...att man aldrig kan få cykla utan att något går sönder!
Det fattas mig något!
Den här vackra septemberförmiddagen bjöd på strålande höstväder så det bestämdes i hemmet att det var läge att göra en räd nedåt torget till. Förutom att njuta av av omständigheterna skulle fisk och grönsaker inhandlas. Väl där upptäcktes att det var mer liv och rörelse än vanligt då det var någon form av klimatmässa som pågick mitt i kommersen. Cykelklubben fanns på plats och när jag tänkte efter visste jag nog om det men hade totalt glömt att det var den här helgen som var aktuell.
Johan och Stefan på plats, någonstans i bakgrunden
lurar Andreas
Allt prat om cykling som följde parat med det fina vädret inspirerade och jag bestämde att mollypluggandet och skruvandet som stod på attgöralistan fick anstå till eftermiddagen. Det skymtade trots allt några mörka moln vid horisonten.
Sagt och gjort efter förrättat värv i därför lämpligt grönsaksstånd och fiskbod gicks det hem och skrudades om till finkläder. Jag tänkte mig en runda runt Helgahavet vilket är runt 50 km. Lagom tid för att hinna skruva och muttra när jag kom hem och inte för ansträngande då jag tänkt mig såväl styrketräning som skogscykling på söndagen. Jag susade därför ut ur stan i god fart och siktade mot Åby.
Så långt kom jag aldrig. Jag kom till vägskälet vid Ekna. När jag för ett ögonblick tittade ned mot framklingorna såg jag att de flexande. Visserligen tog jag i rejält i backen upp efter avtagsvägen men så jävla stark är jag inte!
Knakandet som jag tidigare trodde härrörde från sadelstolpen eller den helt nya sadelstolpsklämman var nu dessvärre lokaliserat till vevlagret. Efter att ha hoppat av och känt på vevarmarna var det bara att konstatera faktum och vända hemåt igen. Rundan blev 31 kilometer och inte fem mil som jag tänkt mig. Nu hade inte bara solen gått i moln utan även mitt humör.
På vägen hem försökte jag se på det hela så ljust som det nu gick. Optimisten i mig ville att det skulle vara någon av lagren som glappat upp en smula så att det bara var att lossa veven och dra åt det igen. Realisten i mig påpekade försynt att det var ett jäkla idiotiskt drömscenario.
Den sidan såg fin ut
Mycket riktigt så var det inte så lätt. Faktum är att de satt riktigt hårt, jag fick ta i bra mycket för att ens få bort vänsterkoppen. Vevarmen var desto lättare då det nyligen köpts nya skruvar och jag monterat dem själv med rikligt med fett. Eftersom jag aldrig demonterat ett vevparti av den här sorten skruvade jag snabbt loss det för att kika lite. Sist jag gjorde något dylikt var det fortfarande nittiotal och axlarna var fyrkantiga. Tyvärr hjälpte det inte felsökningen särskilt mycket. I min jakt på orsak till det signifikanta glappet, över en millimeter, fortsatte jag mekandet.
Det var då jag noterade den lilla inskriptionen som går att läsa på lagren "do not disassemble". Något sådant kan inte motstås så jag jag plockade omgående isär lagren så långt det gick eftersom det är maskinlager.
Inte en uppbyggelig syn må jag lova
Och se på f-n, där var orsaken! Det högra lagret såg bokstavligen ut som skit. En brun sörja av rost och gammalt fett och det rasslade hörbart när man drog runt det samtidigt som det var riktigt sladdrigt. Så slut som ett lager blir. Frågan är bara varför endast den sidan gått åt skogen då vänstersidan såg i princip nytt ut. Kan väl tilläggas att jag vid service på cykeln bytte båda lagren i våras och att de sedan dess inte gått mer än kanske 800 mil eller så.
Dom över dött vevlager.
Ännu ett i raden av besök hos Växjö cykelservice på måndag misstänker jag.
Jag var fortfarande träningssugen så jag svidade om till löparstassen och gav mig ut på en tur. Strax över sex kilometer blev det. Lite lagom endorfinhög efter en bra runda i Fyllerydsskogen så tog skruvandet vid. Nu vågar jag inte fortsätta med dylika aktiviteter då huset är lyhört och jag inte vill bli lynchad av grannarna.
...jo och fisken blev fin. Ingen glad lax men en god torsk.
/ J - funderar på att bli cykelmekaniker, det är ju ändå det enda jag gör...
