Mmmmåndagstur

- Det kändes bättre!

Efter två tämligen slitsamma utflykter på velocipeden som jag rapporterat om här kändes det bra med en träning som fungerade som jag hoppats. Vis av erfarenheten från i lördags så pimplades det vatten hejvilt under hela eftermiddagen för att undvika vätskebrist. Hade man kunnat bli berusad på vatten hade jag raglat omkring.  

Sen glömde jag inte den viktiga uppladdningen den här gången - den obligatoriska espresson. Det är den som gör hela skillnaden förstår ni. Man kan inte trampa landsväg utan att dricka kaffe innan. Så är det!

Landsvägsespresso innan avfärd - ett måste

Även klädvalet tänktes över noggrant eftersom jag inte vill bli för varm den här gången. Det blev perfekt med armvärmare som drogs upp efter halva vägen när solen började dyka bak horisonten men det sympatiska vädret bidrog till att ambivalensen avtog och valet blev tämligen enkelt.  

Torget fylldes återigen med glada gamänger och det var många kända ansikten samt några jag inte kan placera alls som verkade känna (till) mig och någon nykomling.

Soldis över Stortorget 

Fler och fler samlas 

Några av grabbarna grus i väntan på start. Något mer

smickrande bild än senast hoppas jag

Något som är nygammalt och trevligt är att några av fartgrupperna blivit mer renodlade vilket är bättre för alla. Det vill säga det finns nu plats för en 36km/h (alt 34)-grupp vilket gör att tempot i 32-gruppen inte dras upp eller frifarten ned.  

Turen blev faktiskt precis som planerat både för mig och gruppen tror jag. Snittfarten slutade något över det vi planerade vilket är bra i det här fallet. Fartökningen från Väghult och den avslutande tjurrusningen mellan Torpa och Bergunda bidrog.  De som tränar inför Vättern och halvvättern fick sig en genomkörare som närmar sig deras tänkta tempo och jag får komma igång.

Lite ryckigt gick det väl bitvis och kedjan var inte helt jämn och framför allt inte tight i sid- eller längsled. Men men, jag bidrog nog till det får erkännas. Visst är det bra om det går jämnt och mjukt men jag är inte lika besatt av det som de som skall köra i Motalatrakten snart. För dem är jämn fart allt och det påpekas ofta att farten uppför skall minskas för att bibehålla samma kraft etc.

Sen måste jag tillstå att efter förra årets vurpa som inkluderade en snäv ingång framför mitt framhjul så är jag inte lika förtjust i det förfarandet längre. Men jag kan om jag vill så jag får väl bättra mig lite på den fronten.

När det gäller fart märks det att jag kört mtb i princip ensam i nästan 25 år. Jag kör mycket mer på känsla. Understundom vill jag gasa på, bara för att jag kan och det går för att sen ta det lugnare ett tag. Och går det utför vill jag gasa ordentligt, jag har liksom fysiken för det. Det går förstås inte att köra lika impulsivt i grupp. Men jag kommer nog aldrig bli en sådan som älskar att ligga och nöta med konstant tryck på pedalerna i timma efter timma.

Annars lugnt. Mycket kraft kvar i benen på slutet. Beslöt mig för att inte spurta de sista hundra metrarna innan stallet. Ville avsluta med glädje, utan blodsmak i munnen. Den planen höll.

/ J - iformcyklaren