Att välja hjul

- En fråga av Kirkegaardska proportioner

Det slutgiltiga valet stod mellan Shimanos vid det här laget smått klassiska DA C24 med kompositfälg i alu/kolfiber och ett par Schweiziska handbyggda precisionsinstrument. Men vägen dit var inte spikrak även om hjulen förhoppningsvis är det. Den började med ett par brustna fransmän som jag tidigare skrivit om och passerade ett antal vägskäl på väg mot slutmålet. 

Det är som vanligt inte lätt att välja hjul. Många parametrar skall tas i beaktande. I mitt fall börjar urvalsprocessen med att sålla bort alla ultralätta hjul med viktbegränsningar undangömda i det finstilta. Det sållar rätt hårt i urvalet kan jag säga. Därpå faller alla snordyra varianter bort, dylika utsvävningar tillåter inte plånboken så hjul som kostar mer än cykeln är inte heller aktuella. 

Sen tillkommer att hjulen måste vara tämligen styva eftersom jag endera är rejält tung och därför behöver stabila hjul eller något smalare men då också starkare av all cykling vilket tarvar ännu styvare hjul. Sen är jag verkligen ingen lättviktare ens i slimmat format utan väger in på runt 90 kilo i mycket god form. 

Kvar blir då en bunt hjul från ett antal tillverkare i varierande prisklass. Fortfarande tillräckligt många för att göra en stackars cyklist konfys. Det är i och för sig något positivt. Utbudet har ökat.  

Ytterligare ett ställningstagande måste göras: hög- eller lågprofilfälg? Förutsatt att det inte finns ekonomiskt utrymme för båda. 

Frågan är om man ska lyssna på dem som hävdar att "aero" är allt, även i lägre farter? De menar något förenklat att vikt på hjulen inte bara är sekundärt utan även i princip ointressant, inom rimliga gränser, så länge de skär luften bra.

Eller skall man gå på den andra huvudlinjen vars förespråkare menar att lättare hjul är kvickare, roligare att köra på och accelererar bättre? Det finns argument värda att beakta från båda sidor. Går man upp tillräckligt i pris går det faktiskt att få lätta aerohjul men det faller utanför i alla fall mina budgetramar.

Något som gjorde att jag tvekar inför högprofilhjul är att de trots att de är etablerade vid det här laget känns något "gimmickartade". Frågan jag ställer mig är - hur stor nytta har JAG av dem? Då är det mindre intressant vad andra kommer fram till. Läsandet av trådar på Happy, test i "TOUR" med mera ger inga entydiga svar. 

Nästa runda av informationsinhämtning handlade om att ta ett snack med de lokala cykelnasarna som faktiskt finns att tillgå. Innan dess har jag också passat på att fråga diverse cykelkompisar om vad de kör på och hur de upplever sina hjul. Rundan på stan var en smula roande då en av cykelhandlarna synbart ryggade inför min förfrågan och stammade något om att jag "nog kunde pröva Shimano" eftersom han vet i vilken takt jag förbrukar prylar. Detta trots att han saluför ett annat märke där hjul bland annat ingår i produktlinjen. Dock har jag för mig att de tillhör den kategorin som är försedda med viktbegränsningar. 

Högprofil kändes efter den här vändan som ett mer avlägset alternativ. När nu lågprofil var bestämt kom nästa omgång frågor- maskinhjul eller handbyggda, fåekrade eller mer "traditonella" hjul?

En, dessutom relativt billig lösning, som fanns i bakhuvudet var klassiskt ekrade hjul handbyggda av exempelvis Actionsports i Tyskland eller liknande leverantör. Ett par hjul byggda med säg Shimano Dura Ace-nav, DT Comp-ekrar och Mavics Open Pro-fälg. Lätta, någorlunda styva och lättservade. Sådana har jag haft tidigare och vet att de ger mjuk och behaglig gång. Men trots den stabila konstruktionen har jag haft lite otur med mina och fått rikta dem tämligen ofta. De är inte heller de mest vridstyva som finns. Sen rök de i den senaste storvurpan men det var knappast hjulens fel.

Nej, finare systemhjul fick det nog bli ändå. Mest lockande var nog Shimanos DA C-24 som jag har haft förmånen att cykla på tidigare. Lätta, bra rull och känsla med utmärkt komfort. De fungerar med vanliga bromsklossar för övrigt vilket jag också betraktar som ett plus. Sammantaget mycket sympatiska hjul om än inte tillräckligt styva för min smak egentligen. Och att gå upp en nivå i fälgdjup för att öka styvheten får priset att skena. Men som kompromiss betraktat utmärkta. Dyra - ja, men inte oöverkomliga.

DT Swiss Tricon RR1450

Och precis när jag står i begrepp att slå till så dyker ett konkurrenskraftigt alternativ upp. På rea i min närmsta cykelbutik, Växjö Cykelservice fanns ett par DT hjul som verkade högintressanta. Detta trots att jag först missuppfattade modellen och trodde att det var ett par RR21 Dicut som det handlade om. Förvisso bra hjul men då var priset alltför högt. 

Men det visade sig vara ett par Tricon RR1450 som var aktuella. Tvekade ett tag och bad dem hålla hjulen någon dag. Sen slog jag till. 

Nu mycket glad innehavare av ett par tämligen diskreta hjul som inkorporerar ett par mycket intressanta konstruktionslösningar och som därtill är handbyggda. Något som inte är helt vanligt bland systemhjul. Första intrycken är extremt positiva. Tänk gökur och choklad...äh, menar förstås exklusiva klockor. Precisionen i konstruktionen är anmärkningsvärd. Återstår att se hur de presterar. 

Återkommer med rapporter om hur de uppträder. Var så säkra!

/ J - uppskattar hjulklappar

Cykeltokiga?

Frågan är när det gått för långt? Kan det förresten göra det? Kan man bli cykeltokig?

Cykelboden är full. Familjen äger totalt tio cyklar varav fem är mina. Stallet växer kontinuerligt. En av mina garderober är dedikerad till cykelkläder och jag och C har sju par cykelskor tillsammans.

Men förutom det noterade jag häromdagen att det även finns andra cykelareferenser i hemmet. De här var några jag hittade utan att leta för mycket. Ursäkta de suddiga bilderna. Tog bara ett svep med mobilkameran för att ge en bild av galenskapen.

Dricker man kaffe på morgonen kan det göras i muggar med cykelmotiv:

Om man sen inte cyklar lördagstur efter frukost kan man istället dråsa ned i soffan där det finns kuddar:

På vägen mellan köksbord och nämnda soffa passerar man en hylla på vilken den här statyetten återfinns:

Kär och passande födelsedagspresent från svärföräldrarna

På samma hylla återfinns även något som är mer direkt kopplat till träning, cykelglasögon:

Nästan alla men jag ser att Cs "Swisseye" saknas

Och förutom själva cykelkläderna kan man förstås ha andra kläder på samma tema:

En av många t-shirts med känt motiv

Skall man ut och hämta sig en cykel i boden eller komma in i hemmet behövs en nyckel:

På insidan av cykelbodsdörren hänger ett kuddvar som prydnad:

...med den passande texten "Ce`st la vie"

Blir man hungrig och vill ha pick-nick i det gröna så passar de här extra bra:

Och när man är funktionär på något lopp bärs inte sällan det här armbandet:

Armband i passande Lammhultcyklisterna-orange!

Till och med trädgården får vara med:

Spalje av  gamla MTB-hjul. Numera utbyggd

Och när man till sist blir trött:

Örngott

/ J - entusiast

Mavicskräp

- Bristande kvalitetskontroll?

Ingen glädjebägare utan smolk i. Vid cykelgenomgång inför Motions sexdagars upptäcktes något som jag innerligt hoppats slippa. Sprickor i bakfälgen. 

Det här är andra gången det blir fel. Nu vet jag att "Ksyrium Equipe" inte tillhörde toppmodellerna när det begav sig men viss hållbarhet förväntar jag mig ändå. Till Mavics försvar kan möjligen sägas att jag haft bättre tur med andra fälgar från dem. Men de har alla varit mer traditionellt ekrade hjul som byggt på landsvägsfälgar som CXP 22 och 33, A719, Open Pro och otaliga MTB-fälgar genom åren. Deras maskinbyggda däremot verkar lämna en hel del övrigt att önska. 

Det är så här det börjar. Hårfina längsgående sprickor

Det syns tydligare vid den här ekern

Och tyvärr är det samtliga ekrar det rör sig om. Enbart på drivsidan kan tilläggas

Jag orkar verkligen inte krångla med ytterligare ett garantiärende. Dessutom har det gått relativt lång tid sen förra gången, ett par år. Däremot har hjulen inte rullat så jäkla långt eftersom jag har fler par som jag alternerat mellan. Så i mil och timmar har de inte hållit särskilt länge.

För övrigt är det exakt samma fel som förra gången. Sprickor i bakfälgen kring alla ekerhål på drivsidan. Även förra gången började det med hårfina sprickor som först såg ut att bara vara i ytanodiseringen. De ökade sen i storlek till dess att hjulet blev direkt farligt. Vill inte råka ut för samma sak igen. Så nu överger jag Mavic för ett tag. De har säkert bättrat på sin kvalitet sen sist men det har jag inte råd att ta reda på. Istället vänder jag blickarna mot Shimano och DT Swiss som alternativ. Mavic verkar inte kunna bygga färdiga hjulset med god kvalité eller så har bara jag haft otur, två gånger i rad med samma fälgmodell med tid emellan, nä - det luktar dålig kvalitetskontroll lång väg. 

Eller är jag för stark - ha ha ha, I wish!

/ J - "the materialtestare" is back

M6 - SydHalland runt

- Avslutningen av min Halvsexa, en "RR"

Tillbaks till brottsplatsen och den vid det här smått bekanta miljön kring idrottsplatsen i Laholm. Dags för den sista etappen i M6 och tillika motionsloppet SydHalland runt. Runt 92 kilometer skulle avverkas enligt uppgift även om min dator mätte sträckan till två kilometer till. Tiden för mig i mål slutade på 2.39 vilket jag är nöjd med. Så mycket fortare kunde jag inte kört den här dagen även om jag förstås kunde ha spurtat genom samhället på slutet för att kapa någon minut. Men det kändes onödigt. Benen kändes faktiskt bra. Särskilt med tanke på de ackumulerade höjdmetrarna under de föregående etapperna.

Att komma iväg på morgonen är inte min favoritgren vilket kanske framgått vid det här laget men den här dagen glömde jag inte vattenflaskorna i alla fall. Men väl mobilen så efter några hundra meters färd var det bara att vända. Dessförinnan hade jag gått tre extra gånger mellan huset och bilen för att komplettera med saker jag inte kommit ihåg första vändan.

Emellertid hann jag i god tid till Laholm och tur var det eftersom det behövde pysslas lite mer med kläder än tidigare etapper. Väderleksrapporten var inte nådig och lovade rikliga mängder med vatten uppifrån samt hårda vindar. Kanske till och med åska. På parkeringen blev jag sur på mig själv då jag trodde att jag glömt pulsklockan trots all förberedelse. Efter en stunds intensivt letande hittade jag den - på armen! Det antyder att jag var en smula trött.

Alla cyklister var inte bortskrämda av väderutsikterna och det verkade vara något fler deltagare än på föregående etapper. Dock inte så många som en solig sommardag misstänker jag. Motionsloppens förbannelse. Det finns alltid ett antal potentiella deltagare som tittar ut genom fönstret på morgonen för att se om det är sol och i annat fall vänder sig och somnar om.

Precis så grått var det!

Innan start bytte jag några ord med en herre vid sidan om mig och sa att jag inte hade för avsikt att haka på täten för länge idag. "Vad gör du här framme då" undrade han. Jag log inåtvänt och mumlade något om att så långt bak tänkte jag inte vara. Planen var att placera mig strax bakom de riktigt snabba i någon form av andraklunga. 

Iväg kom vi och den här gången ämnade jag sitta lite längre fram i fältet för att åtminstone vara med till backen. Den med stort B eftersom den förutom att vara den största även var den första och den som skulle splittra fältet var det sagt. Fram till den gick det ytterst stillsamt. Jag visade mig inte alls utan lät de som är starkare än jag dra där framme. Vindarna gjorde att tempot var återhållsamt. Det blåste nästan rakt östlig vind och inte alls västlig som SMHI hade förutspått. Således sida/mot i början, medvind här och var, särskilt på slutet. Rak motvind blev det när vis körde mot Knäred. Vi slapp regnet vid start och första delen av resan tack och lov. Jag avskyr att starta dyngsur.

Jag bidade min tid och inväntade motlutet. Eftersom jag inte kört den här sträckningen förut var jag inte bekant med backen, från det här hållet skall tilläggas. De delar av backen som bar utför till Rössjön kördes åt andra hållet under bergsetappen. Under tiden konstaterade jag att det inte tillhör vanligheterna att man ligger sida vid sida med en Brompton i klungan. Den tillhörde en dansk cyklist tror jag. 

Motlutet började och jag var osäker på hur mina ben skulle svara inte minst med tanke på tanke på tidpunkten och temperaturen. Svaret blev - ovanligt bra! Faktum är att jag kände mig starkare för varje etapp. Valde "mitt" tempo även idag och hann snart ikapp de tjugotal som susat förbi mig i inledningen av backen. Tog någon placering i taget när jag satt och ett par tre i stöten när jag ställde mig upp. Åt förstaklungan på ett tjugotal cyklister gick inget att göra. De var för starka för mig. Liksom dagen innan var idén att glida ikapp några stycken på väg utför, ned mot Rössjön.

Vi blev ett antal som jagade tillsammans i utförslöporna och jag tog min del av förningarna och lite till. Utför kan jag hävda mig har jag märkt. Någon jag pratade vid mål sade "jag visste ju att du var stark utför så jag tog din rygg". Till slut lyckades vi köra ikapp ett gäng som tidigare dragit ifrån oss. Vi blev en mycket bra grupp med tämligen jämnstarka cyklister som sedan höll ihop hela vägen till mål.

Gruppen var dock inte helt eniga om hur dragjobbet skulle fördelas och framförallt inte gå till. Några menade på att det kördes för hårt uppför, andra att det rycktes för mycket. Själv bryr jag mig inte så mycket om sådana detaljer så länge det inte sker olyckor. Jag ansåg därför inte alls att det var läge att köra vingformationer vid kantvind som samma personer tyckte att jag skulle. Jag påpekade att vi inte kör på avlysta vägar och att jag INTE ämnar ligga med överlappande hjul på fel sida mittlinjen genom kurvor. Det är ett motionslopp och skall det vinnas tid finns det bättre sätt hävdade jag och följde med några andra herrar uppför ett motlut upp mot vindkraftsparken utanför Knäred. Således var jag en av dem som "ryckte". Mest för att jag tröttnade på att ligga och dra i täten. Just vid den här delen av banan sköttes inte dragjobbet solidariskt som tidigare. Så snart motvinden slog till var det många som gick bak och vilade. Skall jag dra kan jag lika bra göra det i en mindre grupp. Jag vet hur det blir annars. De som legat och vilat rycker ifrån mig mot slutet, särskilt uppför. 

Sen gjorde jag som alla andra och sjönk tillbaks till gruppen. Stämningen lugnade ned sig och folk återgick till att ta sina förningar i större grad. Jag var på soligare humör än vädret och tur var väl det för regnet hade börjat strila stadigt. Totalt genomblöt var jag vid det här laget och började så småningom frysa så smått särskilt om fötterna som nu varit blöta ett bra tag. 

Eftersom SMHI uppenbarligen inte kan förutspå någonting så var den utlovade rakt västliga vinden som sagt en hård byvind från öst istället. Det innebar emellertid medvind hem så där gick det undan värre. Jag blev yster och tillsammans med ett par andra gled jag ifrån huvudgruppen i farter mellan fyrtiofem och femtio. Blev efter ett tag inhämtad igen av den jagande gruppen vilket inte gjorde något. Syftet med utflykten var mest att känna på glädjen i att benen var med mig. Samt att nå mållinjen något fortare. Det började bli rejält kallt nu. Sällan har jag längtat till Laholm. Men det gjorde jag nu. 

På vägen passerades en hästgård där jag fick höra att det för några år sedan skett en incident med en lös häst som råkat i sken och sparkat av en cykelram. Skröna eller sanning vet jag inte men det lugnade ned farten förbi paddocken i alla fall. 

Den sista lilla knäppan genom samhället kändes rätt lång. Nu var glädjen över och jag kände mig inte bara blöt utan även lite vemodig över att äventyret var över för den här gången.

I mål kom jag och rullade efter lite eftersnack bort till bilen för att byta till torra kläder. Panik!! Var är bilnyckeln? Jag kunde inte hitta den och misstänkte starkt att den låg i höger byxficka. Dessvärre låg byxorna prydligt hopvikta ovanpå sandalerna som befann sig på bilgolvet. Närmsta reservnyckel befann sig i Småland runt femton mil bort. H-e! Jag svor en ramsa och delade mitt öde med några andra cyklister som höll på att packa sina cyklar i en minibuss några meter därifrån. De såg med medlidande på mig. Jag fumlade igenom fickorna en gång till utan framgång. Tog i desperation av mig tröjan och skakade den upp och ned efter att ha avlägsnat mobilen från bakfickan, det kom jag i alla fall ihåg. Och se på tusan, där var den - NYCKELN. I mitt frusna valhänta tillstånd kunde jag inte känna den trots att jag letat på rätt ställe. Den hade försåtligt smugit sig undan i ett hörn av fickan under CO2-pump och reservslang och gömt sig. 

Tänk att olycka så snabbt kan förbytas i lycka! Dagen räddad. På med torra kläder, i med pasta i magen, prata av mig med medcyklister och sen tillbaks till Båstad för en varm dusch. 

Ett bra avslut på ett bra arrangemang, en eloge till Laholmcyklisten. Finns möjlighet kommer jag definitivt tillbaks nästa år.  Sen vet jag att de finns andra som är "revanchsugna". Meningen var att jag skulle haft med mig såväl C som ytterligare sällskap från Lammhultcyklisterna men de föll bort på grund av skador. Troligtvis återvänder jag därför i sällskap nästa gång. 

Omgivningarna är för övrigt ytterst cykelvänliga med åsen och slätten, skogen och havet samt de många småvägarna. Det gör att etapperna bjuder på variation. I mitt fall lockar Halvsexan mer än hela M6 då det blir knepigt med ledighet och annat. Men det är roligt att som motionär få köra ett "etapplopp". Även om det inte är tävling det handlar om blir vissa etapper tämligen tävlingslika till sin karaktär och det handlar fortfarande om att lägga upp en strategi så man klarar de sträckor man föresatt sig på det vis man tänkt sig. 

/ J - nöjd

M6 - Bjäre runt

- Smygbergsrunda?

Endera var det för att mina ben redan var trötta efter urladdningen dagen innan eller så bjöd "Bjäre runt" på ovanligt många höjdmeter. Får man tro Bikeroutetoaster så hamnar det runt niohundra stycken faktiskt.

Jag är som sagt inte den mest morgonpigga av varelser men vis av erfarenheterna från gårdagen lyckades jag låta bli att glömma allt. Så iväg kom jag, lugnt och stilla. 

Snart på väg i arla morgonstund

Tur att jag inte var i sista sekund då det var ändringar av startplats på grund av skyltproblem. Jag hann till och med cykla några uppvärmningskilometer vilket visade sig vara onödigt då den första biten från Laholm till Östra Karup var masterstart och således gick bakom pace-bil. Farten dit hamnade runt de fyrtio. Sen släpptes fältet i botten av backen på gamla E6. 

Samling på morgonkvisten runt sekretariatet. Jag var inte ensam smålänning på plats

Större delen av startfältet samlat. Runt 160-170 personer skulle jag tro

Flyttad startplats i och med skyltproblem

Samling innan start, det börjar fyllas på med cyklister

Backen gjorde det den skulle - spred fältet. Den är lång, rak, bred och bibehåller lutningen i princip konstant till toppen. Jag tog mitt eget tempo direkt för att inte dra på mig syra redan i första motlutet. Det visade sig vara gångbart. Jag avancerade rejält bakom första klungan som försvann i fjärran. Min plan var att försöka "klunga ihop" mig med några stycken vid toppen för att sedan jaga på utför. 

Den planen fungerade utmärkt. Snart hade jag en svans på ett par åkare och jag siktade på ytterligare två stycken som glidit ifrån uppför tidigare. Newton och jag har en deal så jag jagade ned och fällde ytterligare två tolvtaggare. Sen var vi en liten grupp - gott så. 

Den vilda jakten utför. Foto: Gary Jones

Gruppen växte i Margretetorp då det uppenbarligen var fler som ville ansluta. Ytterligare några tillkom  när vi närmade oss havet. Samarbetet gick väl någorlunda men jag får erkänna att jag tillhörde dem som ville köra fortare. Farten ursprungsgruppen höll var den jag tänkt bibehålla. Det var slätt och vi var många. När jag drog på lite här och var, särskilt i motlut mumlade en sur göteborgare något om att jag fick hålla mig till "klungans regler". Jag fnös mest och påtalade att "det var inte jag som anslutit till er utan tvärtom". Sen kom det en stark herre och drog om oss så näshåren fladdrade i vinddraget. Jag hakade på och frågade om lite partempo kunde vara av intresse. Det var det och vi seglade iväg från gruppen i god fart. Det kostade förstås lite kraft och visade sig helt misslyckat då någon vänt på en skylt längre fram. En pekade åt höger, en åt vänster och den tredje som bekräftade riktningen satt längre bort. Mig veterligt ligger dock Torekov vid havet så vi sökte oss dit men då hade de andra hunnit ikapp oss. Fångade igen. Klungan var nu ännu större då den slagits ihop med en jagande grupp bakom.  

Sen var vi en stor grupp som drog vidare i tillvaron. Gick aning ryckigt men ibland fort. Upp mot Boarp tryckte jag på så mycket jag kunde i vinden. Kände mig för stunden stark och jag gillar ju åkbackar. Försökte där följa med ett par åkare som var starkare än jag och blev upphunnen av ytterligare någon. En av dem svängde dock in i depå för att käka pannkakor, slå en drill eller vad vet jag. 

Vi kom loss tre herrar och jag samt en dam men efter vådlig utförslöpa med bilmöte in i Grevie fastnade vi vid järnvägen i fem minuter varpå vi fick sällskap bakifrån. Igen. Det var dagens melodi tydligen. 

Där i väntan på tåg stumnade mina ben. Fram tills dess hade det känts bra. Men den ofrivilliga pausen i kombination med att det är brant uppför efter järnvägen ställde till det. Dessutom hade jag missbedömt banan som för övrigt fått ett par backar till istället för den vanliga sträckningen in i Båstad. Tennisveckan var flyttad i år och därmed även bansträckningen för Bjäre runt. Kartan och verkligheten stämde inte överens. 

Jag blev mig inte lik. Eller kanske just ett lik. Trampade luft. Växlade ned och det gick bara långsammare. Ingen kadens att tala om. De jag cyklat med hakade av mig i en av de brantare småpucklarna på slutet och jag kunde inte jaga ikapp igen. Väntade in några cyklister för att slippa köra själv. Då dog mina ben helt varpå de jag tänkt mig köra med körde ifrån mig uppför Bösketorpsvägen. Inte alls pigg längre och resten av loppet blev mer en kamp för att komma i mål. Fick sällskap där någonstans på vägen. Vi körde sen partempo resten av sträckan. Hela vägen tillbaks till Laholm

Det var trevligt med medvind sista biten men jag var för trött för att njuta av den alls. Annars var vädret bättre den här etappen. Mindre vind. Dock aning blöta vägar efter regnskurar uppe på åsen.

Väl i mål tryckte jag i mig den varma pastan som väntade där. Inte utan välbehag för jag var rejält trött måste jag medge. 

På vägen hem fick jag mig en naturupplevelse utöver det vanliga. Den döda hare vi redan passerat på cykel två gånger idag låg kvar någonstans i trakterna av Skottorp. Precis när jag skulle köra förbi den störtdök en glada med hopfällda vingar ned från skyn för att ta den. Den fick syn på mig och bromsade i luften varpå den för ett ögonblick låstes i en heraldisk pose några meter framför motorhuven. Jag bromsade också och fågeln försvann oskadd någon meter över biltaket. 

Att det både var dags för semi-finaler i tennisen och att det pågick hantverksmässa i Båstad blev tydligt då köerna började strax förbi motorvägen. Jag kastade mig raskt in till höger, gamla vägen  för att sedan vända och köra tillbaks till Östra Karup och istället ta de vackra småvägarna över åsen för att smita in bakvägen i samhället. På så vis slapp jag sitta i en bilkö någon timma.

Hemma hos svärföräldrarna väntade mat och vila.


/ J - blivande återvändare



Några data:

Distans:111 km
Tid: 3.25
Höjdmeter: 898
Snittfart: runt 34 km/h
Puls: snittpuls 141 och maxpuls 171