Morgonmek och milstolpar

I förrgår upptäckte jag att mina bromsklossar på allväderscykeln var totalt slut. Eller snarare kom jag att tänka på det igen. När jag var tvungen att bromsa. Hade tänkt att byta dem samma dag men det blev inte av. Vad jag däremot upptäckte under morgonpendlingen igår var att jag hade släppt bromsarna när jag undersökte dem och på nybörjarvis glömt att återställa dem. Bromslöst nedför backen vid Per Lagerkvists väg. Spännande. 

Hade tänkt fixa det nu i morse samtidigt som en morsdagspresent åt grannfrun skulle ordnas. Bicycle repairman hade lovat att montera en cykeldator. Den gick snabbt och smidigt trots att den var från Biltema. Och eftersom jag kan aldrig låta saker vara ifred passade jag på att smygjustera den för en cyklist något avskräckande sittställningen en aning. Sadeln något högre och framförallt i våg. Sen kan en kedja så smutsig att den fått skägg inte få passera så även det åtgärdades. 

Jag glömde bort att meka klart i värmen eftersom jag blev cykelsugen den här delvis lediga, delvis Vabbiga dagen. Efter att ha rengjort cykeln från resterna av den sista drabbningen upptäcktes att magneten till min cykeldator saknades. Förtretligt då den måste försvunnit nyligen eftersom jag hade tid och snitt från måndagsturen. Faslig tur att man inte slänger allt och därför efter en stunds smula kreativ arkeologi kunde rota fram en gammal magnet från en Sigmadator som blivit över. 

En av två milstolpar - lugn cykling. Den andra att köra T o R. 

Fantastisk dag för en tur och en av de första man behövt fundera på att klä sig så svalt som möjligt. En sällskaplig bris underhöll lövkronorna och fick mig att fundera ett tag på färdriktning men lade snabbt ned de tankarna och bestämde mig för att köra åt Rottnehållet. 

Tiden som stod till buds var något begränsad så jag beslöt mig för att göra något jag i princip aldrig gör annars. Att köra en "T o R"-sträckning istället för en runda. Utfärden blev helt enkelt så lång som jag hann på Stojby/Rottne/Brittatorp/Braås-vägen på 55 minuter. Sen körde jag hem. 

Det blev en första milstolpe i mitt landvägscyklande då jag aldrig gjort så förut. Det har hänt med mtb när jag tränade inför cykelvasan förra året måste medges. Det var ingen uppbygglig erfarenhet.  

Den andra milstolpen handlade om att absolut inte öka farten mer än att det kändes riktigt bekvämt att cykla. En riktigt lugn tur alltså. Det gick det med. Turen blev varm, skön och avslappnad.

Sommarlik vändpunkt i Eke

Antal cyklistmöten med medföljande utbyte av hälsningar: två

Antal glada tut från bilar som uppenbarligen kände igen mig: likaledes två

Antal espingar vid vägkanten: en, först förväxlad med en latmask

Vid fototillfället ovan råkade jag snegla ned mot bakhjulet bara för att upptäcka att mer mekande är av nöden tvungen. Korden börjar lysa igenom slitytan på bakdäcket och det är aldrig ett bra tecken. Det däck jag tänkt pensionera redan efter lördagens runda satt tydligen kvar. Det blir nog ett lite större projekt än bara däcksbyte då jag passar på att byta hjul också för att köra på min andra kassett/kedjekombination.

Metallglans hör inte hemma på en bromsklossyta

Javisst ja...bromsarna på allväderspendlarhärken är fortfarande inte fixade. Hoppas jag inte glömmer bort det till imorgon igen.

/ J - stolpfinnare

Örken runt

- Om hurusom Norges nationaldag kan firas

Det var lördag morgon och åter distanscyklingsdags. Sommarsolvärme var utlovat och en okulärbesiktning gav vid handen att det verkade stämma överens med verkligheten. Med undantag för att jag inte trampat en meter den här veckan såg förutsättningarna med andra ord ytterst lovande ut. 

Men som brukligt är blev det dock en smula kaotiskt när jag skulle iväg. Jag hittade nämligen boven som ledde till förra veckans punkteringsfest. När jag gick ut för att hämta min cykel var mitt bakdäck inte cykeldäcksformat utan pannkaksplatt. Slangen jag så gentilt fått till låns var ett minne blott. 

Efter att ha genomsökt däcket hittades puken. En liten illasinnad metallvarelse levde sitt eget liv i korden. 

Skrot är skrot om än i fina däck

Men det började bli bråttom. En kvart kvar till avfärd från simhallen där jag inte befann mig och något fungerande hjul hade jag inte heller. Funderade på att byta däcket till ett gammalt Michelin Ilion som låg och skräpade. Men nej, några mil till får Contidäcket hålla. I med ny slang och express-stressade iväg. 

Ett stort uppbåd hade samlats denna soliga förmiddag. Tillräckligt många för att räcka till flera grupper så vi delade in oss. Den tänkta trettionågontinggruppen blev dock för stor. Mer celldelning krävdes. 

Herr J som förestod den aktuella gruppen gled upp jämsides och frågade om jag kunde tänka mig att leda en mindre falang med mål att färdas de drygt tio milen runt Örken via Klavreström/Norrhult med cirka 32-33km/h i snitt. Till min förvåning hörde jag min mun säga ja. Vad det nu skulle vara bra för. Med nuvarande form är jag rätt glad om jag tar mig runt den rundan överhuvudtaget eftersom den också bjuder på över 800 höjdmeter. 

Fikadags efter 5 km? Nej, celldelning vid Toftastrand

Vi blev nio som begynte den färden. Eftersom jag gillar nummer med klang var jag nöjd med antalet. Sedan var två tvungna att avvika varpå sju återstod. Dock var ingen Butter. Jag tänkte på att tid understundom är som små barn, de måste passas.

Vi sökte oss norrut mot guldgrävartrakter och backmarker som strävsamma dvärgar plägar göra.

Det är kuperat land och efter första backen upp mot Hornarydstrakten var värmen uppe. Skulle bli en tung dag i sadeln verkade det som. Sen följde Skärbäcksbacken innan Ramkvilla. Sen nedför i sjuttiosju kilometer i timmen. I det talet är det också klang. Tredje och värsta storbacken i Hörjesås var riktigt jobbig. Tog nästan slut där. Det där med att fästa ett blybälte runt midjan och sen cykla runt med det är verkligen ingen god idé. 

Försökte sen köra fort nedför vid backarna vid Libbhults ängar. 79,5 km/h blev det. En förtretlig halvkilometer saknades till de åttio. Men det är faktiskt den högsta hastighet jag nått på svensk mark medelst velociped. Det var måhända fikat i Norrhult som lockade. På plats var redan ett sällskap från Rynkeby och när vi lämnade kom de andra grupperna från vårt gäng. 

Dagens ånglok fyller på vätska

Efter en snitsig högersväng och några kilometer mot Viås lade vi märke till att någon på ett försåtligt vis hade avlägsnat vägen. Återigen kunde det noteras att makadam inte alls är bästa underlaget för 23 mm racerdäck. Något jag redan lärt mig från min förra Båstadtripp så den sensmoralen var bortkastad på mig.  

Nästan pittoreskt - nej det är inte grusväg, det är avsaknad av beläggning

Att det inte är hälsosamt bevisades av de många grova stenskott som for upp och klonkade mot ramen vilket förvisso är värre för dem med finare cyklar än jag. Sen betonades lärdomen av en punktering.

Naturskönt ställe att utföra reparation på - Viås

Det är alltid lite kul med pyssel så här en lördag och en stund senare var det löst. Herr P som så frikostigt lånat ut en slang till mig förra veckan fick nu tillbaks den. 

På något märkligt vis hjälpte den dubbla vilan efter kaffedrickande och punkapaus. Krafterna återvände i viss mån och efter Braås kände jag mig allt starkare. Vår lilla kedja fungerade väl. Inte längre trött märkte jag i slakmotan upp mot Stojby men så gillar jag fellut bättre än branta backj-r. Det var inget nytt. 

Det var en sympatisk utflykt. Den gör vi om igen. Jag brände mig i solen och har nu cykelbränna på armarna. Det kommer jag också att få igen. 

/ J - ifrån nordanskog