Det knakar i fogarna

- Örkendistans, cykelmek och livet efter

Det syns inte alltid på utsidan. Men jag cyklar för livet igen. Tänker - andas, trampa, cykla i framhjulsriktning. Det gäller att hålla fast i styret bestämt så det inte rycker och flyr bort. Omständigheter ställer till det. 

Hållbarhet nolla, hållbarhet nolla....

Men för att börja från början så återvänder vi till slutet av cykelturen och därefter. Upp och ned är livet och min cykel har en knaktendens. Som ni väl vet är det inte alltid helt enkelt att lokalisera. Men i det här fallet är orsaken oftast uppenbar. Vanligtvis är det sadelstolpen som behöver fettas om. Efter regn kommer...knak som ni vet. Därför fixade jag den tänkbara källan till oljud innan turen. Men det hjälpte inte det minsta. Tvärtom faktiskt. 

När det var dags för fikapaus kollade jag därför några uppenbara problemområden som snabblås och klingbultar. Det visade sig dessvärre vara vevlagret. Hela vevpartiet glappade nog två millimeter vilket är ett avgrundsdjup i sammanhanget. Plockade bort vevpartiet när jag kom hem. Fettade om gängor och skruvade tillbaks samt kontrollerade att alla nödvändiga bultar satt åt som de skulle. Det hjälpte inte mycket. Blev kanske aningen bättre. Men som Edvall sjöng "Visst är det bätter men int' är det bra"

Det hela hade inte känts så farligt om det inte vore för att jag bytte nämnda komponent i höstas så den har inte gått mer än 250 mil. Bedrövligt anser jag. Är det någon som vet om det är normal standard för de nya utanpåliggande lagren? Engångslager? Originalet som förvisso väger mer och sägs vara mindre styvt hade gått mer än 30000 km. En viss skillnad i hållbarhet. 

Hållbarhet nolla? 

Själva cyklingen knakade inte lika mycket. Vätterninflytandet var påtagligt om morgonen och vi var tolv personer som samlades vid simhallen för avfärd för lördagsdistans. Rundan blev Örken runt. En sjö med kuperade omgivningar vilket leder till en konditionsnyttig sträckning med runt 1000 höjdmeter fördelade på 11 mil.

Farten var inledningsvis ytterst modest. Delvis berodde det på den påtagliga och friska motvinden vi tampades med. Det blåste för ovanlighets skull från norr och därför varade kämpandet upp till Ramkvilla där vi svängde höger och fick sidvind. Men där börjar ju Hörjesås med totalt närmare 130 höjdmeter och en brantaste del som närmar sig 14% även om det bara är ett kortare parti. Annars runt de tio. 

Backen kräver sin tribut och jag är glad över att det sen bär nedåt. Libbhults ängar gav inget nytt rekord utför även om gränsen 80 km/h ligger retfullt nära. Men kände inte för hastighetshetspressande för stunden och då skall man inte satsa utför. Då kommer olyckorna och det är både kladdigt och stökigt för medcyklisterna. Sen avskyr jag ljudet av den egna kroppen när den dunsar hårt i marken eller än värre mot bilplåt. 

Vad cyklister gör bäst!

Sen fika och därefter fikaben vid start. Alla ser ut som geleråttor på cyklarna ett tag. 

Vid stoppet stannade jag även diverse telefonappar jag utvärderar. Håller för stunden på med att jämföra bland andra "Endomondo" som jag haft en längre tid med "Svettig" som är kopplad till min träningsdagbok på Cykla.se (som även har systersidor som jogg.se, tri.se och skid.se för den som är lagd åt det hållet). Ber att få återkomma i ämnet. 

Efter pausen visade sig min återhämtning fungera och jag blev allt piggare. Kände mig som ett lokomotiv som kunde hålla på bra länge och tuffa på. På slutet blev det därför något av en burnout och det gick konstant runt de fyrtio från rondellen i Rottne till Sandsbro. Snittet upp rejält de sista milen. 

Sen kan man fråga sig hur det kommer sig att cykelrelaterade mekproblem alltid tycks uppstå när cykelverkstäder är stängda?

/ J - den ofrivillige mekaren

Örken runt

- Om hurusom Norges nationaldag kan firas

Det var lördag morgon och åter distanscyklingsdags. Sommarsolvärme var utlovat och en okulärbesiktning gav vid handen att det verkade stämma överens med verkligheten. Med undantag för att jag inte trampat en meter den här veckan såg förutsättningarna med andra ord ytterst lovande ut. 

Men som brukligt är blev det dock en smula kaotiskt när jag skulle iväg. Jag hittade nämligen boven som ledde till förra veckans punkteringsfest. När jag gick ut för att hämta min cykel var mitt bakdäck inte cykeldäcksformat utan pannkaksplatt. Slangen jag så gentilt fått till låns var ett minne blott. 

Efter att ha genomsökt däcket hittades puken. En liten illasinnad metallvarelse levde sitt eget liv i korden. 

Skrot är skrot om än i fina däck

Men det började bli bråttom. En kvart kvar till avfärd från simhallen där jag inte befann mig och något fungerande hjul hade jag inte heller. Funderade på att byta däcket till ett gammalt Michelin Ilion som låg och skräpade. Men nej, några mil till får Contidäcket hålla. I med ny slang och express-stressade iväg. 

Ett stort uppbåd hade samlats denna soliga förmiddag. Tillräckligt många för att räcka till flera grupper så vi delade in oss. Den tänkta trettionågontinggruppen blev dock för stor. Mer celldelning krävdes. 

Herr J som förestod den aktuella gruppen gled upp jämsides och frågade om jag kunde tänka mig att leda en mindre falang med mål att färdas de drygt tio milen runt Örken via Klavreström/Norrhult med cirka 32-33km/h i snitt. Till min förvåning hörde jag min mun säga ja. Vad det nu skulle vara bra för. Med nuvarande form är jag rätt glad om jag tar mig runt den rundan överhuvudtaget eftersom den också bjuder på över 800 höjdmeter. 

Fikadags efter 5 km? Nej, celldelning vid Toftastrand

Vi blev nio som begynte den färden. Eftersom jag gillar nummer med klang var jag nöjd med antalet. Sedan var två tvungna att avvika varpå sju återstod. Dock var ingen Butter. Jag tänkte på att tid understundom är som små barn, de måste passas.

Vi sökte oss norrut mot guldgrävartrakter och backmarker som strävsamma dvärgar plägar göra.

Det är kuperat land och efter första backen upp mot Hornarydstrakten var värmen uppe. Skulle bli en tung dag i sadeln verkade det som. Sen följde Skärbäcksbacken innan Ramkvilla. Sen nedför i sjuttiosju kilometer i timmen. I det talet är det också klang. Tredje och värsta storbacken i Hörjesås var riktigt jobbig. Tog nästan slut där. Det där med att fästa ett blybälte runt midjan och sen cykla runt med det är verkligen ingen god idé. 

Försökte sen köra fort nedför vid backarna vid Libbhults ängar. 79,5 km/h blev det. En förtretlig halvkilometer saknades till de åttio. Men det är faktiskt den högsta hastighet jag nått på svensk mark medelst velociped. Det var måhända fikat i Norrhult som lockade. På plats var redan ett sällskap från Rynkeby och när vi lämnade kom de andra grupperna från vårt gäng. 

Dagens ånglok fyller på vätska

Efter en snitsig högersväng och några kilometer mot Viås lade vi märke till att någon på ett försåtligt vis hade avlägsnat vägen. Återigen kunde det noteras att makadam inte alls är bästa underlaget för 23 mm racerdäck. Något jag redan lärt mig från min förra Båstadtripp så den sensmoralen var bortkastad på mig.  

Nästan pittoreskt - nej det är inte grusväg, det är avsaknad av beläggning

Att det inte är hälsosamt bevisades av de många grova stenskott som for upp och klonkade mot ramen vilket förvisso är värre för dem med finare cyklar än jag. Sen betonades lärdomen av en punktering.

Naturskönt ställe att utföra reparation på - Viås

Det är alltid lite kul med pyssel så här en lördag och en stund senare var det löst. Herr P som så frikostigt lånat ut en slang till mig förra veckan fick nu tillbaks den. 

På något märkligt vis hjälpte den dubbla vilan efter kaffedrickande och punkapaus. Krafterna återvände i viss mån och efter Braås kände jag mig allt starkare. Vår lilla kedja fungerade väl. Inte längre trött märkte jag i slakmotan upp mot Stojby men så gillar jag fellut bättre än branta backj-r. Det var inget nytt. 

Det var en sympatisk utflykt. Den gör vi om igen. Jag brände mig i solen och har nu cykelbränna på armarna. Det kommer jag också att få igen. 

/ J - ifrån nordanskog