Måndag

- Vissa dagar är mer typiska än andra

Idag är det mer måndag än vanligt. Sådär som det ska vara misstänker jag. En seg, svårstartad, sömnig och tämligen kall början på en vecka. Termometern visade ner mot minus elva grader imorse och tur är väl det för det snöblandade helvetet som ramlat ned i huvudet de senaste dagarna har inte varit roligt att cykla eller ens existera i för jag är inte någon anhängare av en värld täckt av gråbrun sörja. Föredrar nog torrt och kallt i det sammanhanget.

 

Ovanligt lite cykling på den här fronten för stunden. Det gör att den cykligare delen av min existens haltar, jag längtar efter våren men får väl ge mig på min vintercykling tills vidare i någon form av verklighetsanpassning av själen och benen.

 

Den grå vardagscyklingen är just nu bara grå. Inte mycket att rapportera därifrån heller mer än om kortpendling och lite allmän transportcykling hit och dit. Att det är kallt och att marken lider av isfläcktyfus är allt jag har att säga om det. Jo, jag kan tillägga att jag liksom hela den cyklande delen av världen är skitförbannade på alla kommuner som sandar med det förbannade krossgruset som skär värre än glassplitter genom däcken.

 

Men i skrivande stund fick solen för sig att masa sig över horistonten och visa sin bleka nuna för oss. Det är ändå uppmuntrande. Ett tecken på att motståndsrörelsen lever. Kung Bore ska nog besegras till slut.

/ J - var dags cyklist

Krasch, pang, bom!

Jaha då var det dags igen, f-n också! Det sägs som bekant att det finns två sorters cyklister. De som vurpat och de som ännu inte vurpat. Möjligen kan en tredje kategori läggas till samlingen - Johnar. De som kör omkull lite väl frekvent för att det skall vara kul.

Det är ju sällan när man ligger på gränsen av sin förmåga, tränar hårt, kör fort, tekniskt, som det händer något. Utan när man slappnar av och vardagskör. Det var något sådant som inträffade igår. Var på väg tillbaks från stan i lugn och relativt maklig takt. Några hundra meter från huset där jag bor i näst sista kurvan. Pang...och jag synade asfalten. Kombinationen blöt asfalt, lite mossa/alger och rester av blöta löv är inte att leka med. Uppenbarligen hade jag lagt ner cykeln lite för mycket i kurvan.

Så skall det väl inte se ut?

Resultatet blev, förutom sårad stolhet och lite fler repor på cykeln, en ömmande axel och ett knä som idag är helpaj. Det går inte ens att stödja på för tillfället. Försöker förflytta mig med hjälp av oehemula mängder voltarengel, smärtstillande och ett stadigt förband. Om det inte släpper lite under dagen får det bli läkarbesök. Och hur i helskotta jag skall få ihop det med träning förstår jag inte. Ser ut som om det blir ytterligare en ofrivillig paus. Kanske läge att ta itu med cykelreklamationseländeshistorien?

Modernt med slitna jeans?

Extra ventilation...

Förutom de fysiska blessyrerna slet jag sönder ett par relativt nya jeans och min nya skaljacka. Har dock lyckats hitta en sida på nätet som lagar Gore-tex. Hoppas att damen som driver den kan utföra lite helbrägdagörelse. Jag hade tänkt recensera jackan här men hann inte ens så långt.

Sensmoral - cykla aldrig lugnt utan kör hårt och hänsynslöst, då är man koncentrerad och skärpt varpå inget händer.

/ J - både byxlös och rådlös