MTB-SM

- En rapport från en solig dag i Hestra

Det går ju bara inte att låta bli att åka och titta när det hela gick av stapeln någon dryg timmas bilfärd från hemmet. Eftersom vi hade långväga och kärt besök under lördagen så fick publikinsatsen ske på söndagen. Då var det dags för Damelit och Herrelit att köra finaler i XCO. Sålunda missades tyvärr både D40, H40, H50-klasserna samt sprinten helt. Det hade annars varit roligt att se eftersom vi har bekanta som körde i de klasserna. 

Isaberg i sol

Hestra och Isaberg visade sig från sin bästa sida med strålande sol om än inte från klar himmel. En tämligen frisk bris blåste bort allt vad insekter heter och upp dammet i ögonen på såväl utövare som åskådare. Det var ytterst torrt och dammigt vilket gav snabba hårda banor. Frågan är hur SM-banan hade klarat regn? Troligen rätt bra men det hade nog blivit rätt halt. 

Banan

Om banan* sade någon att den var för "lätt". Och det kan nog stämma om man med "lätt" avser den tekniska nivån jämfört med den genomsnittliga svenska skogsstigen. Den är väl typisk för en anlagd bana av internationellt snitt anser jag. Snabb och lättkörd med serpentiner såväl uppför som utför och doserade kurvor. Hindren bestod mest av byggda diton med stockar, trappor, någon stenkista och ett med XC-mått mätt tämligen hårigt drop som dock kunde undvikas med såväl B- som C-spår för den som ville ha mindre luftfärd alternativt ingen alls. 

Sammantaget en snabb bana som såg rolig ut av vad jag kunde bedöma från sidan. Men den stora utmaningen med den här banan var förstås antalet höjdmeter som skulle tämjas. Runt 200 höjdmeter fördelade på de cirka 4,5 kilometrarna borgade för ett hårt race. Damerna tog sig runt sju varv och herrarna åtta. För att ta sig upp krävdes en rejäl stigning först på sugande gräs uppför nedre delen av slalombacken och sedan övergick den i korta, branta serpentinkurvor med mestadels packad jord som underlag. 

XCO Damelit

Damernas lopp bjöd väl inte på några direkta överraskningar och till en början inte heller någon dramatisk kamp om placeringarna. Redan på första varvet ryckte Jenny Rissveds, Falu CK och tog en betryggande ledning som hon sen drygade ut och behöll från start till mål. Det var klass på hennes åkning och en fröjd att sen henne dåna förbi i skogen. Andra och tredje plats såg länge ut att vara lika odramatiskt då Hanna Bergman, även hon tävlandes för Falu CK, höll andra platsen följd av Alexandra Engen på tredje plats. Hon såg länge rätt trött ut och tappade något mot mitten av loppet. Jag klockade själv avståndet dem emellan till runt halvminuten. Varvet senare hörde jag en ledare ropa till Engen att hon låg 22 sekunder efter. Sen hände något. När jag och C förflyttat oss till den branta utförskörningen i skogen så förväntade vi oss att se samma ordning som vi vant oss vid vid det här laget. Men så blev det inte. Engen hade ökat farten rejält och någonstans på vägen gått om Bergman. Åsa Erlandsson sade efter loppet att "hon brukar köra så". Åsa kom för övrigt fyra och låg där tämligen stabilt hela loppet med avstånd såväl upp till kampen om pallplatserna som ned till resten av fältet. I början hade hon haft kontakt med tätduon och sade själv att  banan passade henne bra klättrare som hon är men att öppningen möjligen varit för hård då hon försökte haka på Jenny inledningsvis. 

Det var jämnt i nästan ett varv

Tyvärr var antalet damer till start inte mer än ett tiotal vilket jag tycker är synd både för de tävlande och publiken. Det blev lite glest med cyklister runt banan efter hand. Men det gör inte att toppen är enklare att nå. Rissveds och Engen är inte lätta att tampas med kan konstateras. 

XCO Herrelit

Herrfältet var lite mer tätbefolkat med strax under femtio cyklister på startlinjen. Det visade sig bli en fartfylld historia där det även här fanns en ensam suverän i Calle Friberg, Järfälla CK. Även han ryckte på första varvet och behöll det försprånget hela vägen. Åt första platsen fanns således inget att göra. Desto hårdare kamp blev det om andra platsen där Emil Lindgren och Matthias Wengelin länge krigade om positionerna. Det längsta strået drog Lindgren som till slut kunde dra ifrån och därmed kamma hem en andra plats. 

Dagens vinnare Calle Friberg på väg att varva ytterligare en åkare på 

väg uppför backen för sista gången

Fribergs ledning låg stabilt runt minuten större delen av loppet och i mål blev det hela 1.44 som skiljde honom från utmanarna. 

Passande nog blev nummer två, Emil Lindgren även tvåa i mål

Lite lokalpatriotisk får man vara så jag hejade lite extra på Gemlasonen

Gustaf Larsson som slutade fyra

Det var även en intressant duell om fjärdeplatsen mellan den rutinerade landsvägsräven Gustaf Larsson som beslutat att för en stund återvända till sina MTB-rötter och den unga Axel Lindh som för övrigt vann U23 i och med sin femteplats. Gustaf lyckades nämligen rycka ifrån sin skugga på det sista varvet och knipa en fjärdeplats. 

Hemfärd

Efter en lång dag i solen och ett par timmar i bil tur- och retur var jag trött. Så trött att jag friskt navigerade fel vid ett tillfälle och raskt befann mig på E4 norrut istället för söderut. Så kan det gå. Tur att det fanns en stor termos kaffe i bilen att trösta sig med. Bara köra ett antal mil för att sedan vända. På vägen kunde ett polisingripande skådas. Någon hade kört lite väl fort och av bara farten råkat passera farbror blå.

Man blir stel i benen av att sitta i en bil och stå still en halv dag. Så en runda på cykel fick det bli vid hemkomst. Jag blängde surt på min MTB där den hänger i cykelboden. Som om den kunde hjälpa att den är trasig! Sen tog jag ned racern från den andra väggen och begav mig ut i den kylslagna sommarkvällen för att trampa några mil.  

/ J - snart skogstokig


* För den som vill se banan i sin helhet finns den att kika på i ett klipp på tuben som hittas här!