- En berättelse om en resa T o R Rottne och om att vara bra nog
Det finns olika typer av utmaningar här i livet. En är att tävla mot sig själv. På det området har jag alltid visat mig vara en ytterst kompetent motståndare som sällan ger upp. En egenskap som ibland är av godo men ofta har och har haft negativa inslag. Egentligen tycker jag väl inte om uttrycket "good enough" men det ligger något i det. Ibland blir det tydligare än annars, onsdagen var en sådan dag. Det här är en berättelse om att vara "bra nog".
Det var dags för tempocup igen och de som följer mig här vet kanske att mina eskapader på två hjul är mer att likna vid mulåsneexercis än vilda galopper på fullblod för närvarande. Det går lugnt, stadigt men fan inte fort. Min dagsform är inte bra och den ackompanjeras på ett harmoniskt sätt av mitt yttre som även det antagit mulåsneform. En viss ökad rondör har infunnit sig. Något som bekräftades av ett sällsynt besök på vågen igår. Jag vägar nära ett tiondels ton vilket inte är helt optimalt om man skall förflytta sig på t ex en cykel.
Utrustningen gick jag igenom redan tidigare så vid avfärd från hemmet var det mesta klart. Det krävdes bara tre turer och en paus för att komma iväg. Först kom jag bara utanför dörren innan jag upptäckte att hjälm, glasögon och handskar låg kvar inomhus. Sen kom jag väl ett hundratal meter innan det var dags att vända och hämta flaskorna som stod på trappan. Efter ytterligare någon kilometer vände jag för att jag glömt att ta med armvärmarna, ifall det skulle bli kallt att cykla hem. Väl tillbaks vid startpunkten beslöt jag för att strunta i dem ändå. Nu gjorde inte extrasvängarna så mycket då vi hade barnvakt och sensommar/den tidiga höstkvällen var ytterst varm och skön. Tur var det för efter ytterligare några hundra meter stannade jag för att kalibrera datorn som i högtrycket fått för sig att Helgasjön ligger på 200 m ö h. Sen kunde jag äntligen börja värma upp och då var jag redan svettig.
Tid för kalibrering av dator och en stilla bön om att
tempobågen skall sitta på plats.
Kvällen innan hade jag också blivit svettig då jag i halvmörker försökt dra fast tempobågen och inte riktigt lyckats. Först ville fanskapet inte fästa som det skulle. Den bara gled på styret. Då drog jag åt skruvarna några varv till varpå en av dem helt sonika sa "plopp" och drog aluminiumet blankt - gängpaj, skräp också. Svårt att veta vad man skall göra åt det. Som tur var hade jag några längre skruvar i rätt dimension i reserv som jag tidigare köpt till mina vevarmar. Den längre skruven verkade som tur var få fäste i någon gänga därinne i metallklumpen. Frågan är vad som händer nästa gång bågen skall monteras? Förresten vill jag nog inte ha svar på den frågan.
Den här gången tänkte jag inte begå samma misstag som vid "Milen" i Tävelsås att inte vara rejält uppvärmd. Så efter att ha sneglat på uret begav jag mig helt sonika mot startplatsen för att sen trampa tävlingsbanan ut mot Rottne och sen tillbaks. Det blev inalles 35 km uppvärmning. Snittfart på runt 34 km/h vilket kändes bra.
Det var under den lilla trampturen som jag klurade på det där med "good enough". Benen kändes nämligen bra samtidigt som jag vet att dagsformen i stort inte är lysande. Det har inte tränats så mycket den senaste månaden. Vädret bjöd även det till med perfekta förhållanden. Frisk klar luft, lagom varmt och i princip ingen vind. Vägen är av god kvalitet och sträckan lagom lång för att passa mig. Förutsättningarna var med andra ord mycket goda. Så då var frågan hur mycket jag skulle förvänta av mig själv?
Jag kom tillbaks till startplatsen vid Långarör lagom till att Christian dök upp. Då hade jag i alla fall inte misstagit mig på dag vilket jag befarat för ett ögonblick när jag några hundra meter tidigare inte sett någon. Vi blev sen några till men någon folkmassa var det inte tal om. Tror vi var så få som sju som startade om jag minns rätt. Startordning lottades och jag fick äran att gå ut som nummer två, en minut efter Christian.
Klaes och Christian blivande ettan och tvåan i samtal
innan start.
Starten blev lite fipplig för min del då jag bestämt mig för att köra med musik i öronen och jag fumlade lite för att få på mp3-spelaren först. Tappade några sekunder där men det är knappast något som påverkar min tid. Kalaset börjar med en slakmota i vilken jag redan på uppvärmningen beslutat mig för att ta det lugnt i. Klok plan som följdes för att undvika blodsmak i munnen och mjölksyra i låren redan den första kilometern.
Sen snurrade det på. Benen gick runt som de skulle och solen sken och vädret var fint och jäkligt. Kunde varit en trevlig kväll. Men till saken hör att köra tempo väl inte är sådär njutbart förrän efteråt. Först är det bara obehagligt sen strax därefter börjar det göra ont. Ungefär så känns det.
Belöningen återfinns i känslan av fart om det nu flyter som önskat vilket det faktiskt gjorde. Inte riktigt så fort jag ville men ändå. Tänkte inte så mycket som jag brukar, cyklade mest. Vid halvvägsmärket, rondellen i Rottne mötte jag Christian som såg ut att ha flyt. En uppskattning av hans fart relativt min och position i förhållande till rondellen gav vid handen att jag tappat tid gentemot honom. Det visade sig senare vara en korrekt iakttagelse. Själv fick jag bra fart genom rondellen och på följande raksträcka mötte jag resten av deltagarna en efter en. De kom dock inte i "rätt" ordning. Klaes var i full fart med att varva hela fältet trots att han startade sist. Det var nu inget jag brydde mig om. Mitt mål var mest att köra på samt att inte bli ikappkörd av Karl som startade bakom mig. Under tiden dundrade baskaggen i klassiska "running free" i öronen.
Slakmotan från badplatsen vid Stojby kom och passerades och var jobbig som vanligt. Sen var det bara en halvmil kvar. Någon kilometer innan målgång blev även jag passerad av lokomotivet Klaes. Gömde stänga av klockan vid målgång som vanligt men min tid blev 37.12 över de 24 kilometrarna vilket ger 38,7 i snitt. Johan och Stefan som stod för tidtagningen blev lite överraskade när de första dök upp eftersom de fått för sig att banan var 30 km lång. De hade gett några ruskiga snitthastigheter i så fall med de tiderna.
Vann gjorde Klaes följd av Christian och Adam. Jag ockuperade som "vanligt" fjärdeplatsen. Den tycks vara vikt för mig.
BanläggarJohan och huvudlös tvåa.
Det är glamoröst att cykla. Fikat lockar dock...
Sen återstod då frågan om jag var nöjd med min prestation? Både ja och nej. Jag hade gärna sett att det generellt gått lite fortare, kanske 39-40 i snitt. Men det gjorde det inte och efter de förutsättningar som stod till buds tror jag inte det kunde gjort det heller. Så jag tror bestämt att jag var "good enough" den kvällen. Känslan var bra och det blev i och med det en liten personlig revansch för de sista gångerna det känts skräp att cykla.
Formen däremot, det är nu en annan fråga. För att testa den skall det trampas Lammhultstrampet på söndag. I år i ny tappning eftersom en rad vägarbeten ställt till det för banläggarna. Det skall bli roligt i vilket fall.
Nu tror jag bestämt att jag måste ut och cykla en sväng...adios!
/ J - bra nog
