3 dagar 3 cyklar

 - Premiärlejon?

Jag får nog betraktas som rena primadonnan nu när jag bevistat två premiärer på lika många dagar även om jag själv stod som arrangör för begivenheterna. Den osynliga publiken tutar i ljudlösa vuvuzuelor.

I förrgår var det dags att lufta min Mtb för första gången detta nådens år 2014 och igår blev det racerpremiär. Detta efter att ha dragit igång träningen tidigare i veckan på hybriden. Tre cyklar och tre olika typer av cykling. Länge leve våren - en pjäs i flera akter iscensatt av moder natur.  

Hörde under Eurosports Paris-Nice sändning att även Vacchi tagit ut sin cykel för första gången i år nu i veckan så jag är i alla fall i gott sällskap.

Gårdagens eskapader blev dock en dyster historia där jag fick avbryta innan jag riktigt kom igång. Kroppen ville inte och jag höll på att kollapsa efter några få kilometer. Hjärtat rusade, vinrankor av obehag runt bröstkorgen som hotade att kväva mig och sockerdrickskänsla av kallsvett över vaderna som kändes som den rann uppför benen. Mycket obehagligt. Jag avbröt träningen och resan blev tre mil kort.

Helt bakom styret och fick avbryta

Förutsättningarna var annars strålande och jag hann ta en runda förbi Kronoberg och stannade där för att hinna ikapp mig själv och ta en av troligen många bilder från Hissöbron. Jag blev badsugen men insåg att det nog var lite kallt. Ett par minusgrader har det varit på nätterna de sista dagarna.

Årets första men inte sista tur förbi känt fotobjekt

Mountainbikerundan på runt fyra mil var desto bättre. Underbart väder och rätt vallat så bakhalt var det inte. Höll ned farten så att upplevelsen blev angenäm trots usel kondition. Framhjulet förde mig till trakterna av Risinge och Hemmesjö där jag cirklade omkring ett tag.

Perspektiv

En bit vanlig jäkla skog men ack så vacker när solen

strilar mellan stammarna

Jag är tacksam och förbluffad över att vädret beslutat sig att vara samarbetsvilligt nu när jag bestämt mig. Jag har nämligen påbörjat en rejäl resa utför - hoppas jag.

Tänkte nämligen köra lite downhill nedför viktberget. Startade vid toppen av en höjd på 114 kg över havet i lördags när jag vägde mig. Det näst tyngsta jag någonsin vägt. Första målet är att ta mig under ett tiondels ton. Tresiffrigt är inte kul som en vän till mig brukade säga.

Det är många kilon att släpa omkring på en cykel har jag noterat och eftersom jag är rädd om mina hjul tänkte jag strategiskt förlägga lite barlast i skogen här och var framöver.

Och eftersom jag skrev det här blev det plötsligt tämligen officiellt vilket förpliktigar.

/ J - den ofrivillige tungviktaren

Dubai Tour

- TV-säsongen inledd

Nu har en annan del av cykelsäsongen inletts, den med Vacchi på tv. Eurosport verkar vilja göra ett försök att toppa förra säsongen då de i princip sände alla större cykeltävlingar som gick att skicka bilder ifrån. Jag minns en forntid när tre stora sändes och knappt det. Nu är de en riktig cykelkanal. Trevlig utveckling!

Sen var sändningen ytterst intressant på så vis att det knappt visades någon cykling. Producenterna gjorde vad de kunde för att förvandla allt till en lång reklamsändning för turistnäringen i För(or)enade odemokratiska sandemiratet. Tror att man fick se alla skyskrapor och fontäner de har samt skrytbygget Burj Khalifa förstås - om och om igen. Hur fascinerande det än är med världens högsta byggnad så kan jag se dokumentärer om det på Discovery.

Den korta tempoetappen finns väl inte så mycket att säga om annars. Eller jo förresten, det ovanliga var väl att sträckan kördes på linjecyklar och utan tempoutrustning. Vann gjorde Phinney för sitt BMC och jag tittade väl mest på trenden bland cykelramar och färger och vilka kläder som gäller i cirkusen i år.

Vill man se tänder glödande av smärta innan man ska in?

Min egen säsong är det dessvärre inte så mycket bevänt med än. Jag knatar på med mina långsamma, korta joggingturer tills vidare. På cykelfronten dominerar transport-cykling. Dagens hårdaste pedaläventyr blev den både symboliska och faktiska uppförsbacken till tandläkaren nu på morgonen. Min egen Via dolorosa. Morgonfåglarna verkar dock ha fått för sig att det snart är vår vilket känns upplyftande.  Det är förresten en skum känsla när man har bedövning i halva ansiktet.

Jag lider väl inte av tandläkarskräck men delar av min person, den som äger en plånbok tycker väl inte att det är en helt uppmuntrande upplevelse och har drabbats av viss posttraumaisk stress.

/ J - under the influence