Att klyva en pudel

- Om mobila hinder, hänsyn och avsaknad av sådan

Inte sällan är senhöstens och vinterns träningsrundor i högre grad än annars förlagda till vägar som delas med andra långsammare trafikanter, åtminstone gäller detta för mig. Som lokalt exempel kan nämnas ”Växjöruntrundan" som är en vanlig tur för många cyklister i Växjötrakten (40km på blandat underlag runt några av stadens många småsjöar). Här cyklas i grupp måndagsturens vinterupplaga och här körs även den synnerligen informella ”tävlingen” ”Växjöchallenge” individuellt.

Sträckningen gör att vissa delar är så gott som öde de flesta timmar på dygnet andra desto mer tätbefolkade. Bland annat går vägen förbi campus och ett par bostadsområden. Stora delar av turen går på cykelväg så bilar förekommer enbart på vissa partier men där kan de dyka upp överraskande. Rundan befolkas förutom av cyklister även av många gångtrafikanter med eller utan barnvagnar, cykelpendlare, löpare, hundägare och inte minst en och annan häst.

Några av dessa medtrafikanters vara eller icke vara kan väl diskuteras. Bitar av sträckan är ok att rida på men andra är inte avsedda för det och där finns tydliga lämningar av dem ändå.

Man behöver inte vara trapper för att spåra dem eftersom upptrampade hål i körbanan och exkrementer talar sitt tydliga språk. Hästskit som gödsel i all ära. Men när den förekommer i större mängd på en den begränsade yta som en cykelväg utgör blir det till slut svårt att undvika den. Särskilt efter lite regn som luckrat högarna och fått dem att flyta ut över hela vägbanan. Det ger förvisso ett utmärkt tillfälle att praktisera och öva sina bunnyhopp men kan ända kännas lite lätt obehagligt. Särskilt när man passerar i grupp. Ni ser själva bilden framför er. Både crossdäck och mountainbikedäck skyfflar upp mjukt underlag rätt bra, särskilt om skärmar med kompislappar saknas. Gödselspridare någon?

Själva passagen av djuren i fråga brukar inte vara något större problem. Om man tar det väldigt lugnt vill säga. Stannar i tid, passerar långsamt och dimmar belysningen när det är mörkt. Det är inte någon god idé för vare sig häst, ryttare eller cyklist att skrämmas. En skenande häst är inte att leka med.

Så hästarna utgör inget problem om de bara lät bli att rida på de delar som inte är avsedda för det som t ex sträckningen utmed Södra bergundasjöns strand.

Även andra motionärer i form av löpare och flanerare brukar kunna passeras någorlunda smidigt om vederbörlig hänsyn visas från båda håll. Jag tycker dock att det kvällstid finns en påtaglig skillnad mellan t ex löpare och cykelpendlare om ofta har reflexer och syns och många som är ute och går utan att synas alls. De sistnämnda utgör alltid ett spänningsmoment när de dyker upp från ingenstans.

Men en grupp som borde bannlysas från gemensamma gång- och cykelvägar är tamigfan de hundägare som inte har koll på sina hundar. Vet inte vilket som är värst, de som inte har dem kopplade alls eller de som har löpkoppel, gärna gående på en sida vägen med hunden på den andra.

De är inte ovanliga och häromkvällen ställdes det hela på sin spets då jag höll på att klyva en pudel på mitten. Jag kom susande i mörkret runt en krök och där var det förbannade rörliga hindret. På en sida vägen matte utan reflexer, mitten av vägen avspärrat med ett koppel och på min väghalva en liten ursäkt till hund. Jag valde diket. Vet inte exakt vilket moment mitt ekipage på ca 100kg och 35km/h ger och vilken anslagskraft det ger via ett par 32mm däck. Men för mycket för ett litet kreatur att överleva är jag övertygad om.

Muttrande diverse eder om brist på hänsyn i allmänhet och om hundägare i synnerhet tog jag mig upp från vägrenen och borstade av mig. Hundägaren hade under tiden halat in djuret och avlägsnat sig med ett ”oj då” som enda kommentar. Det borde vara licens på vapen förklädda till koppel!

Då jag är djurvän vill jag inte köra på hundar men jag gillar heller inte att köra av vägen så nästa gång överväger jag att småkrocka med husse/matte istället. Förvisso måste även de få rasta sina hundar någonstans men en god idé är att hålla bättre uppsikt när de befinner sig på gemensam gång/cykelväg för allas säkerhet.

Nu lockar höstvädret och närmast kräver en cykeltur. Med vederbörligen visad hänsyn förstås.
"Das also war des pudels kern".



 Dödligt vapen?

/J - förklädd till cyklist

Gubben höst

På min guddotters dagis förekommer en figur som går under namnet gubben höst. Jag har personligen aldrig träffat honom men han firas vid den här tiden på året och den här gången tackade han för uppmärksamheten med besked. Över en natt blev det närmast vinter. En rejäl köldknäpp och några kraftiga vindstötar och alla löv föll samtidigt. Så någon dag senare infann den sig den där höstdagen med stort H, en sådan som man minns.

En perfekt dag för cykling. Bestämde mig redan från början att detta skulle bli om inte en närmast religiös upplevelse så i alla fall en träning mer för själen än för benen när det nu är söndag och allt.

Eftersom min Mtb för närvarande lider av åkomman "akuta ramsprickor" och jag inte kände för landsvägskörning så fick min pendlarhärk agera träningsredskap. Kom faktiskt ihåg att stoppa en kamera i fickan när jag gav mig iväg så någon bild kunde jag ta.



Stålhäst parkerad vid "Helgahavet"

Raka vägen genom hösten mot vintern. Del av den gamla banvallen mellan Sandsbro och Evedal.



Inte så snabbt, men stadigt...

Inte varje dag man har publik!



 En bekant syn för många. Kronobergs slottsruin i strålande sol.



Man kan fundera på vart vägen är. En mycket speciell känsla att cykla i

bokskog där man bitvis nästan vadar genom lövhögar.

Turen blev i princip Växjöruntrundan motsols med lite avvikningar här och var. Såg en hel del djur på vägen: bambis kusiner, ekorrar, någon hare och en vacker fiskgjuse vid Sundet.

Det kändes mycket bra att ha utnyttjat det vackra vädret. När man inte gör det infinner sig alltid den där gnagande misstanken att man har missat något och att det kanske inte blir så många fler tillfällen.

/ J - annars hösthatare

Svaret är 42

Förra helgen gick Växjö marathons 19:e upplaga av stapeln. Sveriges näst största marathonlopp på Sveriges kanske snabbaste bana bjöd den här gången på en härlig upplevelse för såväl publik som löpare. Av de 467 anmälda kom 408 till start den här vackra lördagen i september.

Vädergudarna var på strålande humör och bjöd på perfekta förhållanden vilket avspeglade sig i tiderna som presterades av många.

Främst var jag på plats för att heja på en vän som sprang och gjorde en satsning för att slå personligt rekord. Att komma under den där åtråvärda tiden på 3.30 vilket lyckades och det med råge. Pia närmaste slaktade sin tidigare tid med sex minuter och slutade på 3.24.23. Grattis!

Marathon gör inte bara ont! 

Målspurt

Då jag knappast kan beskyllas för att vara marathonlöpare men blev mycket träningsinspirerad så bjöd lördagskvällen på en miniduatlon. Först en runda på cykel runt Växjö med en liten förlängning så det som genom en händelse råkade bli 42,2 km. Därefter sprang jag en sväng 4,2km. Tänk så det kan slumpa sig!

Det fick bli min hyllning till de hjältinnor och hjältar som klarar att varva Växjösjön åtta gånger i sträck.


/J - löparhumla

Måndagsturen i lampors sken - en ”RR*”

Igår var det måndag. Då kör man Växjöruntrundan i sällskap av de manade, d v s ”Måndagsturen, vinterupplagan” om man är Lammhultcyklist. I alla fall om man inte är skadad. Vilket jag inte

längre  verkar  vara. Så det var med visst nöje jag paltade på mig kläder efter väder, vilket innebar tämligen mycket då termometern med digital exakthet upplyste mig om att temperaturen var 8,3 grader, och något försenad begav mig mot stortorget. Väl där fann jag några tappra hjältar, kanske ett femtontal, från klubben som stod och kurade i det tilltagande höstmörkret.

På torget var det full fart och folkliv eftersom Östersupportrar firade att stadens stolthet åter är i allsvenskan. Hoppade av hojen och begav mig in i massan för att snabbt heja på några vänner som i brist på annat nog får kallas fotbollsentusiaster. Det skulle jag inte ha gjort. Det blev början på en tämligen händelserik runda skulle det visa sig.

När jag kom tillbaks efter någon minut hade de andra redan gränslat cyklarna och börjat bege sig. Lite stressad trasslade jag på mig vinterhandskarna, fick på mig hjälmen och satte av några meter efter gänget ned mot det första trafikljuset. ”Jävlar” hann jag tänka då jag kom på att mina glasögon låg kvar på torget på marken där jag lagt dem bredvid cykeln. Bara att vända och hämta dem. Under tiden hann trafikljuset slå om till rött och den lilla klungan segla iväg utom synhåll.

Återstod att sätta av i full fart och försöka beräkna hur mycket jag tappat i avstånd och bästa stället att genskjuta de andra. Fördelen med ”Runtnågontingrundor, utom sjöar” är att man kan gena. Så jag mötte de andra vid värmeverket där de susade ut från ett skogsparti. Nu var i alla fall uppvärmningen avklarad.

Tempot var från början tämligen högt och jag bidrog kanske till det framme i täten med pulsen redan igång. Färden gick mot den enda riktiga uppförsbacken på rundan där ett antal fartfantomer brukar dra på och försöka bräcka tider i Stravasegment. Där hänger jag inte med så jag låg några rullar ned och planerade mitt eget tempo uppför. En vis strategi visade det sig. I mörket sade det pang och plötsligt låg någon och synade diket. Ett fel linjeval i täten fick till följd att de andra som följde efter hamnade lite snett i kurvan, fick bromsa och tredjeman gick på hjul. Inga skador på vare sig människor eller stålhästar tack och lov.

Turen fortsatte till en början i ett mer modest tempo för att vänta in de som varit ute i spenaten. Sen drevs det upp igen. Lite medskyldig var jag till en början med blev sen omkörd av Johan, Klas, Stefan, Sebastian och någon till som bitvis drog på ordentligt. Det började bli nattsvart i skogen och längre bak punkterade någon, vilket vi inte visste innan vi var tillbaks igen. Kanske dags att börja köra parkörning i svansen av säkerhetsskäl?

Det blir mycket fartkänsla när man susar fram på cykelvägar och grusvägar i mörkret. Särskilt om man som jag har usel belysning. En billig pannlampa och ett cykellyse. De andra har så många lumen i sina pannlampor att det nästan blir varmt i ändalykten när man ligger framför. Åtminstone blir det slagskuggor som gör att mitt mörkerseende och min lilla belysning inte räcker till. Ett problem som nog måste åtgärdas. Som det är nu är det tur att jag kan vägen för i många fall får jag försöka gissa mig till var jag borde köra snarare än att se.

Med någon mil kvar körde jag något förvånad om Johan som istället för att dra uppför backarna som vanligt tog det lugnt. Frågade om något var fel och fick till svar att det kuggade över. Sliten drivlina tänkte jag och körde på. Senare visade sig att hans bakhjul satt löst. Så pass mycket att när han stannade för att kontrollera så ramlade det ur ramen. Det kunde gått illa i ett gupp eller hopp!

Träningen bjöd även på de sedvanliga passagerna av någon förvirrad kvällsflanerare, några förskräckta hundägare och senare ett par hästar. När de sistnämnda kördes förbi sprack täten men jag trummade på eftersom ryggen värmdes av starka strålkastare. Endera så hade jag en lastbil bakom mig på cykelvägen eller så var det cyklister. Det visade sig något senare att det bara var två och när det upptäcktes var det ingen större mening att vänta in de övriga eftersom det inte var långt kvar på rundan.

I ett anfall av entusiasm drog jag på tämligen ordentligt i den sista slakmotan/backen upp mot golfbanan och någonstans där blev vi en duo i mörkret. Försökte väl egentligen köra ifrån min ångest men det är ett sällskap som ibland visar sig ha en grym kondition och dagsform. Så det var jag, Steven och ångest som kom tillbaks först. Vi väntade in Marcus som tidigare var med oss och rullade ned mot centrum igen.

Vid återkomsten till torget var det tomt och öde sånär på några roadies som höll på att demontera en scen. Först här fick vi höra mer om de små incidenterna.

Det kan vara spännande att köra i mörker. Vurpor, punkteringar, tappade hjul och diverse rörliga hinder. Fartkänslan hög, sikten något sämre men upplevelsen stark.

Nästa gång planerar jag att ta det betydligt lugnare för egen del. Får se hur det går med den avsiktsförklaringen.

(*”RR” kan sägas till den som inte vet är en förkortning för RaceReport eller en liten turbeskrivning)

/ Kvällscyklisten J eller missilen i mörkret

Att komma av sig och "igång sig"

Det är lätt att komma av sig när det gäller träning. Skador, sjukdomar, livet – det finns mycket som kan påverka och störa eller förstöra ett upplägg. Om det ibland är svårt att komma igång med träning så är det ännu svårare att starta om och kanske om igen. Känns det bekant?

Och det är märkligt vad en tids frånvaro från sadeln eller löpspåret kan göra med dagsform och kondition. Den inre cyklisten i mig vrider sig i vånda. Visserligen blir det ett antal mil i veckan som transport, ibland några mil om dagen, men någon träning har det inte varit fråga om på ett tag. Det märks kan man väl milt uttrycka det som. Till och med runt midjan. Aj aj. 

En dyster cocktail av smärtande benhinnor, rambrott på mountainbiken och uselt väder dödade all form av pulshöjande aktiviteter ett tag. Till och med pendlaröket protesterar mot tingens tillstånd. Vädret har effektivt bidragit till att bromsklossarna är helt nedmalda, regn och grus blir effektiv slippasta. Orkar inte byta dem för stunden så inte ens den går att träna på.

De yttre förutsättningarna komplicerar men värst är att lusten försvann för ett tag. Dags att ändra på det!

Smärtan i benet verkar nu ha gett med sig och några korta cykelturer har det blivit. Jag vågade till och med ge mig på en liten joggingtur i förrgår (som inte hade blivit av utan eminent sällskap). Börjar dock mycket försiktigt med en kortrunda på 3,4km och i stilla tempo. Nogsamt lyssnande efter kroppens signaler, bortsett från det vanliga som att benen försöker göra mig uppmärksam på att de i allmänhet tycker bättre om att ligga i tv-soffan än att röra på sig.  Har till och med avstått från ”måndagsturerna” med klubben för att ta det extra lugnt.

Ägnar mig istället åt det jag i träningsdagboken valt att kalla ”rehabträning” d v s tämligen lugn cykling och löpning med en eller flera dagars vila emellan. Målet är 3 träningstillfällen i veckan till att börja med. Vill inte ha tillbaks smärtan. Tänkte även lägga på ett antal raska promenader utöver det för att härda benen. Det gör trots allt lite ont efter löpturen.

Tyvärr så innebär den spruckna ramen på mountainbiken att det inte blir något deltagande i ”Bros mtb-cup deltävling 6”på söndag. Får om jag hinner och kan delta som publik eller möjligen i sekretariatet. Tråkigt då jag sett fram emot denna tillställning. Det har gått tämligen bra på de sista deltävlingarna och jag var nyfiken på formatet. Elimineringsheat är det som gäller den här gången, något jag aldrig prövat. Med rådande dagsform och med tanke på såväl den tekniska korta banan och formatet så kanske det är lika bra att jag inte kan delta J

På de korta rundorna som jag kuskat runt på märks det tydligt att kondition i högsta grad är en färskvara. Den nuvarande borde vara på rea då datumet har gått ut. Men nu jäklar skall det ändras på! Det är dags att kavla upp de skjortärmar jag inte har, torka den imaginära svetten ur pannan, spotta i ovalkig näve och gräva djupt i envishetskapitalet. Det är dags att ”komma igång sig”.