Vardagstisdag

- Nedförsbacke

Det är tur att cykeln hittar själv från hemmet på norr till slutdestinationen. Jag är så trött att jag inte förmår navigera. Håller fast i styret och litar på omständigheterna och vrider planlöst på styranordningen då och då. Vänster och omväxlande höger som man ska. Som tur var är nedförsbacke åt det hållet. Det är grått men varmt ute.

Jag har blivit tandläkarbefriad idag. Trodde jag skulle dit tidigt imorse för rotfyllning. Skönt att slippa för stunden men det hade varit skönt att få det överstökat.

Istället skall jag dit i maj och då är det ännu varmare. Om man inte bor i Nikkaluokta. Jagt hörde på radion igår att de ståtade med minus tjugofyra grader på morgonen. Sverige är ett mycket avlångt land i vissa avseenden, som geografiska, kan konstateras.

Det vädret har inte vi tack och lov. Här ligger tungsinnet och en mild gråhet över en annars alltmer grönskande vår. Naturen tar nu sats från vila till vårkaos.

Mer grönska och vår kunde man studera i helgens Ronde Van Vlaanderen som var en imponerade historia. Som vanligt kanske skall tilläggas. Kullersten, smala gator, lång distans och brutalt branta korta backar tar sin tribut och kräver sin cyklist. Och cyklisten var förstås Fabian Cancellara för andra året i rad. Det är få förunnat att försvara en sådan titel. Mycket imponerande.

När jag såg det blev jag cykelsugen. Sen tittade jag ut på vädret och ändrade mig. Jag är lite solskenscyklist än märker jag. Istället drack jag en kopp te.

Har lite ont i mitt skenben efter en närkontakt med en gatsten som olämpligt placerats på en cykelväg och tänker fortfarande:

Jag cyklade inget själv i helgen eftersom jag var bortrest. Men jag åt desto godare och mer i glada vänners lag. Det var också en resa. En smakrik upplevelse med goda skratt. Och där blommar vitsippor. 

En bra helg.

Snart dags för lite bra cykling.

/ J - konvalescent från den stora smällen