Opus magnum

- "Röd 11, Åkerbyrundan", Bergslagen

Antiklimax blev ordet för dagen. Inte på vistelsen i Pershyttan för den var fantastisk på så många vis men väl på cyklingen. Turen som skulle bli trycksvärtan i utropstecknet som markerade slutet på vår vecka i Bergslagen blev inte riktigt så magnifik som det var tänkt. Men vi backar bandet lite och tar det från början. Eller inte helt från början för jag tänkte berätta om mina vilsefärder i Närkeskogarna i omvänd kronologisk ordning så därför börjar vi med slutet.  

Förutsättningarna var de bästa tänkbara. Benen som inledningsvis varit en smula tunga och sega blev lättare och lättare varefter veckan fortlöpte och den numera rätt inställda cykeln uppträdde bättre än på länge. Och om jag var på topp så var vädret det i ännu högre grad. Det såg ut att bli ännu en strålande sommardag den här fredagsmorgonen och jag hade planerat en "Stravaattack" på "Röd 11" - Åkerbyrundan. 

Jag kom iväg i tid mot alla odds eftersom klockan åtta på morgonen knappast är min föredragna träningstid men det artade sig till en varm dag och förutom en fem timmar lång bilfärd hem i bil med undermålig aircondition så skulle även en guidad gruvtur hinna avklaras så alternativen var få. 

Mot starten rullade jag själv och inte i sällskap med den svenska mästarinnan i sprint som det var tänkt eftersom hon sett fel i träningskalendern och istället skulle köra kortintervaller på väg. Synd, det är inte varje dag jag får så celebert sällskap på mina cykelturer!

Morgonen var just precis så fin

På väg mot "Informationscentrum" där den här rundan börjar och slutar tänkte jag på vilken underbar morgon det var. Temperaturen hade hunnit bli runt de tjugotvå i skuggan och under träden på den gamla banvallen var det svalt och aningen nattfukt dröjde sig kvar i undervegetationen. Frisk luft med mycket syre och en svag vind som jagade bort flygfän gjorde de yttre förhållandena perfekta. Det kunde inte bli annat än underbart! Jag var laddad.  

Och eftersom det tydligen inte finns något riktigt Stravasegment på den här rundan hade jag tänkt sätta ett då jag gruvligt misslyckats med den uppgiften dagen innan, vilket är en annan historia. Enkom för det hade jag förnyat mitt gamla inlogg på Strava eftersom jag min vana trogen lyckats förlägga mitt lösenord. Så efter lite fumlande med tekniken så var både pulsklocka, telefon med Strava och min cykeldator lika redo som jag. 

Iväg for jag som en annan yster champagnekork. Ut på den inledande transportsträckan som bär nedåt på grusväg mot utkanterna av Nora bar det. Solen glittrade ikapp med mitt leende - vinden i ryggen och nedförsbacke. Hastighetsmätaren klättrade över fyrtio. De inledande kilometrarna gick fort och jag körde inte fel när jag passerat RV244 den här gången utan höll till höger om sjön som jag skulle. På asfalten över bron gick det över 50km/h. Någon fördel skall man ju ha av dödvikt. De inledande små stigpartierna klarades av med bibehållen fart och jag svängde vänster upp på ett grusvägsparti som leder fram till den första riktiga klättringen på stig. Med humöret på topp dök jag in bland rötter och barr och kände direkt att benen bet bättre än dagen innan. 

Då sade det "skroink" någonstans nedifrån. Växlade jag så illa undrade jag först. Sen slog mig tanken att jag inte rört växelreglagen och strax därefter märkte jag att det trampades luft. Bokstavligen. Vad händer? Kikade ned och förväntade mig att se kedjan i en åtta runt vevarmen, något som händer ibland om jag växlar för fort fram. Men icke. Där fanns inget att se. Verkligen inget. Exempelvis så saknades en så pass viktig detalj som kedja. 

Nä men va f-n, visserligen behöver cykeln lättas men...

Cyklar är inte så bra utan kedja. 

Nämnda tingest återfanns i gräset någon meter bakom mig. Den låg där som en död snok och såg sorglig ut.  

Suck! Granskade kedjan en stund. Det hjälpte inte min situation och eftersom jag bara tänkt att köra den 28 kilometer långa turen hade jag inte med mig någon rygga eller camelbak i vilken min kedjebrytare och extra kedjelås återfanns. Övervägde en stund alternativet att börja söka efter den förlorade delen av kedjelåset. Jo, det var det som gått sönder. Men kom snart fram till att chanserna att hitta en svart metallpryl på några millimeter som jag inte vet exakt vart den hamnat i skogen var ungefär lika stora som att den skulle vara hel om jag fann den. 

Cuben förvandlades istället till en överkvalificerad sparkcykel. Det går att sparka sig fram i cirka femton kilometer i timmen kan jag låta meddela. Mot Nora och transport tillbaks till Pershyttan bar färden. 

Snöpligt var ordet. Det blev inget opus magnum den här gången. 

Som tur var ligger Pershyttan och lederna kvar. Jag och vi har alla planer på att återvända. Snart!

 / J - revanchsugen

Teknikträningshelg

- Bergslagen här kommer vi!

Nu är det inte många dagar kvar. Nedräkningen har börjat och jag ser verkligen fram emot att få cykla mountainbike på nya stigar. Upptäckarlusten är väckt! 

Hoppas nu bara vädret är med oss. Det går för all del cykla i alla väder - sägs det. Men jag gillar inte alla väderlekar och är inte av uppfattningen att cyklingens värde kan mätas i mängden lidande. Sen har jag tröttnat på att ration cykelvård/cykling närmar sig 1:1 som den gjort den här "sommaren". Men får man tro väderspåmännen så ser det lovande ut.  

Upprinnelsen till det hela var rätt rolig då jag fick ett mycket intressant mess när jag satt på jobbet som löd ungefär "tänkte du köra Ränneslätt i år?" Jo, det medgav jag att jag tänkt mig. Den något märkliga följdfrågan var "HUR gärna vill du köra Ränneslätt?". Jag replikerade "VÄLDIGT gärna". Det var nämligen något av målet med årets MTB-säsong. Som i och för sig inte blivit något eftersom jag sammanlagt kört sex turer eller något. Mycket på grund av skitvädret.  

Då fick överraskningsmomentet ge vika för övertalningseffekten. "Jag har bokat in oss på ett teknikträningsläger i Bergslagen!" löd nästa meddelande. Sen råkade vara så att de här två storheterna kolliderade tidsmässigt så ett val var av nöden tvunget. 

Nu stod med ens de något kryptiska frågorna i klarare dager. Jag svarade väl inte överentusiastiskt måste medges utan lät det sjunka in. Överraskningar är inte min starka sida.  Men nu är jag desto ivrigare att komma iväg. Det skall bli riktigt roligt att få träna under de förhållandena. Små grupper med instruktör - något jag aldrig gjort tidigare. Något säger mig att jag kommer lära mig en hel del trots många års cyklande. 

Gruppindelningarna är jag inte riktigt säker på hur de går till. Jag är anmäld till någon form av "avancerad" grupp. Mycket på grund av gedigen erfarenhet. Och det har jag för all del. Det närmar sig tjugofem år vid det här laget. Men tung är jag för tillfället och någon trial-åkare eller Downhill-nisse har jag aldrig varit så det blir intressant att se om jag hänger med. Gamla hundar kanske kan lära sig sitta men frågan är hur snyggt det blir när de gör det. 

Sen älskar jag nya stigar. De är alltid svåra att motstå. Jag vill veta hur det ser bak nästa kulle. Och det ämnar jag ta reda på. Rapporter från skogarna kommer förstås att delges. 

/ J - drar åt skogen