Måndagsturen semisolo

Gårdagen kan ha bjudit på en av de märkligaste måndagsturer jag cyklat. Själva tanken är ju att ägna sig åt gruppcykling men jag körde solo en och en halv av de lite drygt två timmar rundan varade. 

Orsaken var att jag drabbades av hybris. Med ett saftigt bagage att släpa på och utan att ha vintertränat ordentligt och med alldeles för få mil i benen eftersom jag bara cyklat ett par månader i år ställde jag mig i "frifartsgruppen". Fast det fanns en tanke med galenskapen kan väl tilläggas. Jag ville helt enkelt se hur länge jag kunde hänga med, testa dagsformen helt enkelt. Den är faktiskt, efter omständigheterna tämligen god. Men det tempot som hålls i täten är för högt vilket inte är så konstigt för all del. Där återfinns nämligen ett antal tävlingscyklister med lite olika ambitionsnivåer i skilda discipliner.

Någon form av "RR - Racereport" eller snarare "träningsreferat"

Jag stod där på torget som en katt bland hermelinerna och klurade på hur det här skulle gå. Min uppvärmning på ett par mil innan hade hunnit gå ur kroppen och jag var kall igen. Hade tidigare tagit en sväng över Kronoberg och slagit sällskap med en god vän sista biten in mot centrum. 

Tack och lov har jag ingen dator på cykeln än så telefonen fick stå för GPS nedstoppad i fickan där man slipper se den. Pulsklockan var dock med och det visade sig senare vara bra. Starten gick och gruppen rullade ut ur stan. Första backen upp mot Högstorp gick i ett inte alltför uppskruvat tempo även om jag fick dra på lite efter Kalmarrondellen där jag och några till kom på efterkälken på grund av trafik. Det fick upp pulsen direkt. Sen skruvades tempot upp tämligen omgående men benen kändes till en början bra. Men redan i första utförsbacken förstod jag att det här skulle bli tufft. Jag fick dra på för att hänga med, utför. Det tillhör inte vanligheterna. Sen väntade jag på Billabacken. Den ligger där och väntar på varje måndagstur. Inledningsvis gick den bra. Sen blev det värre. Ett bilmöte och gruppen kom i oordning för ett ögonblick varpå jag fick ta i ordentligt för att komma ikapp. Sen fick jag kämpa för att ens hänga på rulle när farten drevs upp. Pulsen klättrade snabbare än jag. 

Höll på att tappa när vi närmade oss toppen. Plötsligt en hjälpande hand i ryggen för att täta den där tuggummisega luckan på en meter till framförvarande. Tacksamt leende från min sida. Gesten betydde mer än krafttillskottet. 

Nedför lyckades jag komma ikapp även om det var knappt. Beslöt mig att hänga på en stund till. Tog mina förningar efter förmåga och gick med runt trots allt. Men farten var helt enkelt för hög för mig. När vi senare svängt av mot Ingelstad beslutade jag kliva av några hundra meter in på Krokviksvägen. Möjligen kunde jag hängt med någon mil till eller så på ren vilja men då hade jag troligen väggat senare. Det ville jag inte och istället planerade jag att droppa ned till nästa grupp. Hörde mig själv säga "jag släpper här" och ett uppmuntrande "bra kört" från herr Carlsson som avskedsord. 

Dessutom hade jag märkt att jag ställde till lite oreda i gruppen då jag inte riktigt hängde med i tempot. Då är det dags att släppa. 

Jag såg de andra segla iväg mot horisonten och jag vilade i stilla tempo ett tag för att vänta på nästa grupp. Efter ett tiotal minuter i återhämtningsfart ökades farten något med baktanken att de andra snart hinner ikapp mig ändå. Gruppen bakom var tämligen stark även den. Sneglade över axeln på de långa rakorna in mot Ingelstad förväntandes att se en klunga komma susande när som helst. Så blev det inte. 

Det var en vindstilla vårkväll som inbjud till trampande. Framhjulet vändes mot Stenslanda och jag väntade vidare. Fortfarande inget sällskap. I den tilltagande skymningen så jag en vilande skock kalvar som iakttog mig med idisslande lugn. Jag svängde söderut och sen in på den bekanta vägen mot Ållaryd. Här höll jag god fart. Det är en sympatisk vägsträcka om än grov. 

Någonstans här började jag inrikta mig på att cykla själv. Det hade nu gått runt fyrtio minuter och jag var ännu inte upphunnen. Tempot drevs upp av sig själv och jag lade lite av den kraft som fanns kvar i pedalerna. Efter Kalvsvik är det dags för nästa sektion uppför in mot Väghult. Det var här jag räknat med att bli avhängd på riktigt om jag följt med så långt. Om jag överlevt knäppan in mot Stenslanda med påföljade spurter som brukar inträffa på rakorna där vill säga. Där kan det gå bra fort vet jag av erfarenhet. Nu spurtade jag mot mig själv.

Våren var vacker och på en stenmur låg en bondkatt och kisade mot världen. På höger sida ett torp med en tomt översållad med tusenskönor som skiftade i rosa. Cykeln spann ikapp med åskådaren och den härliga nycykelkänslan fanns där - ni vet, den tysta. Det knakar ingenstans och allt bara fungerar. 

Väghult markerar vändpunkt och därifrån bär det hemåt. Mina ben tog det som en uppmaning till att köra tempo och jag gick ned i bocken och petade i tyngre växlar i slakmotorna som följer. Jag gillar perverst nog den typen av motlut ibland. Fortfarande inga förföljare.

Till en början hade jag väntat, sen började jag trampa och nu ville jag inte längre bli upphunnen och pressade därför på med vad jag hade. Emellertid var jag en smula orolig. Först slog mig tanken att det punkterats i gruppen bakom mig. Då skulle de knappast hinna ikapp mig. Men sen undrade jag om de möjligen vurpat eller något. Det var ingen uppbyggelig tanke alls. Sanningen var mer prosaisk. De hade stannat och pinkat. 

Precis innan jag körde ut mot raksträckorna över Torpa tyckte jag att jag skymtat en klunga bakom mig. Jag hade nu kört ensam i en timma och tjugo minuter. Det stämde att det var "36-gruppen" men de valde en annan sträckning in i stan. Jag fortsatte att trampa ända in till torget nu när jag ändå var igång. Kände mig förvånansvärt fräsch. Men pulsklockan avslöjade att jag tagit i. Snittpuls på 167 är rätt högt. Farten blev för min del strax under de trettiofyra. Att köra över sin förmåga den första halvtimmen är inte den bästa uppladdningen för att sen köra fort.  

I efterhand visade det sig att snabbgruppen slagit någon form av rekord. Kanske inte ur träningssynpunkt men i fart. Eftersom ingen verkat vara i sprudlande kvällsform så hade farten varit jämnare än vanligt och med mindre ryck och fler som kan hjälpa till med dragjobbet blir snittet förstås högre. I det här fallet över 42 km/h. Det är faktiskt farter jag inte mäktar med. Det är intressant att notera hur mycket snabbare det går i tätgrupperna på måndagsturerna nu jämfört med för bara två år sedan. Många har utvecklats. 

Allt som allt var det en mycket bra träningsrunda för egen del. Och svaret på frågan om vart jag står är "stadigt" samt "mitt i allt". Rent konditionsmässigt är svaret kanske "på uppåtgående".


/ J - måndagscyklisten

Om onsdag - nytt försök

- Ny lera, nya tider

Mina tappra försök att ställa upp i någon form av organiserade tillställningar i år har hittills inte fallit väl ut. Den deprimerande raden ser ut som följer:

• MTB-Cup I - DNF, pga dubbelpunka
• Tempocup I - DNS, kunde ej starta pga tidigare vurpa
• Växjötrampet - funktionär

Sen kan det tilläggas att jag redan på första måndagsturen fick punktering vilket även om det inte orsakade något särskilt besvär slog an tonen för det som komma skulle. Följande måndagstur jag körde resulterade ju i "the big bang" varpå jag vare sig hade cykel, hjälm eller självförtroende kvar för att ställa upp i tempocupen. 

Men nu så. Ny chans, nya möjligheter. Skall bli spännande att se vad jag kan köra sönder nu. Mig själv, cykeln eller någon närliggande lada?

I vilket fall så är det nu på onsdag, den 20 maj dags för den andra deltävlingen i Bros-Cupen. Platsen för drabbningen är Hollstorp och Henriks "bakgårdsbana". Den är teknisk, rolig och jobbigt intensiv. 

Sen skall  Uppvidingetrampet köras nästföljande helg om allt går som planerat. Men det gör ju sällan det. 

Om detta skall det i vilket fall skrivas. Rapporter kommer, var så säkra!

/ J - idag stillsamt optimistisk 

Cykelmekande

- En ofrånkomlig del av cykelvardagen

Äger man ett antal cyklar hör det det till att man får meka ibland. Det är liksom en del av cykellivet. Förutom mina egna tre har fästmön några stycken och sen tillkommer förstås barnens cyklar. Ibland blir även någon grannes tvåhjuling aktuell och det har hänt att jag faktiskt servat någon förbipasserande på gatan! Ett cykelställ på framsidan av huset är en social samlingspunkt har det visat sig. Sen är mekande roligare med en espresso i närheten.  

Man kan försöka värja sig men förr eller senare är det bara krypa till korset och bli sin egen mekaniker vare sig man har talang för det eller ej. Alternativet är dyrt. De lokala cykelhandlarna stödjer jag ändå så gott min plånbok förmår.  

Jag har med tiden blivit mekaniker med besked. Såpass att jag numera äger ett mekställ och de flesta verktyg och attiraljer jag behöver för att underhålla och demontera valda delar av mina och familjens cyklar. För att underlätta den delen av tillvaron behövs några för ändamålet lämpliga verktyg. 

En häck att lägga extrahjul i är inte heller dumt

Det är inte attans många specialverktyg man behöver men följande finner jag smått oumbärliga:

• Mekställ - inte nödvändigt men oändligt praktiskt när man skruvar ofta. Mitt är faktiskt från Biltema men fungerar riktigt bra. Det är även hopfällbart vilket underlättar när utrymmet är begränsat. 

• En riktigt bra pump - jag har två, en SKS och en "Joe Blow" från Topeak - Vem f-n kom på det namnet förresten? Jo, jag förstår att det skall vara vitsigt men ändå. Pumpen måste ha tryckmätare och får gärna ha utbytbara delar då packningar men särskilt munstycken slits. 

• Dämparpump - har man som jag en heldämpad hoj med luftdämpare är en dylik av nöden tvungen. Annars mjuknar cykeln fortare än en blöt brödlimpa. 

• De älskade insexnycklarna förstås. Dels har jag ett par vanliga set - de bör vara av god kvalitet så inte skruvhuvuden dras runda i onödan samt vara försedd med en kulända. Sen har jag Park Tools trippelvariant "4,5,6" som är lättarbetade där det finns utrymme.

• Däcksjärn en masse - här i huset är det ParkTools blå som gäller. Ingår i "verkstaden" och återfinns även i cykelfickor och Camelbaks. Jag har prövat andra varianter men de har en tendens att gå av när det gäller. En del däck går att kränga av med bara händerna men när det är aktuellt med järn eller snarare plast måste de hålla. Som ni vet kan vissa kombinationer av fälgar och däck vara ytterst osamarbetsvilliga.

• En kvalitetstång eller två -  En flacktång som går att hålla en vajer med. Det skadar inte heller med en avbitare med pianotrådskompabilitet även om buntband kanske är det som klipps mest. Jag kör med ett par "Knipex" - det är grejer det.

• En mer specialiserad tång är min vajerklippare från PRO. Med den slipper man spretande vajrar och tillplattande höljen. 

• Ännu mer specialiserad är min "Hålla, klippa, dra"-tång från Biltema. Billig men fungerar och används inte så mycket. Dock praktisk när nya höljen skall monteras. Den gör att man slipper behovet av tre händer. 

• Kedjelåstången är även den en bekvämlighetshistoria när man donar med kedjor. Inte nödvändig men underlättar tillvaron, särskilt som jag rullar runt på ett par kedjor på racern.  

• En kedjebrytare är förstås given. Min är från Parktool och är en av deras mer kompakta historier. De har fördelen att stiften är utbytbara. Det  händer nämligen att de går av. 

• Kedjepiska och kassettavdragare är förstås ett måste. Även här är de från Parktool respektive Shimano.

• Klingbultsverktyg går att ersätta med skruvmejsel, ibland. Men när mothåll behövs och knak skall jagas är de inte dumma. 

• Vevlagernyckel - namnet säger allt.

• Pedalnyckel - det går att lossa pedaler med insex men har de väl satt sig behövs rejält med hävstång. Ni som försökt få loss en pedal som fastnat vet vad som gäller - våld. Fett i rätt stund det vill säga vid montering är lösningen. 

• Sen krävs en del fasta, mycket smala lagernycklar  i ett par storlekar till Shimanonav. Förutsatt att man har justerbara lager förstås. De har både för- och nackdelar. Men det är ämnet för en annan text. 

• En stjärnmejsel till växelförarnas stoppskruvar. 

• Sen det helt oumbärliga: eltejp, buntband, avfettning och massor av tygtrasor. Används till allt.

Som framgår av illustrationen är det inte heller dumt med en häck att lägga lösa hjul i. 

För att smörja cyklar används förutom ett par olika kedjeoljor för olika väder även litiumfett till saker som kan knaka som sadelstolpar och dylikt. Annan smörja kan förstås behövas om man har kolfibercykel. Det har inte jag. 

Sen ingår förstås ett par olika uppsättningar "miniverktyg" i arsenalen. Vilka som används beror på vilken typ av cykling som bedrivs och hur långt från ära och redlighet jag kan tänkas befinna mig samt om jag är ensam eller i klunga. Så litet och lätt som möjligt är grundprincipen. Men skall jag upp på ett fjäll eller in i en storskog vill jag ha lite fler prylar med mig. 

Miniverktyg för olika tillfällen, Bianchi, BBB och PRO

Naturligtvis är uppsättningen verktyg i högsta grad beroende av vilken typ av cykel du skall spendera kvalitetstid med. Hos mig gryr en viss förhoppning om att införskaffandet av den nya racern skall minska andelen mekande. Men frågan är om det verkligen blir så särskilt som jag envisas med att cykla i skogen också. 

Jag har högst troligen glömt något i min sammanställning, Vilka verktyg finner ni själva oumbärliga?

/ J - den ofrivillige mekanikern

Växjötrampet 2015

- Ur funktionärsperspektiv

Jag skickade ett mess till en av mina äldsta vänner dagen innan loppet och frågade halvt på skoj halvt på allvar "du kommer väl imorgon?" och svaret lät inte vänta på sig och löd "det tror jag nog" vilket både gladde och överraskade mig. Sen kom tillägget "men inte om det regnar, jag är för mycket solskenscyklist för att köra i regn" vilket jag till fullo har förståelse för. Följaktligen stod han med sällskap av två kollegor från Procivitas, Växjö på startlinjen denna strålande majdag. Det var uppenbart att fler resonerat på liknande sätt då det vackra vädret lockade till vad jag i skrivande stund tror är deltagarrekord. När även barnrundan räknas in blev antalet cyklister runt de 400. 

Skolgårdsrekord när det kommer till cyklister

Efteråt var jag nog ungefär lika trött som om jag själv kört loppet. Uppladdningen inför cykellopp både på och vid sidan om banan påminner om varandra. Förberedelserna började långt i förväg under dirigent Hemströms eminenta ledning. De mer omedelbara insatserna bestod för min del av framför allt bansättning av den långa banan kvällen innan samt nedtagning av densamma. Tack M för hjälpen och sällskapet utan dig hade det tagit lååång tid. Att köra de tretton milen med bil och stanna ett par gånger per korsning för utplacering av skyltar i Småländsk motsträvig morän tar sin lilla tid. Under utflykten diskuterades flitigt rovfåglarnas utbredning norrut, mer exakt Glador av vilka vi såg många. För övrigt var även vi glada. Särskilt när vi var klara. 

Själva uppvärmningen den här strålande torsdagsmorgonen  bestod i utmaningen att få mig själv på plats i tid och dessutom få mig barnens cyklar inför stundande barntramp. Barnrundan var ny för i år och en slinga på sju kilometer hade lagts kring sjön Trummen för de yngsta. Jag kan rapportera att de som körde den rundan var nog minst lika taggade och ambitiösa som de som drog iväg på den långa rundan. Efter avklarat lopp konstaterades att sjuåringen där hemma behöver ny cykel. Hon var tvärsur för att det inte gick att cykla fortare. Små hjul och avsaknaden av växlar begränsade framfarten. 

Första cykel på plats - tillika från vår huvudsponsor Bike Brothers!

Eftersom jag var med och trampade själv som följeslagare på barnrundan så missade jag när resten av startfältet gav sig iväg. Men rekordskaran kom iväg planenligt ut på de två bansträckningarna över femtio respektive hundratrettio kilometer. När jag kom tillbaks satte vi ut målflagga och skyltar som talade om att det var "500 m till mål" ifall någon kände för att spurta. 

För den som vill läsa en bra rapport utifrån banan hittar ni en här författad av "Cykeltjej".

Efter att ha sett ett par välbekanta ansikten vid start och dessutom hört att det fanns några snabba cyklister på startlinjen så misstänkte jag att det kunde gå fort i förstaklungan. Många ser de här motionsloppen som ett utmärkt träningspass i sällskap. Det visade sig senare att farten blivit riktigt hög. Jag har hört siffror om bortåt 42km/h i snitt nämnas. Det är bra fort för att vara ett motionslopp även om det skall tilläggas att just den här banan lämpar sig väl för det med långa raksträckor och få höjdmeter. Hur pass besvärligt det var att uppnå de hastigheterna har jag dock ingen aning om. Det är skillnad på tävlingslik ryckighet och ett gigantiskt lagtempo. Men för många är de farterna en rejäl utmaning vilket som. Kommentarer som "det var det jobbigaste jag varit med om" kunde urskiljas ur mängden. 

Det var bra bredd på deltagarna i år. Främmande tungomål som Danska och Oskarshamnsmål kunde höras i det allmänna surret. Jag såg cyklister från bland andra närliggande klubbar som Eksjö CK, High Chaparall och Elmhults SC, arrangerande Lammhultcyklisterna förstås, den "andra" Växjöklubben Wexio Velo, Ride of Hope-gänget, mer långväga smålänningar från Oskarshamns CK, triatleter från Småland 338 med flera. 

Övernattande gäster från Oskarshamn

Först tillbaks från den korta rundan var Andreas från Wexio Velo trots sen start och en uppladdning bestående av nattpass på jobbet. Strax därefter kom Love från LC inrullande tätt följd av en grupp där ett flertal trampade MTB! 29" kan vara riktigt snabba. Åtminstone med rätt motor. 

Bland "femtiokilometrarna" återfanns även vinnaren av de eminenta förstapriset som lottades ut bland alla startande. Den lyckliga vinnaren av en värdecheck skänkt av Bike Brothers. Jag kunde inte låta bli att upplysa om att den blir synnerligen värdefull om man sneglar på t ex en Bros Magic eller liknande modell. 

Glad vinnare

Runt klockan ett var det så dags för målgång för de första på den långa slingan. Vi hade fått rapporter från depån i Kalvsvik om att de var på ingående. Först över den imaginära mållinjen var inte helt oväntat Isac representerande Team Argon 18. Därefter kom en jagande klunga på sexton personer om jag räknade rätt. Sen droppade övriga in efter hand ensamma eller i mindre grupper. 

Full fart vid Kalvsviksdepån. Bild Magnus Salomonsson

I ensam majestät. Den som tittar noggrant kan skymta distanserade förföljare i högra hörnet

Isac mot den imaginära mållinjen

Mer såg jag inte innan det var dags för min insats som kombinerad "kvastbil" och skyltrensare. Mat hanns inte med så dagens spis bestod av bananer och chokladbollar vilket händelsevis råkade vara vad som fanns vid målgång för de som cyklat. Vid ettsnåret begav jag mig då vi beslutat stänga den första depån i Tingsryd klockan tre. 

Att ta ned skylten, vilket låter dramatiskt för övrigt, går fortare än att få upp den så jag gjorde god fart. Dessutom var det vid det här klockslaget glest med trafik längs banan utom i Tingsryd där det var Rallysprint.

Den ädla konsten att ta ned skylten praktiseras 

Så småningom började jag spana för att se om jag kunde få syn på några eftersläntrare. De sista hann jag ikapp i Urshult. Efter ett kort samtal med tvenne damer för att ta reda på om de kunde vägen innan jag tog bort skyltarna trampade de vidare beväpnade med vindjackor och gott humör.  

Slingrande väg på mot Sirkön

När jag passerade Sirkön med sina alltmer blommande fruktträd och grönska konstaterade jag att den här delen av banan är lika vacker som avsnittet mellan Rävemåla och Tingsryd är tråkig. Dags för en förändring på sikt kanske. 

Kronoberg i vårskrud

Strax före Kalvsvik fick jag kontakt med ytterligare ett par cyklister som strävade på i vinden som nu var rätt frisk. Totalt räknade jag in elva stycken under den sista milen in till Växjö och det hägrande målet. Alla utom en körde i par och visste vart de skulle så jag passerade. Den här gången behövde jag inte plocka upp någon.  

De kilometerlånga rakorna på slutet är inte att leka med om man är ensam och trött

Nästan i mål körde jag förbi ett massivt uppbåd av Ride of Hope-cyklister. Jag minns att undrade lite vad de hållt på med eftersom de varit ute nästan lika länge som flera som kämpat själv i vinden en längre tid och att de brukar hålla ett visst snitt tillsammans. 

Nu var klungkörningen över för funktionärernas del och det var dags för slutspurt. Alla cyklister var borta och nu återstod resten. Att plocka ihop, städa och transportera alla prylar till klubbens sprillans nya förråd. Det vara bara att ställa sig på pedalerna och ta i. Dessvärre var vi inte så många dragvilliga kvar i den här klungan som önskat så mot slutet tröt krafterna för de flesta. Men i mål kom även vi!

/ J - tänker: det här gör vi igen!

Cykeltävling pågår...

...fast snart startar kvastbilen, d v s jag.

To be continued....

/ J - funkisfunktionär