På något vis gick det fortare hem. Trots att jag på ditvägen hade vinden på min sida eller i alla fall inte emot mig. Regnet höll sig till ett så stilla strilande att det lika gärna kunde vara extremt hög luftfuktighet. Temperaturen var snällare än häromdagen så jag frös inte.
Benen trummade på ut genom stan och förbi Sandsbro och jag följde med. Banvallen och gruset valdes bort idag. Skitig blev jag ändå och vare sig drivlina eller resten av cykeln uppskattar den fina slippasta som sandblandat vatten utgör.
Bäst jag cyklade där i godan ro kändes det som jag höll på att bli ikappcyklad. Det var någon som flåsade vid sidan om mig. Det tog ett tag innan jag insåg att det var jag själv. Konditionen är så usel att jag andades som en blåsbälg. Och stora lungor har jag så mycket luft sattes i rörelse. Det hördes.
Jag stannade för att få bäring i tillvaron. Sen visste jag.
Jag stannade för att få bäring i tillvaron. Sen visste jag.
Texten lyder:
Wexio i Söder
Tjureda i Nordvest
Söraby i Nordost
Fram kom jag efter en dryg halvtimma, närmare bestämt trettiosex minuter. Förvisso utan uppvärmning och i "civila" kläder, pendlarklädd. För dagen i kycklinggul regnjacka. Hem avklarades de 19 kilometrarna till hemmet på mindre än halva den tiden. Märkligt.
Det kanske är orättvist att jämföra tiderna då hemfärden skedde med bil. Den var för övrigt nyservad och glad över sina nya vinterskor.
Det blir en lång färd tillbaks. Men nu har den i alla fall börjat.
/ J - studsar inte av glädje men tillbaks
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar