Parkering

I min hittills mycket korta serie av betraktelser över vardagliga trafiksituationer för oss cyklister så har turen kommit till del två. Även här kan rapporteras om positiva framsteg. Helt vanliga är de inte så man får glädjas över det lilla som görs. 

Häromdagen mötte mig den här trevliga synen då jag skulle låsa fast cykeln.

Cykelparkering!!

Dra på trissor en hel p-ruta för bilar(!) har fått stryka på foten. Istället får det väl plats en sisådär tio cyklar eller mer på samma yta. Ytterligare positivt är att de nu inte hamnar på trottoaren eller annorstädes vilket torde vara till gagn för de som bättre behöver vara där som fotgängare av diverse slag. Kan tänka mig att tex synskadade uppskattar detta. 

Och imorse späddes min förvåning på ytterligare då den här bilden togs

En exotisk företeelse

Det är nog faktiskt första gången jag sett att man bryr sig om att upplysa cyklister om att arbete pågår. Inte sällan brukar man istället utan förvarning mötas av lösgrus, vassa asfaltskanter eller i värsta fall ett kraterliknande hål i vägbanan. Det sistnämnda eventuellt markerat med en bom, gärna utan reflexer så den inte syns i mörker eller regn.  

Men inte i detta fall så äras den som äras bör, bra jobbat Växjö kommun!

/ J - inte fullt så militant cyklist idag

Parallelltankar

Tankarna löper rakt kort

långt bort

Sida vid sida

men aldrig samman

Ibland är det svårt att få ihop tankarna till något vettigt. Hur man än försöker blir det ett diffust ludd. Idag är en sådan dag.

Om livet kan sägas mycket men det förmår jag inte formulera idag. För många intryck som trängs vilket mest resulterar i en dimma som gör sitt bästa för att matcha kråkvädret ute.

Om cykling kan sägas att det blir någon form av hemsnickrad rehab för mig den närmsta tiden. Mitt skadade knä håller nu för att halta fram på och att belasta lätt vid pendel/transportcykling. Men ont gör det och räta ut det helt eller böja det ordentligt går inte och det värker ordentligt mest hela tiden. Så de fysiska förutsättningarna för att sätta igång med den träning jag så väl behöver för att underhålla kropp och själ får dröja. Under tiden löper vågen amok. 

Inte bara olyckor sätter stopp för träningen som var planerad. Även andra yttre omständigheter försvårar. Av olika anledningar kan jag inte längre bo kvar i det tillfälliga boende där jag befunnit mig ett längre tag. Det gör tyvärr att jag går från att sakna egen bostad till att bli hemlös helt. Verkar dock som det kan ordna sig med tak över huvudet för stunden. Inte allls lätt att koncentrera sig på eller organisera någon vettig form av träning då. Så måndagsturerna och andra gemensamma aktiviteter får klara sig utan mig tillsvidare.

/ J - hemlös

(Om)tankar

Gråväder,

spåväder

eftertankens stilla duggregn

strilar

på mig som längtar vilar

efter något

Jag vet inte vad.

Är livet rättvist? Tänker inte förirra mig för långt in i filosofiska labyrinter utan enkelt konstatera - nej det är det inte. Blir än mer påmind om det när man läser sådant här. Katja känner inte mig och jag känner inte henne. Men jag känner med henne, starkt, mycket starkt. Så starkt att det nästan gör ont. Utan att veta mer så vill jag likt ett barn skrika och sparka och förbanna det liv som gör så mot henne och mot oss människor.

Jag känner tyvärr igen känslan av närvarande overklighet. När de man håller mest kära drabbas av fasor eller när ens egen tillvaros fundament skakas i sina grundvalar. Den vansinnigt obehagliga känslan av kyla som glider längs benen, sticker i huden på armarna och stryker över bröstet och hotar att kväva. Tankarna går i ultrarapid och omvärlden uppfattas klart och diffust på samma gång. Stunder då man inte vet vad man skall göra av sig, ögonblick man helst vill slippa men som etsar sig fast.

Vi är alla olika starkt rustade för att klara av sådana situationer och det finns många olika sätt att hantera det på. Men jag tror på Cykelkattens väg att fortsätta med det som en gång skänkte glädje även om det för stunden kan kännas tomt och innehållslöst. Att "låtsas" till det känns bra igen. 

Själv vågar jag inte tro på att glädjen skall återvända till livet då det inte känns så. Men lever på tron att den kanske kan göra det. 

/ J - fyller på, tankar om - (om)tankar

Krasch, pang, bom!

Jaha då var det dags igen, f-n också! Det sägs som bekant att det finns två sorters cyklister. De som vurpat och de som ännu inte vurpat. Möjligen kan en tredje kategori läggas till samlingen - Johnar. De som kör omkull lite väl frekvent för att det skall vara kul.

Det är ju sällan när man ligger på gränsen av sin förmåga, tränar hårt, kör fort, tekniskt, som det händer något. Utan när man slappnar av och vardagskör. Det var något sådant som inträffade igår. Var på väg tillbaks från stan i lugn och relativt maklig takt. Några hundra meter från huset där jag bor i näst sista kurvan. Pang...och jag synade asfalten. Kombinationen blöt asfalt, lite mossa/alger och rester av blöta löv är inte att leka med. Uppenbarligen hade jag lagt ner cykeln lite för mycket i kurvan.

Så skall det väl inte se ut?

Resultatet blev, förutom sårad stolhet och lite fler repor på cykeln, en ömmande axel och ett knä som idag är helpaj. Det går inte ens att stödja på för tillfället. Försöker förflytta mig med hjälp av oehemula mängder voltarengel, smärtstillande och ett stadigt förband. Om det inte släpper lite under dagen får det bli läkarbesök. Och hur i helskotta jag skall få ihop det med träning förstår jag inte. Ser ut som om det blir ytterligare en ofrivillig paus. Kanske läge att ta itu med cykelreklamationseländeshistorien?

Modernt med slitna jeans?

Extra ventilation...

Förutom de fysiska blessyrerna slet jag sönder ett par relativt nya jeans och min nya skaljacka. Har dock lyckats hitta en sida på nätet som lagar Gore-tex. Hoppas att damen som driver den kan utföra lite helbrägdagörelse. Jag hade tänkt recensera jackan här men hann inte ens så långt.

Sensmoral - cykla aldrig lugnt utan kör hårt och hänsynslöst, då är man koncentrerad och skärpt varpå inget händer.

/ J - både byxlös och rådlös

Tempus fugit

- Intervallträning?

Den senare tiden har av olika anledningar inneburit mycket lite träning för min del. Dels av personliga skäl och dels har fysiska krämpor, främst en efterhängsen benhinneinflammation, ställt till det ett tag men nu verkar den ha gett med sig. Skall det nu bli någon form som inte liknar ett päron till Vättern och andra begivenheter nästa år så är det dags att sätta fart. Tiden har en tendens att flyga iväg.  

Eftersom jag inte tillhör typen som är stolt ägare av tingestar som rullar, trainers, watt-cyklar och andra sofistikerade tortyrredskap så får jag klara mig ändå. Och spinning är väl inte min grej för att uttrycka det milt. Något pass då och då kan jag väl klara av men inte mer. Det där med att sitta still i en bil för att ta sig till en träningslokal för att sedan cykla som fan på något som är stationärt...jag vet inte jag, det är nog inte min "kopp te". Anledningen är nog att jag trots allt förknippar cykeln med glädje och intresse. För mig är den inte ett medel för att nå ett mål, att bli "vältränad", "snabbare", "bättre på tävling" eller vad det nu är. Cyklingen i sig är målet för mig.

Men för att komma iform får man då ta till andra medel, särskilt när det är november och mörkt och värre lär det bli framåt vintern. Det är jag och mr Balboa och i brist på långa trappor att springa uppför och döda djur att slå på så improviseras intervaller.

Det innebär att jag för närvarande testar två varianter. En ny och en som jag haft under en längre tid. Den äldsta är en långvariant som innebär ca20min intervall (i praktiken mindre om det går som det ska, 16-17min). Den körs på en bana som innebär en del svängar, en lång slakmota och något stopp ibland, lite GP betonad, och är 10,5km lång. Jag brukar köra ett varv som uppvärmning därefter så fort det bara går ett varv, sen lugnt igen. Vanligtvis 2 repetitioner och därmed ca 50km totalt.

I förrgår prövade jag en ny kortare variant. Min egen version på "fyror" som snarare blev "femmor". Lade helt enkelt en bana i en åtta där en slinga innebär återhämtning och den andra full fart. Högfartsdelen tar för närvarande runt 5min att avverka och är 3,1km. Skall väl tilläggas att den körs med en Crescent pendlarhoj och inte någon cross eller så. Körde sen den här banan fyra gånger efter uppvärmning. Sista delen fick agera avvärmning. Vet inte om det fungerar, det återstår att se. Men jobbigt som fan är det. Såg på grafen från pulsklockan att det åtminstone varit väldigt jämna toppar samt återhämtning under träningen. Överväger senare att korta av vilodelen som för närvarande är ungefär lika lång och därmed tar lite längre tid att köra. Skall även skaffa mig lite mer och ingående kunskap om pulsträning. Nu noterar jag mest hur det ser ut.

Sen blir det en del "fartlek" under de nuvarande måndagsturerna. Som det är upplagt brukar det bli hårdkörning på vissa partier för att sedan gå lite lugnare igen på andra. Igår var det dock värre. Jag åkte av i mörkret längst bort i rundan där skogen är som mörkast. Frånvaron av bra belysning gjorde att jag omöjligt kunde hänga på och fick se de fem andra i täten segla iväg. Kunde under resten av rundan se deras lysen lite då och då framför mig. Lyckades hålla jämna steg men låg hela tiden strax bakom. Mycket frustrerande och inte särskilt kul måste jag medge. Det blev aldrig någon lugnare körning där framme och jag fick köra solo större delen av rundan.

När vintern sen (om den nu kommer) slår till på riktigt så får träningen ändra karaktär. De nuvarande intervallbanorna gör sig inte så bra med en halv meter snö på. Får bli träning ute på mtb kompletterat med löpning. Det sistnämnda kan jag utföra i vilket jäkla väder som helst. Om jag nu får vara hel vill säga.

Det skall bli spännande att se om den här vinterträningsformen fungerar och ger något resultat. Idén är väl att i möjligaste mån konservera formen från i år så jag inte behöver börja helt från noll vilket varit fallet tidigare år.

Kan jag komma i så god form att jag kan köra ikapp tiden - det återstår att se.

/ J - av och på, av och på x4