En cykel(o)tur

- Mountainbike med förhinder

Vila från träning har det blivit i dagarna två i slutet av veckan som varit. Midsommaren kom och passerade. I år lugn och märkligt mäktig, som en glaciär - vacker att se på med kraft under ytan. 

Idag blev det en skogsrunda. Det är bara en vecka kvar till Ränneslättsturen och antalet mil på mtb i år har varit förfärande få. Därför gjorde jag ett litet träningsupplägg inför veckan som kommer för att delvis råda bot på det. Det skulle jag inte ha gjort. Det verkar ha retat någon högre makt av valfritt slag. Det sket sig nämligen direkt. 

En vy jag hoppats få se mer av

Tanken var att jag skulle kört distans idag med fokus på teknik och flyt och att få känsla för stigar igen. Detta tänkte jag följa upp med den gemensamma träningen med Lammhultscyklisterna imorgon som kommer att vara långloppsinspirerad i lite högre fart. De passen kombinerade lät som en bra inledning på träningsveckan tyckte jag. Men så blir det inte tyvärr. 

Efter två timmar rök mitt bakhjul. Eller så dramatiskt var det kanske inte. Men en eker gick åt skogen och det är skevt och går inte att köra på. Stor risk för att fler ekrar går av då. Så nu blir det att vädja till ärade cykelmekaniker om en snabb insats igen. Annars blir det ingen start för mig på söndag. 

Innan dess hade cykelturen varit angenäm trots det inte fullt så somriga vädret idag. Den inleddes med lite stadsnära cykling som inkluderade ett varv i Fagrabäcksskogen, ett varv på "El Plomo", blandade stigar i Fylleryd, ett varv runt "Vildparken" och ett varv på gula slingan i Högstorp. Farten modest men känslan någorlunda. Lite halt här och var efter nattens regn men annars hyfsat torrt. 

På väg till Henrik Ms bana utanför Hollstorp mötte jag Henrik J. Vi pratade cykel en stund och jag fick samåkningsplats ordnad inför helgen. Det känns skönt att ha den detaljen fixad. Men det är rätt många från klubben som ska köra så jag hoppades det skulle finnas plats i någon bil. 

Ett av ämnen som kom upp var däck. Förr året köpte jag ett så kallat "Cykelvasa"-kit med två Race King och två slangar, allt från Continental. Kan bara säga undvik de jävla skitdäcken! Det första har jag redan skrivit om då det skars upp i sidan efter någon mil. Detsamma gäller däck nummer två. Det har gått tre turer och sidorna är i helt slut långt innan ens gjutpiggarna är borta. Slitna och med många snitt varav några allvarliga. De klarar inte ens trädgrenar än mindre sten. Komplett usla, de verkar vara gjorda av papp. Kommer att återgå till Schwalbe och Racing Ralph. Något tyngre men håller väsentligt längre. Det som sitter fram nu gick halva förra säsongen. Betydlig skillnad i kvalitet. Möjligen kan Contidäcken fungera till just Vasan som mest består av knölig grusväg. I skog fungerar de i alla fall inte. 

När jag ändå spyr galla över saker och ting kan jag säga att den jäkla bromsskivan jag har bak är skit den med! Nu har jag inte bara rengjort bromsbelägg en gång till, centrerat ok, slipat på skivan med sandpapper utan även bytt beläggen. Ändå tjuter den som flygsirener. Nu kanske värre än innan faktiskt. 

Även låsningen till framdämparen har behagat lägga av. Den har gått allt trögare över tid även om den fungerat med lite hjälp. I förrgår bytte jag kabelhölje eftersom det gamla var slitet med förhoppning om att det skulle hjälpa. Den minskade friktionen gjorde att den slutade fungera helt! Helt obegripligt. Tyvärr har jag sett när cykelmekaniker brottats med samma problem och det inger inte hopp. Verkar inte så mycket lättare för dem heller. Skräp. 

Jag får ersätta morgondagens skogspass med landsvägscykling istället. Inte var jag tänkt mig men det får gå ändå. Sen får det bli måndagstur och KM i landsväg på tisdag. Sen hoppas jag att min mtb är körklar igen.

/ J - aningen frustrerad

Tempocup 3

- 10 000 meter ambivalens

I tisdagskväll kördes den tredje tempocupen i ett nytt format för året - en mil utan vändpunkt. Idén var också att köra i den med tanke på vind lämpligaste riktningen. I de här trakterna borde det inneburit start vid Jät nya kyrka för att sen köra norrut med mål i Tävelsås. Men nu blev det tvärtom på grund av nästan rakt västliga vindar som i och för sig mojnade lagom till start. Om jag förstått det rätt är tanken bakom experimentet att den här övningen skall återkomma till hösten.  Då kan man köra mot sina egna tider och farter vilket kan vara intressant ur utvecklingssynpunkt.

Startplats i Tävelsås

På eftermiddagen slängde jag på min "temposadel/stolp-kombination" och pinnarna på styret varpå hojen var redo. Det var inte jag. Trots ett gediget försök till uppvärmning som slutade på 37 km vaknade aldrig benen. Försökte köra lätta växlar för att få upp kadensen, tunga växlar för att värma musklerna, provspurter för att väcka låren. Inget gick. SEG.

Det var ett glatt gäng som samlades med i princip samma deltagare som förra gången plus några till. Klaes stod  över då han sparade benen till SM-starten idag. Istället dök ett annat starkt namn upp i Niclas Fagerlund. Som vanligt är våra lokala tempotillställningar inget som någon går och hämtar hem första platsen på. Den får allt köras om.

Jag lottades som startnummer tio. I väntan på att få ge mig iväg vankade jag som en orolig höna om man nu kan göra det på en cykel. Det innebar att jag for fram och tillbaks som en osalig ande på Jätvägen genom Tävelsås. Piggare blev jag inte. Jag borde tagit min sedvanliga tempoespresso innan. Det gör jag ju alltid annars. Skrockfull är jag inte, men jag måste måste ha en espresso innan jag kör tempo. Och så vill jag inte köra på svarta katter. Det betyder otur med kattpäls i däcken och dessutom vurpar man.

Startdags med Klaes som starter. Iväg. Försökte accelerera. Det gick någorlunda i alla fall. Men sen, sen sket det sig.

Kantig. Jag och fyrkant Bob. Ni som cyklar känner igen känslan. Den som uppstår när man börjar anstränga sig för mycket och cykla för lite. En chimär. Jag tar i men det är en illusion av kraft, farten ökar något men det finns ingen substans. Stillastående i rörelse.

Det här kände jag redan efter ett par hundra meter. Som tur var sluttar det utför i början och hastighetsmätaren sade ändå att det gick skapligt fort. Benen var i opposition. De tänkte inte delta i debatten och ville bordlägga ärendet och gjorde så. Huvudet fick ta kommandot över den jäkla polska riksdagen. "Det varar bara en kvart" var det som framlades som huvudargument från det hållet. Resten av kroppen ansåg att det var eoner av tid och tyckte att kopplingen till minuter saknade relevans. Det var här som tvekan uppstod: sluta ta i eller gasa?

Fick smått panik när jag märkte att jag inte fick flyt i tramptagen varpå jag spände mig. Försökte påminna mig om att det är roligt att cykla. Det var det inte nu. Sträckan är för kort att köra upp sig på. Någonstans halvvägs i trakterna av Djura nöbbele var kadensen skaplig. Strax därefter passerades jag av Niclas som startade en minut efter mig. Det gick rätt fort för honom på den långa rakan. Även jag ökade något. Sen var det slut. Mål.

Tid 14.34, snitt 41,3 km/h. På det kom jag sjua. Samma sekund som Jimmy som tilldelades sjätteplatsen med två tiondelar eller något. Femma Håkan, vi tre har för övrigt tampats om de här platserna vid alla cuperna så här långt. Kul. Fyra kom triatletOscar om jag minns rätt och trea Isac, tvåa Niclas och vann gjorde Johan den här kvällen med ett snitt över 48 km/h.

Sen  eftersnack där vi bjöds på kaffe och godis och myggen på blod.

Hem körde jag, Anders och Magnus något slags lagtempo i tröttfart. Kvällen var vacker och vi slitna så det kördes mest under tystnad.

/ J - den här kvällen i otakt

Frihet

- Postvättern

Vättern är över - släpp cyklarna fria. Idag mountainbike. 

Trött i benen efter gårdagens tempo, måndagens landsvägstur och helgens äventyr. Återhämtning för själ och lår, på skogshumör. 

Inledning; två varv på "El Plomo". Inte snabbt men skönt flyt. Balans, rätt på cykeln, inte framvikt. Fungerande dämpare, däckfäste. Harmoni, cykeln och jag.

Fortsättning; Halvvarv på min Fyllerydsslinga, körde fel med flit - kan man det?

Att köra fel är att hitta rätt

Social tur, mötte skåningar i skogen. De letade löprundor, jag tipsade. Paus i Risinge för att önska glad midsommar, studsande hälsningar och samtal om häst. Oväntat möte med pausande vän i Högstorp.

Jag hälsar sen på mig själv.

Innan dess; I slutet av sommarregnet väntade en återvändsgränd.

Sommarregnsåtervändsgränd

Stigarna fann mig och jag hittade hem.

/ J - slumrar i väntan på vakenheten 


För den som undrar:
Tänkte skriva om gårdagens tempocup. Men det orkar jag inte, det får bli senare. Slutklämmen på Vätternberättelsen får också anstå något. Båda är i vardande.

Vätternrundan 2013, del 2

- 06.04

Snart följer fortsättningen av mina intryck från helgens begivenhet...

...men först kan väl i förbifarten nämnas att jag klämde en måndagstur igår. Körde i en lugn "32-grupp" och vi lyckades hålla den farten också utan att snitthastigheten rände iväg för mycket. Gruppen körde den längre sträckningen av rundan över Väghult då alla var ense om att så fina sommarkvällar var till för att utnyttjas. Prövade själv att öka farten och spurta vid något tillfälle på den avslutande sträckan mellan Dänningelandakrysset och Bergunda ridstall där vi brukar köra "frifart", mest för att känna statusen på benen. Det experimentet föll väl inte helt väl ut. Benen var sega men värre var att jag fick en hejdundrande huvudvärk igen. Något som följt mig sen vurpan, särskilt påtagligt när jag tar i. Smärtan är lokaliserad till nacke och bakom ögonen. Tur att jag har läkartid senare idag. Eventuellt vill de röntga mig igen. Tydligen är det inte att räkna som en bra naprapatbehandling att smälla befintliga diskbråck i asfalt. Förutsättningarna för kvällens tempocup ser därmed inte helt ljusa ut då sjukgymnasten på idrottskliniken redan igår tyckte jag skulle avstå. 

Fredag, fortsättning

Motalafredagens träning fick bli en kombinerad uppvärmningsrunda och pryltestartur. Jag tillhör de där människorna som inte kan vila mig i form in till sista minut. Hårt vill jag inte köra dagarna innan ett lopp men att vila från all träning är inget jag normalt är gagnad av eftersom det mest gör att jag blir seg i kroppen. Så några mil cykel stod på programmet men så mycket längre fick det inte bli då tiden gjort som den plägar göra och rusat åstad. Hade bara några timmar på mig innan kvällens möte och för sent ville jag inte köra då jag planerade att gå upp runt fyrasnåret och gärna hinna sova några timmar innan dess. 

Inför rundan gick jag igenom cykeln som jag brukar. Letade efter illasinnande och försåtliga stenar och snitt i gummit på däcken, kontrollerade lufttryck, undersökte lager i jakt på glapp samt torkade av och oljade om kedjan. Sen var jag nöjd med det tekniska. Nummerlappen fick vänta till senare. 

På rundan skulle även de nyinköpta solglasögonen prövas, den lånade hjälmen justeras och jag skulle se om de lagade kläderna fungerade. Det är alltid svårt att veta om någon söm skaver när det är lagat. 

Strax innan mål vid strandpromenaden. Folktomt nu, inte sen

Jag rullade till en början sakta och planlöst genom kvarteren runt Rådmansgatan under tiden som jag kollade växlar och bromsar vilka fungerade perfekt. Sen sökte jag mig mot centrum. Kände att jag var tvungen att cykla igenom GP-banan även om det fick bli i sakta mak med tanke på folkmassorna runt tältet vid den här tidpunkten. Insåg att det var en bana som inte är jobbig att köra lugnt men oerhört tung om det går fort. Backen, underlaget, svängarna och det uppdrivna tempot, hetsen nerverna publiken och Vacchi i speakerhögtalarna runt hela banan. Det är nog häftigt att köra där. Får fråga Isac. 

Efter det fick upploppsrakan och strandpromenaden ett besök. Lite symboliskt körde jag sen ett par varv runt sjukhuset som en ritual för att undvika att hamna där senare. Därefter styrdes kosan norrut via Illersjövägen och vidare till Lemunda där jag stannade ett tag, tog en bild och funderade på Heidenstam och hur trött jag troligen skulle vara när jag passerade här nästa gång.  På vägen dit märkte jag att sadelstolpen jag fettat in för att den skulle undvika att prata med mig för mycket troligen hade glidit ned en aning. Stannade och höjde den vilket gjorde en jäkla skillnad. Det är dock inte bra att höja sadeln flera millimeter dagen innan VR. Prövade sen att gasa och öka farten. Kroppen tackade nej till sådana påfund och lät bli och jag lät det bero och hoppades på ändring till morgondagen som för övrigt närmade sig med stormsteg. Dags att styra kosan hemåt. Kände av min ömmande nacke och känseln i höger hand var borta. Inte helt bra besked men solen sken och det var jäkligt vackert. 

Lite moln men vackert sommarväder över Vättern och Lemunda

Sen var det mötesdags. Jag var där som representant från LC tillsammans med Catrin och vi var inbjudna till subgruppsträffen i Folkets hus. Bakgrunden står att finna i det det upprop och den maillista som blivit svaret på de aviserade prishöjningarna samt förändringarna för grupper till nästa års Vätternrunda. Det mötet får bli ämne för en annan blogg. Men det kan väl sägas att alla klubbar vi varit i kontakt med kommer att som kollektiv strunta i VR åtminstone nästa år. Medlemmar kommer förstås att köra individuellt men några gemensamma klubbsatsningar verkar det inte bli. 

Men årets start var i antågande och jag ångade därför tillbaks till Rådmansgatan där kolhydratladdning stod på programmet när bror bjöd på pasta. Det var dagens andra omgång av den varan då samma födoämne intagits till lunch. Apropå att ladda så skrattade killen bakom disken inne på hemmakväll då jag var där för att inhandla godis av det skälet. Jag frågade nämligen om försäljningen gick bra. Det gjorde den, enda gången han sålde mer  på året sade han var när folk kom tillbaks efter målgång på lördagen. 

Uppladdningslunch - pasta som sig bör

Innan jag stämde träff med mitt namne med efternamnet Blund så fäste jag nummerlapp på cykeln och gick igenom utrustning, klädval och mat jag skulle ha med mig. Det är inte läge att börja med det klockan fyra på morgonen. Då sover jag oavsett om jag står, går eller ligger. Det mesta gick väl bra förutom att jag lyckades slarva bort den lilla klisteretiketten som ska fästas på ramen från det att jag tog ur den ur kuvertet och transporterade den de fyra metrarna till balkongen. Spårlöst försvunnen var den. Den är inte viktig i sig men jag avskyr när saker bara försvinner, det är inte rätt. 

Klädvalet blev korta byxor och tröja dock med dubbla linnen under. Ett tunt Craftlinne för fukttransport och ett tjockare funktionslinne för värme. Övervägde först vindväst istället men det är lite bökigt när man dessutom har camelbak på ryggen och så mycket mat i bakfickorna som var aktuellt. Särskilt när man är trött och fumlig efter tjugo mil eller så. De nyinköpta armvärmarna däremot fick åka på. Runt 13-14 grader var det vid start och temperaturen förväntades öka upp till strax under tjugo senare på dagen. Strumpor blev det som vanligt så tunna som möjligt. Det är det bästa sättet för mig för att undvika det som ibland kallas "hot feet" när det bränner under fotsulorna efter tryck. Även stilpolisen togs det hänsyn till då de var korta och vita. 

Lördag - startdags

Upp i ottan för frukost. En och annan fågel hördes genom det öppna fönstret dock ingen tupp, mest en ilsken och lite orolig måsmor som vakade över en dunboll som lämnat boet och vinglade omkring på gräsmattan. Annars var det lugnt i huset. Mat inmundigades och det blev tämligen nyttig sådan och inga större avsteg från det normala. Energi är bra men magen får inte vara helt fylld. Tanken var att värma upp en kortare sträcka innan eftersom vi skulle upp i fart tämligen omgående om tidsplanen skulle kunna hållas. Så blev det inte, om inte att rulla ett par kilometer ned till startplatsen räknas. Sen vidtog proceduren att smörja rätt saker på rätt ställe. Min sedvanliga liniment hade jag glömt hemma så jag fick ta lite annat på korsryggen som bråkar ibland. Även knän och lårmuskelfästen fick en duvning. Voltarengel på armbågarna som gör ont redan innan cyklingen och så var det vaselingrejen. En del gör sig roliga över det men de har inte prövat att sitta svettig på en cykelsadel i åtta nio timmar. Äntligen finns eländet på tub något jag inte upptäckt tidigare. De gula skräpburkarna är bitvis inbrottssäkra annars. 

Vi hade bestämt att vi skulle träffas vid kyrkan runt halvsexsnåret. Innan dess hade jag varit framme och fyllt mina cykelflaskor med sportdryck vid starttälten. Vatten på ryggen och energi i flaskorna. Kände mig som en  kamel, puckelryggig. I fickorna hade jag stoppat: 2 bananer - noga utvalda för att vara små och ha bra fickböj, 2 snickers, 6 stycken energikakor av två olika sorter, 2 "Liquids" och 2 gel. Körde bara föda i bakfickorna då jag lyckats klämma ned reservslang, miniverktyg och CO2-pump i camelbaken trots att den saknar fickor. Den är gammal. 

Snart dags att bege sig

Startfållan började så sakteliga fyllas av idel ädel Lammhultcyklister. Orange, grått, vitt och svart i täten när sub-8.30 formerade sig. Vi uppnådde ingen kritisk massa med våra femton deltagare. LC hade en av de senare starttiderna i hela det "vanliga" fältet med 06.04. Tror att de sista gick iväg tio över sex och därefter är det några timmars uppehåll innan de officiella subgrupperna släpps iväg. Catrin vinkade av oss i egenskap av Vätternsamordnare. Hon skulle ha kört med sub-10 men en illa bruten fot satte stopp för de planerna. 

Lammhultcyklister redo för avfärd

Smattrandet när många pedaler klickas i samtidigt ekar efter det att en relativt insatt speaker sagt några ord om Lammhult. Tänkte då stilla att det inte är så många därifrån som är med i klubben men att jag åtminstone bott där en tid. Vi börjar rulla och sen hörs pipandet av transpondrarna när de känner av de på våra hjälmar prudentligt påklistrade chipen. 

Äntligen, hur man än vrider och vänder på det och hur än träningen har gått fram till start så är det nu det gäller. Det är många mil och många liter svett som ligger investerade i en klunga som den här. Stämningen var bra. Alla undrade hur det skulle gå i vinden ned mot Jönköping. Förhoppningen om att den skulle mojna under natten hade kommit på skam och det var bara att borra ned huvudet och gnaga styrlinda. Själv kände jag mig relativt stark och även om jag förstås avskyr motvind som alla andra golvar den mig inte helt som uppenbarligen kan vara fallet för några. Skånetrippen var nyttig känner jag. Då var jag själv mot vinden i ett par timmar. 

Olyckor tänker jag inte på där vi ligger bakom den föråkande motorcykeln ett tag, tänker istället att asfalten är ny, fin och jämn på vägen ut. Det var den inte förra året. Olyckor tänker jag på sen när vi ser en direkt i utkanten av stan. Någon har gått i backen, tydligen rätt hårt och folk står och motar oss åt andra sidan. Vi och eftertanken cyklar förbi. Händelsen var inget gott omen skulle det visa sig. 

Kriget mot vinden tar sin början. Folk i gruppen tar sina förningar och vi börjar rulla på i vår kedja. Så här i efterhand kanske det hade varit smartare att köra tvåpar, jag vet inte. Farten är lite för låg men jag tror att den skall gå upp när alla blir varmare i kläderna. Säger inget innan Vadstena och slätten därefter. Där kan man bli varm. Vi börjar tämligen omgående köra om grupper av medcyklister. Efter en stund börjar det märkas att vinden tar hårdare än man kunnat tro. Nästan direkt tappar vi en medlem och vi som bara var femton från början. Strax därefter en till. Väg och tid förflyter och vi får en en större svans bakom oss. De hjälper inte till att dra. Urban tröttnar på det och går ned för att prata med dem. De vill inte hjälpa till. Vi är redan nu farligt få och då hörs det förhatliga ljudet bakifrån. Jag hör kraschen, att någon går i backen. Det man inte vill höra. Någon säger till mig att det är i vår svans det smällt. Tänker för ett ögonblick att det kunnat undvikas om de hjälpt till här framme men säger inget. 

Det visar sig dock efter ett liten stund att det är en våra egna som vurpat. Koncentrerade mot vinden som vi var och avsaknaden av klubbkläder på den som föll gjorde att vi först inte märkt det. Och nu hade vi kommit flera kilometer. För sent att vända. En stunds diskussion utbryter om hur vi ska göra. Vända tillbaks eller köra vidare? Tid missas och beslutet fattas om att fortsätta. Det kommer fler LC-grupper och följebilar bakom så vi vågar göra så. 

Sen tuggar vi på igen. Farten ökar ibland men då knotas det. Jag får medge att jag är en av dem som vill öka. Sneglar nämligen på mätaren och ser att snittet är lågt och mycket under de 36 vi måste hålla om målet skall nås. Även om vi kan öka senare så blir det svårt att ta igen allt om det sjunker ytterligare. Svårt val, jag själv och några till är starka, andra ligger just nu på gränsen av vad de förmår. Ska alla med eller tidsmålet uppnås? Om det senare gäller är det då bättre att sänka farten så mycket att alla kan hänga med nu och hjälpa till med dragjobbet senare? Frågorna är många och vi diskuterar under färden mot dagen och Jönköping. Gryning har övergått i morgon och världen är solig, blåsig, grön och blå. 

Kortare förningar i större grupp hade varit lösningen men de som ligger bakom oss vill fortfarande inte hjälpa till och vi drar ifrån dem. Passerar kontrollerna vid Hästholmen och efter Gränna på väg mot Kaxholmen. Ursprungsplanen sa p-paus efter Gränna vid E-4 men ingen behövde så vi fortsatte Det flöt på relativt bra mot första stoppet strax innan backen vid en plats jag sett ut på vägen till Motala. Stoppet går bra men under tiden hinner gruppen vi kört ifrån passera oss. Vi stannar på vänster sida av vägen för att inte bli instängda och för att kunna göra det vi behöver utan att vara alltför anstötliga. Backen som det ibland talas om passeras utan problem. Farten ökar nedför och in mot Husqvarna och sen är vi i Jönköping. Blir lite försiktig körning där. Många är trötta och passar på att vila sig. Känner mig  stressad över det då jag fortfarande anser att vi kan klara målet. Men ser hur tiden tickar på och farten är låg trots att vi är i lä inne bland bebyggelsen. Pratar lite med herr Englund som lugnar och påpekar att folk är trötta. Jag inser väl egentligen det men tycker att det är för tidigt att ge upp. Vi har tappat tid i kraschen och tempot har dragits ned av den motiga vinden men det är nu vi kan revanschera oss.

Mot Bankeryd och nästa backe bär det. På väg fram mot den kör vi förbi en grupp med väldigt tydliga tior i svart och vitt på ryggen - cyklande flugsnappare. Kan inte låta bli att fråga dem vilken tid de tänkt köra på. Sen stigningar uppför. Vi kör lugnt som planerat och det går bra. Även följande utförslöpa i hög fart in i samhället flyter på utan problem. Ut från bebyggelsen går det sämre. Där finns en brant svacka som skall passeras. På väg upp igen och nästan ute på den större vägen smäller det för andra gången bakom mig. Någon skriker "stanna, vurpa" och jag tänker -fan hoppas ingen skadat sig. Är hjärtligt trött på vurpor både mina egna och andras. 

Det visar sig inte vara så illa men två i vår grupp, Per och Anders, har gått i backen och slagit i knän och armbågar. Någon trasig byxa och lite blodvite uppstod men båda kunde fortsätta. Det tog lite tid att samla ihop oss, undersöka om cyklarna var körbara, leta upp flaskor och annat som lossnat. Vi tappade mer tid. Vår dyrbara tid.

Motvinden som stadigt kommit från väst och sydväst kantrade inte och vi fick därmed sid/medvind istället. Det i kombination med de långa raksträckorna med fin asfalt på västsidan gör att vi ångade på i god fart. Jag vågade gå upp i täten och höja farten ibland utan att någon misstyckte. Samarbetet flöt på bra men målsättningen revideras till att försöka komma under nio timmar istället. Det verkade mer realistiskt utifrån rådande förutsättningar. Jag spydde lite galla över det ett tag, mest inombords men lite sipprar ut genom munnen. Det var inte vad jag tänkt mig och särskilt inte när jag är i god form, vurpa och febertopp i början av veckan till trots.

fortsättning följer...

/ J - för stunden tempotrött

Vätternrundan 2013, del 1

- Vind, vurpor och vaselin

Något säger mig att den här historien kan ta en smula tid i anspråk att återberätta så jag rekommenderar att du häller upp lite välsmakande dryck av för dig lämplig karaktär, lutar dig tillbaks och därefter läser i lugn och ro. 

Motala ja - en ort jag har ett särskilt förhållande till. Inte så mycket för att det nu råkar vara tredje gången i rad som jag kör Vätternrundan utan för att min bror med familj återfinns där. En familj som med sina diverse förgreningar är, ska vi kalla det, tämligen vittförgrenad. Det var nu av olika anledningar ett tag sen vi träffades och jag såg fram emot det extra mycket den här gången då min yngsta brorsdotter Lily tagit sina första stapplande steg här i tillvaron. Och hur fantastiskt det än är med cykling så är det inte allt i livet! Jag mår förstås inte sämre om de tingen kan förenas. 

Lily och jag

Motala

Men nu är det här en cykelblogg så lite tvåhjuligt perspektiv ska läggas på tillvaron ett tag. Årets upplaga av Vätternrundan var märklig för mig redan från början. Främst kanske för att jag överhuvudtaget inte tänkt köra den alls efter förra årets vända. Kände att jag för stunden var klar med det hela och att själva loppet i sig inte är så lockande. Mest långt och en smula enformigt. Stämningen runt omkring däremot är festivalig och trivsam på alla sätt och vis. 

Sen blir inte saker som man tänkt sig ibland och därför stod jag ändå där i startfållan med lånad hjälm på huvudet och nyinköpt armvärmare över smärtande armbåge och funderade på om livet inte är både förunderligt och blåsigt på lördagsmorgnar. Huvudsakligen från väster noterade jag.

Vägen hit blev krokigare än en småländsk grusväg där vi bildat inofficiella subgrupper inom Lammhultscyklisternas klubbsatsning som  ledde till att vi blev så många att vi fick en egen startgrupp och jag uppenbarligen blivit övertalad till att hoppa på tåget. Från början hade vi varit närmare 25 stycken under ledning av en stark kapten i sub8.30-klungan och vid något tillfälle nämndes t o m den "magiska" gränsen "sub8" på planeringsstadiet. Optimismens vimplar var hissade och fladdrade stolt i den presumtiva fartvinden. Men redan på tidigt stadium föll ett antal starka namn ifrån, däribland kaptenen. Sen liknande vår satsning alltmer en känd roman av Agatha Christie med färre och färre deltagare både på pappret och träningarna. Min egen träning flöt på som tänkt var fram till veckan innan loppet då ni vet hur det gick. Krämporna sitter i än och jag har svårt att skriva med höger arm även nu. 

Så sammantaget var inte oddsen bra från början. Vi var femton som kom till start i alla fall och stod där om morgonen med det sedvanliga pirret i maggropen som alltid är sammankopplade med startlinjer oavsett sammanhang. Vädret som inte är ett trivialt samtalsämne i dessa kretsar och sammanhang utan dödligt allvar dryftades in i det sista. Det var osedvanligt soligt och vänligt temperaturmässigt. Det fanns bara ett aber - vädret ville rufsa om i våra hjälmförsedda frisyrer och sprida sommarens dofter över världen - så det blåste utav helvete. 

Snart var det startdags. Endast några få minuter kvar.

Torsdagen

Undertecknad och LCs egen "vätterngeneral" Catrin knycklade in både oss själva, packning för några dagar och två cyklar i en liten Hyundai för att sedan bege oss norrut redan på torsdagen. På agendan stod förutom att vara sociala med både familj och cyklister även att representera LC i möte med andra cykelklubbar och senare på fredagen vätternledningen med anledning av förändringarna för gruppanmälningar inför nästa år.

Vi ämnade få vårt lystmäte av cykel tillgodosett genom att titta på "Vacchi Invitational" följt av Motala GP på torsdagskvällen. Det är kul att se både exproffs och Sverigeelit susa upp för backen vid Motalatorg så det sjunger i kolfiberhjulen. 

Nu blev det så gemytligt vid ankomsten till Rådmansgatan att vi missade veteranerna men anlände till centrum lagom för att se tredje varvet på den första slitiga timmen av GP-loppet som redan då var en intressant historia. Som ni kunnat läsa på annat håll var Micael Olsson helt makalös och varvade både avhakade åkare och senare andra och tredje klungan. Han fullkomligt åt upp folk i magnifik stil. När han var strax bakom första klungan med tre varv kvar smällde det. En lösspringande hund på parksidan av banan blev baneman för den vinsten. Bruten näsa och stygn i ansiktet efter att cykeln helt sonika gått av blev istället facit för honom. 

Så här utspridd blev klungan nästan

från start

Isac Lundgren och Refero gör vad 

de kan för att undvika att bli uppätna

Några av de som fick ge sig

Men det var extra roligt att på plats kunna heja på Isac Lundgren som när han inte på hemmaplan tränar med LC kör för Refero Elite Cycling Team/Åstorps CK. De gjorde vad de kunde för att hålla undan för herr Olsson men det gick helt sonika inte. Jag tror inte han öppnade munnen i backen förrän de sista varven och såg alldeles för lugn ut. Människor som ser så lugna ut när de kör av andras ben är obehagliga. 

Fördelen med dylika tillställningar är att man efteråt är full av glada cykelintryck som liksom knuffas därinne i huvudet och vill ut genom benen. Det är dessutom andra året i rad som jag ser evenemanget i strålande väder vilket förstås bidrar till stämningen. Och sen är alltid Roberto Vacchi en fröjd att höra. 

Efter detta blev det obligatoriskt besök i tältet. Om det kan man säga mycket, bland annat att jag faktiskt tycker att Crescents värstinghojar ser rätt lockande ut där de stod på display utanför. Det kan även sägas att priserna inte är speciellt bra i allmänhet men att några få fynd kan göras. Den stora fördelen är väl att man kan köpa mycket under samma tak. Eftersom jag själv inte gick konsumtionsbärsärk och köpte ny cykel innan resan hade jag t o m en liten slant att handla för. Kunde inte låta bli att införskaffa en träningströja från 2XU då den går i exakt samma färger som våra klubbkläder samt innehöll några väldigt fiffiga lösningar med t ex hål och plats för mp3-spelare på strategiska ställen. Dagen efter kompletterades den med ett par byxor från Gore av det enkla skälet att de var bland de bekvämaste cykelbyxor jag prövat. De sålde sig själva även om säljaren försökte han med. Lite roligt att studera säljteknik när man varit i branschen själv. 

Fredagen

Som vanligt började det droppa in allt fler bilar desto närmare fredagskvällen det blev och till slut hade mer än varannan bil en cykel eller fler som mohawkfrisyrer på huvudet. Motala liknar till slut en belägrad stad. Cyklarna och dess ägare invaderar och förökar sig i virusfart. Mycket sympatiskt fenomen. 

Typiskt grönområde i Motala under Vättern

Själv har jag fördelen att kunna bo hos min bror och svägerska. Socialt och nära och bra med någon dryg kilometer till centrum men ändå lugn och ro.

Utsikt från Rådmansgatans cykelcamp

På schemat så här dagen innan stod att hämta nummerlapp och dylikt nere i tältet samt gå ett varv till därinne mest för sakens skull. Senare på eftermiddagen var det dags för subgruppsmötet på folkets hus och innan dess ville jag hinna äta, vila, dricka och träna en runda. Hade inte tänkt köra något avancerat pass men tanken var att känna på det tekniska för att se om cykeln fungerade som den skulle samt att klämma på dagsformen och kolla väder och kläder. 

Eftersom det är mycket svårt att gå ett varv i ett trångt utrymme fullt av cykelprylar med ens lite pengar på fickan utan att spendera något så inköptes mitt livs första armvärmare. Har alltid tyckt att de ser osedvanligt fjompiga ut. Det har visat sig att jag fått revidera min ståndpunkt därvidlag. Eller ja, de ser fortfarande fåniga ut men attans vad praktiskt. De fick hänga med hela varvet runt. 

Sen kunde det inte köpas mer eftersom mina nya solglasögon som införskaffats en halvtimme tidigare slukat en stor del av kassan. Mer om prylarna senare. Får återkomma med lite recensioner tror jag bestämt. 

Inser att det blev rätt mycket pengar när jag nu fyllt i en enkät utskickat från HUI angående Vättern. Men å andra sidan är det försäkringspengar utbetalade för att ersätta just skadade cykelprylar och -kläder faktiskt. 

Nu blir det paus i Vätternberättandet en stund. Återstår nämligen att om en stund bege mig mot aftonens måndagstur som blir en lugn tillställning för mig. Har nämligen varit på Idrottskliniken idag och imorgon väntar läkare och eventuellt röntgen. De vill egentligen inte att jag kör morgondagens tempotävling. Men men, den som lever får se...ganska mycket! 

En kompromiss blir att jag inte tar i ikväll i alla fall.

/ J - en cyklist kommer sällan ensam