Praktvurpa!

Twitterversion: F-N också!

Jag hade tänkt skriva en massa positiva saker om hur jäkla bra gårdagens måndagstur var. För det var den, fram till den stora smällen. Till och med vädret var på vår sida. Den genomulna himlen som dominerade tidigare under dagen klarnade upp och den lätt kylslagna vårkvällen bjöd på sol. 

Härförleden skrev jag att det är premiärernas tid. Dessvärre kan ännu en sådan härmed läggas till handlingarna. Årets första och förhoppningsvis sista vurpa. Ja, om man bortser från alla gånger man kommer att välta i skogen förstås. Men det räknas inte som vurpor och brukar inte skada något annat än stoltheten.  

Annars lekte cykellivet. Efter samling gav sig den för dagen stora "frifartsklungan" iväg planenligt från Stortorget och strax därefter vi, en mindre grupp med målet inställt på att cykla runt 34-36km/h i snitt. Vi tog det lugnt uppför den inledande backen och ökade sen farten efter hand. En sympatisk medvind hjälpte lekfullt till. Den transformerades förvisso senare till en något vresig motvind men det är en annan femma. 

Vi var nio relativt jämnstarka åkare i gruppen som låg och rullade runt. Om turen kan därför sägas att den var behaglig och att den bitvis gick fort. Efter en mindre spurt den sista biten in mot stan samlade vi ihop oss och låg och pratade. Det går utför vid Teleborg och den första rondellen gick smidigt. Sen dags för den andra, det var då det smällde för min del. Jag låg längst fram och bredvid mig låg Kalle. Sikten var fri in i rondellen och det går utför så jag tänkte inte mer på det. Sneglade på datorn som visade runt de fyrtio. Höll innerspår för att inte preja ut de andra. 

Då släppte framhjulet helt! Punktering precis när jag lade ned hojen för att glida genom kurvan. Inte mycket att göra då friktionskoefficienten på aluminiumfälg mot asfalt raskt närmar sig noll. Inget fäste alls. Jag slog handlöst i backen varefter jag lyckades rulla runt på något vis och komma på fötter. Inget brutet eller illa skadat även om jag har mycket ont idag. Ytliga skrubbsår på knä, armbåge och lår har stört nattsömnen men värst är molvärken i axeln och att det är riktigt ömt i framförallt vänster armbåge och knä som jag landade på. Att bära hjälm visade sig återigen vara av vikt då den uppenbarligen gjorde nytta eftersom jag spräckte den. 

Hem kom jag tack vare att vi på rundorna har följebil. Efter att den kontaktats och en stunds väntan fick jag komma in i en varm bil och bli hemskjutsad. Det kändes väldigt bra. Ett stort TACK vill jag rikta till såväl Mats som körde bilen som till Skoda som sponsrar med fordonet och Wexio Velo som ordnat det hela. 

Cykeln är nu inlämnad för skadebedömning och Länsförsäkringar kontaktade. Men som det ser ut rök förutom småsaker som styrlinda även framhjulet och dessvärre även de sprillans nya växel/bromshandtagen. Surt som attan då jag inte har någon annan landsvägshoj och planerade att köra tempocup nästa vecka på den. Extra hjul har jag ju och hade ändå tänkt att byta efter den här rundan. Men handtagen finns inte på lager och kan säkert ta lite tid att få hem. 

Sen gick förstås alla kläder sönder. Byxor, tröja, armvärmare och vad värre är min alldeles nya "ledarväst" från LC. Inte kul alls. 

En smula tvivel smyger sig också på. Gjorde jag något fel? Körde jag slarvigt? Men bromsar och däck kollade jag innan start som jag brukar, inga revor eller jack och trycket var bra. Möjligen gick jag för fort in i rondellen men det var torrt och jag har kört betydligt fortare där förut. Nä, det hjälper nog inte att grubbla. Det är och förblir ett litet mysterium varför jag punkade just där. Det kanske bara var otur?

Det här blir dessvärre en ytterst ofrivillig "vilodag" idag. 

/ J - stukad

Ibland är det farligt...

...att förflytta sig med cykel!

Jag trodde i min enfald att det var så många plusgrader som det verkade igår. Det var det inte eller åtminstone inte överallt. Exempelvis  inte i vägbanan, där rådde grinighet och avoghet mot allt som rörde sig och en komplott smiddes för att dra ned de styrande i smutsen.

Lite bråttom var det och belöningen lät inte vänta på sig när jag väl var framme. Luciatåget jag bevistade, vilket för övrigt var det andra för veckan, var helt bedårande. Sånger sjöngs och verser lästes av tomtar och lucior i miniatyrformat. Hjärtat smälte så där som det skall och en liten tår återfanns i ögonvrån. Allt avrundat med trängselkaffe.

Målet för kvällens expedition, dagishakets luciatåg

en tärna som lyser upp mörkret

På vägen dit smällde det dock hårt. Hade väl hunnit hundrafemtiometer och i en skarp högerkurva hände det på såphal cykelväg, framhjulet försvann under mig. Efter en duns och rutschkana fick handskar, byxor och framförallt stoltheten sig en törn. Jag såg senare att även cykeln fått sina blessyrer. Styrlindan hämtar sig inte igen, sadlen är repad och bakväxeln har fått några ärr men verkar fungera.

Det blev liksom aldrig riktigt min kväll efter det. När jag skulle hem skvallrade det platta bakhjulet om att även ett däck fått sig körare någonstans. Det blev till att småjogga hem men kvällen var ljummen för att vara så här års. I luften var det minsann plusgrader.

Väl hemkommen fortsatte aftonen på den inslagna vägen. När jag skulle snickra mig en kvällsmacka höll jag på att få skafferidörren i huvudet då ett av gångjärnen gått sönder. Trött efter en intensiv dag och ett tämligen intensivt styrketräningspass under eftermiddagen blev jag lite frustrerad då jag låg där på knä i köket i mörkret för att försöka skruva fast den igen. Verktygen var ute i boden och jag var inte klädd ordentligt så jag kunde inte hämta korrekta redskap så jag högg närmsta multiverktyg istället. Tålamodet och gängan visade sig ha gått sönder så jag fick ta till en nödlösning tills vidare.

Upptäckte när jag låg där att en bra bit av golvet var nedkladdat med något rött. Någon verkade blöda och efter en stund kom jag i min ensamhet fram till att det inte fanns så många kandidater närvarande som kunde vara skyldiga till tomtefärgen på mattan. Det var hål i knät också och nu hade jag gnidit upp det.

Nu vet jag inte om jag vågar bevista fler julförberedelser. Risken är att jag blir överfallen av någon jäkla tomte eller något.

/ J - din nisse i natten

Jaha, fan också

- En olycka kommer sällan ensam

Tyvärr en krasch till och den här gången var det jag. Gick i backen rätt hårt på gårdagens genrep inför Vätternrundan. Tänkte här rapportera från såväl den rundan som säsongens andra tempocup som gått av stapeln. Men det får vänta ett litet tag. Nu är det samtal med försäkringsbolag och cykelhandlare som gäller.

Lyckades slå sönder hjälm, glasögon, riva upp tröja och byxor, strumpor och t o m få hål på skorna. På cykeln rök växelhandtaget, styrlinda, möjligen styre och ev pedal samt lite skeva hjul även om cykeln klarade sig rätt ok. Ram och gaffel verkar vara utan större skador mer än kosmetiska repor. 

På mig är det skrapsår på vänster vrist, vad, knä, axel och framförallt höften. Sen slog jag i båda armbågarna  varav den vänstra är riktigt öm inuti tyvärr. Har också tappat känseln i halva höger hand och två fingrar. Fick även lättare hjärnskakning tror jag då jag varit yr, mått lite illa och haft kraftig huvudvärk hela kvällen igår och imorse. Sen mår inte min höger axel så bra. Rekommenderas inte för dislocerade axlar att drämma dem i asfalt.

Mindre sexigt

Jag tror dock att jag kan stå på startlinjen i Motala nästa vecka. Men det återstår att se. Har betydligt mer ont idag än igår nu när adrenalinkicken släppt. Men får jag bara ihop cykeln så ska det nog gå.

Nu dags den här vackra sommarmorgonen att grotta ned sig i skaderapporter. Återstår att se hur man blir bemött och behandlad av Länsförsäkringar i dylika ärenden. Har anledning att återkomma till detta.

/ J - mörbultad och en aning bedrövad

10 minuter tog det...

...innan jag vurpade!

Tänkte förtälja något om hur den skadade armbågen som jag berättade om igår uppkom. Min nygamla mountainbike var äntligen återbördad till husse och det var dags att pröva skogsstigar för första gången på länge. Jag hade först tänkt att ta en runda på torsdagskvällen för att testa lite inställningar och dylikt men det hann bli rätt sent innan jag var hemma och dagen hade varit lång och intensiv och tagit sin tribut. Jag var för trött helt enkelt. 

Men nu var det dags. Strålande vårväder och torra stigar. Runt hörnet finns en liten skogsdunge som ibland går under det grandiosa namnet "Fagrabäcksskogen". Där finns en rolig och rätt enkel mtb-slinga som är utmärkt för testkörningar. Tanken var att känna lite på däcks- och dämpartryck samt avvägning mellan fram- och bakdämpare. Den här ramen har längre slaglängd bak än den förra så jag förväntade mig något annorlunda uppträdande. 

Cube AMS 110, döpt till "Black Beauty II"

Det första jag noterade var att växlar och bromsar fungerade närmast klanderfritt. Inte alltid det gör det när man donat med hojen. Den nya 180 mm skivan bak som ersatt den gamla 160 mm är dock grotesk! Den ser ut som en MC- eller downhillbroms och väger troligtvis därefter. Nu är vikten inget större problem då cykeln ändå är ett bojsänke. Det som retade mig var dock att den vibrerar och tjöt rätt rejält när man bromsar "mellanhårt". Ska pröva att gå över den med lite bromsrengöringsvätska. Förhoppningsvis hjälper det om det bara kommit lite fett eller olja på skivan. Annars vete fan.

Bromsskiva från en MC månne?

Efter något varv på asfalt runt kvarteret så var det tekniska färdigkollat och jag satsade på skogsdungen. In bland träd över stock och sten for jag. Körde ett halvt varv på slingan och vände sedan för att köra "rätt" håll, det vill säga medsols. Satsade inte direkt utan tog det lugnt. Tanken var att köra stilla i ett par timmar och öva teknik. Det var trots allt årets första mountainbiketur. Den varade exakt tio minuter innan olyckan var framme.

Jag kom till stigens enda hinder, ett miniatyrdrop kanske 30 eller möjligen 40 cm högt. Vanligtvis kan man köra över det tämligen odramatiskt. Idag tog jag det lugnt, för lugnt skulle det visa sig. Dämparen var rätt mjuk fram och neg ordentligt. Det i kombination med min ringrostighet på mtb och den nya bakdelen på cykeln som gav mig en rejäl åsnekick skickade mig över styret. Det gick inte särskilt fort men i backen for jag och det hårt. Lyckades placera min armbåge på en spetsig sten och cykeln hamnade på fel sida, växelsidan, när den landade.

Gjorde som alla normalt funtade cyklister for upp på benen och kontrollerade cykeln. Inga synliga jätterepor på nya ramen och hjulen verkade raka, puh, skönt! Hoppade upp på sadeln och hann inte många meter innan jag hörde ett karakterisitiskt skrapande. Av från cykeln och började undersöka, lät lite som en vajer gick emot ekrarna. Såg då tyvärr att växelföraren försökte vara social med ekrarna i bakhjulet och förstod att växelörat fått sig en rejäl smäll. Svor en ramsa som inte lämpar sig för skrift och tog ett stadigt tag med händerna och försökte bända tillbaks den igen. Något som verkade ha lyckats för vad jag kunde avgöra senare så verkar växlarna fungera tämligen distinkt. Skall nog ta den till cykeldoktor för snabbkonsultation i vilket fall som helst.

Ett misslyckat försök att skaffa vassare armbågar?

Det var då jag upptäckte att allt inte stod riktigt rätt till. När jag tittade ned såg jag en stor droppe blod på min svarta sko. Och en till på marken. Det smärtade lite i armbågen och det droppade blod. Skit också. Det var inte vad jag tänkt mig. Begav mig till det närbelägna hemmet för att få tillgång till verktyg och mitt extra växelöra om det skulle behöva bytas. Tänkte passa på att tvätta såret också men tittade mest på det i badrumsspegeln, tog en bild med mobilen och tänkte att det ser lite "köttigt" ut men det får klara sig till senare.

Det blödde en del men inte så farligt och det stelnade rätt fort i fartvinden. Trampade till närbelägna Fyllerydsskogen och körde drygt en timma där. Återbesökte några favoritstigar och tog ett varv på Växjö stigcyklisters projekt "El Plomo", en kortare runda på någon kilometer med lite hopp, doserade kurvor och dylika muntrationer. Det bultade i armen och molvärkte i bakgrunden men inte värre än att det gick trampa på. Kände i låren att styrketräningen från i torsdagsmorse satt i så någon kraft att tala om fanns inte att tillgå. Men vad gjorde det när solen sken och det luktade barrmatta och cykeln verkade fungera.

I Fyllerydsskogen blodvite till trots

Efter en och en halv timma tyckte jag det fick vara nog med teknikträning för dagen särskilt då det vankades långdistans på lördagsträningen och den var tänkt att gå i Vätternfart om planerna höll. Jag hade även tänkt att för första gången i år deltaga i söndagens mtb-träning. Så jag begav mig den korta vägen hem. Det är bra med skog runt knuten när man bor i stan.

Tycker mycket om doften i torr skog

Väl hemma klämde jag in både mig och cykeln i badrummet då jag inte orkade gå igenom den omfattande fastlåsningproceduren i källaren. Det var då det hände. Jag lyfte armen av någon anledning och det sa "splatch" och halva väggen bredvid toaletten var nedsprejad med blod och annat kul. Såg ut som någon obehaglig scen från CSI. Svor lite åt det också liksom åt växeln tidigare och försökte få tag i något att torka av väggen med. När jag sträckte mig efter rengöringsmedel droppade det stadigt äckelsaker  över hela golvet. Till slut såg badrummet och halva min lägenhet ut som ett mindre slakthus efter min jakt på mer trasor och hushållspapper. 

Fick till slut bort allt kladd och förpassade mig in i duschen. Efteråt tejpade jag över såret med vad jag hade, micropore. Tog dock inte lång tid innan det blödde igenom. Det tog flera timmar innan det slutade! Hann på den tiden att  fläcka ned ett par byxor, en tröja, en filt och någon kudde. Blev till slut förbannad och satte en fyrdubbel bit hushållspapper över såret och tejpade fast eländet med eltejp. Funkade väl sådär. 

Jag lyckades sent omsider somna men det bar sig inte bättre än att såret sprack även under natten med otrevligt resultat. Hann inte göra så mycket åt det på morgonkvisten då träningen med Lammhultcyklisterna hägrade och hur det gick har jag redan berättat.

/ J - försöker armbåga sig fram i livet

Nu igen!

- En vurpa till

Det är då märkligt vad det kan jäklas ibland. Skulle bara köra några få mil som lite återhämtning efter gårdagens distanslöpning och inför morgondagens styrketräning. Och vad händer? Först är det mer eller mindre snöstorm med kraftiga kastbyar och snöfall sen vurpar jag. Andra gången på kort tid. Börjar tröttna på inledningen på den här våren och på att ligga i en hög på marken.

Redan innan start snöar det!   

Körde en mycket stillsam runda över Gårdsby på 35 km. Tog på mig mycket kläder, glasögon mot snön och musik i öronen. Sen struntade jag i det allt ymnigare snöfallet. Trampade på lugnt och stilla i motvinden ut mot Sandsbro och vidare ut från stan. Kändes ok. 

Klättrade upp för höjden mellan Rottne och Gårdsby och hade passerat krönet där det öppnar upp sig så vinden får full kraft. Precis när jag passerar ett lutande vägparti där vinden polerat snön till is så kommer det en kraftig kastby. Jag känner hur den griper tag i mig och hur båda hjulen släpper samtidigt. Pang, rakt ned i backen och förstås slår jag i mitt redan ömmande knä. Fan fan fan...ont, mekanisk smärta med taggar. Nu molvärker det i knät trots voltarengel och smärtstillande tabletter. Skit också. 

Exakt så gick det till

Kom upp på cykeln igen. Den och kläderna var hela men jag var lite moloken. Fick medvind på vägen hem och nästan flög från Rottne in mot stan. Tjugofyra kilometer i timmen byttes mot trettiofem med samma ansträngningsgrad. 

Vägen hem var bitvis estetisk. 

Snöleopardväg

/ J - världsomkullcyklaren

Måndagsturen i lampors sken - en ”RR*”

Igår var det måndag. Då kör man Växjöruntrundan i sällskap av de manade, d v s ”Måndagsturen, vinterupplagan” om man är Lammhultcyklist. I alla fall om man inte är skadad. Vilket jag inte

längre  verkar  vara. Så det var med visst nöje jag paltade på mig kläder efter väder, vilket innebar tämligen mycket då termometern med digital exakthet upplyste mig om att temperaturen var 8,3 grader, och något försenad begav mig mot stortorget. Väl där fann jag några tappra hjältar, kanske ett femtontal, från klubben som stod och kurade i det tilltagande höstmörkret.

På torget var det full fart och folkliv eftersom Östersupportrar firade att stadens stolthet åter är i allsvenskan. Hoppade av hojen och begav mig in i massan för att snabbt heja på några vänner som i brist på annat nog får kallas fotbollsentusiaster. Det skulle jag inte ha gjort. Det blev början på en tämligen händelserik runda skulle det visa sig.

När jag kom tillbaks efter någon minut hade de andra redan gränslat cyklarna och börjat bege sig. Lite stressad trasslade jag på mig vinterhandskarna, fick på mig hjälmen och satte av några meter efter gänget ned mot det första trafikljuset. ”Jävlar” hann jag tänka då jag kom på att mina glasögon låg kvar på torget på marken där jag lagt dem bredvid cykeln. Bara att vända och hämta dem. Under tiden hann trafikljuset slå om till rött och den lilla klungan segla iväg utom synhåll.

Återstod att sätta av i full fart och försöka beräkna hur mycket jag tappat i avstånd och bästa stället att genskjuta de andra. Fördelen med ”Runtnågontingrundor, utom sjöar” är att man kan gena. Så jag mötte de andra vid värmeverket där de susade ut från ett skogsparti. Nu var i alla fall uppvärmningen avklarad.

Tempot var från början tämligen högt och jag bidrog kanske till det framme i täten med pulsen redan igång. Färden gick mot den enda riktiga uppförsbacken på rundan där ett antal fartfantomer brukar dra på och försöka bräcka tider i Stravasegment. Där hänger jag inte med så jag låg några rullar ned och planerade mitt eget tempo uppför. En vis strategi visade det sig. I mörket sade det pang och plötsligt låg någon och synade diket. Ett fel linjeval i täten fick till följd att de andra som följde efter hamnade lite snett i kurvan, fick bromsa och tredjeman gick på hjul. Inga skador på vare sig människor eller stålhästar tack och lov.

Turen fortsatte till en början i ett mer modest tempo för att vänta in de som varit ute i spenaten. Sen drevs det upp igen. Lite medskyldig var jag till en början med blev sen omkörd av Johan, Klas, Stefan, Sebastian och någon till som bitvis drog på ordentligt. Det började bli nattsvart i skogen och längre bak punkterade någon, vilket vi inte visste innan vi var tillbaks igen. Kanske dags att börja köra parkörning i svansen av säkerhetsskäl?

Det blir mycket fartkänsla när man susar fram på cykelvägar och grusvägar i mörkret. Särskilt om man som jag har usel belysning. En billig pannlampa och ett cykellyse. De andra har så många lumen i sina pannlampor att det nästan blir varmt i ändalykten när man ligger framför. Åtminstone blir det slagskuggor som gör att mitt mörkerseende och min lilla belysning inte räcker till. Ett problem som nog måste åtgärdas. Som det är nu är det tur att jag kan vägen för i många fall får jag försöka gissa mig till var jag borde köra snarare än att se.

Med någon mil kvar körde jag något förvånad om Johan som istället för att dra uppför backarna som vanligt tog det lugnt. Frågade om något var fel och fick till svar att det kuggade över. Sliten drivlina tänkte jag och körde på. Senare visade sig att hans bakhjul satt löst. Så pass mycket att när han stannade för att kontrollera så ramlade det ur ramen. Det kunde gått illa i ett gupp eller hopp!

Träningen bjöd även på de sedvanliga passagerna av någon förvirrad kvällsflanerare, några förskräckta hundägare och senare ett par hästar. När de sistnämnda kördes förbi sprack täten men jag trummade på eftersom ryggen värmdes av starka strålkastare. Endera så hade jag en lastbil bakom mig på cykelvägen eller så var det cyklister. Det visade sig något senare att det bara var två och när det upptäcktes var det ingen större mening att vänta in de övriga eftersom det inte var långt kvar på rundan.

I ett anfall av entusiasm drog jag på tämligen ordentligt i den sista slakmotan/backen upp mot golfbanan och någonstans där blev vi en duo i mörkret. Försökte väl egentligen köra ifrån min ångest men det är ett sällskap som ibland visar sig ha en grym kondition och dagsform. Så det var jag, Steven och ångest som kom tillbaks först. Vi väntade in Marcus som tidigare var med oss och rullade ned mot centrum igen.

Vid återkomsten till torget var det tomt och öde sånär på några roadies som höll på att demontera en scen. Först här fick vi höra mer om de små incidenterna.

Det kan vara spännande att köra i mörker. Vurpor, punkteringar, tappade hjul och diverse rörliga hinder. Fartkänslan hög, sikten något sämre men upplevelsen stark.

Nästa gång planerar jag att ta det betydligt lugnare för egen del. Får se hur det går med den avsiktsförklaringen.

(*”RR” kan sägas till den som inte vet är en förkortning för RaceReport eller en liten turbeskrivning)

/ Kvällscyklisten J eller missilen i mörkret