utkristalliserades efter ett tag en mer dragvillig kärna och en skara som var lite mer av "hangarounds". Av någon förunderlig anledning fann jag mig allt oftare där framme även om jag på intet sätt borde det. Solskenscyklisten i ruskväder och ösregn skulle hålla låg profil. Vinden var nu lite bråkig eftersom den tenderar att hamna lite på tvären i vissa partier när man kör rundor. Rätt som det var sprack gruppen igen. Vi som drog gjorde det tydligen för hårt. Någon ropade "lucka", någon annan "håll igen". Jag lyfte ett inre ögonbryn men sade inget. Funderade dock på om det var dags att öka farten lite. Benen kändes bra och jag hade passerat förra årets magiska debaclepunkt vid Alstermo. De två största backarna på den här rundan låg och lurpassade runt hörnet på vägen mot Lenhovda. Där skulle mina ben få bekänna färg. Nu var de mest genomfrusna. Fötterna kände jag knappt och händerna började bli kräftröda. Men vi väntade solidariskt på de andra. En gång, två gånger, sen gled vi iväg och så var vi bara sex personer kvar. Inget planerat. Det bara blev så. En av oss trampade Mtb kan kanske tilläggas. Det jag funderade på om vi var för få för att hålla god fart resten av vägen eller om vi skulle bli uppätna av varelsen bakom oss.  

Backarna kom och gick. Efter nummer ett blev jag varm i benen för första gången på länge. Det liksom hettade i låren. Den lämnade dock inga bestående men som befarat vilket troligen berodde på att det inte gick så fort. Killen med leftyn ryckte några meter och fick en lucka och fick sällskap av en cyklist till. Jag höll min takt och tänkte lakoniskt att jag tar dem lätt utför. Kom dock ikapp dem tämligen omgående mot krönet och gled förbi dem. Tror förvisso inte att de försökte dra ifrån. Man har olika sätt att tackla motlut. Min jämna takt uppför visade sig vara vägvinnande den här gången. Hög kadens för dagen. Allt för att hålla värmen. Efter backe nummer två kändes benen något tyngre men mindre än förväntat. Dagsformen verkade god. 

Se Lenhovda och sen dö lär aldrig bli en slogan. Dags för nästa uppsättning raksträckor och de till synes oändliga slakmotor som utgör andra halvan av Uppvidingetrampet. Och om jag minns rätt är det någonstans av Granhult eller så som det finns en rejäl nedförsbacke. Där kröp jag ihop och rullade på. Min substantiella vikt kombinerat med nya hjul fick upp mig 64 km/h utan att trampa. Vila och fart samt lucka, en rejäl sådan. Rullade ifrån de andra helt enkelt. Fortsatte att trampa ett tag medveten om att vinden skulle vara med mig från Nottebäckskrysset som inte låg alltför långt bort. Avståndet var mest uppskattat då min jäkla dator inte gick att nolla vid start. Det enda den ville göra var att mäta om barometertrycket hela tiden. Inte ens det gjorde den rätt trots fyra försök. Höjden var ändå fel. En ny skall införskaffas omgående. Sneglade över axeln då och då. Först närmade de andra sig inte alls men så segade de sig ikapp med ett singellok i täten. Samma tröja i sikte var gång jag såg tillbaks. Det var då dags att vika av tillbaks mot Åseda. 

De sista en och en halv milen bjuder på två uppförsbackar, ett par utdragna slakmotor och vad annars - raksträckor och en massa skog. Inget att titta på. Kanske lika bra det eftersom benen börjar bli lite slitna var till mans och idag var nog de flesta nedkylda. Det tar sin tribut att vara blöt i tre timmar. Åtminstone var jag det och ville tillbaks till bilen och termosen med varmt kaffe som väntade där. 

Gruppen var samlad. Jag och en "338a" hade växeldragit mest de sista milen. Ibland avlöst av någon av de andra. Nu blev det en bättre kedja. I första backen märkte jag att någon sackade en aning och sänkte farten. I andra backen höll jag god fart uppför, låg i täten och mot slutet gjorde jag som jag oftast gör för att inte farten skall dö över krönet för mig, jag ställde mig upp och tog några krafttag. Sen var jag ensam. 

Benen fortsatte att trycka på med lite av den kraft jag hade kvar medan huvudet tänkte att de andra är fler, de får jobba ikapp mig. Det kunde de tydligen inte. Då for djävulen i mig och hela min varelse skrek "tempoträning" och satte av för vad jag förmådde för dagen. Låg stadigt på 36-37 km/h i den följande slakmotan. Det måste svida i fler än mina trötta ben att hämta in det försprånget tänkte jag. Vi var för dagen rätt jämbördiga vi som kört tillsammans. Uppe på den skenbara plattmarken som faktiskt lutar lätt utför och dessutom med vinden i ryggen kunde jag hålla god fart. Pendlade mellan fyrtio och fyrtiofem kilometer i timmen. Nu ville jag inte bli upphunnen! För att hålla tempot uppe ställde jag mig upp med jämna mellanrum och spurtade en bit. Räknade ut att jag orkade göra så fem gånger. Som vanligt är det fler rakor än man tror på vägen in mot byn men benen som jag ändå inte hade någon känsel i var med på noterna. Tog det mycket lugnt i vänstersvängen in mot samhället och tur var väl det för jag fick senare höra att en i tätgruppen hade vurpat där. Troligen racade de lite för hårt misstänker jag. Även den sista rondellen behandlade jag med respekt. Sen slutspurt mot mig själv. Jag vann den utmaningen. 

I ensam majestät kom jag in efter tätgruppen som var sex eller sju personer beroende på om stackarn som körde omkull kom i mål eller ej.

En smula blöt och frusen

Rundan klarade jag av på 3.14. Ett tal som känns märkligt bekant.

Vid målgång väntade segerkyss eftersom jag den här gången hade sällskap. Sambon och nioåringen hade klarat av "Björnrundan" som bjudit på strapatser i form av nederbörd, nylagt oljegrus och geggig grusväg. Även de verkade ytterst nöjda med sin dag.  

Överlag en mycket godkänd cykeldag må jag säga. Jag överlevde till och med idiottilltaget att ändra sittställningen dagen innan. Så gör man bara inte - det är korkat. Styret sänktes och sadeln höjdes. Större drop helt enkelt. Teoretiskt borde det vara snabbare. Om ryggen klarar det. 

Uppvidingetrampet var välorganiserat som vanligt. Korpen i Åseda börjar få rutin på det här. Tyvärr var det inte så många på plats denna gråmulna dag men det kan vi nog tacka vädergudarna för. Det var nog mer än en person som tittade ut imorse och valde att dra täcket överhuvudet och somna om istället för att bege sig ut och cykla.  

/ J - solskenscyklisten som gud glömde

Uppvidingetrampet 2014

 - Neeeej!

Det är då själva f-n att man skall vägga igen! Fast jag hade roligt ändå får väl tilläggas. Dock inte när det var som värst. Då ville jag lägga mig i diket och stanna där. Bli ett med naturen och utveckla rötter. Men innan dess och efteråt var det kul.  

Jag stod över torsdagens Växjötramp för att istället köra Uppvidingetrampet i Åseda för fjärde året i rad. Mycket beroende på det enkla faktum att det var det första motionslopp jag körde på landsväg och att jag därmed har en speciell relation till den rundan och vill fortsätta en personlig tradition. 

På vägen dit drack jag vatten och skrålade  ikapp med Men at Work och "Down Under" som råkade spelas på Gold när jag dånade fram på landsvägen mot skogarna i norr. Det kändes bra. 

Bansträckningarna på de olika distanserna

Formen är aningen usel och allmänt päronformad och syftet med lördagens exercis var att se hur illa det stod till helt enkelt. Annars har jag bestämt att det inte blir några motionslopp, tävlingar eller dylikt förrän möjligen mot slutet av sommaren. Pågående Mtb-cup, Tempocup och Långloppscup får anstå.  

Vid starten såg det ut som det brukar men möjligen med lite fler deltagare än förra året. Troligtvis för att väderleksrapporterna såg bättre ut. Soligt men blåsigt som vanligt och skurar att vänta mot eftermiddagen vilket motiverade till hastig återkomst. Sydvästvindar innebär medvindar på de många långa rakorna den sista biten från Nottebäckskrysset tillbaks till Åseda vilket tacksamt noterades med förra årets förhållanden i åtanke.

Innan start

Farten var som vanligt i början av det här loppet tämligen hög och förstaklungan marscherade på i strax över de fyrtio anförda av en blandning av cyklister där bland annat klubbkläder från Lammhultcyklisterna, Wexio Velo, Ride of Hope, High Chaparall, Nässjö CK, Trosabygdens cyklister och Elmhults sportklubb kunde skymtas.

Själv hade jag en plan som jag följde tämligen väl. Att inte vara uppe i täten och fåna mig. Gled med i främre delen av klungan men vek av när jag närmade mig spets. Gick sedan med och tog några förningar för att "göra mitt" samt känna på benen. Vis av tidigare erfarenheter såg jag också till att ligga rätt i position efter svängarna eftersom de tenderar att följas av motlut som inbjuder till ryck i det här loppet. Några sådana kom dock inte. 

Karaktären av början på loppet påminde mer om en träningsrunda än motionslopp om än i högt tempo. De starkaste var t o m så vänliga att de inte tryckte på särskilt mycket efter vägskiften och svängar. Om det var medvetet eller ej kan jag inte svara på men effekten blev att klungan var rätt stor och samlad som jag uppfattade det. Över backkrönen blev det dock en del fartökningar och det var nog det som bidrog till att jag tog slut. Några släppte rätt tidigt och bildade nya fraktioner. Så här i efterhand är det lätt att se att jag också borde släppt. Det är lätt att vara efterklok.  

Jag satt där i klungan som dock påminde mer om en lång snok och tyckte att livet var bra även om jag noterade på min pulsklocka att backrycken tog sin tribut. Då rusade pulsen upp över 180 och lite till annars låg den tämligen lågt. Jag försökte sköta mig genom att spara så mycket energi jag kunde och börja äta och dricka i tid. Allt för att var beredd på de två större backarna innan Lenhovda där det behövdes lite kraft. Så långt hann jag nu inte.

Innan dess mötte jag mannen med hammaren som beslutat att slå av mina ben.

Något högg av mina ben

Det skedde i Alsterfors av alla ställen. I ena stunden kändes benen helt ok och i nästa stund var de icke närvarande. Det är inte lätt att cykla utan ben kan jag låta meddela. 

Jag sneglade på snittet när valda delar av kroppen slutade fungera och det låg då runt 38-39 eller så. Det spelade egentligen ingen roll. Fick släppa förstaklungan som nu amöbalikt börjat dela på sig i två. Fick även släppa en senare klunga. Hamnade bland de sista. Försökte växla ned. Då sjönk farten. Lägre växlar ändå ledde enbart till snigelfart. Närmare de tjugo. Något högre utför men knappt. Bedrövligt men det gick bara inte att öka farten hur gärna jag än ville. Tryckte i mig en gel och en banan för att hämta kraft. Det gjorde mig bara illamående och ledde till kramp i mellangärdet. Fick även en släng av panikångest ett tag då jag kände det som jag inte kunde andas. 

Såg en prick i fjärran som visade sig vara ytterligare en herre som tappat kraften och farten. Vi beslöt att kämpa mot mål tillsammans. Sen gled även han ifrån mig. Nästan sex långa mil kvar, halva rundan. Det skulle bli en hård dag i sadeln tycktes det. De långa motluten jag försökt spara energi till stod nu på tur att övervinnas utan kraft. Tog det enda tempo som stod till buds och höll det. Lägsta möjliga. Försökte återuppfinna hjulet och trampandets idé på nytt. Foten ned och sen låta det följa pedalvarvet runt för att sedan upprepa momentet En mycket svår uppgift som kändes nästan övermäktig. 

Kom ändå ikapp min olycksbroder efter ett tag. Stannade vid depån i Lenhovda för att fylla på vätska och sneglade bakåt efter hjälp. Och där kom den. Tröjor med texten "Ride of Hope" fick en ny innebörd för mig. "Häng på John" hördes en röst ur gruppen som visade sig tillhöra Håkan. Jag svarade att jag väggat och inte förmådde. Men tydligen gjorde jag det. Kastade mig in på rulle och med mina sista krafter hängde jag kvar därbak någon mil för att försöka få vindskydd ett tag. All eventuell prestige var som bortblåst och jag var inställd på överlevnad och på att behöva släppa så snart det lutade igen. Var mycket riktigt på väg att tappa rullen då farten i en slakmota efter Lehovda ökade till strax över de trettio. 

Men på något märkligt vis lyckades jag återhämta mig en smula. Tillräckligt för att gå med och börja hjälpa till med dragjobbet. Farten steg ju närmare Åseda vi kom och med medvinden i ryggen passerade farten de fyrtio och närmade sig bitvis de fyrtiofem. Nära att bli klubbad igen. Höll igen och gick inte med i spurten när den väl kom. Det tog emellertid evigheter att komma dit och jag förbannade varje ny raksträcka in mot mål. Precis som under en fjällvandring är slutfasen av Uppvidingetrampet fyllt av falska krön. Man tror hela tiden att bakom nästa granstam skall skyltarna som förkunnar vänstersväng uppenbara sig men icke. 

De som var snabbast

Väl tillbaks var cirkeln sluten och jag ragglade mot bilen knappt närvarande. Efter en stund av återhämtning och samtal med några vänliga själar från klubben kunde jag gå ned till målområdet och registrera mig som icke försvunnen. Därefter byttes några ord med bland andra Klaes som råkade vara den som kom först efter en väl avvägd spurt.

Han såg inte direkt ut som han väggat. 

/ J - ytterligare berikad med erfarenhet

PS: De tolv milen avverkades på 3.26 för min del vilket är mer än 20 minuter långsammare än förra året då det dessutom blåste motvind de sista milen. 

Uppvidingetrampet 2013

- Tredje gången gillt?

Då var det dags igen. Det är tredje året i rad som jag kör detta förnämliga lilla korparrangemang med start och mål i Åseda. Jag har en speciell relation till Uppvidingetrampet då det var det första motionslopp jag körde på landsväg överhuvudtaget och tillika premiär för det här med klungkörning. Som gammal Mtb-åkare har alla tidigare eskapader utförts på någon form av mer eller mindre ojämnt underlag i skogen och vanligtvis ensam eller i små grupper. Så det här med folkmassor på cyklar är relativt nytt för mig sen ett par år tillbaks. 

Raceklar springare om morgonen

Eftersom jag hade förmånen att kunna samåka med en bunt trevliga herrar från Lammhultcyklisterna så kom jag inte bara till rätt ställe utan även i god tid innan start. Mycket praktiskt må jag säga. Sen hade jag själv varit förutseende nog att plocka i ordning det mesta i utrustningsväg redan kvällen innan samt gå igenom cykeln. Allt för att undvika obehagliga överraskningar. 

Det svåraste momentet, nummerlappspåsättning, avklarat

Och för ovanlighetens skull fungerade det tekniska med dator, pulsklocka och telefon-gps som det skulle  vilket jag inte är bortskämd med. Datorn var till och med inställd på rätt tryck samt höjd över havet. Åseda är beläget 243 m ö h till skillnad från de 162 som min vanliga referens Helgasjön ligger på så justering var nödvändig för att höjdmätningsfunktionen skulle visa rätt. 

Bra dator på dåligt styre

(för)Loppet

Som vanligt var det masterstart bakom långsamcyklande lokalkändis den första kilometern. Sen släpptes klungan uppe vid riksvägen under övervakning av lagens långa arm och vi for som yra höns  i riktning mot Fagerhult. Det märkliga inträffade denna lördag att vädret var exakt som Smhi utlovat redan tre dagar i förväg. Det vill säga uppehåll med växlande molnighet och solglimtar som blev alltmer sammanhängande varefter dagen fortskred. Tyvärr hade de rätt även om vindarna. Det blåste riktigt hårt bitvis och från den i de här trakterna ovanliga riktningen nordost. Det innebar bland annat att de vanligen medvindsbetonade slutrakorna och slakmotorna från Nottebäck in mot Åseda skulle bli tuffare idag än vanligt. 

Uppvidingetrampet 2013, tror inte det blev deltagarrekord

men några hade hittat till Åseda

Det börjar närma sig startdags

Även delar av inledningen var aningen blåsiga. Den första milen bär utför och det brukar finnas ystra fålar som är dragvilliga så det brukar gå fort i början har jag lärt mig. Jag minns första gången jag körde här och hamnade längst bak i klungan eftersom jag var såväl ovan som blygsam och hade fullt upp med att ens ligga på rulle när gummisnoddseffekten verkade fullt ut. Även idag skuttade vi iväg som kalvar på grönbete och farten gled en bit över de fyrtio. För en gångs skull avhöll jag mig från att av misstag glida fram i tät och ta onödiga förningar i förtid. Dock vet jag faktiskt inte riktigt vart i klungan jag befann mig då den snarare var ett långt led i blåsten än en samlad trupp och jag lät bli att titta bakåt. Sneglade då och då på klockan för att dricka och äta i tid. Som många andra har jag en tendens till att glömma det när spänningen stiger i leden. Det kan straffa sig senare har det visat sig. 

Efter någon halvtimme kände jag att jag fått den uppvärmning som borde föregått starten och benen lät meddela att de tänkte hänga med tills vidare. Linimentet jag fått av Anders visade sig vara bra och känningarna i knät uteblev. Konstaterade även att mitt klädval var perfekt, vare sig för kall eller varm i mina korta byxor och kort tröja - dock med dubbla linnen under. Tittade mig omkring och väntade på att loppet skulle börja på riktigt. Några cyklister från High Chaparral och några till stod för farthållningen. Jag gled upp mot täten i väntan på att något skulle hända. Och efter svängen i Fagerhult mot Grönskåra blev det mer fart på tillställningen. 

Två cyklister ökade farten och kom loss, en kille i Nässjö cykelklubbs gulröda färger och någon grönklädd från Värnamo/HC. Jag låg i tät på klungan i vänsterspår eftersom det går uppför efter svängen och beredskap var av godo. Funderade ett ögonblick på hur jag skulle göra - om jag skulle täta luckan eller ej. Benen kändes bra så det var en möjlighet. Bestämde mig för att låta det hela bero ett tag och låta de två kriga själv eller låta någon annan krympa avståndet som stadigt växte. Men det var det ingen som var villig att göra. Då var det dags för handling. Matade i tyngre växel och ställde mig upp och tryckte till. Fick en idé om att det var rätt att stöta upp mot täten istället för att närma mig långsamt och med värdighet. Såg i ögonvrån att Henrik följde med och att någon i grönt hängde på hans hjul. När vi kom ikapp de två i täten så väste någon av dem att vi skulle fortsätta dra. Mindes att jag funderade på varför jag skulle göra det. Ansåg inte att det var någon bra plan att göra det överhuvudtaget i ett så tidigt skede i loppet. Vi hade bara kört en halvtimma än och jag hade en plan att köra lite fortare i backen vid Granhult efter halva loppet om jag förmådde. Jag gillar av någon anledning lutningen på den. Men när jag sneglade över axeln gick det upp ett Liljeholmens, klungan var inte kvar! Den trogna långa svansen hade på ödlevis släppt och levde nu sitt eget liv. 

Det visade sig att vi var åtta som kom loss varav fyra Lammhultscyklister, två i gröna HC-ställ, Nässjöcyklisten och en herre i rött. 

Tämligen omgående fick vi igång ett bra samarbete som sen löpte på. Vi utökade avståndet till de bakomvarande och jag hade ingen aning om vi var förföljda eller ej. Men farten klättrade en bit över fyrtio och ibland lite till så skulle de ikapp fick de trycka på ordentligt. Efter en stund lugnade vi oss som det plägar bli och fann en rytm och gick runt i stadig sjutakt. Herrn i röda kläder som jag tror heter Axel orkade inte riktigt bidra i de farterna och stod över. Själv kände jag mig rätt stark och tog mina förningar. Hade någon liten schackning ett tag och försökte kurade ihop mig till en kanonkula över cykeln där jag för tillfälllet låg bakom Henrik. Tänkte att de blå ränderna på hans skor såg rätt bra ut när solen tittade fram och lyste på dem och att jag önskade att han var större. Inte mycket till skydd där bakom inte. 

Efter backen vid Granhult som är turens största så piggnade jag till igen. Benen var inte döda de behövde bara väckas, Zombieben. Jag var med och ökade farten uppför varpå herr röd åkte av och sen var vi sju små dvärgar som strävade vidare i granskogen. Jag försökte samla lite mental kraft samt hälla i mig en gel inför slutklämmen eftersom jag ända sedan starten räknat ut att det skulle bli besvärliga förhållanden på de evighetslånga rakorna efter Nottebäck. Det stod klart sen länge att det var vi sju som skulle komma först till Åseda. Vinden var byig och riktigt envis och vi hade legat i utbrytning länge. Ingen av oss var väl helt pigga i benen misstänker jag. Men så fick jag den dumma idén att med min kroppshydda öka farten i det första större motlutet efter Nottebäckskrysset. Det visade sig fungera överraskande bra då några fick det kämpigt och jag fick en lucka på några meter. Den växte något på väg uppför och det hela kändes rätt bra. Det vill säga till jag försökte ställa mig upp för att öka farten samtidigt som det kom en kraftig vindstöt. Farten dog abrupt och min kampvilja med den och strax efter var de andra ikapp mig. Dock några färre än förut. Tyvärr var det två LC-cyklister i Marcus och Mattias som åkte av. Återstod Henric och jag som kunde försvara de orange och grå färgerna i tätgruppen.

Med hjälp av H planerades en liten kupp som gick ut på att jag skulle försöka rycka i nästa backe också. Det gick väl sådär. Det vill säga jag ryckte och fick upp farten men problemet var att de gällde de andra också som samarbetade bra och hann ikapp mig rätt fort. Jag gjorde några småryck till därefter mest för att känna på mina egna ben och för att se vad de andra kunde tänkas hitta på. Inget på ett tag skulle det visa sig. De lät mig hamna i täten jag sänkte därför farten. 

Rycket kom sen från en av de grönklädda precis innan sista vänstersvängen in mot samhället. Henric följde efter och jag försökte täta. När jag kom ikapp dem vid rondellen hade jag Nässjöcyklisten på rulle och han skarvade direkt och startade spurten strax efter järnvägen. Vi andra hakade på men förmådde inte komma ikapp. Jag fick upp farten den sista biten men ovan vid spurter som jag är lyckades jag inte få ut all kraft som återstod i benen. Henrik lyckades försvara sig med ett framhjul och kom tvåa och jag kom därefter som trea.

Den som kom först...Patrik H

Åter i Åseda

Väl i mål kände jag mig mycket nöjd med dagen. Arrangemanget var utmärkt, vädret nu strålande och mina ben inte helt döda. Så mycket fortare hade jag inte kunnat köra och samarbetet i utbrytningen hade varit bra. Det var även ett förträffligt konditionstest inför kommande Vätternrunda och sub 8.30. Till och med bilisterna hade varit vänliga och tillmötesgående. Inga obehagliga incidenter eller omkörningar i vår grupp i alla fall  tvärtom så visades hänsyn för det mesta. Vill även passa på att ge en liten extra eloge  till de trevliga funktionärerna. 

Sen inträffade det förunderliga att jag vann något på mitt startnummer för tredje gången i rad på kort tid. Den här gången för det nog med sig att jag kommer att leva på korvmackor ett tag.

Högvinst?

Dagens och kanske morgondagens vinnare!

Efteråt fanns även tid att prata med andra glada cyklister och det är något som alltid livar upp. Och mest imponerad blev jag inte av oss vuxna utan av Linus, 11 år som trampade 70 km. Och det var inte första rundan kan väl tilläggas. Det gjorde jag fanken inte i hans ålder även om jag cyklade en hel del. 

Sen skrattade jag gott när jag förstod att en kvinna jag bytte några ord med var samma person som den  "mycket bestämda kvinna" jag tidigare hört talas om som styrt upp andraklungan på ett utmärkt sätt. Någon klubbkompis sade att hon påminde så mycket i tonfallet om hans fru att han kände sig nödgad att lyda. Det bör dock påpekas att han tyckte att det var ett ytterst kompetent ledarskap som visades. 

En anonym vindjacka visade sig...

...dölja en rätt speciell teamtröja - Sub XX, 

Sveriges snabbaste tjejer runt Vättern. 

Nu var det kanske inte så konstigt då damen ifråga var Åsa från Kalmar som har gedigen erfarenhet och cyklat i många år samt är medlem i gruppen av Sveriges snabbaste kvinnor runt Vättern, sub XX. 

Dagen gav mersmak men det blir nog inte så många fler tillfällen till motionslopp innan Vättern för min del. Men någon tempocup till ska hinnas med och en räcka rejäla träningspass samt ett par långrundor. 

/ J - tredje gången trea