Fun2Bike

- Barn- och ungdomsträning i Lammhultcyklisternas regi

I söndags var det dags för höstens första träff för cykelsugna barn- och ungdomar samt en och annan nyfiken förälder som ville pröva mountainbike. Premiär för LCs projekt Fun2Bike som kommer att pågå under hösten. 

Uppslutningen var nästan lika bra som humöret och ett femtontal unga entusiaster samlades för att pröva på skogscykling. Platsen var sundet vid Bergundasjöarna som bjuder på både snällare bokskogsstigar och grusvägar som gamla endurospår så möjlighet till variation och utmaning finns.  

Efter en bits uppvärmning var det dags för teknikbana med slalomkörning, "garagekörning", balansövning och ett antal stockar som skulle passeras. 

Därefter praktiserades de nyvunna eller möjligen slipade teknikerna i "skarpt" läge på stigar. I det här fallet var det halva delen av Cupbanan som de vuxna körde för någon vecka sedan. Duggregnet som tidigare hängt i luften hade nu släppt till förmån för en och annan solstrimma. Många glada skratt ekade genom granplanteringarna och jag måste säga att jag var ytterligt imponerad av den koncentration som uppvisades. Det var inte alla som hade kört i terräng tidigare. 

Nästan alla deltagare fångad på bild. En liten madame hade

begett sig åstad

Diverse teknikövningar. Några av dem inte 

helt lätta när man inte cyklat så länge

På väg mot nästa utmaning - att praktisera

de nya kunskaperna på en skogsslinga

Nu på söndag är det dags för nästa tillfälle. Så väl mött klockan elva på söndag vid Sundet.


/ J - repriserar ungdomssynder

Sålunda greppas bananen

- teknikskola för den valhänte, del 1

Bananen, den av naturen så förunderligt väl förpackade energikälla som skänka välsignad vederkvickelse åt slitna velocipedryttare, kan understundom te sig en smula besvärlig att inmundiga under färds gång.

Från tid till annan har det därför dessvärre inträffat att såväl fordon som den som färdas däruppå under kortare tidsrymder har blivit luftburna för att sedan återuppta sin relation med herr gravitation under dramatiska former när förtäring skett.

För att säkerställa ett korrekt handhavande utan dylika incidenter rekommenderas därför följande steg:

1. Förvaring

Den gula kraftkällan förvaras med fördel i höger alternativt vänster ficka på cykeltröjan, ej i mitten av densamma. Därifrån avlägsnas den lämpligen med den dominanta handen för att sedan kvarhållas eller överföras till vänster hand. Detta för att frigöra höger hand för eventuellt nyttjande av aktre bromsmekanism om så tarvas.

2. Förberedelser 

Därefter brytes toppen med tänderna och med en svepande rörelse uppifrån och ned bringas skalet av frukten. Rörelsen upprepas nödvändigt antal gånger, vanligtvis tre till fyra repetitioner, varpå innanmätet synliggörs.

För ett ögonblick göres ett uppehåll i manövern varpå handen som håller frukten vilas en kortare tid mot styret för att ge möjlighet att säkerställa att fortsatt färd kan ske riskfritt.

Ta ett stadigt tag om din banan...

3. Avnjutande

Sedan förtärs den mjuka delen koncentrerat och inte utan välbehag. Detta bör ske skyndsamt.

4. Slutförande

Efter avslutat värv återstår blott att göra sig av med restprodukten. Detta går till så att det gula ytterhöljet greppas mellan pekfinger och tumme varpå den komposterbara delen med en elegant handledssnärt förpassas till den omgivande naturen på lämplig plats. Observera särskilt att rörelsen bör vara kort och koncis på det att fordonets balans må vidhållas. Yviga gester är ej att rekommendera under rådande omständigheter. För bevarande av sämjan rörliga kamrater emellan bör kastparabeln beräknas så att de inblandande storheterna undgår kontakt.

Om nödvändigt kan stegen 1-4 upprepas vid flera tillfällen. 

/ J - bananinstruktör

Grand Prix Båstad

- Sveriges hårdaste och mest okända GP-lopp?

Cykeltävlingarna förföljer mig tycks det. Dit jag åker tävlas det.  Det är väl knappt någon som kommer att tro mig när jag berättar att det faktiskt är ren slump att jag befann mig i Båstad exakt samma helg som ett nytt GP-lopp såg dagens ljus liksom det var ett rent sammanträffande att Norseman gick av stapeln när vi befann oss i trakterna av Eidfjord, Norge härförleden. 

Sveriges mest danska cykellopp?

I helgen har det nämligen varit cykeltävling eller snarare motionslopp av det hårdare slaget. För första gången har Grand Prix Båstad genomförts. Det är alltid kul med nya tillskott i motions/tävlingskalendern men det mest intressanta med det här loppet är kanske att arrangörerna är från vårt södra grannland. Bakom initiativet står Danska gigtföreningen uppbackad av bl a danska polisens idrottsförening. Med på skutan är även Båstad kommun som gärna gör sig känd som "eventkommun", Hotell Skansen och Mercedes. 

Banan är osedvanligt tuff och brutal för att vara i detta land och även det kan vi tacka danskarna för. De lockas av "sitt" närmsta berg och många cyklister söderifrån brukar inta vägarna i och kring Båstad under helgerna hela cykelsäsongen.

En banprofil som utmanar

Sträckningen kan köras antingen 4 varv (62km) eller 8 varv (124km) och i det senare fallet samlar man ihop till 2600 höjdmeter eller 325 per varv.

Bakom de slitsamma metrarna uppåt återfinns backen från hamnen upp till torget som dessutom är på kullersten samt de två större klättringarna uppför Boarpsbacken från Norrvikens trädgårdar och framförallt den fruktade Tarrabacken. Den är faktiskt i paritet med en och annan "Muur" i Belgien. Inte så rasande lång med internationella mått mätt men desto brantare. 

Kurvan vid Buena Vista innan det brantar till ordentligt

Mer än ett akut anfall av kramp inträffade här

Därför hade ett bergspris lagts med start från basen av stigningen vid den stora boken och de jobbigaste 1600 metrarna som följer innan backen planar ut något. Undertecknad kan intyga att stigningen är riktigt jobbig. Den inleds med ett svagt motlut redan efter nittiograderssvängen in från Köpmansgatan så farten in i backen blir inte så hög. Redan vid basen kommer en knäppa på cirka 11-12% som bränner till i låren. Strax därefter passerar man "Buena Vista" och s-kurvan där det nyper till ordentligt och där bjuds det på hela 19% motlut ett tag. Det branta partiet är relativt långt och konstant varefter det planar ut något till kanske 6-7% följt av en sista jobbig puckel när krafterna tryter.

Tekniken uppför skiftade. Många tvingades zick-zacka bitvis

Jag kunde förstås som publik inte låta bli att cykla med två gånger uppför ivrigt hejande. Det var ansträngande särskilt som det kom en attans störtskur under tiden.

Svängen från Köpmansgatan in mot Tarrabacken

Snabbaste tid uppför fick passande nog blivande segraren Nils Bradtberg som tog de 1600 metrarna på 5.20.

Även utför var banan bitvis teknisk. Erikstorpsvägen har något parti som överstiger 20%  och regnskurarna gjorde vägen hal. Sen varnades för att en bonde råkat plöja ut en rejäl mängd jord över vägen vid ett ställe som förvandlades till lera i regnet. 

Strax innan start

Till start kom någonstans mellan 250-300 cyklister varav en överväldigande majoritet var danskar av det enkla skälet att loppet inte marknadsförts alls i Sverige. Tror jag räknade till fem svenskar eller så i startlistan. Även den manliga dominansen var stor men några starka kvinnor återfanns på startlinjen. När jag talade med en av arrangörerna sade de att de medvetet valt att smyga igång arrangemanget för att det inte skulle bli för stort. Jag hoppas verkligen att det återkommer!

Bradtberg inne på tredje varvet på väg utför

Att det var en hård bana märktes tidigt. Trots att det var masterstart de första två kilometrarna skiljde det mer än tio minuter mellan täten och de sista cyklisterna redan efter första loopen och första passagen av Boarpsbacken. Redan på andra varvet hade den blivande segraren ryckt och dragit ifrån en jagande klunga på tiotalet cyklister med flera minuter. Det avståndet växte sen stadigt efter en stabil solokörning under de följande tio milen. Efterhand glesnade leden betänkligt. Många körde den kortare etappen och av de som valde den långa fick många kämpa för att ens ta sig i mål. 

Avancerad resultatrapportering under loppets gång

Loppet var mycket proffsigt arrangerat med stor mängd flaggvakter vilket var välbehövligt eftersom vägarna inte var avlysta och knappast kan bli det med tanke på att genomfartsleden genom Båstad är enda vägen ut på Bjäre och Torekov som inte innebär rejäla omvägar för övrig trafik. Det fanns även många följemotorcyklar under loppet och resultatrapporteringen var föredömlig. Varvtider och backtider kunde följas kontinuerligt vid mål och via internet. 

Vinnaren i ensam majestät

Eftersom det inte gjorts särskilt mycket reklam för evenemanget så var publiksiffrorna ytterst modesta. Det är någonting som potential att utvecklas. 

Jag hoppas verkligen det här är ett lopp som kommit för att stanna. Det är inte många platser i detta land som kan erbjuda den här typen av förutsättningar för ett tufft lopp på landsväg. Det skulle väl vara Huskvarna då men närheten till Danmark gör att Båstad GP har alla möjligheter att växa och frodas.  

/ J - entusiastisk påhejare

Kungen av sand

- En "RR" från en nästan overklig dag på stranden

Det är inte Per Gessle som är kungen av sand. Det är jag, det är jag!

I skrivande stund sittande i ett Växjö som ståtar med fem grader, regn och blåst känns det nästan overkligt långt borta med 22 grader varmt, nästan vindstilla och strålande sol från en blå himmel. Men sådana var förhållandena vid havet i lördags trots att kalendern med emfas hävdar att det är i slutet av september. Hösten är här men inte överallt och hela tiden. 

Egentligen var jag jag ju i Båstad i helt andra affärer. En avkopplande helg i glada svärföräldrars lag skulle avnjutas och både jag och resten av familjen såg mycket fram emot det. Särskilt nöjd var jag med det faktum att till skillnad från de sista tre gångerna jag varit där inte var sjuk på något vis och kanske inte skulle behöva sova mig igenom dagarna. 

Och eftersom jag försöker komma igång och iform igen fick en cykel följa med. Den här gången skogshojen eftersom Mtb lockar mest för stunden. Hade inte tänkt mig några långa pass men en tur på lördagen var planen. 

Redan innan start hade jag tänkt mig att undvika den ständigt lockande åsen. Den här gången var det istället strandskogarna norrut som var målet med sina vindlande nät av barrtäckta stigar. Men så blev det inte heller. Det blir sällan som jag planerat. 

Ibland kan man bara inte låta bli

Stranden låg där så lockande så jag kunde inte motstå den när jag råkade passera. Jag visste ju att den nyoljade kedjan skulle förvandlas till en gnisselorgie efterhand och att jag skulle ha sand och salt över allt till slut men ändå kunde jag inte låta bli och vips framhjulet begravt i lös sand. 

Morgondis över havet. Där ute ett svanpar

Eftersom jag begav mig strax efter frukost var temperaturen inledningsvis inte så hög och morgondimman var på väg att lätta. I diset låg havet lugnt och jag skymtade ett vackert svanpar bland alla solbadande sjöfåglar. En bild av själslig ro. Jag stannade till och andades i takt med mig själv.

Inledningsvis flöt det på rätt bra. Delar av stranden var tämligen hårdpackad och det gick att köra i stort sett över hela bredden även om spåret strax ovanför vattenlinjen är bäst. Här och var såg jag spår efter någon morgontidig löpare som varit ute i ottan och vars lämningar vågorna ännu inte raderat. Även hästar hade ridits här och de något mindre subtila spåren efter en traktor kunde skådas. 

I riktning norrut på beriden strand

Det är något lätt hypnotiskt med att cykla rakt fram längs havet. Stilla, monotont men på ett lugnande vis. Friden bröts bara av enstaka hopp för att jag skulle undvika att fastna i alla småbäckar som ringlar sig över stranden i sin väg ned mot modervattnet. Vattenflödet var lågt och tekniken jag utvecklade var att ta sats en smula och sen upp med framhjulet rätt högt för att skjuta det framåt över passagen och sen lätta på trycket på bakhjulet. Genom att göra så undvek jag också att få blöta skor. Det var dock rätt kraftödande men blev bra naturliga intervall.

"Leave no Trace" hette en kampanj på nittiotalet

Båstad lämnades bakom mig och snart hade jag även passerat Skummeslöv och susade mot och förbi Mellbystrand. Här är det lite exotiskt tycker jag eftersom det är tillåtet med bilkörning på vissa delar av den mycket breda stranden. Vet inte hur många sådana ställen det finns i Sverige. Här och var stod någon bil parkerad. Ett övningskörare höll på att öva strandparkering och en fiskare hade parkerat sin Volvo mer eller mindre i havet för att skicka ut sin trailer med vajer i det långgrunda vattnet. 

Här kan man också se skyltar som talar om vart man är. Tomat, Gurka, Krabba var några jag passerade. Som att cykla i en sallad. 

Efter ett tag blev sanden djupare och mjukare och strandremsan smalare och då dök det upp en för mig tämligen ovanlig skylt. Det är premiär för mig att cykla på en nudiststrand! Jag träffade två av entusiasterna, hälsade artigt och cyklade vidare och kände mig ovanligt påklädd. 

Den här tillhör kategorin ovanliga skyltar på cykelvägen

Stranden ändrar karaktär efter hand och blir lite mindre befolkad. Djupare drivor, mindre packat underlag och betydligt högre brinkar. Flera meter höga faktiskt och branta därtill. Inget man med lätthet släpar en cykel över noterade jag senare. Det började nu bli rejält tungcyklat. Vattenbrynet var fullt med rutten tång och sjögräs och vattnet grävde på flera ställen ut mjuka sjunkhål som lätt slukade ett halvt framhjult skulle det visa sig. Tio meter cyklande och sen av igen. Och sen nya tio meter. Foten ned till halva vaden i rutten tång. Sen upp igen. Men jag kämpade på. Dock lite för länge. Kedjan var nu torrare än fnöske inte ett uns olja fanns kvar. Det ledde till att jag tyvärr inte kunde använda min lilla klinga. Det blev chainsuck i samma ögonblick som jag växlade ned. Och nu hade jag faktiskt behövt den i den allt mer besvärliga sanden. 

Tungcyklat strandbryn, dags att byta kurs

Jag var nu lite längre bort än jag tänkt mig och det var dags att tänka på återfärd. Hade en lunchtid att passa och planen var runt två timmar cykling totalt. Tillbaks verkade jobbigt. Dels var underlaget som sagt mjukt och jag hade inte kvar min lättaste växlar dels har jag en mental spärr mot att cykla samma väg som jag kom. Försökte därför korsa sanden vilket var lättare sagt än gjort i cykelskor. För cykla gick inte alls. Hade behövts en "Fatbike" för det. Att pulsa i lös sand med en velociped på axeln var också nyttig motion noterade jag. 

Till slut släpade jag mig och min järnhäst över strandbrinken och ned på andra sidan. Där öppnade sig ett hedlandskap i miniatyr. Dock även här med mycket lös sand. Här och var växte gräs och ljung så de områdena siktade jag på för att få fäste. Men det gick inte fort alls och min tid rann iväg fort. 

En bit mycket sandig hed

Det fanns inga tydliga stigar att följa och efter en stund fick jag en förklaring till det. Lv 6-område upplyste en skylt mig om. Tänkte att det var bäst att skyndsamt avlägsna sig. 

Förklarande skylt

Men den väg jag valde för att försöka ta mig därifrån var inte helt enkel. För att binda sanden och hindra den att förflytta sig har här planterats stora mängder tall som här nere vid havet bildar en ren labyrint av bitvis nästan ogenomtränglig snårskog som är mycket svårcyklad och tillika svårnavigerad.

Här var stopp. En typisk återvändsgränd

Talldjungel

Flera gånger tyckte jag mig ha hittat en en liten stig som ledde ut. Men tji fick jag. Bara att släpa cykeln tillbaks över nästa sandkam och börja om. Svetten lackade och cykeln ville hela tiden haka fast i allt runtomkring. Bäst jag höll på med det brast jag ut i gapskratt. Där mitt i ingenstans låg en tidsmaskin. Ett minne från en tid innan internet och datorer. En herrtidning av något slag låg där i barrmattan blåblek, antik och med mittuppslaget framme. 

En udda tidsmaskin

Till slut hittade jag en stig och började följa den bort från strandvallarna och mot trakter jag känner bättre. Tyvärr visste jag ungefär hur långt det var kvar och förstod att jag skulle få svårt att hinna tillbaks planenligt. 

Och jag bröt även mot min princip att inte köra samma väg tillbaks. För att det skulle gå fortare körde jag en bit på asfalterad väg men det kändes inte alls rätt så jag dök ned på stranden igen. Efter ett tag ringde min medhavda mobil. Då klockan började bli slagen så undrade min bättre hälft vart jag befann mig. Utan att mena att låta sur sade jag "Vid en citron ser det ut som". Det var nämligen vad strandskylten jag hade en bit fram påstod. 

Återfärden var varm, intensiv och jag tryckte på med vad jag hade kvar i benen. Men sanden hade tagit sin tribut och det gick inte rasande fort. 

På vägen tillbaks in i Båstad så jag ett strimmorna efter snabba båtar som körde i aggressiva cirklar utanför Skansen och Pepes. Båtrace på gång. Tänkte att det vore kul att titta på. 

Turen blev till slut 38 kilometer och varade i två och en halv timma. Nästan fyra mil sandlåda är tungcyklat men roligt och dessvärre blev jag en halvtimme försenad till maten. 

Mina cykelskor luktar för övrigt fortfarande tång.


/ J - Kungen av sand

Nedräkning...

Nu är det inte långt kvar till Jens Voigts försök på timvärldsrekordet. 

Det skall bli intressant att se om försöket, vare sig det lyckas eller ej kan gjuta nytt liv i detta något bortglömda rekord som alltid haft ett extra skimmer över sig och varit något av cykelns blå band. Försöken till ära och berömmelse startade redan 1876 och namn som Coppi, Anquetil och förstås Eddie Merckx vars rekord från 1972 stod sig i hela 28 år, har passerat revy.  

Jens med sin ändamålet specialbyggda Trek

Glöden falnade dock något efter UCIs ständiga velanden i materialfrågan som resulterat i ett snårigt regelverk som fastställer hur en cykel faktiskt får se ut. Idag är det ju knappt någon som vet vem som innehar rekordet. 

Annars kan jag inflika att det är tjecken Sosonka som hann 49700 meter när han körde 2005.

Det gör också att det är svårt att veta hur nya tider skall matchas mot gamla. Det har ju funnits parallela tider som det fungerat fram till nu. Ett rekord satt med UCI-godkänt material (Athletes hour/Merckx hour) och ett för den som verkligen är snabbast (Best Human Effort). Eller det är ju inte heller riktigt sant skulle en representant för HPV (Human Powered Veihcles) invända eftersom alla(?) vet att liggcyklar faktiskt är snabbast.

De som faktiskt är snabbast, såväl absolut som på timmen

Men spännande blir det och extra kul att Eurosport direktsänder från Grenchen, Schweiz!

Galningen kör för övrigt på 55x14, det ni!

/ J - förväntansfull