Snok fäller klunga

- Den osannolika olyckan

Vissa händelser går verkligen inte att förbereda sig på. Ibland har man bara en enorm otur helt enkelt. Idag var en sådan dag. 

Cykelturen hade varit helt underbar på alla sätt och vis fram till den stora smällen. Det var en sedvanlig lördagstur med en tämlig brokig skara cyklister som samlats på morgonkvisten vid Simhallen för att trampa ett lugnt distanspass med fikapaus på mitten. Färden bar söderut på småvägar ned mot Åsnens sydspets i ett soligt och somrigt Småland. Vi passerade Torne, Hulevik, Ålshult och körde via Hackekvarn och Urshult ut på Sirkön och mot det hägrande Amy's Café. Stämningen var glad och uppsluppen och inte mindre så efter det stadiga fikastoppet. Cykellivet lekte. 

Vi hade hela tiden försökt att köra lugnt och kontrollerat då det var ett distanspass utan ambitioner att köras fort. Inga ryckiga växlingar då vi för det mesta körde i två-par och avstånden hölls som de skulle. Möjligen kan det ha varit ett och annat överlappande hjul i onödan och vi kanske slingrade oss i sidled ibland. Men i allmänhet såg det bra ut. 

Runt Dänningelanda var farten kanske något högre än tidigare då det går en aning utför där och vi började närma oss slutet på vår runda. 

Och precis då smäller det. Jag hann knappt uppfatta vad som hände. Händerna sökte sig reflexmässigt till bromsarna och sen svängde jag höger mot vägkanten och stannade. Under tiden hann jag se någon i gult gå hårt i backen för att sedan bli överkörd av minst två cyklar som inte hann väja. 

Blicken blev på något sätt kameralikt glasklar för ett ögonblick och registrerade allt i slow-motion. Sen kakafonin av ljud som en klungvurpa orsakar. Det hemska ljudet av folk och cyklar som kraschar.

Vad som hänt blev efter hand klart. Någon i täten försökte undvika en väldigt stor snok varpå någon annan gick på hjul och sen var olyckan ett faktum. 

Huvudlös snok

Exakt hur många som slog sig vet jag inte men facit blev bland annat ryggsmärtor på flera cyklister, en riktigt djupt hål i en armbåge där senor kunde skymtas, minst en trasig axel, uppslagna sår i ansikten med spräckta ögonbryn och blödande hakor och de sedvanliga skrubbsåren och blessyrerna på alla andra som gick i backen.  

Sen rök förstås cykeldelar och kläder i vanlig ordning. Men det är mindre viktigt om än förtretligt. Snoken var allvarligt skadad så jag avlivade den genom att trampa huvudet av den med Spd-klossen. 

Två ambulanser senare kunde vi samla ihop oss och köra hem. Stämningen som tidigare varit på topp var nu naturligvis dämpad. Alla kände sig nog lite chockade. Det gjorde i alla fall jag och kände ett behov av att prata av mig vilket nog märktes. På väg uppför Teleborgsbacken såg vi för övrigt ytterligare en snok märkligt nog. Den lika liten som den första varit stor. 

Jag hoppas innerligt att det gått någorlunda bra för dem som behövde uppsöka sjukhus. 

Det visade sig att vi hade inte mindre än två läkare i gruppen varav en tydligen var kirurg. Det känns tryggt att ha kompetenta människor i närheten när sådant här händer. Där kan man tala om förberedelse. 

Men förberedd för klungvurpor blir jag aldrig och hur man undviker att krocka med ormar vet jag då rakt inte. 

/ J - snokdräparen

Lördagsturspremiär

Premiärerna duggar tätt så här års. Nästa vecka drar den lokala tempocupen igång med det första racet och i helgen var det dags för årets första organiserade lördagstur med Lammhultcyklisterna. Samling som vanligt vid simhallen klockan tio även om jag till en början trodde jag endera missuppfattat datum eller sett fel på klockan eftersom jag var först på plats vilket sällan händer. 

Ensam springare

Efter en stund dök det dock upp sällskap och efter ett tag var vi en liten klunga redo att bege oss. Vädret var så där vårigt så att det är svårt att veta hur man skall klä sig. Jag lyckades dock perfekt med den detaljen vilket alltid är glädjande när det inträffar. Emellertid var det ytterst varierande status på kreationerna i vår lilla skock. Själv hade jag knickers, inga skoöverdrag men bar vindväst. Andra hade både regnjackor, flossade vinterbyxor, sköverdrag och elektriska fotvärmare. Jag blev lite fascinerad av den manicken. Förvisso har jag hört talas om det men det är inget jag funderat närmare på. Mina fötter är alltid svinkalla tidig vår, höst och vinter. Det hör liksom till, att lida lite och behöva tina upp frostnupna tår i duschen. 

Det där röda aktiverar tydligen fotvärme, Tamagotchi för kalla fötter

Dagens runda var planerat av Märit som lagt en runda norrut. Det visade sig vara en variant av "Örken runt" fast motsols så man får Libbhults ängar uppför istället för Hörjesås som det blir annars. Men antalet höjdmeter torde vara detsamma om mina räknekunskaper är adekvata. Det närmar sig en kilometer runt - räknat på Alpvis i antal höjdmeter istället för distans. Annars är sträckan runt elva mil eller så lite beroende på hur man kör in mot Norrhult/Klavreström. 

Vindarna för dagen var med oss på vägen ut och lagom karaktärsdanande på vägen hem. Det finns inget som disciplinerar en motionsklunga så bra som motvind. Det riktar upp leden, gör övergångarna i kedjor mjukare och gör att tvåpar löser av varandra bättre. Allt för att gömma sig för vinden. Det är instinktivt beteende för alla klungcyklister. 

Vi passerade snart Rottne med god fart och kom ut på de mjuka snabba rakorna förbi Brittatorp och till Eke där vi svängde i riktning mot Braås. Strax därefter blev det ofrivillig paus. Det var Märit som åkt på vajerbrott. Mindre kul eftersom den här rundan är ytterst svår att ta utan bakväxlar. Några backar drar iväg upp till och något över tio procents lutning. Hon fick styrketräna sig tillbaks till Rottne i sällskap Ulrika medan vi andra fortsatte mot hägrande fika. 

Ovanligt och olycksaligt vajerbrott satte stopp för den turen

Varmt kaffe lockade även om jag faktiskt inte frös överlag. Lite kylslagen blev jag senare efter kaffet innan värmen återvände efter de första motluten. Jag vet inte om den elektriska fotfiltsvarianten kom till användning eller ej men mina tår var det enda som domnat. Allt annat perfekt. Till och med humöret. Trots långintervaller där jag tagit ut mig en del dagen innan var benen faktiskt med på noterna. Sen gick det förvisso ytterst stillsamt precis som planerat men lutningen och kilometerantalet kvarstår. 

På lördagsturer är det här nästan obligatoriskt

Den så viktiga fikakomponenten bestod i ett stopp vid Rosdala glasbruk. Jag slog på stort med dubbelkaka. Sen var motionsdelen med den här rundan förlorad. Men gott var det och sällskapet trevligt så jag njöt i fulla drag. En mycket bra dag det här. 

För att kompensera för kaloriintaget drog backarna igång direkt efter pausen. Det gick relativt bra även om jag inte pressade allt jag kunde. Pulsen tog ett skutt uppåt och slutade i trakterna av höga 160 så där fanns mer att ta av. Det bådar gott för framtiden. Kan jag nu tappa tjugo kilo till kan det nog bli något av det också. Men det hör framtiden till. 

Nedför gick det desto fortare även om jag höll igen även där. Vått väglag efter regnskurarna som passat på medan vi pausade och ett par kurvor på vägen ned där det brantar till med runt fjorton procent en kortare bit gjorde att jag inte ville släppa på för fullt. Runt sjuttio kilometer i timmen kom jag upp i ändå. Det är inte viktigt i sig men barnet i mig gillar sådant! Det är väl ett problem jag har i klungor annars. Fysikaliska lagar ger vid handen att jag rullar fort utför. För snabbt ibland vilket gör att jag får frifräsa lite för att inte nöta ut bromsarna. 

Vädret var mest med oss men inte helt. Aningen regn föll på våra hjälmbeklädda huvuden innan pausen och vägarna var våta vilket fick det där fint sandblandade vattnet att distribueras i ett jämnt lager över hela cyklistlekamen. Skitigt med andra ord. Du har blivit solbränd sade C därhemma innan hon insåg att det var "brun utan sol" det handlade om. Jag hade distinkta ränder där strumpkant och byxkant befunnit sig. 

I väntanstider - i det här fallet på att få i ordning på brusten vajer

Fler backar blev det när vi närmade oss Stenkulla från Hornarydshållet. Det kördes under granskogstystnad. Alla var något tröttare vid det här laget. I ekbackarna utför nedmot Vartorps kvarn var det oerhört mycket vitsippor som vanligt. I skogen ned mot Ramkvilla hade jag tidigare sett frikostigt med blåsippor vilket höjde mitt humör. Nu kan man se vårens framsteg för varje tur man tar.  

Efter Rottne gjordes ett försök att få igång lite kedjekörning. Motvinden var bitvis påtaglig och jag tänkte att det kunde vara bra träning inte minst för de som tänker köra högervarv runt en sjö lite senare. Det gick knackigt i början. Dels var vi inte helt samtrimmade och dels var det varierande grad av trötta ben i gruppen så vi var något ojämna. Men det tog sig mot slutet. Övning ger färdighet. 

Turen kunde summeras med strax över fyra timmar från dörr till dörr och på den tiden hann jag elva och en halv mil. 

Cyklingen fortsätter ikväll och med tanke på veckodagen är det inte helt förvånande dags för måndagstur igen. Som tur var kan jag köra trots lite logistikpyssel. Skall bli intressant att se hur mina ben mår. Eftersom jag inte trodde jag skulle kunna köra idag så satsade jag på ett riktigt hårt benpass på gymmet igår. Det lär kännas ikväll.  

Det ser ut att bli svalt vad det verkar. Coolt.


/ J - cyklar vidare i tillvaron

Punkteringsfest

Utsikter för måndag morgon och kväll: 12 grader och regn.

Jaha, ungefär samma väder som de haft de första dagarna i Girot på den gröna ön. Det har ju inte stoppat dem. Men jag är inte Marcel Kittel. Det blir med andra ord en kall måndagstur ikväll. Får väl försöka cykla mig varm. 

Fördelen med regn är att gåvorna från min mor tar sig bättre. En uppstammad krusbärsbuske och en dito röd vinbär. Ytterst praktiskt om man har minimal trädgård. 

Som man får får man skörda?

Annars blir det mest sporadisk cykling för mig nuförtiden. Eller det är väl inte sant. Den är regelbunden men en aning gles. I lördags cyklade jag. 

Ett moln följde mig till start. Det hängde ovanför mig och delade med sig av alla sina hemligheter och sitt innehåll. Men jag var välklädd i cykelchapeauclaque och varm jacka och frös inte trots duggregnet. 

Det blev en lugn och stilla färd i tre grupper med ungefär samma fartambitioner. Lugnet avbröts bara av periodiska punkteringar. Först ut var herr U som hojtade P-ordet i trakterna av Tävelsås. Ett smidigt byte senare var vi på väg. Strax därefter var det min tur. Där fick jag för mitt högmodiga tal om att jag sällan får flata däck. Någon form av genomslag jag inte ens kände i en uppförsbacke. 

Inga problem tänkte jag och tog av hjulet. Kontrollerade att det inte satt något i däcket som är aningen slitet. Sen blev jag sur och förbannade lättviktsslangar. De är för känsliga för att byta i fält. Fyllde i lite luft från min patron för att den inte skulle vara för sladdrig men lyckades ändå få den att explodera. Tydligen i kläm någonstans. En vänlig själ förbarmade sig och lånade ut en slang till. Den gick smidigt att få på plats och resten av kolsyran fick mig hem. 

Cyklar fikar och ägarna väntar utanför

På vägen hem behövde cyklarna vila varpå ägarna passade på att ta en kaffe och vara sociala. Gråmulet men ett par andetag senare sprack det upp och de avslutande milen bjöd på sol. Då mindes jag varför jag cyklar. 

En tur i gemytets tecken som gav ytterligare några mil i klena ben. Ikväll skall det gå aningen fortare är det tänkt. Vi får se hur det blir med det. 

/ J - ämnar skörda det som sås

Lördagsturen som var

- att lära känna sina gränser

Det är gott om premiärer av olika slag så här års. I lördags var det första gången för säsongen jag körde ett riktigt distanspass det vill säga över 100 km.

Det slutade med total utmattning och halv kollaps. Alltid kul att vägga.

Återställningsmedicin att inmundiga vid

hemkomst

Vägen dit var emellertid fullkomligt fantastisk märkligt nog. Morgonen var sval och när jag stack näsan utanför dörren bet kylan försiktigt i den. Det var bara någon grad varmt. En timma senare var det åtta och närmare femton vid avfärd och därtill hade väderspåmännen lovat uppåt tjugo grader framåt dagen vilket det också blev och det med råge.

Det var aningen svårt att klä sig bra med andra ord. Det fick bli knickers eftersom jag vill ha knän även om tio år och förstärkningsplagg som var lätta att ta av som vindväst och armvärmare. Det visade sig vara en perfekt kombination. Eller nästan, kanske var det som bidrog till den senare kampen.

Varje gång jag tog ett kort dök det upp några till. Här har kanske

halva församlingen fastnat på bild

Samlingen vid simhallen gav vid handen att jag knappt sett en så stor lördagsgrupp. Efter välkomsthälsning av fröken M delade vi upp oss i två grupper. En något snabbare och en som ämnade njuta i ännu högre grad av vårdagen. Jag hade tydligen fått nog av våren och valde bråttomalternativet men distansfart utlovades och jag tyckte det lät bra.

När vi rullade iväg kände jag ren cykellycka. Strålande väder, lätta knappt märkbara vindar, gott sällskap och en trevlig tur i vardande. Så mycket bättre kan det knappt bli. Eller jo, man kan vara i god form också. Färden bar söderut och efter en lugn inledning uppför Teleborgsbacken ökade farten i takt med att glädjen spritte i benen på de flesta. Snittet ökade allt efterhand och nedåt Urshult hade det krupit över 34 km/h vilket kanske är något snabbt för distansfart.  Men så långt allt väl, prattempot fanns där. Det blev sådär gemytligt som det kan bli. Man byter några ord, växlar position och byter några ord till. Sen får samtalet upptas när man passerar varandra igen.

Framåt fikadags när vi närmade oss Sirkön drogs farten upp ett par snäpp till. Några ystra fålar ryckte lite med tanken på att Amy's kafe befann sig bakom nästa krök. Det gjorde det förvisso men det dröjde en sex sju krökar eller mer. Resultatet blev att snittet hamnade över trettiofem när vi väl anlänt och mina ben protesterade högljutt strax innan och något av det spillde ut genom munnen. Bristen på mil kändes påtagligt. Jag har inte så mycket att trycka på med helt enkelt. Det jag redan visste bekräftades.  

Fikapaus på Sirkön 

Delar av proffsfikaklungan

Och några fler fikaexperter

Efter pausen gick det faktiskt betydligt lugnare. Visserligen ungefär lika fort men betydligt mindre ryckigt. Vi passerade begynnande äppelblom och Åsnens fjordar. Vackert måste medges. Efter Torne blev det cykelfröjd. Lätt medvind, plattmark och finare underlag. Farten passerade de fyrtio och kraftansträngningen var minimal. En känsla att bevara. Som jag sade till de som orkade höra på. Det fungerar i alla fall för mig som mental träning. Att bygga glädjemuskler. Det är bland annat de känslorna som gör att man cyklar och att man beger sig ut igen.

Där och då funderade jag på varför man cyklar. Det är ett ämne som inte är så enkelt som det kan tyckas och jag ämnar återkomma till det.

Efter Huseby bar det en smula uppför och bjöds på lite motvind. Det var då det kom en andra varning från mina ben. Aningen för långt i aningen för högt tempo sa de. Distansen började närma sig de 100.

Jag försökte tjuvåka gömd i gruppen. Tog mina förningar men inte mer. Gick fram och slog åt sidan. Sparade på den kraft som inte längre fanns.

Spenderade sen den sista kraften uppför backen efter Vederslöv och på att ta mig till tillbaks till Växjö. De som kände sig starkare drog uppför backen till Teleborg. Där dog jag. Halvvägs upp, sen var det bara överlevnad. Mötte mannen med hammaren som var ute på vårpromenad.

På vägen ned mot Simhallen kräktes jag tre gånger. Heja på sade Jonas när han cyklade förbi mig. Framför mig såg jag fru K susa uppför den sista puckeln innan rödljusen. Kom av cykeln och allt var dimmigt. Försökte resa mig men det gick inte. Snurrade för mycket.  Fem, sex försök och en kvart senare gick det att förflytta sig igen och jag kunde vingla hemåt. Svettades och frös samtidigt.

Jag kom faktiskt inte på förrän senare och med hjälp av min bättre hälft att det inte bara var cyklingen som knäckt mig. Svaret låg närmare till hands eftersom jag extremt illamående - vätskebrist! Den varma dagen, dåliga formen och aningen varma klädseln gjorde att jag svettats mer än jag druckit. Visserligen två flaskor men det räckte inte på de nästan tre och halv timma turen tog från dörr till dörr. Får nog bli resorb eller någon sportdryck som komplement till nästa gång.

Illamåendet avtog inte förrän sent på kvällen och jag hade en elak rethosta och mådde sisådär även på söndagen. Trots det var lördagen en succe. Jag försöker accpetera att jag inte är lika stark som förra året och den del av mig som erkänner det sa "grattis - du gjorde det". De andra delarna av mitt jag är något mer surmulna.

Ikväll fortsätter jag med nästa steg på den långa vindlande stigen tillbaks till bättre form. Då blir det måndagsturen.

Väl mött på Stortorget klockan sex god vänner! 

/ J - gränssökare

Det stämmer inte

- Det var inte bättre förr

I alla fall inte i det mycket korta perspektivet. Cyklingen idag kändes ju så mycket bättre än den igår. Det tar jag som empiriskt stöd för ovanstående påstående. Möjligen kan underlaget tyckas skralt men jag klamrar mig fast vid positiva tendenser och även om inte benen var med mig idag heller var de väsentligt mycket bättre än förra turen vilket trots allt får betraktas som ett fall framåt.  

Igår

Eftersom mina cyklar har beslutat sig för att behöva reparation växelvis var det nu dags att befria racern från Växjö cykelservice ömma omvårdnad. Lösensumman var dessvärre något mer omfattande än vanligt och mer än vad mitt konto tålde för stunden upplyste mig kortläsaren om så en raid på cykelsparkontot fick göras. Trotjänaren hade fått nya broms/växelhandtag, styrlinda samt nya vajrar och höljen och det kostar på. Väl hemkommen beslöt jag för att se till att de sista punkterna för återställandet bockades av. Nya pedaler och sadel monterades omgående. 

Nygammal sadel snart fastskruvad. Det vill säga nytt exemplar av

 beprövad modell - Selle Italia SLR XP, sitter nu på alla tre cyklarna.

Eftersom jag inte orkade släpa fram mekstället

fick det bli badrumsmekande. 

Nytrimmad racer. Nu är allt det som gick sönder äntligen bytt.

Själva monteringen gick ovanligt lätt och smidigt. Sadeln är ju av samma märke och modell som den tidigare så det behövdes inte ändras något med inställningarna. Fram med vattenpasset för att kolla att den satt horisontellt, måtta rätt i längsled sen dra fast. Pedalerna gick lätt att få av och ännu en gång är jag glad för att jag brukar dra av dem och fetta om dem med jämna mellanrum. 

Det är mycket som är bytt för året: pedaler, vevlager, styre, styrstam, styrlinda, broms/växelhandtag, sadel, vajrar och höljen, kedjor och kassetter. Inte mycket som är kvar av ursprungscykeln. Det är väl den enda fördelen med krascher.

Dags för en provrunda för att se hur det blev. Jag har inte cyklat något sen Ränneslätt så det var hög tid i vilket fall som helst. Hann väl ungefär tio meter innan jag insåg att det skulle bli en tung dag i sadeln. Benen hängde där som några  döda bihang och tänkte inte alls delta frivilligt. 

Den observante kan ha noterat att antalet ekrar i hjulen på de två mekbilderna ovan inte stämmer överens. Det beror på att det inte bara vara benen som ville dö den här dagen utan även bakhjulet. Någonstans i närheten av Risinge sa det "klonk" om cykeln. Tyckte inte det var så märkligt först eftersom de nya handtagens något mer distinka eller åtminstone mer högljudda växlingar lät något åt det hållet. Mer Campa och Sramlikt tyckte jag först. Levde i förvissningen om att det var en växling som gått fel fram till dess att jag försökte bromsa. Men då började bromsarna hugga och det var bara att inse att bakhjulet var kört - skevt med en eker av. Turen hade hunnit bli under en mil gammal. Inget annat att göra än att vända hemåt för hjulbyte. Tur att jag numera har andra att byta med. 

Men lite jobb blev det allt. Ned i källaren och fram med mekstället. Först på med däck och slangar på Mavichjulen. Tyvärr innebär det även att bromsarna måste justeras eftersom fälgarna har annan bredd. Ja just det kedjan måste också bytas då jag kör med två stycken, en till varje kassett. Och sen justera om växlarna så de passar kedjelinjen på det andra bakhjulet. Sen var det detaljen med att jag tappat bort en hjulmagnet till datorn. Var tvungen att lösa den detaljen. Kniv, en gammal magnet från en mtb och epoxy så var det fixat. Den går nog inte att demontera igen. 

Gjorde sen ett försök att fortsätta med bedrövligheten. Det var trist. Körde det jag tvungen till, några få mil, närmare bestämt fyra. Sen sket jag i det hela. Inte ens vädret var så fint som utlovat. Cykeln fungerade utmärkt men inte jag. Inte alls faktiskt. 

Idag

Lördagsträning med Lammhultcyklisterna blev det idag gårdagen till trots. Jag tvekade länge då jag även var inbjuden till en lunch som hade varit trevlig att bevista. Jag är ändå mannen som kan ge tvehågsenheten ett ansikte. 

Anlände till starten vid simhallen i lagom tid för avfärd. Det var rätt många som dykt upp och det blev två olika turer. En norrut med högre tempo, fler backar och planerad längd runt fem timmar. Visste inte om att det planerades så jag hade inte med mig vare sig bars, gels eller dylikt. En banan och vatten var vad jag medförde som vanligt på träningar. Men det var lika bra det för jag hade inte hängt med länge med de benen jag hade igår och som tydligen dröjde sig kvar idag. 

Körde därför söderut med övriga i den andra gruppen som följde en ytterst sympatisk runda lagd av Anders som sträckte sig ut via Torne, Huluvik och Hackekvarn till Urshult för att sedan gå via Sirkön, Kalvsvik och Torpa hem. Inalles runt 11 mil blev det på strax under fyra timmar i strålande sommarsol. 

Ett rejält fikastopp på vägen blev det som brukligt är på lördagsturer. 

Banläggare i gott sällskap. Micke gömmer sig i skuggan

Fler glada fikacyklister. Det är en viktig komponent i träning

Ett par satsade på rejäl fika, ägg- och ansjovismacka och öl!

Dagens runda blev en rejäl vitamininjektion för min del. Vackert väder, trevligt sällskap och fin bana. Det enda som inte alls stämde var mina ben. De var nästan lika döda som igår. Särskilt i början av turen. Prövade att hänga med på en tillfällig fartökning när vi körde på 126an ett tag innan Hackekvarn. Tungt var det även om det gick. Tyvärr gjorde det nästan ont i benen när jag tog i. Seg och trött. 

Fick en liten vink om delförklaring när Per påpekade att jag kanske satt lite högre än jag brukar. Inte bra när andra noterar det! Jo, det stämde. Stannade och sänkte sadeln runt 4 mm. Troligen är rälsen på den nya sadeln lite högre än på det äldre exemplaret. Efter det kändes det något bättre. En annan kom jag på själv då jag erinrade mig att jag trots allt kört rätt tung styrketräning för benen i torsdags och då även körde löpning för första gången på en månad. 

Efter den tämligen långa fikapausen fick vi till rätt lugn men bra cykling i gruppen. Mot slutet av den när vi närmade oss stan igen kände jag ändå att det fanns ett embryo till dagsform i benen. Det gjorde inte riktigt lika jäkla ont längre. Bra. 

Tillbaks vid simhallen igen

Jakten på dagsformen fortsätter och nästa del kommer troligen redan imorgon. Nu blir det TdF i efterhand då jag faktiskt inte hunnit se dagens bergsetapp än. 

/ J - lördagsturssolskenscyklist