- Äntligen vårpremiär, på riktigt
Igår var det inte bara dags för årets första officiella måndagstur anordnad i Lammhultcyklisternas regi. Det kändes även som det var premiär för cykelvåren på något vis i alla fall väderleksmässigt. Morgonens något vresiga väder med glesa tunga regndroppar och ganska friska vind hade framemot aftonen bytts mot närmare femton fantastiska grader, avtagande vind och sol. Det var i korthet de bästa cykelförhållanden det varit så här långt i år. Någon vädergud kände sig vederbörligen blidkad och tillfreds och ämnade visa sig från sin mest positiva sida.
Jag lyckades nästan komma iväg från hemmet som tänkt var. Några obligatoriska turer mellan lägenhet och förråd och två omtagningar på klädsel blev det. Sen när jag cyklat tvåhundra meter kom jag på att jag glömt mobilen. Och några suddiga bilder för att föreviga kvällen hade planerats. Men numera har jag blivit så vis att jag tidsmässigt planerar för förvirring. Hann till och med en liten mental uppladdning. Mest bestod av den av rikliga mängder liniment på min ömma korsrygg, en näve Ipren för min tandvärk men framförallt av två goda espresso i rad.
Uppladdningsdryck
På vägen ned mot centrum så jag några kattkrökta ryggar på cyklister som smet runt ett gathörn och som såg ut att ha samma färdriktning som jag. Väl framme vid stadens stolta torg så började tvåhjulingar samlas i spridda flockar och beta av den tunnsådda vårsolen. Är oerhört roligt att se att så många delar ens intresse nuförtiden. Föreningen "Anonyma Cyklister" har klivit ur garderoben och folk vågar säga "jag är cyklist".
Början på en skock
Allt fler anslöt, till höger Rynkebygult
Dagens herde för flocken
Blivande frifartsgrupp formerar sig
Funderade inte så mycket på alternativa fartgrupper idag. Jag hade bestämt
mig för att försöka köra lite fortare än vanligt. Det är kul och jag behöver få upp
farten. För min egen skull och inte minst inför Vättern. Ska man kuska runt en
arbetsdag eller så i runt 37 i snitt så krävs det en smula träning så
frifartsgruppen fick det bli.
Efter välkomsthälsning av Tony så grupperade vi oss som vanligt. Snabbgruppen
blev något tiotal, elva tror jag närmare bestämt. Sen anslöt en glad Håkan
och sen var vi tolv. Inledningsvis kördes det lite lagom fort fram till Billabacken där farten drevs upp något. Mot slutet sneglade jag på datorn och såg att vi
pendlade mellan 35-37 uppför. Fördelen för mig var att benen som känts sega uppför Högstorpsbacken nu vaknade.
Vädret under rundan blev bara bättre efterhand som vinden mojnade. Jag hade lite för mycket kläder på mig för den
inledande temperaturen så det var bara skönt att det blev någon grad svalare. Men jäklar vilken skön känsla att inte frysa för en gångs skull!!
Är inte riktigt rutinerad i farter över fyrtio än så jag
koncentrerade mig en del på cyklingen även om benen kändes tämligen ok. Var
lite orolig eftersom de varit rätt rejält sega efter gårdagens tolvmilarunda när jag rullade en sväng på förmiddagen. Men när jag väl var varm så började de röra på sig. En längre oplanerad
vila blev det efter raksträckorna vid Stenslanda då Adams bakhjulsaxel verkade
sitta lite löst och skramlade mer än lovligt. Hade hört det då vi rullade runt
i dragjobbet men trodde att det var
något som var löst i hans kolfiberram, de kan ju skramla lite ibland. Så förlängd
p-paus med mekanikerinsats följde. Det skadar trots allt inte att ha en
cykelmekaniker i gruppen. Och apropå skrammel så vibrerade mitt styrlager loss på oljegrusvägarna. Dragit fast det rejält nu men undrar om det faktiskt kan vara läge att byta. En av få delar jag bara bytt en enda gång under alla år och alla cyklar som passerat.
Efter stoppet äntrade vi våra springare för vidare ritt in i kvällen och solnedgången. Den varade dock inte länge. Några kilometer senare en bit in på vägen mot
Ållaryd ekar ropet ”punktering” i gruppen. Så
stopp vid vägkanten och lite vila igen.
Här beslutades även att korta rundan något. Skulle vi hinna med Väghult också som den ursprungliga rundan var tänkt hade
det jäklar i mig fått gå undan för att vi inte skulle bli överfallna av
mörkret. När vi stod där i godan ro vid isig vägkant så susade en annan av
grupperna förbi. Och inte fick vi lift heller!
Slangbytardags vid vintrigt dike med is i
Somliga kort kanske inte är helt spontana
Resten av turen blev sig
som sig bör en salig blandning av lite lagtempoinslag där vi rullade runt bra
och några fartökningar från de som förmådde det. För min del kände jag mig rätt
stark i slakmotan från Kalvsvik upp mot
Rydet men hängde knappt med ändå då
Isac, Johan, Klas och Stefan bl a gick
upp och höjde farten succesivt. Gick bitvis i 45 i
motlutet. Kändes kan jag säga. Annars är jag rätt förtjust i slakmotor. Är för
tung för riktigt backar men kan gilla viss lutning på något märkligt vis. Sen
fick jag släppa rulle några gånger när vi kom till backarna efter Vederslöv.
Stefan fick för sig att agera ånglok och tuffade på där framme med stadigt
ökande fart uppför, 37 blev både 38 ,39 passerade de fyrtio och vidare några
kilomter i timmen till uppåt. Där blev det lite för mycket för mig och jag
tappade rulle. Som tur var släppte gänget på pedaltrycket något och jag kunde sega mig ikapp.
Men samma visa i nästa backe vid Dänningelanda. Var inte helt slut eller så men kunde inte trycka
på i de farterna som vi närmade oss. Mer övning och träning krävs.
Vi körde i samlad tropp in i stan via Teleborg och summeringen blev att det kändes riktigt bra. Riktigt rolig måndagskväll. Snittet hamnade någonstans runt 39,3 på min dator innan
vi slog av på tempot sista biten.
Något suddig slutbild
För att man inte skall gå och bli övermodig så är förstås vädret tillbaks på några få plusgrader toppat med lite regn då och då här Växjö idag. Om mina kortsiktiga planer håller så blir den sväng med löparklubben ikväll. Springa kan jag ju inte heller. Så även det måste jag öva på.
På återseende!
/ J - tänker på måndagar om tisdagen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar