M6 - SydHalland runt

- Avslutningen av min Halvsexa, en "RR"

Tillbaks till brottsplatsen och den vid det här smått bekanta miljön kring idrottsplatsen i Laholm. Dags för den sista etappen i M6 och tillika motionsloppet SydHalland runt. Runt 92 kilometer skulle avverkas enligt uppgift även om min dator mätte sträckan till två kilometer till. Tiden för mig i mål slutade på 2.39 vilket jag är nöjd med. Så mycket fortare kunde jag inte kört den här dagen även om jag förstås kunde ha spurtat genom samhället på slutet för att kapa någon minut. Men det kändes onödigt. Benen kändes faktiskt bra. Särskilt med tanke på de ackumulerade höjdmetrarna under de föregående etapperna.

Att komma iväg på morgonen är inte min favoritgren vilket kanske framgått vid det här laget men den här dagen glömde jag inte vattenflaskorna i alla fall. Men väl mobilen så efter några hundra meters färd var det bara att vända. Dessförinnan hade jag gått tre extra gånger mellan huset och bilen för att komplettera med saker jag inte kommit ihåg första vändan.

Emellertid hann jag i god tid till Laholm och tur var det eftersom det behövde pysslas lite mer med kläder än tidigare etapper. Väderleksrapporten var inte nådig och lovade rikliga mängder med vatten uppifrån samt hårda vindar. Kanske till och med åska. På parkeringen blev jag sur på mig själv då jag trodde att jag glömt pulsklockan trots all förberedelse. Efter en stunds intensivt letande hittade jag den - på armen! Det antyder att jag var en smula trött.

Alla cyklister var inte bortskrämda av väderutsikterna och det verkade vara något fler deltagare än på föregående etapper. Dock inte så många som en solig sommardag misstänker jag. Motionsloppens förbannelse. Det finns alltid ett antal potentiella deltagare som tittar ut genom fönstret på morgonen för att se om det är sol och i annat fall vänder sig och somnar om.

Precis så grått var det!

Innan start bytte jag några ord med en herre vid sidan om mig och sa att jag inte hade för avsikt att haka på täten för länge idag. "Vad gör du här framme då" undrade han. Jag log inåtvänt och mumlade något om att så långt bak tänkte jag inte vara. Planen var att placera mig strax bakom de riktigt snabba i någon form av andraklunga. 

Iväg kom vi och den här gången ämnade jag sitta lite längre fram i fältet för att åtminstone vara med till backen. Den med stort B eftersom den förutom att vara den största även var den första och den som skulle splittra fältet var det sagt. Fram till den gick det ytterst stillsamt. Jag visade mig inte alls utan lät de som är starkare än jag dra där framme. Vindarna gjorde att tempot var återhållsamt. Det blåste nästan rakt östlig vind och inte alls västlig som SMHI hade förutspått. Således sida/mot i början, medvind här och var, särskilt på slutet. Rak motvind blev det när vis körde mot Knäred. Vi slapp regnet vid start och första delen av resan tack och lov. Jag avskyr att starta dyngsur.

Jag bidade min tid och inväntade motlutet. Eftersom jag inte kört den här sträckningen förut var jag inte bekant med backen, från det här hållet skall tilläggas. De delar av backen som bar utför till Rössjön kördes åt andra hållet under bergsetappen. Under tiden konstaterade jag att det inte tillhör vanligheterna att man ligger sida vid sida med en Brompton i klungan. Den tillhörde en dansk cyklist tror jag. 

Motlutet började och jag var osäker på hur mina ben skulle svara inte minst med tanke på tanke på tidpunkten och temperaturen. Svaret blev - ovanligt bra! Faktum är att jag kände mig starkare för varje etapp. Valde "mitt" tempo även idag och hann snart ikapp de tjugotal som susat förbi mig i inledningen av backen. Tog någon placering i taget när jag satt och ett par tre i stöten när jag ställde mig upp. Åt förstaklungan på ett tjugotal cyklister gick inget att göra. De var för starka för mig. Liksom dagen innan var idén att glida ikapp några stycken på väg utför, ned mot Rössjön.

Vi blev ett antal som jagade tillsammans i utförslöporna och jag tog min del av förningarna och lite till. Utför kan jag hävda mig har jag märkt. Någon jag pratade vid mål sade "jag visste ju att du var stark utför så jag tog din rygg". Till slut lyckades vi köra ikapp ett gäng som tidigare dragit ifrån oss. Vi blev en mycket bra grupp med tämligen jämnstarka cyklister som sedan höll ihop hela vägen till mål.

Gruppen var dock inte helt eniga om hur dragjobbet skulle fördelas och framförallt inte gå till. Några menade på att det kördes för hårt uppför, andra att det rycktes för mycket. Själv bryr jag mig inte så mycket om sådana detaljer så länge det inte sker olyckor. Jag ansåg därför inte alls att det var läge att köra vingformationer vid kantvind som samma personer tyckte att jag skulle. Jag påpekade att vi inte kör på avlysta vägar och att jag INTE ämnar ligga med överlappande hjul på fel sida mittlinjen genom kurvor. Det är ett motionslopp och skall det vinnas tid finns det bättre sätt hävdade jag och följde med några andra herrar uppför ett motlut upp mot vindkraftsparken utanför Knäred. Således var jag en av dem som "ryckte". Mest för att jag tröttnade på att ligga och dra i täten. Just vid den här delen av banan sköttes inte dragjobbet solidariskt som tidigare. Så snart motvinden slog till var det många som gick bak och vilade. Skall jag dra kan jag lika bra göra det i en mindre grupp. Jag vet hur det blir annars. De som legat och vilat rycker ifrån mig mot slutet, särskilt uppför. 

Sen gjorde jag som alla andra och sjönk tillbaks till gruppen. Stämningen lugnade ned sig och folk återgick till att ta sina förningar i större grad. Jag var på soligare humör än vädret och tur var väl det för regnet hade börjat strila stadigt. Totalt genomblöt var jag vid det här laget och började så småningom frysa så smått särskilt om fötterna som nu varit blöta ett bra tag. 

Eftersom SMHI uppenbarligen inte kan förutspå någonting så var den utlovade rakt västliga vinden som sagt en hård byvind från öst istället. Det innebar emellertid medvind hem så där gick det undan värre. Jag blev yster och tillsammans med ett par andra gled jag ifrån huvudgruppen i farter mellan fyrtiofem och femtio. Blev efter ett tag inhämtad igen av den jagande gruppen vilket inte gjorde något. Syftet med utflykten var mest att känna på glädjen i att benen var med mig. Samt att nå mållinjen något fortare. Det började bli rejält kallt nu. Sällan har jag längtat till Laholm. Men det gjorde jag nu. 

På vägen passerades en hästgård där jag fick höra att det för några år sedan skett en incident med en lös häst som råkat i sken och sparkat av en cykelram. Skröna eller sanning vet jag inte men det lugnade ned farten förbi paddocken i alla fall. 

Den sista lilla knäppan genom samhället kändes rätt lång. Nu var glädjen över och jag kände mig inte bara blöt utan även lite vemodig över att äventyret var över för den här gången.

I mål kom jag och rullade efter lite eftersnack bort till bilen för att byta till torra kläder. Panik!! Var är bilnyckeln? Jag kunde inte hitta den och misstänkte starkt att den låg i höger byxficka. Dessvärre låg byxorna prydligt hopvikta ovanpå sandalerna som befann sig på bilgolvet. Närmsta reservnyckel befann sig i Småland runt femton mil bort. H-e! Jag svor en ramsa och delade mitt öde med några andra cyklister som höll på att packa sina cyklar i en minibuss några meter därifrån. De såg med medlidande på mig. Jag fumlade igenom fickorna en gång till utan framgång. Tog i desperation av mig tröjan och skakade den upp och ned efter att ha avlägsnat mobilen från bakfickan, det kom jag i alla fall ihåg. Och se på tusan, där var den - NYCKELN. I mitt frusna valhänta tillstånd kunde jag inte känna den trots att jag letat på rätt ställe. Den hade försåtligt smugit sig undan i ett hörn av fickan under CO2-pump och reservslang och gömt sig. 

Tänk att olycka så snabbt kan förbytas i lycka! Dagen räddad. På med torra kläder, i med pasta i magen, prata av mig med medcyklister och sen tillbaks till Båstad för en varm dusch. 

Ett bra avslut på ett bra arrangemang, en eloge till Laholmcyklisten. Finns möjlighet kommer jag definitivt tillbaks nästa år.  Sen vet jag att de finns andra som är "revanchsugna". Meningen var att jag skulle haft med mig såväl C som ytterligare sällskap från Lammhultcyklisterna men de föll bort på grund av skador. Troligtvis återvänder jag därför i sällskap nästa gång. 

Omgivningarna är för övrigt ytterst cykelvänliga med åsen och slätten, skogen och havet samt de många småvägarna. Det gör att etapperna bjuder på variation. I mitt fall lockar Halvsexan mer än hela M6 då det blir knepigt med ledighet och annat. Men det är roligt att som motionär få köra ett "etapplopp". Även om det inte är tävling det handlar om blir vissa etapper tämligen tävlingslika till sin karaktär och det handlar fortfarande om att lägga upp en strategi så man klarar de sträckor man föresatt sig på det vis man tänkt sig. 

/ J - nöjd

M6 - Bjäre runt

- Smygbergsrunda?

Endera var det för att mina ben redan var trötta efter urladdningen dagen innan eller så bjöd "Bjäre runt" på ovanligt många höjdmeter. Får man tro Bikeroutetoaster så hamnar det runt niohundra stycken faktiskt.

Jag är som sagt inte den mest morgonpigga av varelser men vis av erfarenheterna från gårdagen lyckades jag låta bli att glömma allt. Så iväg kom jag, lugnt och stilla. 

Snart på väg i arla morgonstund

Tur att jag inte var i sista sekund då det var ändringar av startplats på grund av skyltproblem. Jag hann till och med cykla några uppvärmningskilometer vilket visade sig vara onödigt då den första biten från Laholm till Östra Karup var masterstart och således gick bakom pace-bil. Farten dit hamnade runt de fyrtio. Sen släpptes fältet i botten av backen på gamla E6. 

Samling på morgonkvisten runt sekretariatet. Jag var inte ensam smålänning på plats

Större delen av startfältet samlat. Runt 160-170 personer skulle jag tro

Flyttad startplats i och med skyltproblem

Samling innan start, det börjar fyllas på med cyklister

Backen gjorde det den skulle - spred fältet. Den är lång, rak, bred och bibehåller lutningen i princip konstant till toppen. Jag tog mitt eget tempo direkt för att inte dra på mig syra redan i första motlutet. Det visade sig vara gångbart. Jag avancerade rejält bakom första klungan som försvann i fjärran. Min plan var att försöka "klunga ihop" mig med några stycken vid toppen för att sedan jaga på utför. 

Den planen fungerade utmärkt. Snart hade jag en svans på ett par åkare och jag siktade på ytterligare två stycken som glidit ifrån uppför tidigare. Newton och jag har en deal så jag jagade ned och fällde ytterligare två tolvtaggare. Sen var vi en liten grupp - gott så. 

Den vilda jakten utför. Foto: Gary Jones

Gruppen växte i Margretetorp då det uppenbarligen var fler som ville ansluta. Ytterligare några tillkom  när vi närmade oss havet. Samarbetet gick väl någorlunda men jag får erkänna att jag tillhörde dem som ville köra fortare. Farten ursprungsgruppen höll var den jag tänkt bibehålla. Det var slätt och vi var många. När jag drog på lite här och var, särskilt i motlut mumlade en sur göteborgare något om att jag fick hålla mig till "klungans regler". Jag fnös mest och påtalade att "det var inte jag som anslutit till er utan tvärtom". Sen kom det en stark herre och drog om oss så näshåren fladdrade i vinddraget. Jag hakade på och frågade om lite partempo kunde vara av intresse. Det var det och vi seglade iväg från gruppen i god fart. Det kostade förstås lite kraft och visade sig helt misslyckat då någon vänt på en skylt längre fram. En pekade åt höger, en åt vänster och den tredje som bekräftade riktningen satt längre bort. Mig veterligt ligger dock Torekov vid havet så vi sökte oss dit men då hade de andra hunnit ikapp oss. Fångade igen. Klungan var nu ännu större då den slagits ihop med en jagande grupp bakom.  

Sen var vi en stor grupp som drog vidare i tillvaron. Gick aning ryckigt men ibland fort. Upp mot Boarp tryckte jag på så mycket jag kunde i vinden. Kände mig för stunden stark och jag gillar ju åkbackar. Försökte där följa med ett par åkare som var starkare än jag och blev upphunnen av ytterligare någon. En av dem svängde dock in i depå för att käka pannkakor, slå en drill eller vad vet jag. 

Vi kom loss tre herrar och jag samt en dam men efter vådlig utförslöpa med bilmöte in i Grevie fastnade vi vid järnvägen i fem minuter varpå vi fick sällskap bakifrån. Igen. Det var dagens melodi tydligen. 

Där i väntan på tåg stumnade mina ben. Fram tills dess hade det känts bra. Men den ofrivilliga pausen i kombination med att det är brant uppför efter järnvägen ställde till det. Dessutom hade jag missbedömt banan som för övrigt fått ett par backar till istället för den vanliga sträckningen in i Båstad. Tennisveckan var flyttad i år och därmed även bansträckningen för Bjäre runt. Kartan och verkligheten stämde inte överens. 

Jag blev mig inte lik. Eller kanske just ett lik. Trampade luft. Växlade ned och det gick bara långsammare. Ingen kadens att tala om. De jag cyklat med hakade av mig i en av de brantare småpucklarna på slutet och jag kunde inte jaga ikapp igen. Väntade in några cyklister för att slippa köra själv. Då dog mina ben helt varpå de jag tänkt mig köra med körde ifrån mig uppför Bösketorpsvägen. Inte alls pigg längre och resten av loppet blev mer en kamp för att komma i mål. Fick sällskap där någonstans på vägen. Vi körde sen partempo resten av sträckan. Hela vägen tillbaks till Laholm

Det var trevligt med medvind sista biten men jag var för trött för att njuta av den alls. Annars var vädret bättre den här etappen. Mindre vind. Dock aning blöta vägar efter regnskurar uppe på åsen.

Väl i mål tryckte jag i mig den varma pastan som väntade där. Inte utan välbehag för jag var rejält trött måste jag medge. 

På vägen hem fick jag mig en naturupplevelse utöver det vanliga. Den döda hare vi redan passerat på cykel två gånger idag låg kvar någonstans i trakterna av Skottorp. Precis när jag skulle köra förbi den störtdök en glada med hopfällda vingar ned från skyn för att ta den. Den fick syn på mig och bromsade i luften varpå den för ett ögonblick låstes i en heraldisk pose några meter framför motorhuven. Jag bromsade också och fågeln försvann oskadd någon meter över biltaket. 

Att det både var dags för semi-finaler i tennisen och att det pågick hantverksmässa i Båstad blev tydligt då köerna började strax förbi motorvägen. Jag kastade mig raskt in till höger, gamla vägen  för att sedan vända och köra tillbaks till Östra Karup och istället ta de vackra småvägarna över åsen för att smita in bakvägen i samhället. På så vis slapp jag sitta i en bilkö någon timma.

Hemma hos svärföräldrarna väntade mat och vila.


/ J - blivande återvändare



Några data:

Distans:111 km
Tid: 3.25
Höjdmeter: 898
Snittfart: runt 34 km/h
Puls: snittpuls 141 och maxpuls 171

M6 - Bergsetappen

- Upp sol ned som ett åskmoln

Dagen skulle bjuda på inte mindre än fem helbestigningar av Hallandsåsen och några pucklar däremellan var det tänkt. Runt tolv mil och rätt många höjdmeter kan det summeras. Det var dags för min första etapp i "Halvsexan" i Motions 6-dagars. Jag har valt att köra de sista tre etapperna som förutom dagens pass inbegriper "Bjäre runt" och "Sydhalland runt". Det sistnämnda är även ett fristående motionslopp så jag misstänker att det blir fler startande då. Idag var det kanske några hundra. Svårt att veta eftersom jag var lite stressad vid start av orsaker som jag nu ämnar förtälja om. 

Noggrann som jag är var allt förberett och framlagt dagen innan - kläder, utrustning och mat. Cykeln genomgången och oljad. Det enda som återstod var att lasta den på bilen och kolla lufttrycket innan start. Upp i tid kom jag också även om jag tycker att klockan sex är en okristlig tid att kliva upp för att cykla. Men vad gör man när starten går vid åtta på annan ort?

Jag körde i lugn och ro sträckan Båstad-Laholm för att sedan i samma avslappnade sinnesstämning hämta ut min nummerlapp som för övrigt vid målgång visade sig var fel! Gick tillbaks till bilen för att dona med kläder och fästa nummerlappen. Något som jag räds mer än de flesta uppförsbackar. Det gick nästan bra. Sen var det bara dags att hoppa upp på sadeln för att värma upp lite. Det var då jag upptäckte att jag inte hade mina vattenflaskor med mig. Panik, vad göra? In i bilen och full fart tillbaks till svärföräldrarna i Båstad där flaskorna stod så prudentligt på diskbänken. Sen tillbaks mot Lahom igen. Jag tänker inte nämna tiden i händelse att någon nitisk farbror blå läser det här men jag kan säga att det var någon form av rekord. Med andan i halsen och inte alls mental förberedd hoppade jag in i startleden tre minuter innan vi släpptes iväg. 

Och inte var det rätt nummer heller även om jag tycker att ett ett två är praktiskt

Och jäklar vad det gick redan från start. Efter några hundra meter började det trampas i täten. Det satt uppenbarligen ett gäng starka cyklister där. Hastighetsmätaren passerade raskt fyrtio och fortsatte uppåt. Stundtals gick det i femtio. I svansen där jag låg blev gummisnoddseffekten djävulsk vid vägbytena som i början var frekventa. Jag fick spurta för att komma in på rulle. Ett par fartminskningar vid stopptecken gav andrum. Men i trakterna av Menlösa gav jag upp. Pulsen var då uppe i 179 och det var dags att ge sig och ta sitt eget tempo. Annars skulle det här inte bli någon rolig dag i sadeln. Problemet den här dagen var framförallt den kraftiga vinden, inte farten i sig. Men vindstötarna gjorde det svårcyklat och backarna ruvade stilla. 

Det var fler än jag som tyckte att det gick för fort och snart var vi en kvartett i mellanmjölkens land mellan tätklunga och andraklunga. Vi samarbetade bra och gnetade på. Tog våra förningar och försökte hålla tempo i de byiga vindarna. De för mig nya stigningarna på åsens östsida var rejäla. Den första hade karaktären av en mycket lång slakmota, den andra var något brantare. Det var här en andraklunga hann ifatt oss och i ett brant parti körde många av dem om mig. Jag avskyr när det är riktigt elakt brant. Men utför kan jag hävda mig, fysiken är på min sida. Körde därför ikapp de flesta och tog täten ned mot norrsidan av åsen. Sen gick jakten vidare mot Hasslöv och den väntande Brantekällavägen även känd som "Hasslövsbacken". Gruppen var stor och vi var säkert tjugo, trettio man som drog. 

Sen uppför. Jag tog mitt eget tempo direkt eftersom jag kan den här backen efter flera Båstadvisiter. Runt 1,7 kilometer och en stadig lutning på runt 9-10 procent. Ingen mening för mig att stressa. De flesta susade om mig direkt och jag var nästan sist i det här fältet. Men sköldpaddstaktiken lönade sig. Jag segade mig ikapp och förbi en i taget. När jag sedan orkade ställa mig upp tog jag några placeringar till och så fortsatte det. På toppen var det inte så många före längre och jag var mindre trött än jag trodde jag skulle vara. 

Efter att ha snurrat ett varv i motvinden på åskammen vidtog färden under motorvägen och sen ned mot Margretetorp via gamla E6an. Jag susade iväg solokvist utför i rätt hög fart i jakt på undanflyende krokryggar. Men en jagande klunga med några starka åkare körde ikapp mig och sen var vi en klunga. Den tätnade efterhand. Tur var det eftersom vinden var rakt emot oss när kosan styrdes mot Grevie. Farten var låg och alla kämpade. I motvind blir olika cykelstilar uppenbara. Sen högersväng förbi golfbanorna och genom Sinarpsdalen. Jag tappade många placeringar uppför och kände mig faktiskt trött. Den alltför hårda öppningen hemsökte mig nu. Segade mig upp till toppen och över krönet. Jag hakade på ett par andra som körde fort utför och kom ned som fyra i den lilla gruppen. Axeltorpsvägen som sen följer är jäklig. Inledningen vid järnvägen är brant och lutningen fortsätter en bit efter första kurvan för att så småningom lätta något. Som tur var visste jag att det här var den näst sista stora backen. 

Den följande utförskörningen nedför Lyavägen gick någorlunda men inte särskilt fort. Sen högersväng och rakt in i den sista backen uppför Fylkeskungsvägen. Här tog det nästan stopp. Inte mycket krafter kvar men upp kom jag till slut. Bansträckningen tog en lov runt åskanten för att sedan leda tillbaks till Lyavägen för att därefter leda mot Östra Karup. 

Det var här den stora hästincidenten inträffade. På väg upp för den sista stigningen sniglade vi oss upp för den smala vägen i enkelled fullt upptagna med att överhuvudtaget komma upp. Då kommer det ett stort jävla as till hästtransportbil och tränger sig förbi. Det fanns inte plats! Så jag fick vingla ut i vägkanten för att inte bli träffad och killen framför mig duckade för att inte få backspegeln i huvudet. Han blev då skitförbannad och sträckte upp ett finger i en internationellt gångbar gest. Detta uppskattades inte av föraren av åbäket som hundra meter senare svängde vänster dit han tydligen skulle och stannade och flög ut ur bilen och började bandskälla. Det skulle han inte ha gjort. Både jag och ytterligare två cyklister blev tvärförbannade. Jag ramlade tyvärr i lösgruset när jag stannade. Slog i armbågen och knät vilket inte gjorde mig gladare. Jag fullkomligen vrålade åt dumfan som menade på att vi "inte hade tillstånd" att vara där. Han hävdade att han var ordförande i vägföreningen. Då om något borde han känna till att det INTE innebär att man äger vägen eller bestämmer vem som skall färdas på den. Jag har för övrigt bott i änden på sådan väg i större delen av mitt liv. Jag bad honom hålla käften efter att ha förklarat att det är Länsstyrelsen och polisen som ger tillstånd åt motionslopp och att det inte är utövarna han skall prata med om han hade invändningar. Sen flög jag upp på cykeln igen efter att ha bankat till mitt sneda bromshandtag. 

Nu hade jag tyvärr hamnat i ingenmansland och fick cykla ensam härifrån nästan hela vägen till målet i Laholm. Körde ikapp en trevlig gamäng de sista sju kilometrarna och vi småpratade ett tag. Innan dess hade jakten gått snabbt. Ned för Lyavägen for jag i 78 km/h och över åkrarna på slutet hade medvinden där puttat mig. Det var så dags, då var benen redan slut. 

I Östra Karup stod familjen och hejade på. Det är inte dumt med en hejaklack måste jag medge. Det ger en extra krydda åt tillvaron och mer fart i benen. 

Väl i mål var jag rätt trött, nöjd med dagen men sur över hästägarskitstöveln. Lägg därtill att det inte var någon lokalbo utan en inflyttad stockholmare, något dialekten skvallrade om. Jag vet vad de säger om "badjävlarna" här. En del av det stämmer. Sen upptäckte jag även i mål att de inte hittade mig i listorna. Det visade sig att jag fått fel startnummer. Jag körde under alias! John a k a "Petra"

För övrigt kan tilläggas att jag på mitt genomtänkta vis lagt ett par reservflaskor i bagaget i händelse av något skulle tappas eller försvinna. Och på mitt förvirrade vis hade jag totalt glömt det. Det hade räckt med att ta dem och promenera bort till omklädningsrummen för påfyllning. Jag hade aldrig behövt stressa fram och tillbaks innan start. 

/ J - laddar för nästa etapp