La Gioconda

- Jakten på det odödliga och om att få Mona Lisa att le.

En gång i tiden spelade jag schack. Jag var inte särskilt bra på det men heller inte särskilt dålig, vare sig något underbarn eller en charlatan. Men det var någon gång under den här tiden vid brädet som tanken på Mona Lisa väcktes hos mig. (Nu kan det väl diskuteras huruvida hon verkligen är allt det där hon representerar. Men det är nu en annan fråga.)

Avdelningen mytiska mästerverk

Idén om det egna perfekta. Inte i relation till andra och omvärlden. Utan den där träffen, stunden, ögonblicket som känns helt rätt och som i mitt eget universum blir odödligt. Att måla sitt eget mästerverk hur litet och oansenligt det än kan tyckas. Från början handlade tanken om det för mig ultimata schackpartiet. Det som innehöll alla de där ingredienserna, kampen, spänningen kanske ett avgörande offer eller en överraskande vändning som skulle göra det nära perfekt. Nu vet jag inte om jag någonsin lyckades med det eller om det möjligen kommer i framtiden. Men tanken etsade sig fast och lämnade mig aldrig helt.

Tanken kan appliceras på livet i stort, på idrott och träning av olika slag och inte minst på cykling. Linjevalet på favoritstigarna i skogen, dispositionen av krafterna under en träning, placeringen i klungan inför en spurt, eller bara jakten på den ultimata njutningen under en sommarutflykt på landsvägarna. Men vare sig man springer, cyklar eller gör något annat finns det stunder som börjar närma sig det perfekta, när allt känns rätt och bra, när det rycker i mungiporna på Mona Lisa. Och till slut kanske hon till och med ler.

Det första steget är taget, penseln har lämnat paletten och spetsen sats mot duken och nu är det bara resten kvar. Är tiden mogen för mitt eget lilla mästerverk?

/ J - redo att göra en tavla

(PS Nu är det inte bara jag...för den som är matintresserad se på Heston Blumenthal och hans "In search of Perfection". Inte bara jag är smågalen. DS)