En motionärs samlade vedermödor 2015

Klicka här så hittar du den aktuella texten!

Cykligare har flyttat till Svenska Cycling Plus Bloggsektion!

Välkommen!

Trestegsraketen som lyfte

Klicka här så hittar du den aktuella texten!

Cykligare har flyttat till Svenska Cycling Plus Bloggsektion!

Välkommen!

Cykling?

Vintern kom, vintern gick och vintern återvände i triumf.

Ambivalent jäkla klimat. Storm och nu blixthalka. Det blir inte mycket cyklat och jag försöker förtvivlat komma igång med träningen. Det har gått så långt att jag ytterst seriöst överväger ett gymkort för ett par månader. De som känner mig vet att det är ett stort steg! Men det får nog bli så annars blir det ingen säsong 2015 heller. 

Inget fungerar

Man får odla sina andra intressen under tiden. Av det skälet har den här bloggen för stunden nästan blivit en knivblogg, det tittas på jäkligt mycket mat-tv och vi är därför lyckliga över att förra årets säsong av "Masterchef Australia" nu sänds på TLC. Det är ändå ett av de bättre matprogrammen och paniken var nära efter förra säsongsavslutningen. Nu är ordningen återställd i tv-soffan. 

Vildhästarna är borta 

Mer surt är att mitt favoritlag i amerikansk fotboll åkte ur slutspelet igår trots hemmaplan. Hejdå Broncos. Nu får jag heja på Green Bay Packers istället i brist på annat. De lär inte heller vinna Superbowl. 

Jag drömmer om sol, värme och bättre cykeltider. Hittade den här bilden på telefonen. Ett somrigt Helgahav. 

Det är något att drömma om när snön yr runt knutarna. 

/ J - halkar omkring i tillvaron

Mix

- Rapport från senast: Panta rei om än inte så fort

Cyklat har det gjorts sen senast jag skrev något även om det inte blivit så väl och mycket som önskats. Idag ofrivillig vila till följd av illvillig förkylning. Kanske lika bra det med tanke på att det blåser så hårt så det knakar i huset där jag nu sitter. Så var fallet även igår så en lång rask promenad på runt åtta kilometer var den form av motion som fick utövas.

Våren har kommit hit också, bild från Kampen, Växjösjön

Fler var ute och motionerade i vårsolen och förutom andra flanörer så mötte vi P i löpartagen och något senare i trakterna av strandbjörket syntes de återvändande mtb-cyklisterna i söndagsträningsgruppen.

Annars inleddes cykelfredagen med ännu en utryckning av The Bicycle repairman som synts i krokarna. Det är märkligt vad det sprider sig på gator och torg och arbetsplatser om man kan något om cyklar. Men det var en snabb affär. Däck och slangbyte på rena prylar är en fröjd och resultatet blev bra.

Ett fall för the Bicycle repairman

Senare på dagen inleddes säsongen för cykling med C. Vi tog en kort men kärnfull tur som bjöd på trötta ben och mersmak eller var det blodsmak? Formen är väl inte vad den brukade vara för någon av oss men för det goda med sig att det finns bara en riktning att röra sig i vad beträffar den biten. "The only way is up".

Dags för avfärd på årets första gemensamma tur

Så för att fortsatta på den inslagna (cykel)vägen följdes den turen upp med nummer två dagen efter. Lördagens tur flöt på betydligt bättre för oss båda och efter att att ha släppt C vid dörren fortsatte jag själv en liten bit till. Mest för att få ihop lite mer tid på cykeln. För fy f-n vad jag frös. Det är inte varmt än kan jag notera. Får bli vinterkläder nästa gång. Inga massiva insatser än men det gnetas på.

Annars har helgen inneburit cykel på tv och lugn och ro. Inte dumt alls faktiskt. Återhämtning.


/ J - f'kyld

Omkörd

- Men inte överkörd

Så här i efterhand kan jag avslöja vad det var för typ av möte jag skulle till i torsdags när jag fick morgonjogga i snögloppet. Det var det famösa teoriprovet jag skulle skriva eller "kunskapsprov" som den korrekta termen lyder enligt trafikverket. Därav brådskan och den smått gryende paniken när punkteringen var ett faktum. Kommer man försent får man inte göra provet vid det tillfället utan får snällt vänta. Tyvärr blev väl sensmoralen att det är bra att vara ute i god tid eftersom jag tydligen hann i alla fall. Tråkmånsen i mig vann därmed på bekostnad av den mer äventyrligt lagda tidsoptimisten.

Men vilken symbolik: punktering på cykeln på väg mot körkort! Sen kan det tolkas lite som man vill.

Resultatet från nämnda aktivitet föll emellertid väl ut.

Det var en märklig känsla att sitta där bland folk ungefär hälften så gamla som en själv. Som tur var återfanns en annan gammal farbror i lokalen och vi nickade mot varandra i samförstånd. Sen vidtog själva provet. Sjutton minuter senare var jag klar och kikade mig omkring. Alla såg koncentrerade ut och jag funderade på om jag skulle gå tillbaks och kika på några frågor eftersom jag hade inalles femtio minuter på mig. Men nej, kände mig säker  med något undantag så jag lät muspekaren hovra över den lockande knappen "avsluta och rätta".  Finns dock ingen återvändo efter det trycket. Men jag kände mig märkvärdigt lugn och inte särskilt nervös och klickade.

Grönt. Godkänt. Skönt.

Sen igår var det dags för resten - "förarprov". Även det gick galant. Rådet jag fått på förhand att inte tala för mycket med inspektören rök ganska omgående då det visade sig vara en mycket trevlig herre som pratade konstant. Vi hann avhandla en hel del innan vårt lilla samkväm var över. Jag tystnade bara i korta stunder när jag ville markera att jag koncentrera mig mest för sakens skull. De flesta moment hanns väl med och det finns inte mycket att säga om dem. De som känner mig vet ju att jag kört bil i några år, fullt lagligt med var är det nu...fyra körkortstillstånd tror jag. Frågan är om det finns så många som kört fler mil lagligt utan att faktiskt ha körkort? Så själva handhavandet är det inte några problem med. Dessutom är Växjö inte som Stockholmsrusning eller Göteborg med sina jäkla enkelriktningar och spårvägar även om trafiken tätnat betydligt på senare år.

I väntans tider, snålblåst på mig och över Östers arena

Men vadet om jag skulle ta kortet innan en dotter till goda vänner förlorades med god marginal. Jag lärde känna henne när hon var fem. Sen växte hon upp, fyllde arton och tog sitt kort. I god tid före mig.

Och just barn var ett av skälen till att äntligen komma till skott. Det är lättare att hämta och läman på dagis och skolor vilket kan behövas emellanåt.

På vägen hem blev jag påmind om livets förgänglighet och

funderade på om jag skall undvika att bli påkörd flera gånger

Sen finns det ju ett bra skäl till - cykling!

Jag samåker gärna även fortsättningsvis till olika lopp och tävlingar för att det helt enkelt är mycket trevligare och mer socialt än att köra själv. Men nu kan jag ta mig dit på egen om det krävs och då behöver inte jakten på samåkare bli lika desperat som den understundom varit.

/ J - sa omelett och tog ett kort

Om hur onsdagen blev...

- Och om hur torsdagen är

I skrivande stund har precis ett rejält dubbelpass träning avklarats. Det här med friskvårdstimma är inte så dumt förutom att man är sanslöst trött efteråt. Återkommer till det.

Om morgonen hinner mina krämpor ikapp mig. Det är som om de smyger sig på när man vilar. Så risig är jag inte men har trots allt tre diskbråck i nacken varav ett är som en mindre krater och två dislocerade axlar. Det gör att man känner sig stel och har ont på morgonen. Brukar gå över när jag rört på mig några timmar. Men just därför ska man se upp lite med hur man önskar mig en "god morgon". Mina är ytterst sällan det. Snarare ett nödvändigt ont för att det skall finnas något mellan sömn och vakenhet.

Just den här morgonen började med nyckelpanik. Hade i tämligen lugn och ro packat inför dagens begivenheter och stod i begrepp att lämna hemmet då jag noterade att nycklarna inte låg på sin sedvanliga plats. Den lilla fläck av hylla där de borde ligga gapade tom. Klurade lite på om de låg kvar i gårdagens byxor men icke. Letade en stund i soffan om de möjligen hade ramlat mellan några kuddar. Inte heller detta sökande gav något resultat förutom att jag kunde se att soffan var tillfredsställande ren även under kuddarna. Förlorade mig i tankar kring soffor en stund innan jag kom på att nycklarna fortfarande var borta. 

Tänkte ytterligare en stund på tänkbara gömställen för upproriska nycklar men kom inte fram till några kloka slutsatser. Knippan är viktig då den innehåller såväl cykelnycklar, lägenhetsnyckel som förrådsnycklar etc, ni vet hur det är. 

Fick till slut idén att gå ned till förrådet för att se om jag på något vis klantat mig och lagt dem på hyllan därinne och sen tryckt igen hänglåset. Bad till högre makter att dörren till källaren inte klickat igen. Annars kommer jag inte ens in där och det är inte så många grannar hemma vid den här tiden på dagen som kan vara behjälpliga. Kan påpeka att jag i min förvirring inte kom på att jag har reservnycklar. Se där! Därinne mitt på golvet framför cykeln låg de. Knatade upp till lägenheten för att rota fram reservnyckel till hänglåset och lyckades därefter komma iväg.Vet inte om man ska skratta eller gråta. Komiskt är det men vore kanske en smula mer underhållande om inte något liknande inträffar dagligen. Blä!

Onsdagen blev exakt som jag hade planerat den. Först var den onyttig då en rejäl pizza intogs till lunch och dessutom späddes på med frikostiga bitar från en vän som inte orkade äta upp hela sin. Allt nedsköljt med Coca cola. Som sagt ingen bantarmat men jäkligt gott var det. Därefter blev det cykling som tänkt var. Benen var inte med från början som det plägar vara efter några vilodagar så jag tog det lugnt uppför Högstorpsbacken. 

Motljus i motlut, toppen av Billabacken

När timmer torkar då är det bra cykelväder

Sen körde jag i princip samma runda som Måndagsturssträckningen, den långa varianten. Totalt avklarades 74 km på 2.20. Vädret var som det är den här "våren" det vill säga kyligt och till en början spelade det mindre roll. Solen sken och det var en vacker eftermiddag och begynnande afton. Men en och en halv timme in i passet fick vinden ett bra grepp i handen och bet tag och ruskade till som ett rovdjur som avlivar sitt byte. Sen var jag nedkyld. Den sista timmen var mest kall. Trots bra kläder är det lömskt när fukten från svett och fartvind samarbetar på ett ondskefullt vis. 

Det jag gillar är att min "lägsta" fart när jag inte tar i nämnvärt eller är nedkyld sakta men säkert kryper uppåt. Lite starkare än tidigare är jag nog allt! Men jag kan inte hantera kyla. Blir dubbelt så trött av den som av cyklingen i sig.

Idag är det som bekant torsdag och för mig innebär det för tillfället att jag har den lyxiga möjligheten att köra dubbelpass träning på förmiddagen. Var extremt seg idag då jag sovit mycket dåligt. Även benen kände sig aningen möra efter gårdagen även om jag inte tog i så mycket då. Det blev ett rätt bra pass även om jag inte var koncentrerad och nästan sov mig genom vissa övningar. Passet tog en timma och jag körde mina vanliga 2 km löpband som uppvärmning på 10 min följt av diverse övningar. Ökade i vikt på sista seten på flera maskiner men fick minska till 50 kg från 55 på "benspark" för att kunna göra den rätt. Benpress idag 160 (+del av kroppsvikt) och 180 på sista setet. 

Sen dags för dagens andra pass och löpning. Idag körde jag en timma och hann på den 13km. Tog det lite lugnt från början och lade mig på 13km/h. Drog på lite med 15km på km 6 och sänkte sen igen. Ökade farten när jag närmade mig milen för att klara den på under 45 vilket jag gjorde (44.20).

Medan jag stillaståendes sprang där på mitt lilla löpband så hade jag en tv-skärm i ögonvrån som visade någon variant av tv-shop. De sålde ett koncept för träning "Tap Out XT". Skrattade gott åt det. Gillar själv kampsport som det baseras på men de är för roliga amerikanarna med sina flashiga namn och ständigt nya versioner av samma träning. Sen ryckte det än mer i mungiporna då broilermänniskorna visade sina före- och efterbilder som enligt reklamen åstadkommits på 90 dagar med "bara en timme om dagen". Finns inget "bara" med tiden kan jag säga, det är mycket! Och eftersom jag själv tränar mer än så kan jag också påpeka att det fan inte blir några sexpack och den kroppen de visar upp utan stenhård diet, en "PT" och dessutom förbjudna preparat. De är så jävla deffade att benen putar ut från kroppen. Skitreklam!!

Medan jag sprang allt längre enligt räknarna på displayen trots att jag inte kom någonvart så blev jag mycket svettig. Prövade ny klädsel idag och körde med bara funktionslinnet under själva löpningen. Trots det porlade svetten.  Det vanliga intressanta fenomenet med de iskalla lillfingrarna uppstod efter ett tag. Jag blir så svettig att fukten liksom sipprar längs armarna och följer naturlagarna ned till fingerspetsen, samlas där och lämnar sen i en elegant båge av silverdroppar. Ganska kul förutom att det skvätter svett och att det gör att fingrarna faktiskt blir iskalla!

Den nya klädseln visade sig vara korkad. Fy h-e vilket skav jag fick, nu tror jag i och för sig det var för att jag blev så varm. Ni som är löpare vet var man får skavet. I det här fallet under armarna och skinnflådda bröstvårtor. Fy fan. Upptäckte det när jag skulle applicera lite deodorant efter duschen. Det sved som eld. 

Rejält trött blev jag i alla fall. Inte så mycket av löpningen som av sömnbrist i och för sig. Men kombinationen är förödande. Efter träningen fick jag ytterligare reklambudskap i huvudet. Något om att rädda apor och inte käka bananer. Men jag som nästan lever på de gula leende frukterna, vad ska jag göra?

Rädda en apunge eller inte?

Eftersom jag är velig och kroppen formligen skrek av energibrist så helgarderade jag mig. Det blev både en banan och en Gainomax Recovery med blåbärssmak.

Mer energi blir det nu, en god vän tittade förbi lite spontant...med skrivbordspicknick! Så nu får det vara färdigskrivet.

Kvällsmat

/ J -  i tapastagen

Blod, svett och tårar

- Inga transtrummor i Kättilstorp

Dagens träning skulle bli lugn var det tänkt. Inga extravaganser som tempo, intervaller, puls eller annat trams. Bara cykling. Lyckades rätt väl med den föresatsen får jag ändå säga. Kroppen mår bra så här efteråt, inget gör ont eller värker det fysiska känns bra, själen är det värre med. 

Solen inbjöd till eftermiddagscykling och jag svidande om för stundande begivenhet. Upp på den stolta springaren och iväg. Tänkte mig att jag inte skulle ta i någonting men ändå försöka hålla lätt puls och köra min "omloppsbana" runt Växjö. Jag behöver trots allt tappa lite vikt så en smula förbränning kan inte skada. Mer plats för tankar när cyklingen sköter sig själv. Benen trampade där nere och armarna styrde dit det var tänkt.   

Till och med golfbanor är fina i sol, men varför snö?

Huvudet var fullt av tankar och bland annat avhandlades träningshelgen som varit. I lördags körde jag ett distanspass vilket visade sig bli en utmaning utöver det vanliga. Förvirrad som jag är kom jag iväg med fel kläder! Jag har nämligen ett antal olika kombinationer av vindjacka/ värmejacka/ underställ o dyl som bärs beroende på temperatur. Jag hade klätt mig med en kombination som skulle avslutas med en vind/regnjacka överst. Det var bara det att jag glömde den. Något jag inte kom på förrän jag var i trakterna av Ingelstad och började bli kall. Riktigt kall. Tyvärr var det då långt kvar! Men solen sken fortfarande och jag var inte helt nedkyld så jag fortsatte. I trakterna av Rävemåla insåg jag att var inne på "Växjötrampetbanan" och att det inte direkt går att gena hem. Så det vara bara att cykla på. Frös ordentligt redan innan Tingsryd och passerade på vägen dit platsen för förra årets klungvurpa, min första. Fortsatte sedermera ned mot Urshult och Sirkön. Var så kall när jag passerade där att jag märkte att huvudet inte fungerade längre. Tankarna började gå i ultrarapid och jag hade tendenser till att nicka till, helt enkelt somna på sadeln. Då börjar man bli trött!! Ända från sommarens och äppelodlingarnas Sirkön höll jag på att gå in i den berömda väggen. Eller snarare så lutade jag mig emot den. Den var rund och mjuk samt ständigt närvarande. Farten sjönk men krafterna återkom inte. Hade inte ätit något innan turen och nu cyklat närmare fyra timmar så energireserverna var helt dränerade. 

Vid kurvan mot Kläcklingen trodde jag att jag hallucinerade. Jag satt på sadeln och fantiserade om goda saker att äta och dricka när jag såg en stor godispåse vid vägkanten. Körde vidare en bit och tänkte att det var ett roligt spratt hjärnan spelade mig. Men fick sedan en ingivelse och vände. Men se på f-n. Det var en godispåse! Den hade spruckit och några bitar låg i gruset men inuti fanns några godbitar kvar. Och de var inte ens kalla i minusgraderna så de kan inte ha legat där länge. Sötsuget segrade och jag tog några bitar. En punchpralin, ett hallon/lakrits huvud och några syrliga vingummin senare fanns det en tendens till kraft kvar. Jag kämpade mig hem över de evighetslånga rakorna mot Kalvsvik. Lärdomen blir mer kläder och att det behövs någon föda om man ska köra 138 km som det blev, även om man vill tappa lite i vikt. 

Det var lördagen. Idag värmde solen rätt skönt medan den var uppe. Eftersom jag inte tog i flöt det på rätt bra. Ska bli en fröjd att byta från hybriden till racern. Vet att snittfarten går upp med 1,5-2 km/h med samma ansträngningsgrad då. Mötte några cyklister som jag hejade på. Även många löpare var ute i det fina vädret. 

Kom då att tänka på gårdagens löptur. En trevlig första tur tillsammans med vännen P som är en jäkel på att springa långt och fort maratonlöpare som hon är. Hon skulle bara testa om en smärtande fot höll och frågade om jag ville följa med. Med lördagens kollaps och väggande i åtanke hade jag bara tänkt springa tre-fyra kilometer på söndagen men nu blev det sju istället. Men tempot var bra, så länge inte P tryckte på vill säga. Hon skulle bara se om foten var ok och tog ett par raska steg uppför en liten puckelbacke vid campus varpå jag direkt blev avhängd och pulsen stack iväg från runt 130 till 170. Intressant, springa kan jag verkligen inte! Även här för lite kläder för cykling noterade jag när jag skulle hem. Så fy för tusan vad jag frös när jag genomsvettig och blöt cyklade de fem kilometrarna till norr från Teleborg.

Nu hade dagens cykeltur hunnit till Bergunda kyrka och i slakmotorna därefter tänkte jag ändå pressa på lite. Det blev en surrealistisk upplevelse. När jag ställde mig upp och tog i lite sprack två av revorna jag har i pannan efter en vild och besynnerlig natt. Blodet rann ned i två långa strimmor över ansiktet. Den kalla fartvinden gjorde att de rann långsamt och stelnade fort. En klump fastnade i höger ögonbryn. Det kliade märkte jag. Som en blodbestänkt zombiecyklist fortsatte jag uppför backen och ned på andra sidan från den nedåtgående solen mot den kalla månen. 

Solen går ned. Iskall måne över Kättilstorp

Stannade i Kättilstorp för att iaktta en häst, ta ett kort och torka av blodet med lite snö. Stod där i kylan och tänkte på goda vänner som är i Marocko just nu. Kanske i Marrakech där man kan lyssna på transtrummor och sitt inre samtidigt som man blir varm. Fortsatte sen den planerade rutten över Torpa och Teleborg till Norr. De sista solstrålarna speglade sig i bromshandtagen. Som vanligt kallt den sista biten. Mycket kallt. Fingrarna gjorde ont när jag kom hem. 

Har lärt mig om cykling i vår att det fungerar så att först är man sugen på en tur. Sen körs det och därefter fryser man som fan varpå det tar två timmar att tina upp igen. Så funkar det.

/ J - lider av cyklomani 

Ofrivillig vila - *!`^*½%&!! också…

För första gången på mycket länge har jag tvingats ändra planer för hur jag tänkt träna pga fysiska problem. Året som gått har i princip varit helt befriat från allt vad förkylningar och andra sjukdomar heter. Och så går jag och får ont i benhinnorna nu! Och inte lite heller utan så pass att jag knappt kan stödja på vänsterbenet vilket omöjliggör löpning och till och med gång och cykling utan kraftiga obehag. Har lust att svära bara vid tanken.  Kroppen är rastlös och huvudet protesterar av fysisk abstinens efter några dagars vila.

Allt började med det livsfarliga ”uppehållet”. D v s sprang inte på någon vecka eller två. Andra aktiviteter fanns på programmet, bland annat en liten vandring i Grövelsjön med goda vänner. Vid återkomsten till Växjö lockande hösten med något så ovanligt som en dag med vackert väder. Så på med löparskorna och ut på en runda med syfte att bara andas och känna mig rörlig. Inte fart, inte flås bara avkoppling. Jogging runt en timma och 11km avklarades. Inga känningar någonstans bara njutning. Förutom dagen efter! Då börjar det ömma på framsidan av vänster skenben. Och på den vägen är det. Sen har det bara blivit värre. Vilade någon dag, kändes bättre varpå jag cyklade och det förvärrade det än mer. Förra ”måndagsturen” med cykelklubben hade jag så ont att jag knappt förmådde slutföra rundan. Konstaterar bistert att den enda diagnos jag kan ställa är benhinneinflammation. Nu är jag för all den inte läkare men...

Vilade i ytterligare några dagar men hade fortfarande känningar. Detta trots ohemula mängder Voltarengel, smörjande med tigerbalsam och en mystisk oidentifierad supermedicin inköpt av en vän på bakgata i London samt stödstrumpa för värme. Sen var jag bara tvungen att köra ”Älgajakta”- en fantastiskt rolig Mtb-tur i Uppvidingeskogarna anordnade av den förträfflige P L. Rundan är på runt sju mil och de första tre gick väl bra men sen gjorde det desto mer ont, f-n också.

Nu Har jag avstått från fysiska aktiviteter sen dess men benet vill inte bli bättre. Goda råd är dyra och alla tips emottages tacksamt. Utom rådet att ”vila” vilket jag tyvärr misstänker är det enda som hjälper. Möjligen underlättas beslutet av att regnet i skrivande stund smattrar mot fönstret.

Sensmoralen tycks bli att man inte skall vila, då blir man skadad.

/ J - en vingskjuten fågel

En bloggare, en blogg och dess innehåll

Cykligare! En blogg om livet och träningslivet. Om lyckan och våndan med att vara solskenscyklist i ett kallt och regnigt klimat. Om att motionera för glädjen och upplevelsernas skull. Och om allt annat förstås.

Skriven av en passionerad motionär som cyklat Mtb i över tjugo år och understundom även återfinns cyklandes på en landsväg nära dig eller promenerandes på ett fjäll när tillfälle gives.

För tillfället gäller omstart av hårddisken, ”Le noveau John”, är i startfasen. Inte riktigt färdig-programmerad, inte riktigt betatestad men ändå på gång. Efter en längre tid av misskötsel behöver systemet rebootas och organismen få en nystart. Den här bloggen är tänkt att bli en del av det. 

Cykling i (nästan) alla dess former har alltid legat mig varmt om hjärtat vilket naturligtvis kommer att avspegla sig här. Även när andra idrotter stått i fokus i olika former (främst diverse kampsporter under ett antal år) så har jag alltid återvänt till friheten på landsvägen eller i skogen. Det är där jag finner mest träningstillfredställelse och själslig frid. Vem sade att man inte kan hitta det inre lugnet genom att få ådrorna genomsköljda av adrenalin?

Är också periodare när det gäller blandat uteliv. Så lite camping, svampplockning,vandring, fjällvandring, segling och annat kan tänkas dyka upp eller inte. Knutet till diverse aktiviteter är också ett stort intresse för de prylar som kringgärdar det hela.

2012 blev ett år med mycket träning kan konstateras utan att träningsåret för den skull summerats än. Diverse personliga rekord är slagna och fler förväntas bli det. Men återstår gör några deltävlingar i den lokala Mtb-cupen, några klubbarrangemang i cykelklubben och förstås många, numera mörka, träningspass.

2013 blir det därför en rejäl utmaning i att bli bättre. Bättre på vad? Ja även det återstår att se, snabbare, starkare och lyckligare – cykligare, kanske? Klart är i alla fall att en del av det kommer att inledas med en satsning på Vätternrundan och den sub8.30 grupp jag är med i där. Ett antal motionslopp skall köras, några deltävlingar i långloppscupen i Mtb skall genomföras. Och det vore roligt att springa något lopp. Bara för att jag kan.

”Hej ho, Let’s go”

The Ramones