Imorgon - Uppvidingetrampet

Imorgon lördag blir det familjeutflykt till metropolen Åseda beläget i smålandet Värend, Uppvidinge härad. 

Målet är Uppvidingetrampet - ett lokalt motionslopp som i år går av stapeln för 29:e gången. Det är en förträffligt anordnad tillställning med en längre sträcka för de något raskare och två kortare för alla andra samt en juniorrunda. Arrangemanget sköts föredömligt av Korpen.  

Tyvärr är inte kartan mer detaljerad än så men ändå talande. Man ser....eh....skog!

För mig kommer det här lilla loppet alltid ha en plats i hjärtat av det enkla skälet att det var här jag prövade på ett landsvägslopp för första gången. Det var tillika min klungkörningspremiär den gången. Jag parkerade blygsamt längs ned i klungan eftersom jag hade dålig koll på det här med gruppkörning. Men jag blev efterhand modigare. Senare år gick det betydligt snabbare för mig och jag har därför befunnit mig längre fram på lite olika vis. Precis som alla andra cykelhändelser här i trakterna går det fortare och fortare för varje år. Även motionstillställningarna får tävlingskaraktär ibland. Men det får bli ämnet för ett annat blogginlägg. 

Förra året väggade jag på ett föga elegant vis. Formen var inte bra och bäst jag satt där och trudeluttade långt fram men utan att förta mig så dog benen utan förvarning. Sen var det mest att ta sig i mål med någon form av värdighet kvar. 

Därför är jag en aning spänd inför morgondagen. Mest på hur dagsformen är. Just nu har jag ingen aning. De sista cykelturerna har gett varierande besked. 

En av de yngre familjemedlemmarna kommer att köra "Björntrampet", 20km-rundan i sällskap med den bättre hälften. Som förberedelse inför det trampades det igår en runda med nioåringen i uppbyggligt ösregn. Det skall nämligen vara mulet och grått med risk för regnskurar imorgon också enligt SMHI. Hans kommentar när vi stod där plaskvåta och hällde en skvätt vatten även inombords var

"det här var uppfriskande". Skall försöka ha de orden i bakhuvudet imorgon!

Vi får se hur uppfriskade mina ben känner sig efter starten. Sen är jag lite spänd på om jag har något att cykla på eftersom min cykel är inne på "nycykelservice" som förvisso skulle vara klar i eftermiddag. Hjulen hade satt sig lite bland annat. Och med lite tur anländer min nya hjälm idag. 

Kan bli premiär för mycket imorgon verkar det. 

Om tidigare äventyr på Uppvidingetrampet kan man läsa här och här om man så önskar. 

/ J - cykelväntar

Girot

- Vad ni än gör missa inte dagens etapp!

Dagens etapp i Giro d´Italia har alla förutsättningar att bli precis hur spännande som helst. För den som gillar att kolla på bergsetapper vill säga. Annars kan sägas att i princip alla etapper så här långt har bjudit på dramatik och spänning på olika vis. Det har varit väder, vurpor, utbrytningar som burit hela vägen, taktiska dispositioner och rackarspel, favoriter som fallit igenom och annat som förgyller den Italienska rundan.  

Banprofilen är minst sagt dramatisk då den mer ser ut som gapet på en vithaj än något annat:

Dagens etapp bjuder på några backar

Cyklisterna ägnade sig åt en välförtjänt vilodag igår. Det gjorde inte jag. Jag körde måndagstur så istället tänkte jag låta bli trampandet idag och istället TV-cykla. Men ett par timmar på gymmet blir det ändå. Bra beslut noterar jag eftersom den här osedvanligt svinkalla månaden fortsätter att bjuda på under tio grader, och blandade regnskurar. Skitväder! Vart är min vår? Som någon skrev på Facebook: 

"Maj har utgått p g a tekniskt fel"

/ J - inte soffpotatis men soffcyklist

Jag omodern? Jajamen!

Något slags svar på en mycket underhållande och aningen tankeväckande lista i Svenska Cycling Plus med rubriken:

DU VET ATT DU ÄR EN (FÖR) MODERN CYKLIST NÄR…

Den här listan får mig att inse precis hur omodern och förlegad jag faktiskt är. 

Någon GPS förutom den som finns i telefonen äger jag inte. Den används förvisso till att logga pass ibland men går knappast att titta på under tiden. I den återfinns förutom "Endomondo" förvisso även "Strava" men den appen har jag aldrig använt så på någon lista över "KOM" återfinns jag inte, även om jag förmått. Dessutom gillar jag mina papperskartor även om jag måste erkänna att jag tycker om "Bikeroutetoaster".

Min "nya" landsvägscykel jag införskaffade härförleden - ja precis den som påpekades vara "dålig", är verkligen föråldrad. Den är lika lite "Aero"som sin ägare och går därför utmärkt att cykla med när det blåser sidvind, den saknar elektroniska växlar av vilka den för övrigt bara har tjugo, effektmätare och har därtill ram i metall. En antikvitet helt enkelt. Däremot behövs säkert minst den uppsättning verktyg som nämns för att fixa vevpartiet!

Någon trainer äger jag inte och än mindre någon uppkopplad mot nätet. Cyklar gör jag helst ute av någon förunderlig anledning även om jag lärt mig att man har bättre kontroll på sina "fyror" om de utförs på en Monark-träningscykel inomhus även när solen skiner från blå himmel.  

Och min MTB skall vi inte tala om. Den kommer troligtvis implodera när som helst. Den är inte ens "retrorätt" utan bara fel - heldämpad och utrustad med 26"-hjul och trippelklingor fram som den är. Men den matchar mig rätt väl eftersom jag kör Mountainbike iförd cykelbyxor och inte i Baggy-shorts som man tydligen skall. På huvudet har jag en landsvägshjälm. Jag tröstar mig därvidlag med att jag började köra i skogen innan många av dem som bestämmer det modet var födda. Så jag kör i vad jag vill. Å andra sidan är jag heller inte paniskt rädd för ordet "skogsbilväg" eller får allergiska utslag om någon nämner "grusväg" eller "transportsträcka". Jag kör gärna på allehanda underlag. Det var tjusningen som lockade mig från början. Den totala friheten. Men fel ute är jag, det inser jag med önskvärd tydlighet.

Skitig anomalie

Det verkar inte bättre än att cyklarna jag äger matchar sin ägare. Hopplöst föråldrad. Men en sak är roande. Min eviga vildvuxna skäggstubb/djungel är ju nästan modern för stunden!


/ J - funderar på om något var bättre förr...

Däckstest: Panaracer och CST

- Inte däckad!

Nu är det dags för en första utvärdering av de pendlardäck jag testat i samarbete med Bike Brothers i Växjö.

Två kombatanter från Panaracer och CST - Cheng Shin Tires

Däckskombinationen som varit aktuell är Panaracer Tourguard Plus som framdäck och CST Salvo High Protection som bakdäck. Båda däcken var nya bekantskaper för min del så en viss nyfikenhet fanns från min sida. Särskilt som extra punkteringsskydd utlovas och jag precis hade upplevt ett antal sådana i stadsmiljö. Fram till dess hade jag varit lyckligt förskonad från alltför många platta däck men vinterns erfarenheter hade fått mig att tröttna.  

Under den här testperioden har blekglåmigt Växjö gått från senvinter till att stå i full vårskrud. Det innebär även att underlaget för en pendlarcykel varierat från issörja och snö, och mycket grovt grus på vägarna till släta nysopade cykelbanor och somrigt slät asfalt. För att få ett mer rättvist test har jag även cyklat en del grusväg och skogsbilväg. 

Jo, såg pendlarvägen bitvis ut i vintras. Minnet är tack och lov kort

Därefter den evinnerliga grussmörjan

Däcken sattes på i mitten av februari och sedan dess har de rullat strax under femhundra kilometer så nu kan jag säga något om både körupplevelse och initial hållbarhet. De däck de ersatte var Continental Contact i 32 millimeters utförande. 

Den första känslan var inte helt positiv måste jag medge. Båda däcken är försedda med extra punkteringsskydd, vilket i och för sig var hela poängen med testet, men det gör dem relativt tunga. Särskilt gäller det CST-däcket som tydligen är så tungt att man inte ens uppger vikten på hemsidan. Det kan tilläggas att det rör sig om ett däck med en uppgiven bredd på 37 millimeter.   

Däremot informerar CST tydligt att mellan väven och slitbanan är inlagt ett hela 5 millimeter tjockt lager av hårdare gummi som har till uppgift att se till att eventuell spetsiga föremål "studsar" ut snarare än vidare in i däck och slang och göra det i praktiskt taget punkteringssäkert. Om det fungerar kan jag inte riktigt uttala mig om men än så länge har punkteringar uteblivit. Ett facit så gott som något. Men det hänger oftast mer på slumpen som ni väl känner till.  

Allt det här extra gummit känns emellertid kan jag meddela. Särskilt tydligt blev det när jag inledningsvis pumpade upp däcket till nära angivet maxtryck som jag brukar. Salvo skall definitivt inte pumpas så hårt trots att jag är tung. Det upplevs då ytterst livlöst och tråkigt, särskilt i kyla. Den påtagliga vikten känns och de rejäla sidoväggarna gör sig påminda och det blir inte roligt att cykla, stötigt och stumt.  

Med något mindre luft i kammaren fjädrar och greppar däcket bättre och körupplevelsen blir mer positiv. Fästet är relativt bra och på grövre underlag som grusväg, skogsbilväg och kanske mer aktuellt i det här fallet - Växjökullersten är det tämligen komfortabelt. Den stora luftvolymen tar bort en del vibrationer och däcket känns tryggt även när underlaget är ojämnt. 

Det bra att synas i vintermörkret - 

båda däcken har reflekterande sidor

Panaracerdäcket som jag satte fram har ett tydligare släktskap med mina gamla Continentaldäck både i uppbyggnad, mönster och bredd. Men det finns en avgörande skillnad dem emellan och det är vikten! "Contact II" väger in på 530 g/styck och den uppgivna vikten på Panaracer Tourguard plus är hela 760 gram i 32 millimeters utförande. Det är inte utan att det märks. 

Men och det finns ett stort men, och det är att med Continentaldäcken har jag trots extra skydd råkat ut för ett flertal punkteringar och det har jag inte med Panaracerdäcket. Nu har det förvisso inte rullat lika många mil och slumpen spelar förstås stor roll i sammanhanget. Men det är ändå något som är värt att ta med i ekvationen när man skall inhandla pendlardäck. I stadsmiljö är grovt grus på vintern, glassplitter, trottoarkanter, potthål och liknande hinder tyvärr en realitet. 

Slutsats:

Efter att ha kört en vårvinter på den här däckskombinationen börjar jag få en god bild av hur jag upplever dem.

Båda däcken är försedda med reflekterande sidor och det är en finess i särskilt stadstrafik vintertid. Som cyklist syns man ofta mindre än man tror och en viss redundans när det kommer till reflexer skadar aldrig. Hittills har reflexsidorna visat god hållbarhet på båda däcken men det är för tidigt att uttala sig om än. 

"Salvo" från Chen Shin Tires blev inte någon favorit måste medges. Det verkar visserligen punkteringssäkert men är rejält tungt vilket känns inte minst vid igångdrag och kurvtagning. Det förtar en del av cykelglädjen att ha en gyrosnurra där bak. Sen är det något med  gummiblandningen och de styva sidorna som är svårt att sätta fingret på men däcket upplevs inte livfullt utan snarare en smula massivt på något vis. Det är inte ett "roligt" däck. Det blev extra tydligt när jag körde några träningsrundor på blandat underlag för att se om den känslan kvarstod. 

Men som "grovpendlardäck" på vintern är det inte oävet. För den som inte bryr sig så mycket om fart och rullmotstånd utan mer om att däcket sitter där det skall och fungerar i ur och skur kan det här vara en tilltänkt kandidat. Köp det om du cyklar mycket på slitna cykelvägar med dålig asfalt, grova oljegrusvägar och grusvägar. De blir ett par hållbara kompanjoner.

Köp det inte om du är snabbpendlare med några extra kilometer till jobbet och vill ha ett lättrullat snabbt däck för "pendlingsträning" är min uppmaning. 

Panaracerdäcket är jag mycket mer vän med. Upplevelsen och känslan är mer lik mina gamla "Contact II". Här spelar förvisso även däcksbredden in. Det är stor skillnad i massa på ett 37mm däck och ett 32 mm däck vilket naturligtvis avspeglar sig i köregenskaperna. Även Tourguard plus är tämligen tunga med sina dryga sju och ett halvt hekto men har betydligt "kvickare" karaktär än CST-däcket å andra sidan. 

Ett visst slitage efter 480 kilometer men inget anmärkningsvärt. Tourguard är slitstarkt

Till däckets fördel skall sägas att fästet är utmärkt på såväl torrt som blött underlag. Det tämligen frikostiga mönstret rensar undan vatten bra och gummit ger relativt bra fäste för att vara ett "slitgummi". Inga däck i den här kategorin kommer förstås i närheten av "greppigheten" i ett mer raceorienterat däck och dess mjukare gummiblandningar. Jag tycker också att kurvtagningen är bra. Den något rundade profilen gör att det går lägga ned cykeln utan att det känns som man går på "kant" som det kan göra annars.  

Det här är ett däck jag rekommenderar för den som vill ha ett slitstarkt däck för stadspendling med allt vad det innebär. Lite fart offras förvisso på punkteringsskyddets altare men det kanske det är värt? Att stå där med ett platt däck när man skall hem från jobbet är inte alls uppmuntrande. Vad det verkar så slipper man det med Tourguard Plus.  

/ J - inte helt däckad 

MTB-Cup II, Ängarna

- Jag gjorde det!

Idag kan jag ärligt säga att jag är MYCKET trött i benen. Gårdagens bana krävde sin tribut. Men det kom inte som någon överraskning. Det är inte första gången jag tampas med Henriks bakgårdsbana även om det nu var länge sedan. Det är inte alla förunnat att kunna ha en Mtb-bana på tomten! Eller kanske snarare på sin mark men delar av den gick bokstavligen över hustomten. Tror att herr H kan ha kommit på ett nytt sätt att vertikalskära gräsmattan. Kanske ett tips till alla villaägare?

Varvning och mål i trädgården. Tack Henrik för att vi fick köra sönder din tomt i år igen!

I år hade banan fått några tillägg i form av ett par stenkistor och sväng på motstående sida grusvägen. Ett välkommet inslag då det nog var det enda partiet där man kunde "andas ut" en smula. Annars ökade svårighetsgraden mest genom den myckna regnandet dagen innan. Bokbackar blir notoriskt hala under sådana förhållanden. Exempelvis finns det en brant nere i en svacka i botten av banan som jag klarar i torrt före men inte i lera. Sen var det inledande surhålet på den äldre delen av banan till en början bara halt. Sen blev det värre enligt formeln:  25C X UV + 25C X TV = lerfest. Där UV står för den okända storheten antalet uppvärmningsvarv och TV är den mer kända storheten 5. 

Det här var innan racet startat!

Det som gör banan ansträngande är inte så mycket antalet höjdmeter eller distansen. Det beror snarare på att de "flowiga" partierna på relativt slät bokstig i stora delar går uppför. I övrigt handlar det om mycket trixiga partier med snäva svängar och många igångdrag avbrutet av ett par tre riktigt tekniska passager. Körtiden hamnade runt en timma. En mycket intensiv timma. 

För att kunna tampas med den så tog jag en uppvärmningstur ut till Hollstorp och Ängarna och på vägen dit dirigerade jag ett par förvirrade bilister på väg åt olika håll. Därefter tog jag mig runt två rekognoseringsvarv på banan. Det första i sällskap för att hitta eftersom delar var nya, det andra ensam för att fundera lite på vilka växlar jag skulle ligga på. Det är något jag gör om jag kan. 

Knattarna, varav några inte alls så små, drog iväg först och uppvisade en attans god teknik och ännu mer vilja. Efter att deras insats var över så var det dags för oss gubbar att dra iväg. Skriver "gubbar" eftersom den enda potentiella startande damen dessvärre blev avskräckt och inte kom till start. Banan är mycket teknisk för en relativ nybörjare. 

Allt fler börjar samlas innan start. Till sist blev vi 24 stycken som cyklade plus knattar/ungdom

Starten gick som vanligt nere vid ladan och inleddes med grusvägsslakmota för att sprida fältet. Det inledande partiet är annars inte helt lätt att köra om på. Av någon anledning hamnade jag i första "startled" då jag stod där och småpratade och de andra drabbades av akut blyghet. Ja ja, de fick skylla sig själva eftersom de då var tvungna att runda mig. 

Iväg kom vi tämligen lugnt och ordnat. Det fanns faktiskt ingen anledning att stressa. Trötta skulle vi nog bli ändå. Jag gissar att jag befann mig i mitten av fältet ungefär. Känslan i benen helt ok. Och så in på första skogsslingan till höger. Flöt väl på någorlunda även om det kändes att jag bara kört en handfull rundor på MTB i år. Skogsflyt är något lite av en färskvara även om den går att hitta rätt fort. 

Dags för andra slingan av banan. Den inleds med tomtrace följt av den första tekniska passagen bestående av ett litet drop med ett A- och ett B-spår. Tog det lättare alternativet. Sen surhålet med påföljande hala nedfärd mellan mycket spetsiga stenar. Sen upp igen förbi nybyggt hus på ängen och in bland ungskogen med de många snäva svängarna. Nästa parti är stenmurspassagen, som kommer innan en kort stenig bokbacke uppför, en bit skråcykling ned i en svacka med en brant kort uppförsbacke. Sen blir det jobbigt på riktigt.

Höll igen ordentligt i den första långa bokbacken uppför. Den var mjuk och gjorde att man inte tjänade på att ställa sig upp och bryta. Det var i den här delen jag konsekvent tappade tid och senare placeringar. Alla körde fortare än mig här. Jag tog mig uppför, inte mer. Mycket glad för min lillklinga kan jag säga. De som hävdar att man inte behöver den heter inte John.

Resten av banan vindlar upp och nedför bokbacken. Det var även här en ny "rock garden" fanns att passera. Bäst gick det när jag var trött. Tungan rätt i mun och bara att  trampa så skötte dämparna resten. Men därefter ett "hål" som var svårare för mig. Halkade på nästan varje varv på väg upp där ett träd skulle rundas. Tappade mycket tid även där. 

I bokbacken ser man och kan delvis följa de andra cyklisterna på flera ställen. Det kan både motivera och hetsa. Men inte mig, inte idag. Jag hade inget val mer än att köra i mitt eget tempo. Pulssiffrorna bekräftar den känslan. Jag kunde faktiskt inte kört så mycket hårdare. Snittpuls på 167 för hela loppet och maxade på 181 innan jag slog av på takten på andra varvet.

Det var också mot toppen av den här delen av banan jag så småningom blev varvad av täten. En trio bestående av Johan, Jens och Håkan susade om mig. Jag skrev "HEJA!" så det ekade mellan bokstammarna. Jag var glad.  

Hyfsat ren cykel vilar ut efter första uppvärmningsvarvet

Som vanligt var första varvet en smula "kantigt" för mig. Jag körde på saker och ting och hittade inte mina idealspår. Och lika sedvanligt infann sig tekniken på andra varvet där jag i gengäld blev rejält trött. Tredje och fjärde varvet gick tekniskt bättre men farten kunde inte ökas. Några hade jag bakom mig men de gick om andra gången vi passerade nämnda bokbacke. Sen hade jag ett litet försprång före ytterligare någon cyklist som jag tappade då jag fick för mig att jag skulle ta droppet på andra varvet. Det resulterade i en rejäl "OTB". Fastnade med framhjulet, dämparen neg mycket och jag balanserade framåt och tippade sakta men obevekeligt. Vurpan var ett faktum men den var stillsam och inget gick sönder. 

Att jag blev passerad med jämna mellanrum var inte så mycket att göra åt den här dagen. Men det gjorde mig inget då målsättningen faktiskt var att ta mig runt utan att vare sig jag eller cykeln skulle gå itu. Målsättningen kan tyckas lågt ställd men den som kört banan vet att fem varv på den i tävlingstempo kan ta musten ur de flesta. 

På de sista varven var surhålet rejält uppkört och lerigt vilket smetade igen bakdäcket och gjorde stigningen upp till ängen betydligt svårare. Fick hoppa av och gå sista gången jag passerade där. Att halkan och stenarna ställde till det för fler fick jag senare höra då en av tätcyklisterna fått ett rejält genomslag som resulterade i en punktering. Men skam den som ger sig. Han sprang tillbaks till bilen, fick tag i en slang, bytte den och slutade ändå i topp. Själv fick jag också genomslag redan på andra varvet och väntade mig att höra det bekanta psssst-ljudet. Men det uteblev. Vis av erfarenheten från förra cupen hade jag mer än två och halvt kilos tryck fram. 

Inte helt ren efteråt

I mål kom jag och det var oändligt skönt. Kändes som jag var bland de sista som slutförde banan och det kan nog stämma. En kaffe och lite smågodis senare var jag om inte en ny människa så åtminstone talbar.

Ett alltigenom mycket väl genomfört träningspass av såväl mig som övriga deltagare och inte minst sekretariatet och arrangören Bike Brothers. Det märktes att anstormningen vid förra Cuptillfället hade gett erfarenheter. 

Först i mål, utom tävlan kom arrangören Håkan efter den här grundliga uppvärmningen

På vägen hem slog jag följe med Björn och bäst vi trampade hemåt i kvällningen blev det demonljus. En blek sol försökte tränga genom en sotig åskigt gul dimma. Sen kom störtskuren och haglet. Det gjorde ont att köra nedför Högstorpsbacken. Is från himmlen är vass. Men lite lera blästrades av från benen i alla fall. 

/ J - ut ur leran in i haglet